Ume[å] tur & retur

Tidigt i lördags morse åkte vi söderut. Mamma gav nämligen mig, Jonathan, min lillebror och hans partner en hotellvistelse i Umeå i förskottsklapp och det var så himla skönt att få koppla bort huvudet en stund och bara vara. Efter en trevlig lunch på Vezzo började vi vår vistelse med ett besök på Eljest. En av mina absoluta favoritbutiker i hela, hela världen. Och vad möts vi av där om inte en hög med exemplar av bröllopsboken jag fotat till under det gångna året? Så overkligt och så roligt!

Jag skulle kunna gå runt här i timtal och känna, lukta och titta på alla lokala produkter från oss och grannlänen. Här finns kylskåpspoesi på Västerbottniska, keramikkåsor och kaffe från Lämmel, Kajsa Forms brickor med storspovar och Stig Lindbergs bersåmönster på prick allt du kan tänka dig. Tvål, printar, smycken, glögg. Hjortronläsk, blötnäbbar, stickade vantar och spännande litteratur. En liten illustration av kung karls spira fick följa med hem till vår framtida västerbottensvägg, men jag hade gärna köpt med mig hela butiken <3

Efter en runda på stan och incheckning på hotellet gick vi vidare till Rådhustorget, som just dessa dagar gick under namnet kärlekens torg. Alltså musikhjälpen. Det finns inga ord för hur fruktansvärt det är att initiativ som dessa behövs, men det finns heller inget som gör mig så hoppfull som att vi, tillsammans, kan samla in 74 miljoner kronor under en veckas tid. Tack, alla <3

På kvällen hade vi bokat bord på Pinchos! Det har precis kommit till Skellefteå också, men där har vi inte lyckats tajma in några lediga bord än. Så gott, trevlig miljö och supermysigt att sitta länge och prata och inspektera alla olika minirätter. Ser fram emot en dejt här någon gång alldeles snart <3

Dagen därpå började med en supergod hotellfrukost. Min favoritgrej med att bo på hotell, äter faktiskt aldrig frukost annars (om det inte räknas som frukost klockan 12, för det är ungefär då jag eventuellt orkar duka fram sånt). Mätta och belåtna tog vi en frisk promenad till mitt bästa ume-ställe; bildmuseet. Vi tajmade helt perfekt med utställningen Passager, som är den näst bästa installation jag upplevt i de där fantastiska lokalerna.

På eftermiddagen bar det av norrut igen. På något konstigt sätt både trött av alla intryck och folkmängder, men också uppvilad eftersom huvudet sluppit tänka på jobb och julplanering och istället fått fokusera på mina näraste, käraste. <3

2 kommentarer

Min måndag och mitt bästa keramikalster

Måndag och morgonvy! Extra fint när fönsterkarmarna får rama in trädtoppar som åter är täckta i snö. Ibland sitter en burrig domherre på en av kvistarna, eller så petar calathean mig försiktigt på kinden i hopp om en skvätt vatten. Himla gosig sänghörna, måste jag säga.

Jag klev upp medan den här lilla nattugglan låg kvar. Han hade sett amerikansk fotboll ända in på morgonkvisten och vaknade varken av att jag plockade ner fönsterlamporna (nu ersatt med adventsstjärna) eller att jag dunsade in i väggen i ett misslyckat försök att ta på sig två par nylonstrumpbyxor på samma gång.

Här åt vi frukost! I vår tillfälliga ”soffa” av staplade madrasser. Längtar så mycket efter vår nya. Förhoppningsvis bara fem veckor kvar nu, sju om vi har otur. Det påminner som tur är om det mysiga studentlivet som till ca 60% spenderades hopkrupen på ett golv under en golvfest, bildurvalsprocess eller knytkalasfrukostar i trånga små ettor <3

När smoothien (på hemma-hallon, hemma-blåbär, banan och norrmejerieryoghurt) var slut klädde vi på oss, packade ner tumstock i tygpåsen och åkte norrut. Jonathan skulle julklapps-spana och jag skulle klippa luggen.

Men först hann jag med lite egen julklapps-spaning på loppis. Jag gör ju de allra flesta presenter själv i år (det kommer ett inlägg om dessa när julen passerat), men en del behöver lite komplettering – därav medhavd tumstock. När jag fyndat prick allt jag behövde(!) gick jag förbi ett av Skellefteås finaste hus på väg till frisören, där mitt synfält vidgades en bra bit. Så skönt att kunna se igen!

