Rutiner och drömmar

Är inne på min sjätte vecka på nya jobbet. Funderar lite på hur länge det är okej att kalla det nytt? Två månader? Ett halvår? Eller handlar det mer om själva erfarenheten, säkerheten, självklarheten? Att det liksom bara ska landa? Jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att inte behöva fundera på vad jag gör nästa månad. Hur räkningarna ska betalas då.

Men så är det. Jag ägnar dagarna åt spännande energiprojekt, framtidslösningar och att skratta med kollegor som redan känns så självklara. Och om kvällarna tar jag inte längre med mig jobbet hem, utan kan drömma om en liten stuga på Island. Om husrenoveringar, en liten keramikverkstad, ett växthus. Jag ansöker om ledigt för att åka till London och gå på Harry Potter-museet. Jag gör mentala noteringar över vad jag vill göra på min semester i sommar. Mitt livs första betalda.

Och jag har skaffat mig små afton-rutiner. Såna där som folk har efter jobbet. Har dagen varit varm vattnar jag den blivande blomsterslänten. Där har fröna börjat gro. Sedan krattar vi en sväng, snart blir det gräsklippning istället.

På måndagar och onsdagar går jag till vårt lilla badhus för att simma. Oftast har jag bassängen helt för mig själv och ibland är jag med på vattengympan efteråt. För att den ska bli av måste det finnas minst fem deltagare, och så många av ortens äldre dyker inte alltid upp. Så jag stannar kvar, fyller kvoten och får hjältestatus. Vi åker skidor och boxar till ”fångad av en stormvind” och efteråt nynnar en av tanterna på något från förr i duschbåset bredvid.

Gruset knastrar under skorna när jag går hemåt på resterna från vinterns halkbekämpning. Ibland sträcker jag ut mig på soffan, ibland går vi på upptäcksfärd i byn. Klockan är 21.30 och det kommer vara ljust länge än. Det är svalare nu, vindpustarna från havet och älven har äntligen hittat hit, rufsar om håret och smeker sommarfräkniga armar.

Jag upptäcker sånt jag sett tusen gånger förr, allt som tinat fram. Som vuxit upp och slagit ut. Vi går på slingriga skogsstigar men får vända om där broarna spolats bort av vårfloden. En kalv skuttar omkring utanför en hage ihop med sin mamma. Kanske har de rymt, kanske favoriseras de framför alla andra kor som idisslar i hagen intill, mitt mellan en brusande bäck och en sexkantig lada.

Andra kvällar utforskar vi vägar, träsk, skogsvrår vi inte besökt förut. De där platserna jag alltid hade så tätt inpå, men som jag var för hemmablind för att titta efter. Och jag är så glad att jag for, för att det gav mig något att jämföra med. För att sedan kunna återvända hit med alla de erfarenheter som gör mitt hemma och mina rutiner och mina framtidsdrömmar till min allra största rikedom.

4 kommentarer

Nedräkning

Alltså. Tiden bokstavligen smälter bort. För exakt två veckor sedan, 31 dagar innan beräknad födsel, förevigade jag min lillebror Nils, hans Frida och deras lilla skatt framför en vägg av turkos is. Nu slår björkarna ut, blåbärsriset knoppar och Bureälven svämmar över på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.

Om en månad har vi, nästan hundra procent säkert, en ny liten medlem i familjen. Och jag är faster. Och hujedamig, vad jag har tänkt vara en sån som skämmer bort. Med roliga historier och kluriga leksaker, men också med mysiga barnvaktskvällar där föräldrarna får titta på sin favoritserie, gå ut och fika eller bara sluta ögonen en stund.

Och medan vi väntar på nyheter tänker jag göra det allra finaste av de varma aftnarna maj än så länge bjuder på. Men det, det är ett helt annat inlägg!

 

2 kommentarer

Mormors bok

min rikedom
min uppväxt
min familj
jag tycker om…
när jag flyttade hemifrån…
ett möte jag minns
min favoritplats
mitt första jobb
en favoritsång
det bästa från varje årstid
min visdom
mina hemligheter
mina tips, tricks & råd
min stora kärlek

I flera månader har jag längtat nu. Ända sedan december faktiskt, då jag fick hem boken jag skulle ge mormor i julklapp. Men så visade det sig att den inte alls var som jag hoppats. Närvaron, själen, fanns inte där. Så ”mormors bok” skickades i retur till bokhandeln och jag kontaktade Alicia för plan B.

Och så blev det den 14 april, mormors födelsedag, och jag fick räcka över resultatet av flera veckors arbete med illustrationer och bokbinderi till den finaste, mest omtänksamma person som år 1943 gav den här världen. En ljusgrå bok fylld med teckningar av allt som är mormor för mig.

