Gåsören

På väg ut ser du bland annat den här vyn

Hej hej och välkommen till lördag vecka 27 2021. Ja, inte nu när du läser alltså. Idag är en helt annan dag. Men just den här berättelsen om Gåsören jag vill dela med dig utspelade sig lördag vecka 27 2021 och det är kanske en bloggs fiffigaste grej; möjligheten att kunna backa i tiden såhär. Kunna titta tillbaka till då, spara för sen.

Ja men vad gjorde jag just den dagen då? Jo! Jag satt inne i en båt och spanade ut på hembygden från vinklar jag aldrig sett förr.

Jag, Jonathan, Albin, Erna och deras lilla Saga hoppade ombord i Kurjoviken klockan 14, köpte varsin glass i Örviken medan ytterligare fyra passagerare klev på och sedan vände skutan runt ut mot hav och horisont!

Direkt du närmar dig ön ser du majoriteten av byggnaderna som finns. Det är inte en stor, men väldigt vacker, plats.

Strax skymtade vi målet för dagens utflykt; Gåsören! En liten ö strax utanför Skelleftehamn. Perfekt för dagstur, men också med möjlighet till övernattning.

Lotshuset och lilla bastun på Gåsören

Övernattning ja! Då sover du där till vänster. Finns kök och fina gamla bilder, våningssängar och sällskapsrum. Och havsutsikt såklart. Där till höger är bastun. Mmmm att sitta därinne och sedan skutta ner till vattnet för svalka. Ja tack!

Just den här gången blev det varken övernattning eller bastu, men tänk vad mysigt det vore?
*Skriver genast upp på min bucketlist* (Här finns en guide om Gåsören även hamnar på din).

Vy inifrån lotshuset på Gåsören

Utsikt åt nordväst. Och en liten skymt från inuti lotshuset – huset till vänster på bilden tidigare, alltså.

Den äldsta fyren på Gåsören, från 1881

Vädret var perfekt. Så mycket svalare än tidigare veckors värmebölja. Inte mycket till vind ens på ön, men ett otroligt uppskattat molntäcke. Hade glömt hur det kändes att röra sig utan att drunkna i svett. TACK.

Vi utforskade ön en stund innan vi slog oss ner mellan fyrarna. Ja, du läste rätt. Fyrarna, i plural. Här finns två! Den här gamla fina i trä, från 80-talet. (1880-talet, alltså). Och så den röd-vita i betong, från 1921.

Fika mitt mellan fyrarna på Gåsören

Valde ett av alla picknickbord (ja, plural även här, men de var så många att jag slutade räkna – ingen risk för trängsel, alltså). Packade upp kex, frukt, bullar, tunnbrödrullar, festis, vår egen äppelmust och iskaffe.

Toppengrej att ta med i termos alltså, iskaffe. Frys in överblivna kaffeslattar i isbitsformar, fyll en termos med dem + mjölk. Så svalkande och gott (och svinnsmart).

Dagsutflykt till Gåsören

Ungefär 2,5 timmar senare landade några försiktiga regndroppar på armen, precis när det blivit dags att säga hejdå till fiskmåsungarna som sprang omkring på stenstränderna, hälla ut kott-soppan Saga ”tillagat” och åka hemåt igen.

Så himla fin dag, så himla fin plats, så himla mysig smygstart på årets hemester. På fredag börjar den på riktigt!

ps. har gjort en liten filmrulle från äventyret också. den kan du se här. ds.

Har du några sommarplaner du vill dela med mig?
Kommentera

Gratulationer, gratäng och glass i Gerdal

Kära dagbok: det har blivit juli. Det är ungefär hundra grader varmt ute konstant och livet har verkligen prövat mig de senaste veckorna. Jag är. så. trött. på. att. oroa. mig. över. sånt. jag. inte. styr. över. MEN, schersminen blommar, det är en knapp vecka till semester och havet svalkar oss om kvällarna.

Det är upp, det är ner, livet, men förhoppningsvis är det lite mer uppåt framöver. Håll tummarna?

Månaden har faktiskt börjat rätt fint. I alla fall har den bjudit på ögonblick som kunnat stilla en orolig själ.

Julis första helg var vi nämligen bjudna på (försenat och dubbelt) 75-årsfirande, så i lördags satte vi oss i en lånad bil (lång historia – ett av orosmomenten) utan AC i 29 plusgrader med riktning på Jonathans hembygd: Höga kusten och Örnsköldsviks kommun. Här är älven som rinner genom hans födelseort, Själevad!

Och fir blev det! På strutsfarmen i Gerdal. Och gott åt vi, jisses alltså.

Här är förrätten: brietoast med trattkantareller, syrlig äppelsallad och tärnat strutskött.

Huvudrätt. Strutsfilé, allt möjligt smått och gott till. Och gratäng på potatis och jordärtskocka, ihop med en sås på svart trumpetsvamp. Mm. Den där dill-liknande saken till höger var Björnrot fick jag lära mig – en sån vill jag ha i trädgården!