Sedan åkte vi hem igen och jag packade upp ett litet bonus-fynd från loppisen; en ljusstake och tillhörande smala små ljus (har letat i en evighet, blev så glad att jag hittade på second hand!). Nu känns den här hörnan så himla mysigt julig, med ljusslinga, ljusstake och mitt allra bästa keramikalster; en ljuslykta som är en miniatyr av vårt älskade lilla hem. Lyser så fint och luktar helt fantastiskt där den står mitt i ett hav av stjärnanis <3

Det var starten på vecka 50 det. Imorgon blir det jobb i vanlig ordning, och förhoppningsvis en god saffransrätt till middag, på staplade madrasser framför musikhjälpen. Vad har ni för planer i veckan? <3

4 kommentarer

December doings

Femte december hörni, och vilken fin start den här numera-25-åringen fått på årets sista månad. Det har passerat en hel helg fylld av födelsedagsfika, kramar och fina, närproducerade presenter som jag längtar så innerligt efter att få berätta mer om. Solen orkar knappt över horisonten och ibland orkar jag knappt över sängkanten, men snön ljusar upp och livet flyter på ungefär som vanligt. När jag har möjlighet sitter jag uppe i min lilla verkstad och tillverkar julklappar och hela huset glittrar av lågor från stearinljus och slingor runt fönstren. Om dagarna producerar jag magasin och en av mina artiklar från en stormig dag i Lycksele hittar ni numera här.

Imorgon släpps förresten boken jag fotograferat till under året. Så imponerad av författarna Zanna och Kristina, och så tacksam för att de gav mig ett tillfälle att växa, utvecklas och skapa tillsammans med dem. Här är en av mina favoritbilder som inte blev en del av deras eller förlagets bildurval, men som jag kan använda prick överallt annars nu istället. Och – nu när vi ändå är inne på mina december doings och allt som händer så har jag en liten give away på min instagram där jag delar ut tre lokalproducerade klappar – kika gärna in och tipsa om dina bästa lokalproducenter för lite mer hållbara, tänksamma gåvor i jul <3

Jag hoppas det är bra med er, att december är vacker hos er också och att ni ser fram emot att höra lite om mina keramikalster, julklappstillverkning och kanske kika på lite berättelser om vårt hem – för det tänkte jag skriva om framöver! Förresten, vad har ni för er nu, sista veckorna innan klockan välkomnar 2018?

6 kommentarer

Drömmar som slår in

Har ni någon gång fått ett meddelande som du varit tvungen att läsa om och om igen, för att du liksom inte kan ta in storheten och möjligheterna som ryms där bland alla bokstäverna? Det hände mig i mitten på september. Mitt bland meddelanden med fraser som ”kampanj!”, ”fri frakt!” och ”skynda fynda” från alla dessa företag som jag varje gång svär på att avregistrera min mejl ifrån men aldrig gör slag i saken, fanns där plötsligt också ett supererbjudande. På riktigt.

Jag läste det säkert tio gånger. Först försökte jag komma på när jag hade sökt en ny tjänst, jag hade ju knappt avslutat det förlängda sommarvikariatet. Sedan tänkte jag att det var en bluff. Efter det kom tanken att det hade skickats fel. En kort sekund tänkte jag till och med att jag var inne på ”skickade meddelanden” och inte ”inkorg”, att det liksom var något jag hade skrivit själv.

Att Gold of Lapland, en förening med fokus på upplevelser och turism i Västerbottens nordligaste kommuner, valde att kontakta just mig var liksom för fint. För bra. Men det gjorde de, och det var med darrande fingrar och fladdrande hjärta som jag klickade på ”svara”.

Sedan drygt en månad tillbaka jobbar jag halvtid vid sidan av mina studier med ett projekt jag knappt vågat drömma om; jag skapar medlemsmagasinet som lockar såväl inhemska som utländska turister till mitt älskade Västerbotten.

Det är mycket information att sortera, många personer att kontakta och näst intill omöjligt att lägga upp en strategi för att få ett bra flyt i artiklar som täcker en yta jämförbar med hela Belgien. Det är också helt fantastiskt roligt, en lärorik frihet i att själv utforma och strukturera layout utefter det material jag samlar in. Framför allt är det en dröm som slår in, att få resa runt i länet och lyfta fram alla duktiga, driftiga, passionerade entreprenörer och producenter som finns här.

Bilderna i det här inlägget tog jag i torsdags, då jag tillbringade en dag i hasorna på djurskötarna på Lycksele Djurpark med stormen Ylva som kompanjon. Ett av novembers (och årets) allra finaste minnen. Nu ser jag fram emot de återstående tre månader, och att så småningom hålla resultatet i min hand någon gång under vårvintern som kommer <3

10 kommentarer

Som du skördar får du fika

Jag tänker att enklaste sättet att skildra berättelserna som skapades i min bortavaro är att återskapa höstens händelser i kronologisk ordning. Så nu backar jag bandet till septembers sista vecka, när gräset fortfarande var grönt och björklöven fortfarande hade klorofyll kvar att plundra innan vinden kastade dem till marken. Vi stannar till på skördemarknadnaden i Lövånger kyrkby – en av årens absoluta höjdpunkter.