Det är bingolotter och korsord, plättar i gjutgärnspanna och yatzy där extraslag representeras av tändstickor med blå toppar. Fyllda kakfat, perkolator och NV-mugg, en gran med vinterklädda domherrar på middag. Den gamla 20-lappen hon stack i handen på alla oss syskon när vi var små och kramades hejdå efter varje besök. Bären hon plockar litervis av varje höst, inte för att hon äter dem själv utan för att ”någon som hälsar på kanske vill ha”.

Det är pionerna i rabatten vid husknuten som hon tar med kökskniven till och, på frågan ”vad ska du göra med den där?”, med en busig glimt i ögat tvärsäkert svarar ”det är fredag, jag ska palla blommor”, fastän blombänken är hennes gamla och som hon fortfarande sköter om.

Jag är helt överväldigad av hur väl Alicia lyckats fånga alla detaljer. Alla unika nyanser av min mormor. När jag bläddrar i den ser jag inte bara exakta återgivelser av det blommiga porslinet och formen på svepfatet, jag hör också hur mormor gnolar på internationalen tidigt om morgonen eller på stigen genom skogen. Jag känner doften av kaffe och smaken av aromkaka, vaniljbullar och världens godaste köttfärssås.

I slutet av boken fäste jag en liten lapp med rubrik-förslag jag skrivit på skrivmaskin. Först tänkte jag skriva dem direkt på sidorna, men jag tänker att det blir extra fint att mormor själv får välja vad hon vill skriva om i sin bok. Och jag ville inte förstöra sidorna med min halvdana handstil, utan enbart låta den fyllas av den där vackra skrivstilen som finns förevigad i bläck på varje jul- och födelsedagskort men också på insidan av min vänsterarm.

En dag kommer den här boken vara bland det mest värdefulla jag har. Fylld med meningar att läsa, om allt hon ville att jag skulle veta. Men jag hoppas att vi än har många stunder vid köksbordet kvar tillsammans, där hon kan berätta, förklara och filosofera för mig på gammal skelleftebondska. <3

9 kommentarer

Oändligheter

Det är onsdag idag. En helt annan typ av onsdag. Den första på min nya arbetsplats, den där som ligger tvärs över E4 från platsen där jag vikarierade i perioder, förr. Där jag sålde in snilleblixtar till frilansjobb, förr.

Nu ställer jag klockan på tidigt och morgonsolen utanför fönstret skvallrar om våren fastän snön fortfarande är meterdjup. Kör norrut. Samma väg som förr, men svänger höger i den sista korsningen. Åker till en annan våning, möts av en annan utsikt. På andra sidan E4, men också i motsatt bransch. Numera kommunikatör, inte journalist. Fast anställd, inte timvikarie.

Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in. Det här med semesterdagar. Namnskylt på platsen, i metall. Alla möjligheter, oändligheter. Och att jag faktiskt fortfarande kommer få göra det jag älskar. Skapa. Text, form, bild. Informera. Berätta. Och, i mån av fritidens tid lust ork, också fortsättningsvis kunna vara min egen. Ställa ut. Porträttera. Inspirera. Det är för fint. För bra.

Det är den första onsdagen av många, många fler. Och varje kväll den här veckan, innan jag ställt klockan på tidigt, har norrskenet dansat för mig. Som ett avsked och ett startskott på samma gång. Inte enbart för jobbet, utan för det som varit och det som kommer. Den femte årstiden är över. Våren är här och jag är så nyfiken på hur den kommer kännas, för det är den första med allt det här nya. Rutinerna, livet, framtiden, lärdomarna. Och samtidigt är jag så glad över att så mycket ändå är detsamma. Som himlavalvet ovanför mig och tryggheten i stjärnan som ständigt finns vid min sida.

5 kommentarer

Vecka 14


• Veckans planer:

Är det inte något långt där inne i huvudet som alltid förknippar vecka 10 med sportlov och vecka 14 med påsklov? Trots att det är många år sedan högstadiet nu. Tio för min egen del, för att vara exakt. Och ändå är det precis så lov-ledig min vecka 14 är i år – den sista innan jag börjar på mitt nya jobb(!). Jag ska ägna den åt typiska hushållssysslor som att skura trapp och rensa garderob, men också åt diverse måltider och fikastunder med familj och vänner. I helgen tänkte vi kanske fira nya tjänsten också, han och jag.

• Veckans trista:
Min kropp har invaderats av någon mellanmjölksaktig förkylning. Ni vet, en såndär som inte gör dig sängliggandes men ändå får världen att gå i slow motion och alla röster att låta avlägsna? Så himla onödigt, men förhoppningsvis går den över lika fort som den kom.

