September är skatternas månad. De finns överallt – i skogen, i träden, i buskarna och slänterna och risen. I pallkragarna och rabatterna.

Tacksam över möjligheten att sedan länge ha haft några semesterdagar avsatta för den här veckan. Att i lugn och ro få göra höst både ute och inne, på gård, i hus och i kropp. Har simmat lugnt och länge nästan varje dag (jo, till och med utomhus), strosat på skördemarknad och packat in alla fynd i kyl och frys. Häromveckan plockade vi få, men enorma, kantareller som har rensats och förvällts. Nu i veckan var det hög tid att ta in de gåvor som gården har till skänks. Vi tittar!

Hallonen är mindre nu, men många mognar fortfarande. Har plockat i omgångar sedan juli, 12 liter totalt. Mycket har jag gett bort, vi har helt enkelt inte plats eftersom många fjolårsliter ännu är oätna. Plockar gärna, vill inte att de ska gå till spillo, men nu när bladen börjar rodna är de flesta snudd på övermogna och jag tänker att fåglarna också ska ha sitt.

Tomaterna mognar också, men nätterna är kalla nu. De gröna som återstår ska knytas på snöre och få fortsätta få färg inomhus.

Paprikorna är redo för höstgryta!

Och de grönsaker som fått varsin skylt i keramik likaså. Att vi reste bort under en av sommarens varmaste veckor gjorde dem inte direkt gott, men med tanke på hur lite kärlek de fått har de, litenheten i storlek och antal till trots, ändå gett mångdubbelt tillbaka.

Både rödbetorna och de gula morötterna gav ordentligt med blast åtminstone. Kanske borde vi prova göra pesto?

Äppelmust (premiär!) hoppas jag också hinna med inom kort. Mycket faller till marken nu, har inte gallrat kart alls i år. Annars får det bli äppelkaka att plocka fram i vinter – det är ju inte heller så dumt.

Lokalt äter vi för hela slanten! Grönsaker i ugn och vår lokala variant av halloumi; löpeld från Svedjan Ost! Så himla gott, är glad att allt fler restauranger här hemma också väljer att servera den lokala varianten istället för den långväga importerade.

Väntar på att få plocka in blommor gör jag också. Hoppas så innerligt att solrosorna ska hinna slå ut innan frosten. Jag sådde dem kanske lite, lite för sent och satte dem lite, lite för skuggigt. Håll tummarna för mig?

Ja, lite så har det varit på gården i veckan. Än finns det lingon i slänten och äpplen på träden att skörda vid tillfälle, men det blir när det blir.

För i veckan jobbar Jonathan alla sju dagar, och det är viktigt att hinna kramas också.

Samlar du något nu, när september är som mest givmild?

Det var slutet på april och vi hade väntat länge nog. Huset var inte vårt än, är det fortfarande inte (men snart), men det är något med våren och förnyelse och vi satte helt enkelt igång med en renovering. De gul-grå unitskivorna som suttit i trapp och övre hall under hela min uppväxt skulle bort – och träpanelen från när mitt släkthus först byggdes någon gång på 20-talet skulle fram.

Någon gång däremellan hade det hunnits med en tapet också. Att gå tillbaka till något gammalt medför möjligheten att få en liten titt bakåt i historien. Så fint tycker jag.

OBSERVERA! För att se ”Före » Efter”-bilderna senare i inlägget – för din muspekare över respektive bild. Läser du på mobilen? Klicka på respektive bild så byts den ut!

Jag har lärt mig oerhört mycket under projektets gång. Det faktum att vi inte äger en kofot visade mig var impulsiviteten i mitt skapande kommer från ↑.  Jag upptäckte att min impulsivitet inte alltid är min vän (som när jag fick för mig att tvätta trappen en fredagkväll och lämnade plåtburken med vatten på trappsteget högst upp över natten. Fint permanent märke där på morgonen).

Jag har lärt mig räkna ut och kapa hörnlister, förborra hål för spik för att undvika sprickor med – just det – en borr, inte med en bits. Jag har lärt mig att ungefär inga vinklar i ett 100 år gammalt hus är raka, och att det allra mesta inte går planera, för helt plötsligt stöter du på ett hål från ett gammalt elskåp och ett annat från en tvätthörna. Och jag har lärt mig att ta det som det kommer, att det löser sig, och hur fint det är att både jag och Jonathan hellre låter huset ha sin charm än grämer oss över små skönhetsfel och detaljer.

Vi ägnade en hel aprildag åt att ta bort skivorna. Därefter drog vi ut ett oändligt antal små järnspikar som mina förfäder med imponerande ihärdighet spikat tidigare fäst dem med, si sådär var tredje centimeter. Fram kom träpanelen. På vissa platser lodrät, på andra horisontell och vid något tillfälle tycktes de nästan kapade på känn och sågspånet som isolerar väggen riskerade att läcka ut. Det löste vi med en extra list som jag i framtiden har planer på att utveckla.

Sedan! Maj! Spärrfärg! Tydligen viktigt. Hindrar trät från att blöda igenom. Ytterligare en lärdom. Maken till seg färg har jag aldrig varit med om, men färdiga blev vi.

I mitten av månaden hittade vi både material till en platsbyggd hylla och de sista bitarna golvlist vi behövde under en räd i uthuset. De lister som tidigare fanns i rummet (listerna var inte fulltaliga när vi började) var nämligen hyvlade lokalt här i Bureå för många år sedan och finns inte att få tag i idag. Så glad att tillräckligt fanns kvar, så vi kunde använda det vi redan hade.

Men till taket, hörn och runt dörrar blev det nya lister. De kapade och fäste jag och pappa tillsammans en maj-lördag innan jag täppte springor och hål med silikon och sedan satte igång på riktigt med markeringstejpen. Efter det var vi äntligen redo för färg!

En fin grågrön ville vi ha. Hellre mot gult än mot blått, för att inte riskera att det slår mot lila i vissa ljus. En väns mamma gav oss massa färgprover från sitt jobb <3 Och tack vare henne hittade vi snabbt rätt. Två varv i början av juni, med Harry Potter i öronen, sedan kunde vi äntligen känna oss nöjda. Inreda. Jämföra vårt före och efter. ↓
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!

Vi målade lister och vägg i samma färg. Tycker det blev så himla fint! Och gillar så oerhört hur väggen känns så mycket mer levande med strukturen från trät.

Det blev så bra. Mysigt. Hemtrevligt. Och varenda pinal är sånt som vi tagit rätt på; en loppisposter och galge, en räddad pall, en uthus-kruka och en gunga jag haft sedan barnsben. Tusen järnspikar och sex veckor senare blev vi klara med vår ny-gamla hall. Ser så mycket fram emot alla kommande före-efter som väntar oss <3