Uppradade längs fasaderna på de gamla stugorna står knalleborden. Fyllda till bredden av fisk, bär, saft och bröd. Grönsaker, karameller, produkter för hus och hud, stickade vantar och säsongens växter.

Det är nästan omöjligt att hålla fokus; jag vill stanna och lukta, känna, smaka. Men min tid är begränsad (egentligen hade jag den inte alls, men en måste för fan prioritera) och jag siktar in mig på de bord och stugor som erbjuder det jag kom för; zucchinimarmelad, älgörtsdricka, mjukkaka och blåbärsmust.

Helgen därpå dukar vi upp till en riktig drömfrukost, vi som inte ens är frukostmänniskor. Allt udda loppisporslin fylls med rostbröd och mannagrynsgröt. I varsin kopp; kaffe och te mot trötthet och förkylning.

En såndär typiskt bra start på dagen som en kanske borde unna sig lite oftare – men det är ju så himla skönt att ligga kvar i sängen. Och om inte solen orkar stiga upp, varför ska jag?

Kommentera

Funderingar & frånvaro

Hörni, jag kommer bli frånvarande här inne en tid framöver. Inte för att det är något ovanligt med flera dagar av tystnad från min sida, men för en gångs skull vet jag det liksom i förväg och kan, med er hjälp, kanske göra något spännande och informativt av både pausen och återkomsten!

Helgen spenderar jag i landets mittpunkt (bokstavligt talat), nämligen i Sundsvall. Mitt yngsta syskon har börjat studera till lärare och trots att det gått mindre än en månad sedan insparken känner mellansyskonet och storasyskonet att det är hög tid för kramkalas. I början på nästa vecka ska jag möta tidigare nämnda deadline och även om det är lite gruvsamt så känns det också som att det mesta är under kontroll.

Men innan jag kommer tillbaka och bland annat kan berätta om en fin fredag på skördemarknad, ett besök hemma hos mormor, ett nytt jobberbjudande och ett nytt hjälpmedel i mitt liv så tänkte jag ta tillfället i akt och kolla med er; har ni några önskeinlägg? Några funderingar?

Högt och lågt hörni, alla tankar och frågor är välkomna här! Om ni bara vill berätta något fint, sorgligt, roligt eller knäppt som hänt er de senaste dagarna är det givetvis också en väldigt fin namnsdagspresent. Kram på er, vi hörs om några dagar <3

4 kommentarer

Det blir alltid bättre framåt natten

Kära dagbok. Hur mycket jag än försöker undvika det verkar jag vara så genomdränkt svensk att jag inte kan låta bli att nämna vädret i vart och vartannat inlägg. Jag svär att ”ett annat ord för september, nio bokstäver, vågrätt” är n e d e r b ö r d.

Vanligtvis gör inte regnet mig något. Det är få ljud som är så lugnande och harmoniska som droppar mot tak och fönsterrutor, gärna i samband med häftiga höstvindar som river i tallkronorna ute på gården. Men efter flera veckor av ihärdiga skurar är gräsmattan mer lik en oerhört grund sjö med ohyggligt mycket alger och jag är berövad mina trädgårdspauser med besök till äppelträd och kryddland.

Å andra sidan kanske det är bra, för den lille prokrastineraren i mig har numera väldigt begränsade alternativ som kan ta mitt fokus från studierna. Det är sex dagar till deadline och idag satte jag mig i mitt gamla flickrum och omgav mig med sånt som är gott (kaffe och trattkantarelltoast) och sånt som inspirerar (självbiografier och västerbottniska noveller).

Förstörde en ny fin skrivbok genom att börja skriva i den (varför blir det alltid så?) och började reda ut begreppen narrativ, temporalitet och kausalitet. Sakta men säkert började det klarna, även om himlen utanför fortsatte vara envist grå.

När jag tog den här bilden hade en liten liten idé om temat kring min berättelse börjat formas i mitt huvud. Men sedan föll mörkret och jag fylldes av något helt annat. En känsla att hålla fast vid. Den ska få gro under mina bästa, mest kreativa timmar, ända till läggdags. Förhoppningsvis känns den lika självklar imorgon. Jag tror det kan bli himla bra. Lärorikt och fint, om inte annat.