• Veckans skapande:
Sitter med ett gäng detaljbilder och försöker få ihop spännande triptyker att framkalla. Dessutom ska jag fixa ett bokomslag till en födelsedagspresent, så det kommer bli några stunder ihop med scanner och photoshop.

• Veckans önskningar:
Få bli frisk och kry. Hitta en ny bok att läsa (även: komma igång med läsningen!). Sätta upp min grattis-till-nya-jobbet-thea-önskar-thea-present så jag kan visa er denna s k ö n h e t jag suktat efter i jag vet inte ens hur länge.

• Veckans blogginlägg:
Jag vill dela med mig om min fina påskhelg i Sara Lidmans hus i Missenträsk (bilderna i detta inlägg är en liten förtitt). Sedan tänkte jag berätta mer om nya jobbet och vad det innebär, kanske visa ett par av de där pixlarna från Egypten och så är jag lite sugen på ett-foto-i-timmen men då vore det ju kanske trevligt om detta lilla snörvelpaket orkade utanför dörren så vi får se hur det går med det.

• Veckans måste:
Äta soppa. Minst en gång. Pga så gott. Gjord på ärtor, trattkantareller, sötpotatis eller kanske något helt annat – har ni något smaskigt att tipsa om? Min host-härjade hals kommer stå i evig tacksamhetsskuld!

En kommentar

Magiska mars

Livet alltså. Så himla fint just nu. Så där alldeles fint att jag i princip spenderat de senaste dagarna i någon slags omtöcknad glädjedimma. Jag ska alldeles snart berätta varför, men först väntar en påskhelg och då är det dags att ta itu med en punkt på den här listan, nämligen; spontan road trip med två vänner, till ingen mindre stans än Missenträsk! Lovar att dokumentera ordentligt och sedan börja beta av alla dessa inlägg som hamnat i skymundan av livet på sistone.

Och alltså, denna mars. Vanligtvis en sån där mittemellanmånad som jag aldrig riktigt förstått mig på (förstår mig visserligen inte på hajpen med de kommande fyra månaderna heller men vet inte om det är ok att säga i detta land), men i år har det hittills varit 28 dagar helt utöver det vanliga. En vecka i Egypten, en helg med förstklassig konsert och ännu bättre kramkalas med mina bästa vänner i huvudstaden och så lite mysig bingolotto med mormor och fina luncher med vänner här på hemmaplan.

Och på tal om fint; kan vi ta ett ögonblick och beundra vårt påskris? Vanligtvis klipper jag björk från gården men snödjupet höll på att svälja mig levande, så detta är körsbärskvistar och magnolia från min bästa blomsterbutik som jag delat upp i loppis-vaser i glada färger och spexiga former. Extra piffat med färgad västerbottensull jag köpt från Lillemor. Snällt och närproducerat – tips tips! <3

Nu ska jag förbereda inför min avfärd imorgon. Trattkantarellsoppa ska kokas och kamerabatteriet laddas. Hoppas ni får en superfin och vilsam påsk med det sällskap du önskar helst, andras eller ditt eget. Vi hörs till veckan igen!

6 kommentarer

Tjena mars!

Första mars. Ett kapitel tar slut och ett nytt sin början. Februari har varit så himla fin, fylld med både solkatter, myskatter, loppisskatter och kompistjatter. Och så igår, plötsligt, tog det slut. Jag lyckas alltid glömma bort att månaden inte räcker lika länge som de andra.

Det har inneburit att den här veckan blev lite extra tidsknaper, för igår tog också min projektanställning på gold of lapland slut. Deras magasin, som jag arbetat med att utforma sedan november, är färdigt att tryckas. Om några månader håller jag det i handen och jag har ingen aning om var jag kommer befinna mig då. Vilken ny titel eller arbetsuppgift jag kommer ha skaffat mig. Det är lite spännande att fundera på. Att liksom inte ha en aning. Och för en gång skull är det skönt att inte känna någon gnagande oro i magen. För det löser sig.

Och om Bowie var här nu skulle han hålla med – och tycka att jag kunde klia honom på magen så länge. Som ni ser på bilden var han inte speciellt nöjd över att kattvakten ägnade mer uppmärksamhet åt de orangea hårddiskarna än honom.

Så, nu återgår jag till mina listor. Lapptäcken och tavelvägg och keramik. Ser nu hur fint det börjar bli i vardagsrummet? Så där på gränsen färdigt att det liksom börjar gå att visa upp stora delar, fastän det fortfarande saknas några motiv. Det är så skönt att komma hem och känna sig som hemma. Om ni fattar hur jag menar? Tips: håll utkik på instagram för lite fler glimtar framöver.

