Ni vet den där råa verkligheten som folk brukar efterfråga på sociala medier då och då? Här har ni den!

Ärlig? Absolut. Skönt att se ibland, för att bekräfta att du inte är ensam om det där stökiga hörnet (eller rummet)? Kanske det. Inspirerande? Inte jätte, va.

Ingenting jag skulle vilja se regelbundet i alla fall, men absolut är påminnelsen bra att få då och då. Sociala medier är inte hela sanningen och till stor del handlar det vi ser om valda vinklar. Viktigt viktigt, att inte jämföra sina stökigaste hörn med de mest tillrättalagda pixlarna.

Så, här har ni ”doprummet” hos oss, rakt upp och ner, lördagen den 16 april.

Och här är vi idag, 13 dagar senare.

13 dagar av att rensa, sortera, lägga ut till försäljning och låta cirkulera vidare. Av att flytta runt, ställa tillbaka, bära upp och bära ner. Allt i ett ”så himla bra jag mår nu”-il, som inte var lika starkt några dagar senare.

Fogarna har inte tackat mig, kan jag säga, men nu är det gjort och i själen känns det så o t r ooo li gt skönt. Även om det också stundtals varit tufft, så sentimental och nostalgisk som jag är. Så många framtida projekt som fått vandra vidare, så många kära ägodelar med fina minnen och berättelser kopplade till sig jag sagt hejdå till.

Men många finns också kvar, och jag tänkte berätta lite om dem under den här rundturen. För varenda pryl här inne är antingen skapad av mig, loppad eller ärvd. Ja, med undantag för ett par växter och Jonathans gitarr då.

Och tyget till de där enorma kuddöverdragen som mamma sydde till mig för minst 10 år sedan.

Uthuset är min bästa skattkista. Fyndar om och om igen, fastän jag varit in där tusen gånger. Där hittade jag också den stora krukan för många år sedan. Växten i den (som mår bättre för varje dag nu!) stod en gång på mitt favoritfik, som tyvärr stängde igen för gott sommaren 2020. Saknar det dagligen.

Skrivmaskinen är en födelsedagspresent från Jonathan, köpt på byns lilla antik-loppis. Arkivmöbeln var ett sånt där omöjligt uppdrag som blev plättlätt; annonserade på facebook och kunde sedan hämta upp det på Teg i Umeå, där förra ägaren bara behövde behålla halva delen (1-5). I den bor mina ramar och fotografier. 100 spänn gav jag för den – kap!

Stolen är från gräsrotskulturens forna högkvarter, Rivhuset. Snart blir det parkeringsplatser där istället, men stolen den ska få stå stadigt här länge till.

Spegeln har flyttat hit från Magasin Mix i Vilhelmina, sängöverdraget har min farmor köpt på resa och gett min mamma som i sin tur gett det till mig. Sängkappan fyndade jag häromdagen efter 5 minuter på Marketplace. Därunder gömmer sig en extra madrass för ännu en sovplats!

Skolplanschen med papegojor från en lokal skola som rensade på vinden. Gungan (lokal designgunga som görs på beställning, dvs ett otroligt fynd) köpte jag av en butik som stängde ner, där den varit en del av inredningen.

Bokhyllan är ett till facebook-fynd. Hämtad i Vännäs. Så nätt och fin och lättplacerad. Fylld med smått och gott, som ett litet tittskåp.

Ljus jag stöpt i apotekets gamla senapsburkar, vaxljus från marknader. Näverkorgar, plåtburkar, lokala böcker.

Mina ful-söta träfåglar jag gjort i mellanstadieslöjden. Senare alster, som äggkoppar i keramik och rotslöjd. De illustrerade engelska utgåvorna av Harry Potter- och Fantastic Beasts-böckerna. Polaroidkameran.

Som en liten utställning känns det. Både för mig själv och för besökare. Tycker om!

En del av er vet säkert om snickarbänken i vardagsrummet. Vi har alltså en här med. Två är väl rimligt? Eller till och med tre? Min tanke är att antingen göra badrumsmöbel av denna, med handfat uppepå, eller ställa den i ett växthus. I framtiden, någon gång. Vi får se.

För den står himla bra här inne också. Med morfars schack och två av mina favorit-keramik-alster uppepå.

I ett annat hörn står dagbädden från AnTeak, i dagsläget klädd i ett av farmors många broderade lakan med det virkade överkastet hopvikt i hörnet. Dagbädden går fint att sova på, om du är lagom lång. Hit letar jag kuddar så den blir extra gosig, vi får se när de rätta dyker upp.

Planschen är från de lokala kreatörerna Kajsa och Jenny på The Pattern Landscape. Älskar! Och tavellisten, den har jag knåpat ihop själv av magneter och pinnar. Jonathans 30-årspresent, den ska upp på väggen så fort jag loppat (eller tillverkat) en passande krok.

Och bara för att påminna, efter all denna ordning och reda.

Ibland, när energin inte finns där och saker måste få ta sin tid så att rätt pryl får stanna och rätt pryl får flytta vidare, då kan ett rum också se ut såhär, en vanlig lördag i april;

Kuriosa: min pappa är döpt i det här rummet, när mina farföräldrar bodde på övervåningen och farfarsföräldrar på nedervåningen. Därav namnet doprummet.

Kul, tycker jag!