Hallå, hörni, hej! Vi är 12 dagar in i min bästa månad och livet är så fint. Har sparat några semesterdagar till nu, för att i lugn och ro kunna samla in, plocka bort, städa undan. Och, såklart, njuta av den här tiden som varje år går lite för fort.

Dessutom visste jag i förväg att äventyret från i helgen, hur roligt och efterlängtat det än var, skulle ta ut sin rätt på min ännu ganska lättpåverkade kropp. Det kändes vettigt med en kortvecka med extra sovmornar, helt enkelt.

Tack vare det kan jag också i lugn och ro berätta om våra 24 helt fantastiska timmar under och ovan ytan i Saxnäs – och om glädjen i att få checka av ”fjällsnorkling” på min önskelista över kul saker att göra i år (och i livet)!

Vi gav oss av tidigt på lördagsmorgonen. Himlen var grå och vattnet spegelblankt på varenda sjö, träsk och tjärn vi passerade – timme efter timme. Totalt fem till antalet, kisspaus inräknat, på vår färd 35 mil inåt länet.

Vi passerade Bäverhult, Åmliden, Rökå, Aspliden Kristineberg och Björkliden. Körde över Vindelälven och förbi korsningen som kunnat ta oss till Skog och Mark.

Fick en kort glimt av Vilhelmina, som jag en dag vill stanna till i på riktigt för att riktigt ta in. Älskar samhällen som dessa; små (till invånartalet) och stora (till utbudet) på samma gång, eftersom de är centralort.

Och lagom till lunch var vi framme på Saxnäsgården! Vilken utsikt att bli mätt till, va!

Väskor upp på rummet, varma tröjor på (termometern visade åtta grader) och ut på upptäcksfärd. Vi såg en skylt som berättade om en badplats med turkost vatten och bestämde oss för att hitta den.

Och precis när vi skulle ge upp, tveksamma på om vi alls var på rätt väg, svängde vi in på en ficka för att vända. Precis där fanns också en skylt med texten ”badplats” och en pil. Alltså! Ändå! Så vi hamnade här, där, och Albin kastade macka på det kristallklara (men, pga. mulet väder inte så turkosa) vattnet.

Här sa vi något i stil med ”en stuga här vore inte så himla dumt alltså”.

Sedan vände vi tillbaka mot hotellet. Hej hej renarna!

Innan maten gick jag och Jonathan förbi den vackra Ricklundgården. Den hade tyvärr stängt för spontanbesök (och jag hade inte varit noga nog att höra av mig – vilket jag ångrar väldigt i efterhand) så vi smög omkring utanför och beundrade byggnaden och den tillhörande utsikten.

Titta bara! Emma och Folke Ricklund skapade sin drömvilla i italiensk stil på 1940-talet. Gården är idag bevarad så som den stod vid Emmas bortgång 1965 och används som museum och residens för konstnärer och kulturarbetare.

Emma drev pensionatet Saxnäsgården. Lite drygt 50 år senare checkade vi in där.

Vi åt en fantastiskt god middag. Blir så genuint lycklig varje gång det är så tydligt lokala råvaror. Röding och ren och kantareller och potatis. Mmmh.

Mätta och belåtna gav vi os ut igen för att ta vara på dagens sista ljus. Först fotade jag Albin och Ernas lilla Saga, som blir ETT(!) ÅR(!) på söndag. Gladare minimänniska får du leta länge efter.

Sedan körde vi några kilometer tillbaka mot Vilhelmina och stannade till vid Trappstegsforsen. Klart även jag måste ha en bild på ett av Sveriges mest fotograferade vattenfall.

Jag vet inte om det här fallet har ett eget namn, eller om de hör ihop. Det ligger alldeles intill, men får förmodligen inte alls samma uppmärksamhet eftersom det är lite dolt av parkeringen. Hade kunnat stanna en evighet, är så svag för vattenfall att det är näst intill obeskrivligt.

Och så sjönk solen bakom fjällen och allt blev genast i en kallare färgskala. Slog oss ner i sällskapsytorna och spelade unstable unicorns (tips! skaffa!) tills vi inte litade på någon eller något längre. Då var det dags att krypa till kojs för att vakna utvilade och peppade på…

…nummer tre från toppen!

Fjällsnorkling!

Det var en ren kamp att få på sig dräkterna (med underställ under), men ska sex personer ner i en sex-gradig fjällsjö, då är det bra med ett par extra lager.

Jonte har aldrig varit mer redo. Våtdräkt – check. Skor – check. Cyklop – check.

Selfie – check!

