Den senaste veckan har jag i princip slagit rot ute på gården. Iklädd min bästa jeanskappa med de djupaste fickorna. För 366 dygn sedan hade vi precis fått tre centimeter nysnö – de senaste dagarna har jag fyllt pallkragar, hinkar och slänter med morötter, smultron och blåklint. Knäppa kontraster.
I skogen ligger snön kvar på sina ställen men i övrigt växer gräsmattan snabbare än vi hinner kratta och buskarna blir grönare för varje timme. Temperaturen har pendlat mellan (olidliga) tjugotre och tjugosex plusgrader, myggen har redan kläckts och jag har i vanlig ordning funderat på hur tusan jag ska överleva de kommande månadernas hetta. Är verkligen vinterhalvåring ända in i själen. Och då påminner jag mig om att jag ju ändå bor på precis rätt ställe.
Jag har varit uppfylld av en sån sprudlande energi den senaste tiden. Ett riktigt vårrus. Kan liksom inte komma ihåg när jag mådde så här senast. Är övertygad om att de fyra månaderna med en halvtidstjänst och min nya arbetssituation, ihop med min fristad, har gjort såväl sinne som själ så himla gott. Stressen kopplar inte lika snabbt grepp om mig och det är länge sedan svarta tussar letade sig in i synfältet.
Istället längtar jag efter sånt där riktigt tungt. Att ta ut mig riktigt ordentligt. Kånka jordsäckar, bära bråte. Röja, rensa, fixa. Göra fint mitt i skrotet. Som att skruva ner den där skivan ovanför dubbeldörrarna som en gång i min barndom höll fast en basketkorg. Infall jag måste ta tag i, på en gång, innan något annat fångar min uppmärksamhet.
Just det här infallet berövade dock en stackars fladdermus sin sovplats (och för stunden: mig modet att gå på skattjakt uthuset i rädsla för hämndaktion). Som tur var överlevde den fallet, jag överlevde chocken och jag tror vi skiljdes åt som vänner efter att jag gett den lite skugga och skydd för återhämtning innan den gav sig iväg på jakt efter en ny viloplats.
Vi har ”sommartid” på jobbet nu, vilket innebär att vi slutar redan klockan 16. Från det att jag svänger in på uppfarten och möts av en liten orkester i form av blåmes, hackspett och småsparvar när jag kliver ur bilen har jag sedan ganska precis sex timmar dagsljus kvar (och sedan skymmer det långsamt, långsamt).
Det ger mig gott om tid att gå på daglig skattjakt här inne, där närvaron av andra ljuskällor inte är speciellt hög. Det är så knäppt att jag, under mina 25,5 år på jorden och 20,5 år på gården, fortfarande kan hitta nya guldkorn här inne. Bland vinterdäck, gamla fönster (som en dag kanske blir växthus), krukor, takpannor, soffor och sparkar. Som det där skåpet, längst in i hörnet. En gång tillhörde det min pappas farfar. Nu har jag som mål att rensa mig fram till det och ge det nog med kärlek för att kunna flytta in i värmen.
I övrigt så gräver jag. Och vattnar. Och rensar. Och beskär. Och sår. I pallkragarna blir det jordgubbar och sommar-morötter. Och förhoppningsvis mynta och citronmeliss, om de överlevt från i fjol. I grusslänten nedanför altanen har jag krattat, fyllt på jord och strött ut en salig blandning blomfröer. Bolltistel, sibirisk- och jättevallmo, brudslöja, apelsintimjan, blåklint, nattviol. Jag hoppas på en färgexplosion, och på en festmåltid för gårdens alla humlor.
Och när jag lägger mig om kvällarna, alltid lite senare än tänkt för att jag glömt bort tiden (det är sånt som sommarljuset gör med en), så är kroppen så himla, himla tung. Men inte längre för att jag behövt lägga alla krafter jag kunnat uppbåda för att ta mig genom dagen, utan för att jag gjort så mycket jag tycker om. Fy fasen, vad fint det är att kunna skriva det.
