Juli har, bokstavligt talat, gått upp i rök. I torsdags förra veckan fick jag semester, och sedan dess har jag mest spenderat dagarna utslagen framför fläkten och kvällarna flytande i bottenviken. Som jag lever för timmarna efter klockan 20. Har aldrig badat så mycket som den här sommaren – det är vanligtvis för långgrunt för att jag ska hinna ut på midjedjupt vatten innan benen domnat bort och inte längre bär.
Men inte i år. Inget är som det brukar i år. Hundraåriga skogar, tusentals pensioner och oräkneliga arv i form av gårdar, hus och ägodelar har förgåtts i värmen, och när det inte är svettdroppar som skapar ränder av salt på min hud är det tårar för allt och alla som drabbas av torkan.
Jag får inte ens mothugg när jag klagar på värmen. En åsikt som i vanliga fall är den värsta av svordomar. Aldrig förr har jag fått ett sånt medhåll i längtan efter lägre temperaturer, regn, vind och moln.
Men om jag skulle summera mitt juli hittills, och tog bort vädret ur ekvationen, så har jag haft en av de bästa somrarna på länge. Det är den första på år som jag inte känner någon stress alls över att ta vara på varje ledig stund, och inte heller har prestationsångest över arbetet. Jag tar dagarna som de kommer, och njuter av varje sekund. Av en återträffslunch med vänner från gymnasiet. Av en runda minigolf. Av världsutställningen om Titanic, spelningar på Nordanå och kvällsdopp med vänner. Av att upptäcka nya platser med han jag håller närmast hjärtat.
Jag har två veckor kvar av semestern. De flesta av dagarna är oplanerade, men det finns också mycket fint som väntar. Ser fram emot att dela med mig av allt med er, när hjärnan inte längre är så omtöcknad av värmen och meningarna inte längre är så svåra att formulera. Jag märkte den så tydligt i afton. Skillnaden. Klarheten. När det började skymma och jag gick ut och plockade hallon i väntan på det utlovade regnet.
Den bästa tiden nalkas.
Jag ser det på växterna. De som inte skrumpnat ihop av törst. Blad som börjat skifta i rött och gult och orange.
Jag känner det i luften. Den som, efter veckor av outhärdlig, utmattande torka äntligen innehåller någon promille fukt.
Hösten är på väg.
12 kommentarer
<3
<3
Fina ord Thea. Själv behöver jag bli bättre på att ta dagarna som de kommer! Få bort pressen över att ta vara på varenda lediga stund.
Ja, lite så här med nu. Jag skulle vilja få in rutiner att faktiskt ta tillvara på vardagskvällarna, just nu lägger jag alla planer på helgen vilket i längden kommer bli ohållbart. Hoppas du hittar ett bra sätt att stilla pressen på <3
Du skriver så det känns och som det känns. Jag är inte heller rädd för hösten i år, jag har börjat längta <3
Så fint att hösten verkar få ta plats i allt fler hjärtan <3 Och tack för fina ord <3
Kände exakt samma känsla i luften häromdagen. Doften av höst. Fukten i luften som sänker tempraturen och gör så att en tunnare tröja blir nödvändig.
En verkligt magisk känsla. ÄLSKAR hösten, blir så ledsen över att jag får den i knappt två månader. Men också så glad, varje gång den kommer åter <3
Det bränner bakom ögonlocken när jag läser för jag känner igen. Jag har nog mest inte alls klarat av att ta in det, för det var inte så länge sen jag levde mig igenom när mina barndomsskogar brann ner. Jag återkommer dit varje år och sörjer, ser nytt liv födas. Men sorgen bor kvar. Tack för att du sätter ord på det, och så fint att du har kunnat ha en fin sommar ändå.
Tack för att du delar din egen berättelse, så öppet och innerligt. Det är fruktansvärt, och omöjligt att förstå den förnekelse som finns. Glad att fler bryr sig, även om jag önskar att vi inte behövde. Kram kram kram och hoppas du haft en fin sommar <3