Här kände du dig som en kombination av en supercool undervattensspion och en säl utanför sitt naturliga habitat.

Mot Kultsjön!

Genom skog, längs med strand, över små vattendrag.

Och till sist – äntligen – dags att ta på handskar och snorkel.

Passar perfekt i både det knäppaste och häftigaste jag gjort. Älskar verkligen att vara i vattnet, och allra mest under ytan. Var extra glad över att vi tajmat solen, som både värmde ryggen och skapade konstverk på stenarna som täckte botten.

När vi fått känna på utrustningen vandrade vi tillbaka uppåt, förbi bilarna och vidare längs med Fiskonbäcken. Det hade regnat en del de senaste dagarna, så vattennivån var högre och strömmarna starkare än normalt, men vi hade accepterat de förhållandena på förhand.

Så vi ställde oss i kö och för att kliva ner i bäcken där rödingarna leker den här tiden på året.

Guiden Nils pekade och tipsade och berättade. Rödingen är utrotningshotad på många ställen (inte i Saxnäs dock) och det kändes både som ett privilegium och som en sorg att få ligga och titta på dem där i strömmen.

Solen fick vattnet och bubblorna att se ut som trocadero.  I vanliga fall brukar det gå simma över till andra sidan, men det riskerade vi inte nu med högvattnet. Istället höll vi oss fast på stenarna och det var lika fantastiskt det. Hej hej rödingen!

Pssst! Här kan du se två filmer också – bläddra!

Skåda: en mycket nöjd person! På riktigt, det här var fantastiskt.

Vi värmde oss utifrån med eld och sol och inifrån med kaffe och te. Tackade Nils på Stalo Adventures så mycket för upplevelsen och gästfriheten och berättelserna och möjligheten och påbörjade vår femtimmars-färd tillbaka hem till norra Västerbottenskusten igen.

Vi stannade till ibland. På utsiktsplatsen vid Stalon, med fantastisk vy över Malgomaj och Kultsjödalen, till exempel. Hur hade vi kunnat bara åka förbi?

Sjöarna, träsken och tjärnarna låg fortfarande spegelblanka även om himlen nu var blå.

Och när betongbockarna från Världens längsta linbana börjar dyka upp, då är det inte långt kvar hem. Ett äventyr på 24 timmar i Saxnäs och tio på Västerbottensvägarna var till ända. Så tacksam över att kunna åka iväg så här. För möjligheten att få vidga vyerna, uppleva, lära mig mer om länet som är mitt.

Västerbotten, jag hoppas jag aldrig tar dig förgivet. Tack för att du ständigt överraskar och överträffar.

Holmön, Holmön, Holmön. Ni kanske minns att vi var där i fjol för första gången? Det var kärlek vid första ögonkastet. I år var ön en så självklar punkt i vår semesterplanering, men i år ville vi att det skulle vara längre än julimötet på knappt ett dygn. Det vi tänkt på många gånger sedan dess.

Så, vi tar vid där förra äventyret slutade. Eller på sätt och vis sitter de ihop. Slupen, som tog oss från vårt äventyr på Stora Fjäderägg, utgår nämligen från byviken på Holmön. Där gick vi i hamn igen torsdagen den 8 augusti, hämtade upp våra medhavda cyklar (tar du inte med kan du hyra på plats!), handlade på lanthandeln och checkade sedan in….

….här! På vandrarhemmet intill Berguddens fyr.

Vi gjorde oss snabbt hemmastadda i samma rum som vi hyrde 2018. Fyrmästarrummet, med utsikt mot havet och fyren och, senare, solnedgången.

Mycket var sig likt. Utedasset är fortfarande det finaste och fräschaste jag någonsin varit på. Det kan tyckas som en konstig sak att lägga märke till, och ärligt så kräver jag inte speciellt mycket, men det är fint hur Petter och Josefin lägger vikt även vid de minsta av detaljer. Som att det finns färska blommor i en gammal mjölkkanna när en uträttar sina behov. Det är aldrig jobbigt att ställa om till en vardag där vattnet används så sparsamt som här – det är snarare både nyttigt och lugnande.

Andra saker var sig lika – och ändå inte. Det vackra ”Borta bra men Holmön bäst”-broderiet satt fortfarande i köket och ljusspelet på hallvägg och köksgolv var detsamma, men nya tapeter hade de fått upp och det bidrog bara till en ännu starkare här-vill-vi-stanna-alltid-jämt-känsla.

Rummet bredvid vårt hade blivit ytterligare ett dubbelrum – tidigare stod här våningssängar. Tulpanrummet kallas det nu. Så orimligt vackert!