Och hörni, vi ses snart! Lovar! Berätta gärna vad ni tror/vet att ert mars kommer innehålla så länge, det är så fint att läsa. För mig blir det en hel del resande, lite reunion med gamla klasskamrater och ett och annat spännande frilansuppdrag. Och husfix. Alltid husfix. Himlarns vad fint, va.

6 kommentarer

Fettisdag med guldkant

Fettisdag! En mindre högtid här hemma hos mig och han jag delar hushåll med – en av världens kanske största semmelentusiaster. Vi har givetvis redan hunnit njuta av några i år, men är det semmeldag så är det. I år har jag för första gången försökt baka bullarna själv. Tycker det var lite klurigt att lyckas med jäsprocessen utan termometer så några skönheter blev de inte, men med lite övning och ett inköp av termometer är receptet är helt klart värd en revansch!

Hittade dessutom en liten skatt i frysen – en bortglömd burk med sommarens hjortron. Några av dem fick sätta lite guldkant på grädden i mina bullar. Tips tips, så himla gott!

Sån lyx, så här dagen efter pappas 50-årskalas och dagen innan hjärtedejt på pinchos. Den här veckan alltså, fylld med så mycket fint. Precis som de kommande. Bästa februari, tack för ljuset, energin och allt roligt du innehåller <3

2 kommentarer

Älvsbrus och brasknaster

Söndag! Är det inte knäppt hur fort veckorna rusar förbi? Just den här innehöll lite dumheter i form av oförutsedd bilreparation (ungefär den enda dåliga grejen jag kan komma på med att bo här – det går liksom inte vara utan den där pengaslukaren) men också finheter som gårdagens långfika med en kär vän och dagens grillunch som jag tänkte berätta om nu!

Efter en skön sovmorgon (drack så mycket kaffe på kompisdejten igår att jag inte somnade före 03 inatt) åkte jag och Jonathan in till stan, plockade upp mamma, och körde ytterligare några hundra meter innan vi parkerade för att promenera sista biten fram till en lätt översnöad grillplats intill Skellefteälven.

Så tyst och fridfullt – tjock pudersnö måste vara den bästa ljuddämparen. Här fanns bara brasknaster och ett lätt porlande från den del av älven som fortfarande är i flytande form. Och kanske ett och annat kurr från en hungrig mage.

I väntan på glöd drack vi varm choklad – men sen blev vi otåliga och bestämde oss för att grilla över lågorna. Ni vet, sådär som det brukar bli ungefär två av tre gånger.

Resultatet? En nalta knaprig sojakorv. Godkänt ändå, ihop med ketchup och rostad lök, tyckte både smaklökar och magsäck.

Och varför inte grilla allt, när en eld lix finns att tillgå? Mamma satte smörgåsarna på spel – med lycklig utgång, som tur var.

Avslutar med en gosig bild på mig och min bästa person, som jag nu kliver in i vecka fyra med. Då vankas det ett spännande möte, slutspurt på magasinet, kompisdejt i keramikverkstad och slutligen soffleverans – som jag längtat!

Vad har ni för planer, önskningar och förhoppningar för dagarna som väntar?

2 kommentarer

På kontoret

Hej på er! Här sitter jag i hemmets lugna vrå och reder ut mina spretiga anteckningar och redigerar bilder från förra veckans äventyr. Det har snöat i slow motion hela dagen, ett skådespel jag kan betrakta från första parkett här i kökshörnan som är dagens kontor.

De där rutinerna jag hoppas på tar sig, sakta men säkert. Bland annat har jag börjat förbereda frukostar kvällen innan – jag är alldeles för morgontrött för att kunna göra den sortens ansträngning i samband med uppstigning vilket gör att frukost oftast ersätts med lunch.

Overnight oat är en ny favorit – precis som mitt kaffe äter jag gärna gröten kall och då är det här kanske livets enklaste grej; 1 dl vätska (här mjölk) med 1 dl havregryn (och lite kokos eller chiafrön). Rör om, täck över och ställ in i kylen över natten.

Häromdagen tillsatte jag lite kanel och kardemumma, men just idag fick gårdens frysta bär stå för smaksättningen. Det där lilla pappret intill är naturfoliet ”bees wrap”, en sån bra och smidig ersättning för plast- och aluminiumfolie som du kan återanvända gång på gång – tips tips!

Så, här sippar jag på kaffe och clementinklyftor medan medlemsmagasinet jag arbetar med sakta men säkert tar form. Så fint ändå, att jag ena dagen får vara ute och träffade de här gosiga, fina ↓ för att veckan därpå återuppleva allt genom dataskärmen.

Det var verkligen så drömmiga dagar att det nästan inte var klokt och jag tänker att vi senare i veckan kikar lite närmre på vad jag riktigt hade för mig där ute på västerbottensvägarna i alla minusgraderna. Okej?

Okej!

6 kommentarer