Guldkorn från juli

Hej vänner! Är allt fint med er? Jag hoppas det. Här har julis ljusa sommarnätter successivt blivit allt kortare ju närmre vi kommit augusti och jag har jobbat så mycket att jag knappt hunnit reflektera över månadsskiftet. Men så här tre dagar in i den gamla skördemånaden tycker jag det är dags att titta på lite av det som hänt sedan vi hördes av sist.Vi tar avstamp i en ljummen, mulen midnatt i södra Västerbotten. Jag hoppas ni kan ta ett djupt andetag, titta på bilden och känna doften av våt asfalt, granbarr och dimfuktigt hår. Ett av mina absoluta favoritminnen som förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Vi förflyttar oss 90 minuter söderut, till utsikten av de Ångermanländska höjderna på andra sidan Rössjön. Här spenderades månadens enda lediga helg åt att plocka kantareller mitt på stugtomten, äta kolbullsmiddag tillagad på muurikka och göra loppisfynd i bodar och ladugårdar.

Halvvägs in i månaden påbörjade jag mitt uppdrag som kulturredaktör med att ge Linnea Henriksson 5/5 stjärnor efter en fantastisk show på Trästockfestivalen. Jag fick också njuta av tonerna från så himla många andra duktiga artister, både gräsrötter och mer etablerade som den här stjärnan. Prick tre dagar efter att bilden togs fick jag nästan igenom rubriken ”Miss Li trillar i” efter sitt framträdande på älven här hos oss. Det är en underdrift att säga att min tid på kulturen fick en rivstart och nuförtin’ känns mina tankar mest bara som ett stort hovendroven av tjoller samtidigt som jag är så tacksam över så många som jag får träffa, lyssna på och skriva om.

Och när det är som stressigast och övertidstimmen övergår i plural är det ju himla fint att bli tillfrågad om att passa Bowie, även känd som världens gosigaste katt, i fem långa, mjuka dagar.

 

Nu hoppas den här nya månaden innebär både kapning av lugg, svamp- och bärrekognosering, ett och annat skaparprojekt och några sovmornar. Vad har ni haft för er och vad har ni framför er?

8 kommentarer

En ofrivillig paus

Tänk va, att när det kanske behövs som allra mest så inträffar något som i normala fall skulle ha gett mig en evighetstung klump i magen; datorn kraschar och jag tvingas till en ofrivillig paus från precis allt arbetsrelaterat, såväl bildredigering som utställningsplanering. Tackade min paranoia för trippla backups, lämnade in min trotjänare på reparation och åkte ut till Bjuröklubb. Tänk va, att de här bilderna är fotade 13 minuter efter midnatt.

Där ute fanns ingenting. Och samtidigt fanns precis allt. Där fanns tystnaden, men också bruset från vågorna. Stillheten och reflektionerna i vattnet, men också vinden i håret och trädkronorna. Kylan i luften, men värmen från hans hud. En skör liten bubbla av harmoni, omgiven av en mjuk pastellhimmel. Allt jag någonsin kunnat önska av en midnatt i juli.

8 kommentarer

Hjärta VS sinne

Blir lika överrumplad av sommaren varje år. Hur en plats kan få helt andra konturer och kvalitéer av exploderande grönska, hur mjukt solljuset kan bli när det filtreras genom silverpilskronor och tunna sovrumsgardiner. Det här är både den bästa och sämsta platsen ute på vår gård. Syrenträd och småblommiga buskar ger perfekt skugga en varm sommardag, samtidigt som de skyddar mot alltför kalla vindar. Men i skuggorna trivs också myggen, och de senaste dagarnas värmebölja har fått svärmarna att nå outhärdliga proportioner. Jag väntar på nästa kallfront innan min lila loppisfilt och Harry Potter får följa med ut.

Istället får jag betrakta gårdens myshörna från husets bästa rum; sovrummet! Det är ombonat, mjukt och doftar gott av pelargon. Här hör jag vinden prassla i löven och under de bättre stunderna också regnet smattra mot rutan. Det är en fridfull liten bubbla, där jag försöker reda ut huvudkaoset och strukturera upp min tid för att hinna med återhämtning, bildredigering och de berättelser jag vill skapa och dela med mig av.