Sedan tog Jonathan en löptur och duschen – ja den är synonym med Bottenviken. Det finns tvättrum också, för den som inte vill bada. Men han hoppade i. Fick en chock. Tvättade sig snabbt och kravlade sig upp igen. Älskar hans ansiktsuttryck :’)

Tvättade oss gjorde vi såklart med favorittvålen från Malin i Ratan. Känns ju alltid bäst att tvätta sig med sånt som är naturligt – inte minst när tvättandet sker mitt i den. Just den här skaffade vi oss på Lövångers blommor på vägen ner då vi ville ha en med snöre så den inte skulle åka med vågorna ut till havs. Hade vi haft mer tid hade vi kunnat svänga förbi självaste tvålverkstaden på vägen, Ratan ligger nämligen bara några mil från färjeläget i Norrfjärden!

Efter nattdopp och kvällsmat blev det bums i säng, för på fredagen väntade nya äventyr.

Jag är inte mycket till morgonmänniska (eller frukostmänniska), men för den här lilla lådan är jag båda.

Den innehåller cirka allt som är gott. Hemägg, färskost och hembakt bröd. Rabarbermarmelad. Granola, juice, yoghurt med blåbär i botten. Kaffe och te.

Extra gott när en kan sitta här. Eller intill fyren, när Västerbottensvindarna är svagare. Vi satt länge, länge och njöt. Sedan hoppade vi upp på cyklarna och trampade iväg till Smess’hammarn där vi mötte upp Josefin för ett skogsäventyr lite längre söderut. Det är svårt att få grepp om storleken på en ö, men Holmön rymmer fyra jaktlag och två mil bilväg. Fast djuren skjuts av rätt fort och cykel är fortfarande huvudtransportmedel sommartid. Men ändå. Stort. Mycket större än du kan tro. Och möjligheterna till äventyr känns oändliga.

Känner igen mig så mycket i Josefin. I hennes kärlek till en plats. Hur hon pratar om äventyren och drömmarna och skatterna och historierna som hennes hemma rymmer. Skulle kunna gå en hel dag i skogen och bara lyssna på hennes berättelser och planer och tankar. Den här oväntat varma fredagen fick vi i alla fall några timmar samtidigt som vi traskade sju kilometer i jakt på guld.

Hittade dem gjorde vi! Och massvis av vad jag tror är stenbär. De kanske vi kan göra något spännande av nästa gång.

Trots torkan fick vi ihop en hel del kantareller var. Konstaterade att med lite regn och varma augustidagar så blir det nog en fin skörd i september ändå. Sedan återvände vi till gården. Till nyfikna höns…

…och det drömmigaste av trädgårdsland framför bagarstugan. Kål och örter, kronärtskocka och sallad. Tomater och blomster. Så fantastiskt. En dag står jag i mitt eget <3

Sedan cyklade jag till affären för att handla gott, Jonte tog en löptur till och på väg tillbaka passerade jag både honom och den här! Bilar är verkligen så ovanliga här att jag blir förvånad när jag möter dem. Allt känns som en stor cykelväg.

Stannade till vid fårhagen också. Kändes brottsligt att inte föreviga den i det här ljuset. Alicia har förresten målat två akvareller av fjolårsbilderna. De är fantastiska.

Sedan blev det bad, även för mig. Badkrukan som plötsligt inte var så badkrukig alls utan stannade i vattnet i säkert 20 minuter. Kanske får sluta kalla mig det.

Den här kvällen var det sol, sådär så den faktiskt värmde även vid 20. Som för att påminna oss om att jo, ännu är det sommar. Flöt omkring en stund och skrubbade sedan rent.

Andra natten. Sista natten. Klart vi skulle få ett färgsprakande farväl vid fyren, semestern och jag.

Lördag. Första dagen på en helt vanlig helg innan vi båda återvände till varsin heltidstjänst. Inledde den, precis som dagen innan, på allra bästa sätt. Idag i solen intill fyrens fot.

Ville inte att det skulle ta slut.

Men så, efter att vi diskat undan och tömt vattenbaljorna, dammsugit vårt rum, vädrat sängkläder och packat väskor, var det dags att säga på återseende.

Men än hade vi några timmar kvar att njuta av Sveriges soligaste ö. Vi cyklade in till byn igen, där vi fått tips om en spännande utställning.

Lutade våra transportmedel mot en bod i skuggan och gick in på Holmöns båtmuseum. Här hade träkonstnären Kenneth Peterson och konstkeramikern Ann-Mari Simonsson skapat den gemensamma utställningen ”Under ytan”. Sån detaljrikedom att det knappt gick förstå.