Hej hej kompis! Strutsar alltså, så spännande djur. Är du en dinosaurie? En orm? De känns liksom så aviga när de går, som att knät är åt fel håll. Är jättelångt upp med huvudet, vrider och vänder på halsen för att sedan böja sig ända ner mot marken för att äta sten eller klia sig med sina två tår.

Uppfödda precis här på gården, mitt i den ångermanländska landsbygden, bland tall och björk och gran. De går från 1 till 100 (!!) kilo på ett år och är prick hur nyfikna som helst. Framför allt de här ungdomarna ↑↓

Var här en höstdag för några år sedan också. Då köpte vi glass och promenerade runt. Tips – om du är i krokarna!

Väldigt mysig liten utflykt, knappt 20 minuter från Örnsköldsvik centrum!

Och det här då. En krämig havretårta med bär och hemgjord glass med smak av pepparrotsmynta (en till sak att skaffa till trädgården, jepp). Det var så himla gott.

Om jag skulle sätta mig i en bil utan ac och åka 50 mil i 29 plusgrader för att få äta den igen? Absolut.

 

Så, det var början på mitt juli. Ett mycket kort men väldigt trevligt och gott besök till grannlänet. Inga kramar den här gången, men förhoppningsvis snart. Glad och tacksam ändå, för att få skingra tankarna och för att ha valt ett liv med en person som fört med sig så många fler att tycka om ♥

Hur mår du? Hur har juli varit hittills?
Kommentera

Doppa tån & vara självsnäll

För tre år sedan åkte jag till ett rött hus i Sikeå för att gå på rotslöjdskurs hemma hos Julia. Ungefär ett år senare mötte hon mig här i Bureå, för att låta mig få fota bilder till hennes hemsida.

Och så, i april i år, hörde hon av sig igen. Projektet sedan 1,5 år skulle invigas; ville jag föreviga resultatet?

Ville jag?

Som du (kanske) vet var jag sjukskriven en stor del av 2020. Efter år av att ignorera känslor och stress kring sjukdomsbesked, otrygghet, rädsla och sorg – i kombination av alldeles för hårda krav på mig själv – fick kroppen nog.

Med mig från det fick jag många lärdomar, ett nytt sätt att se på livet, nya prioriteringar. Jag jobbar fortfarande på det varje dag, att inte oroa mig, att vara snäll mot mig själv, att lyssna på kroppen. Landar allt oftare i att livet löser sig. Det svåraste har varit att lära sig säga ”nej”. För det är så ofta ett ”ja” innebär att jag får göra något roligt. Men samma ”ja” har också ofta inneburit oro i förväg, tvivel i efterhand, eller helt enkelt för lite återhämtning mellan alltihop.

Så vad skulle jag säga nu – ett år av lärdomar rikare?

Jag sa ja. Ja för att det inte fanns någon deadline. Ja för att det hade gått boka om, ifall kroppen sagt emot. Ja för att jag ville testa mina verktyg, testa min självkritik. Och ja, för att Julia är så oerhört sig själv. Det känns inte som att jag fotar henne, bara som att ögonblicken fastnar i perfekt harmoni med ljus, bakgrund och känsla.

Men; det var ändå fint med en liten mjukstart. Julia hade fått låna ett par fötter, så vi började med bilderna för just fotvård innan det blev fikarast. Kaffe i porslin jag kände igen, och kakor från invigningen häromveckan.

Och såklart, berättande om allt som hänt i det här utrymmet sedan mitt besök sommaren 2018.

Månader av planering – och sedan faktiskt arbete sedan i höstas. Vem som helst kunde se potentialen i den här längan på gården, men jisses, att ro det i hamn på det här viset. Här hade jag kunnat bo. I en fotvårdsmottagning. Jo!

Färgerna, materialen, detaljerna. Loppisfynden som väntat år på sin plats, byggnadsvården som fått ta sin tid. Ringblomsbladen i burken som väntar på att bli salva, de tre vinröda gamla bio-sätena som reparerats och så självklart ska stå i väntrummet. Sån otrolig helhet.

Innan vi kilade upp till ateljén på övervåningen blev det porträtt i trädgården. Två kompisar fick vara med på ett hörn…

… och det fick även en liten humlerumpa, där bland odlingar och blomster!

Fotade, fotade och fotade. Och sen hade jag precis packat ihop när jag fick syn på häggen. Eller kanske var det doften som fångade min uppmärksamhet. Hur som helst, jag behövde ta ett porträtt till, därborta, därunder. På Julia i konstnärsrock och favoritörhänge.

Det blev såhär. En personlig favorit från dagen, men jag är så glad att känna att favoriterna blev många. Att det var noll procent oro när jag skulle öppna filerna i datorn. Kände istället bara glädje över att våga prova en ny enkel redigering (lite brus på det!) och över att ha fotat på det här sättet igen. Glädje över att jag sa ja.

Fler av mina favoriter kan du titta på här (tung fil – låt den ladda!) och vill du kika på urvalet Julia hittills gjort till sin hemsida (eller bara hälsa på i hennes värld) så kan du kila in här!

 

Tack Julia, för förtroendet och för att du fick mig våga doppa tån i den här sortens kreativitet igen!

4 kommentarer