Det går sådär, för samtidigt som jag älskar mina uppdrag och idéer av hela mitt hjärta är jag orolig över att inte hinna ta vara på den bästa delen av sommaren – den enda del jag faktiskt helhjärtat står ut med – midnattsljuset. För jordaxeln har redan börjat luta bort från solen och fastän jag längtar efter norrskenet och stjärnklara nätter vill jag också fylla sinne och själ med pastellhimlar och de sjöar som aldrig är så spegelblanka som mitt i en julinatt.

Men jag vet att strukturerna är nödvändiga – jag har aldrig lärt mig att njuta av nuet när det finns ögonblick, deadlines och händelser i min framtid som närmar sig i en hastighet som kan spränga ljudbarriären. Jag antar att det bara handlar om att hitta en balans mellan att vara ute och inne. Mellan hjärta och sinne. Och att kunna landa i att allt alltid löser sig.

6 kommentarer

Det bästa av två världar

Gruset knastrar under mina slitna Nikes. De som en gång var vita, men som efter ihärdig året-runt-användning nu, knappt 13 månader efter inköp, är en blandning av grått, grönt och blåbärslila och sjunger på sista refrängen. Jag närmar mig dörrarna, som sedan öppnar sig när jag är knappt en meter bort, och jag möts av en osynlig vägg av fukt och värme. Inne på Slottet luktar det sol, jord och sött av tusen nyanser av allomoner.

Det här är min favoritbutik alla kategorier. Jag kan spendera timmar åt att titta på bladformer och knäppa kaktusar, fascineras av airplants och alla variationer av mönster, färger och former. Gå varv efter varv och noggrant känna, lukta och för varje varv ändå upptäcka något nytt. Jag behöver liksom inte mer än så, men då och då förvandlas också en del av det här paradiset till ett litet pop up-café.

Och när det bästa av två världar möts är det ju inte ens upp till diskution var fredagslunchen spenderas. Framför allt inte när det dessutom råkar vara fyraårs-jubileum för min och Marias vänskap.

Linda gör rätt för företagsnamnet ”mina magiska bakverk” för vi står som förtrollade tappar tidsuppfattningen när vi velar mellan sommarsemlor, päronbiskvier, dekorerade chokladbollar och morotsmuffins och perfekt uppskurna bitar av jordgubbscheesecake.

Tillslut slår vi till på en kolakaka, en dammsugare med baileys och en cheesecake med lime och hallon som försvinner i världsrekordfart samtidigt som vi pratar om hur himla knäppt det är att vi bara känt varandra i FYRA ÅR, eller en sjättedel av livet, samtidigt som det är så himla knäppt att det ju trots allt har hunnit gå FYRA ÅR sedan jag rusade in på lokalredaktionen där vi skulle vikariera, försenad till inskolningen pga en flock kor som blockerat vägen.

Och så flyger lunchtimmen förbi vid det lilla träbordet mitt i djungeln, men är det något vi kan så är det att göra det mesta av sextio minuter i en kombinerad fika- och växthimmel. En bit engelmannsvin och ett litet pelargonträd får följa med mig hem, tillsammans med mina förhoppningar om att den en dag ska vara lika ståtlig som det här fina visningsexemplaret.

Sedan knastrar gruset under mina vita Nikes igen och vi konstaterar att varje fredag borde spenderas såhär. För vad är väl en lunch på Slottet om inte det bästa av två världar.

4 kommentarer

Backdrop: Borgahällan

Det är lördag och vi studsar omkring i minibussen där vi färdas längs en lagad (lapptäcksrutig) och sprucken asfaltsväg, härjad av tjälen och den varje år lika plötsliga vårvärmen. Bakom varje kurva väntar ännu en knytnäve–i–magen–vacker–vy; spegelblanka sjöar, snötäckta toppar och skog i lika många nivåer som gröna nyanser. Det är precis som hemma, och ändå precis tvärtom. För jag är på andra sidan länet och västerbottenskusten har ersatts av västerbottensfjällen när vi bromsar in i Borgafjäll.

Det finns ingen tid att förlora; en lagar middag medan tre plattar hår, förlänger fransar och förstärker/framhäver ögonbryn och kindben. Vi två som utgör resten av sällskapet får äran att undersöka omgivningarna för bästa miljö till kvällens fotografering; det tar inte lång tid innan en skogsväg leder oss till Borgasjön. Jag vet inte med er, men enligt mig är bergsreflektioner, drivvedskantade stenstränder, utsikt till jämtland och den 700 meter höga klippväggen Borgahällan en mycket väl godkänd backdrop.