Och i rummet intill hängde Eva Johanssons otroliga målningar av ett flertal av Holmöarnas sommarstugor.

Tittade, beundrade, länge. Och lika länge kikade jag i deras shop där det samlats hantverk i alla möjliga uttryck. Skinnhantverk av Ann Salomonson. Små fingerdjur i ull av Carina Lundberg. Luffarslöjd från Pjöller design, skaldjursskålar i keramik av utställaren Ann, träfåglar, vykort, godis och tjärljus.

Därefter blev det glass på en ny plats. ”Här badar vi nästa gång”, sa Jonathan.

Vi drack älgörtssaft från Josefins smarta drickesflaska innan vi tog oss vidare till lunch på restaurangen och ett besök i hembygdsgården. Där finns den här fantastiska modellen av Holmöns första kyrka (färdig i början av 1800-talet) att betrakta. Den åttakantiga originalkyrkan Helena Elisabeth återfinns numera på Gammlia i Umeå.

Med blandade känslor av hemlängtan och separationsångest slog vi oss sedan ner på muren i hamnen för att spana efter vår länk till fastlandet.

Men först fick vi se Slupen återvända till hamnen med ett nytt sällskap som fått njuta av Stora Fjäderäggs fantastiska miljöer.

Och strax därpå kom Capella.

Och så var vårt fyra dagar långa äventyr i Norra Kvarken till ända för den här gången. Jag hoppas och tror att det inte är allt för länge tills vi ses igen, för jag har en innerlig längtan att få se den här platsen under någon av mina favoritårstider. Tack för i år, Holmön <3

Så, plötsligt, vad det augusti. Vi är tolv dagar in i månaden, mornarna är fuktiga och idag tog jag åter plats på min kontorsstol i höghuset mitt i stan. För bara två dagar sedan nådde vi åter fastland efter fyra dagars ö-liv – en längre, utökad version av en av fjolårets semesterfavoriter. Jag tänkte att vi skulle titta tillbaka på första delen av det äventyret.

Hoppas innerligt att ni själva får möjlighet att uppleva den här platsen en dag, men till dess vill jag så gärna låta er följa med på en liten cyberresa till Stora Fjäderägg – en fjällvidd mitt i havet!

Strax efter klockan nio på onsdagsmorgonen den sjunde augusti vinkade vi hejdå till huset och körde söderut. Knappt 90 minuter senare parkerade vi i Norrfjärden, där vi sedan rullade våra cyklar och vår packning ombord på 11.10-färjan till Holmön.

Den en mil långa Holmöleden är Sveriges längsta vägfärjeled – alltså en del av länsväg 686 – och precis som du kör gratis på exempelvis E4 åker du också gratis med färjan en mil rakt ut i Norra kvarken. Efter att ha lämnat cyklarna i byviken på Holmön tog vi oss vidare till Stora Fjäderägg med Slupen.

Just den här dagen blåste det rejält, sådär snudd på att vi inte kunnat åka ut och avfärden var därför tidigarelagd. Det kittlade så härligt i magen när vi styrde mot den nordligaste utposten på Holmöarnas naturreservat. Snart siktade vi hamn, och strax därpå vandrade vi upp mot vårt husrum för natten.

Första lilla skymten! Kolla vad fint!

Vi gjorde oss snabbt hemmastadda i den norra lägenheten. Önskar jag fick vakna till att blicka ut mot en fyr varje dag – vet inte vad det är men jag tycker så himla mycket om dem.

Packade upp omaka örngott (tar du inte med egna finns det att hyra), fick en rundtur på gården, hämtade in vatten från kranen och åt våra medhavda tunnbrödrullar till lunch. Affär finns inte här, men på Holmön finns en liten lanthandel där du kan handla allt du kan tänkas behöva!

Efter mat: upptäcksfärd. Det är sen gammalt. För att skona markvegetationen har det skapats en vandringsled runt hela skäret. Vi gick den baklänges, bara för att. Att det finns ett baklänges låter kanske konstigt, men det handlar helt enkelt om att det finns numrerade platser där det är lite extra värt att stanna till.

Karta, information och historiska bilder – alltsammans fanns i det lilla häftet vi fick med oss ut. Vid nummer 12, Flora & Fauna, kunde vi läsa om kartlaven som täcker stenarna som ligger lite längre upp. Om de stora mattorna av ljung, kråkris, lingon och mjölon. Om flyttblock och hur ett av de största sägs vrida lite på sig, varje gång kyrkklockorna hörs hit ut från Holmön.