4 kommentarer

Sekunderna innan deadline

Det är drygt två veckor sedan mejlet landade i min inkorg. Det där jag fick veta att jag var en av reserverna som fått plats på en av landets mest eftertraktade distansutbildningar; kreativt skrivande. Jag blev såklart jätteglad, uppfylld av förväntan på att få lära mig mer om skönlitterärt skrivande. Det är ju raka motsatsen till texterna jag vanligtvis skriver, där mina åsikter ska vara osynliga och min närvaro ska hållas till ett minimum.

Såhär tre veckor in i första momentet har jag hunnit läsa i en av våra kursböcker och satt mig in i vad den första uppgiften innebär. En självbiografisk text med inslag av fiktion, tre till fem sidor lång. Det är en vecka till deadline och jag vet fortfarande inte var eller hur jag ska börja. Idéerna som vanligtvis dyker upp lika tätt och självklart som svampar på en hösthärjad gräsmatta är lika frånvarande som septembersolen.

Men jag kämpar på, trots att kaffekopparna blivit fler än antalet ord är skrivna. Jag sätter mig i husets minst stökiga rum, bland calatheorna och skrivmaskinen, med inspirationsblocket och en kaka. Försöker varva ner, försöker hitta något hos mig själv som jag vill skildra. Fånga en känsla, återvända till ett minne, skapa en fantasi i berättelsen om mig. Idag finns ingenting konkret, bara fragment som försvinner på ett ögonblick. Sådär som de så ofta gör nuförtiden. Idag är kaffekopparna helt klart fler än orden. Men tillslut, när sekundvisaren obarmhärtigt tar mig närmare sista klockslaget för inlämning, kommer det att lossna.

Det gör det alltid.

7 kommentarer

Lugnet efter stormen

Dagarna springer förbi i vanlig ordning. En tredjedel av favoritmånaden har passerat, mestadels försvunnit i blåst och regn och äppelträden har börjat få frukt. Luften är sådär mjuk som bara höstluft kan vara. Fylld av dofter. Hallonbuskarna är konstant överfulla, precis som mitt huvud, och jag hinner plocka nästan två liter under den halvtimme jag får innan regnet börjar ösa ner. Ljudet av smattret mot rutan väcker långsamt sinnet till liv, ger mig ork att boka in både tandläkarbesök för den onda visdomstanden, kontrollera att samtlig kurslitteratur är tillgänglig på biblioteket inne i stan och skriva några bortglömda rubriker till bilagan jag producerat sedan början på förra veckan.

Jag har sagt det förut, men det här allt eller inget-livet jag lever är så himla märkligt. Av någon anledning lyckas alltid alla förfrågningar, måsten och inhopp dyka upp i en enda stor klunga. Sedan tar det liksom flera dagar att anpassa mig till det plötsliga lugn som uppstår när alla uppdrag är avklarade, och jag går vilset omkring hemma i huset och undrar var jag ska börja. Vad jag längtar efter mest. Om det är det prestationslösa skapandet och kreativiteten i mitt arbetsrum, om det är en bra bok att försvinna in i eller om det är att få ordning på rutinerna, som troligtvis snart ställs på ända igen. Oftast hamnar jag ute på gården, går över en vildvuxen gräsmatta dekorerad med ögontröst och gulnande björklöv. Plockar snabbt en näve av de blåbär som inte redan tagits omhand. De ryms perfekt i den lilla keramikkopp jag gjort.

Längtar efter trattkantarellerna, gör soppa av de vi hittade i fjol. Känner skräckblandad förtjusning över höstens första inlämningsuppgift och ser framemot en vecka av- och frånkoppling på Kroatiens kust. Livet är fint, om än det också känns lite upp och ner ibland.

Hur mår ni i höstrusket?

2 kommentarer

Min skattkista

Alltså skogen. Hur kunde jag någonsin längta så innerligt efter att komma bort från dig? Jag undrar ofta, framför allt när klorofyllet börjar lämna björktopparna och vi går in i en av årets bästa tider – den som ägnas åt att fylla korgar och burkar med skatterna från naturens skafferi.

Det är tidigt än, men efter en äventyrlig promenad över kalhygget hittar vi dem ändå, kantarellerna. Bland knastrande, solblekta kvistar och fuktig mossa som luktar annalkande höstdimma – den som några minuter senare sprider ut sig över de intilliggande våtmarkerna.

De är inte många än, kantarellerna. Men de räcker till den där fantastiska pastasåsen som vi gör lyxiga matlådor av. Och dessutom så är vi ju ändå bara i början av tiden med allt mörkare nätter, och allt mer gyllene skogsmark. Vi har många fina kvällar kvar i en av årets bästa tider, i skogen som jag så innerligt längtar efter att få vandra i idag.

6 kommentarer