Och alltså, jag är så glad och tacksam över att Zanna och Kikki gav just mig uppdraget att fotografera till deras bröllopsbok. Det är en jäkla ynnest att få jobba i miljöer som dessa, få skapa med hjärtat och samtidigt få njuta i själen.

Gökens lockläte ekar över vattenytan när vi fotar från 21 till 00 samtidigt som vi öser superlativ över omgivningen, utsikten, tystnaden, den ljusa sommarnatten och varandra. Himlen blir några nyanser mörkare när vi vänder tillbaka mot stugan, men när vi stupar i säng har den redan hunnit ljusna igen.

Jag sover som om jag inte sovit på flera år – drömlöst och djupt – innan jag vaknar till skratt och doften av stekt ägg och bacon. Vi sitter länge och sörplar kaffe och debatterar rätt sida att smöra mackan på innan det blir dags att avrunda vår intensiva visit i inlandet, säga farväl till renhjordarna som springer tvärsöver vägar och stugtomter, och he oss ut mot havet igen. Tack för fina timmar Borgafjäll, jag hoppas vi ses snart igen <3

12 kommentarer

Kvällssysslor

Det här med trädgård hörni! Så mycket glädje och beslutsångest på samma gång. Har åkt flera vändor till blomsterhandeln och trott att jag vetat precis vad jag ska ha; pionbuskar och klätterväxter. Istället kom jag därifrån med kryddor, jordgubbsplantor och night sky-petunior. Som det kan bli.De senaste kvällarna har jag alltså mest påtat i alla rabatter och pallkragar. Ikväll fick bland annat dessa taklökar flytta ner i jorden tack vare en givmild växtgäri i vår lokala grupp <3

Och är det inte jobb ute, så är det inne. Efter två kvällars arbete är tapeterna i det ljusgrå rummet med mörk fondvägg ett minne blott. Istället är det nyansen ”duvfjäder” som skiftar i en blandning av blått och grått i kvällssolen. Det blev så himla fint och jag ser så otroligt mycket fram emot att låta calatheor och palettblad på loppisfyndade hyllor pryda väggarna <3

Vad sysslar ni med på kvällarna just nu?

6 kommentarer

Strukturerar det som går

Kände direkt jag vaknade att det skulle bli en jobbig onsdag – jag kunde inte strukturera tankarna. Istället kändes det som att varje gång jag försökte formulera en plan för dagen blev det alldeles dimmigt i huvudet, som att försöka minnas en dröm; ju mer jag tänkte desto svårare blev det att hålla fast vid idén.

Så, jag går omkring som en liten känslostorm här hemma idag; ena stunden oövervinnerlig, fast besluten av att göra slut på listan med uppgifter, andra stunden med en så tung klump i magen att det är jobbigt att stå. För att ta mig ur sängen vände jag mig till BBB-chatten a.k.a den bästa konversationen som finns på facebook. Jag bad mina vänner hjälpa mig med ett peppande tips och att bestämma vad jag skulle göra idag. Det landade i att strukturera upp i min skaparverkstad och att lyssna på podcasten ”Harry Potter and the Sacred Text” (tack för tipset Veronica<3).

Sakta men säkert har jag med hjälp av otaliga besök på loppmarknader och second hand-butiker byggt upp möjligheten att låta min fantasi flöda fritt. Jag vill ha allt hemma, för att inte få en idé och sedan inte kunna genomföra den för att materialet saknas.

Nu har jag hunnit till avsnitt fyra av podcasten (så bra!), och på hyllorna trängs ramar med de lampskärmar som ska bli en ljusslinga, halsband vars pärlor så småningom kan få pryda mina amplar. I ett glas har jag samlat lavastenarna från Island som ska bli magneter. Jag har cernitlera, smyckesdelar, brännpenna, ballonger, tapetklister, glaspennor och en bok för black out poems. Gamla tapeter, små smyckesaskar och en målarbok.

Och det känns så skönt att, i ett sinne av kaos, få skapa lite materiell ordning.

4 kommentarer

Solfläckar & hemliga fokuspunkter

Wow hörni, vilka dagar! Känns som jag levt i en snabbspolning de senaste tre dygnen. I ett virrvarr av kompositioner, skärpedjup, fokuspunkter och slutartider. Jag har suckat över solen, som ger så otroligt skarpa skuggor, men samtidigt fascinerats över de spännande mönster den skapar; något jag återupptäcker varje år.