Ett gammalt stenkummel byggt 1888 markerar den gamla hamnen, kartans nionde punkt för sevärda platser (fast vi stannade betydligt oftare än så, för det fanns liksom inget som inte var värt att se).

Har förresten aldrig hört en så träffsäker beskrivning som att kalla den här platsen en fjällvidd mitt i havet. Precis så kändes det. Kom på mig själv ibland att leta efter bergstoppar. Ögonen mötte bara hav, men det är inte så bara alls, faktiskt.

Efter den gamla hamnen kom vi till 8. Kapellet och efter labyrinterna (7) så småningom till 6. Minnen från vikingatiden. Av kapellet byggt 1729 finns idag bara brostenarna som låg framför ingången kvar (till vänster om stigen). Ungefär tusen år tidigare byggde säljägarna på ön upp tomtningar – runda stenvallar som, när de beboddes, täcktes av djurhudar eller segel. De är daterade till 500-1200 e.Kr.

Nummer fyra – fyren. Magisk i alla vinklar och ljus. Öns första fyr tändes 1851, då tio meter hög. Sedan en påbyggnad 1914 når den 14 meter över marken – och desto mer över havet, för här beräknas landhöjningen till 90 centimeter på 100 år.

Med fulla huvuden och tomma magar slog vi oss ner för att äta middag till den allra vackraste av vyer. Plättarna hade vi också förberett och tagit med, men i köket finns både spis, ugn och micro om du vill laga varm mat på plats!

En annan vinkel. Kunde inte få nog. Varken av fyren eller haven – det av vatten och det av färgsprakande ljung.

Vi omgavs av båda när vi vandrade ner mot hamnen precis innan det började skymma. Två harar och en liten groda fick vi hälsa på på vägen.

En favorit på promenad <3 Holmön rakt fram, så svårt att få grepp om dess storlek.

Hamnen och rallarrosorna. Tänk att ha sin egen lilla stuga här alltså. Är avundsjuk, men inte missunnsam – som mamma brukar säga. Och vi har ju alla möjligheter att återvända hit, vi med!

Godnatt solen. Fortfarande så ovant att säga farväl till dig om nätterna nu. En dag vill jag stanna uppe hela natten med dig och Stora Fjäderägg!

Vi vandrade vidare i det allt svagare ljuset. Letade efter säl. Och inte alls långt senare dök ett huvud upp mitt i vattnet. Och så ett till, och ett till. Minst tio par ögon som spanade tillbaka på oss.

Alldeles tysta var de, vikarna. Tydligen är de det. Håller till på läsidan, och där det finns sol. Ibland så många som hundra. Inte en upplevelse som ett fast 50mm gör rättvisa, men jag har bättre bilder genom kikaren sparade i hjärtat. Det sitter i alla fall en där på stenen och ser ut som en liten rutschkana.

Och sedan blev det snudd-på-kolsvart och vi gick tillbaka till vår lägenhet, spelade en omgång Guillotine och kröp sedan till kojs. Helt slut och ändå förväntansfulla för den nya dagen.

Vaknade till ett lätt smatter mot rutan. Drog oss länge i sängen. Slupen skulle inte ta oss tillbaka till Holmön förrän vid 14. Åt frukost länge, länge; nudlar och mackor med mjukost och en liten kaka.

Sedan städade vi – dammsög, torkade bord. Diskade med regnvattnet från ena bunken och fyllde vattenflaskan med dricksvattnet ur den andra. Kommer ner så mycket i varv av att leva såhär. Tänka en extra tanke. Ska bli bättre på det hemma också – att inte se vattnet i kranen som något så självklart, oändligt.

Gick på toa, borstade tänderna, tvättade ansikte. Sorterade det lilla skräp vi hade i olika kärl.

Och till sist var det dags att säga hejdå till fyren och fyrvaktarbostäderna och ljunghavet och klapperstenen. Vi ses igen, det vet jag.

Torsdagsvindarna var snällare och vi hissade seglet på Slupen medan Sälarna tittade på. Satte kurs åt sydväst, mot byviken.

Beundrade öarna vi passerade. Hantverket på båten. Njöt av tjärdoften och av ljumma vindpustar mot ansiktet.

Och så var plötsligt semesterns första dygn i Norra Kvarken till ända . Tur att vi hade två kvar, tänkte vi. Men det äventyret får ni höra om en annan dag!

Vill ni se mer uppdateringar från Stora Fjäderägg kan ni förresten följa dem på instagram.