Vi har vistats på kalhyggen, intill bäckar, på en strand och tagit en liten båt ut till en ö. Dukat upp med udda porslin, drivved, fikon och bigarråer, stylat med höga knutar, strama flätor och oändligt långa lösögonfransar. Allt det där som hör till, när en skapar en bröllopsbok.

Och det kliar så outhärdligt i fingrarna efter att få hålla det färdiga resultatet i handen, efter att få visa er allt som supergänget som anlitat mig hjälper mig att skapa. Men än så länge är de allra flesta fokuspunkter hemliga. Undantagen är tjuvtittar som de här, små glimtar av platser och överblickande. Och det är ju himla fint, bara det.

4 kommentarer

Fredagsdejten

Idag gick vi på fredagsdejt. Vi fick nämligen en helt fantastisk tack-för-hjälpen-present av LisaLove efter att vi tagit hand om Gudrun (som om det inte var present nog att få rå om det lilla knytet i nästan en hel vecka) <3

Ett presentkort till afternoon tea för två, och ett på fem (!!!) islatte på vårt stammisfik Society Café. (För att förstå nivån på stammis så har de i princip slutat fråga vad jag ska ha att dricka eftersom svaret alltid, oavsett årstid, tid på dygnet eller väderlek utanför fönstret är ”islatte, ingen smaksättning”).

Så slog vi oss ner vid de soliga fönstren i mittenrummet med min islatte och Jonathans choklad, och serverades strax små smörgåssnittar med halloumi, räkröra och brie med fikonmarmelad, tre små gobitar och så scones med grädde och sylt som fortfarande var alldeles varma inuti.

Sedan löste vi alla världens problem, och när vi var klara med det övergick Jonathan till att angripa bakverket hallongrottorna, som ”minsann inte ser ut som någon grotta och på sin höjd borde heta ”hallongropar””. Fast de var jättegoda ändå. Precis som allt alltid är på vårt stammisfik. Och vi hade det så himla mysigt ihop, precis som vi alltid har, han och jag. <3

Bild från min utställning – tack Veronica!

Just det; vi betraktade så klart den nya konsten på väggarna också. Tycker det är så himla kul att Erica och Rob låter lokala kreatörer få turas om att visa upp sig. I somras var det jag som fick ta över väggarna med mina fotografier, nu har precis Maud Björkmans målningar ersatts av verk från illustratören Stina Norgren! Två personer jag inte hade en aning om, men som nu hamnar på lokala listan. Himla fint, tycker jag.

10 kommentarer

Jag var ute på Bjuröklubb

Jag vet att hela cybervärlden har stämt upp i en enig hyllningskör av den nyanlända våren och sommaren som nalkas, och jag vet att utanför det blå skenet från skärmarna börjar allas hjärtan slå dubbla slag av synen av uteserveringar, vitsippor och grönt gräs, men åh vad jag tycker att vi lägger den bästa tiden bakom oss; vintern med sitt sprakande norrsken och krispiga, gnistrande grantoppar, vårvintern med sin kalla färgskala och de allt ljusare nätterna. Jag mår som allra bäst i själen när världen matchar mitt hår, när andetagen blir vita rökmoln framför ansiktet och för min del får Bjuröklubb snarast klä sig i septembers sprakande gul-orange-röda färgskala och sedan göra ett trestegshopp till december och klara nätter under vintergatan.

Men det får en väl inte säga i det här landet. Så istället för att argumentera mot det ”fina, underbara, härliga” med vår- och sommarvärme (svett, mygg, folkvimmel and soooo ooon) gör jag det bästa av den tid jag och vinterhalvåret (trekvarten) har kvar tillsammans och då kan det till exempel se ut såhär:

Jag, mamma och Jonathan åker ut till Bjuröklubb och bestiger den största snötoppen av den långa rad av kompakt vinter som slingrade sig längs havskanten, som en bergskedja i miniatyr. Där sitter vi och lyssnar på vågorna, dricker kaffe, äter kex och spanar på fåglarna som luft-surfar på vårvindarna. Och så tänker jag på att det fina med att bo där vi bor är ju att det inte är så himla långt kvar tills vi ses igen, snöflingorna, isflaken och jag <3

10 kommentarer