Här drömmer jag

Hörni, det vankas midsommar! Men innan dess tänkte jag att ni skulle få följa med in hit; till vårt sovrum! För närvarande är det fyllt av små snittblommor, sticklingar och de senaste av mina små keramikskapelser, men här finns också mitt bidrag till juni månads monthly makers på temat återbruk!

Nämligen den här sänggaveln! Det är en närmare 100 år gammal kökssoffa som en gång i tiden stod i min morfars barndomshem, men som de senaste åren helt enkelt glömts bort i uthuset. När vi sedan flyttade in i september var det en av de första sakerna jag la märke till bland alla skatter där ute, men innan den var redo för vårt sovrum fick jag vänta på varmare och torrare väder för att göra något åt den slitna furufasaden.

Så kom sommaren och vårt öppna garage blev min arbetsplats. Jag visste från början att de vackra ådringarna, slitningarna från de många åren och de noggrant utkarvade detaljerna skulle bevaras. Valet av färg föll därför ganska snabbt på en träolja i nyansen valnöt. Efter en snabb omgång med sandpappret krävdes det bara ett varv med penseln innan den matchade resterande sovrumsmöbler perfekt!

Nu drömmer jag här om natten. Inlindad i nya mjuka (matchande!) sängkläder, tätt intill den där personen jag tycker så himla mycket om.

Han sover förresten fortfarande, till ljudet av gräsklipparen och fågelsång här utanför fönstret. Själv ska jag ta den lilla skogsvägen ut till flygplatsen och hämta resten av helgens gäster – det vankas midsommar!

17 kommentarer

2023 ord om Island

Om du någon gång tittat ut på molnen genom ett flygplansfönster 10.000 meter över marken kanske du kan relatera till känslan av att inte röra dig framåt alls, fastän du färdas flera hundra kilometer i timmen. Nu går det visserligen inte lika fort med bil, men att köra genom de karga omgivningarna på den isländska landsbygden inger mig precis samma känsla av att stå stilla.

Det finns inga träd här, bara släta vidder som tar slut vid havet eller bergen. Det går att se flera mil, vid rätt väderförhållanden. Oavsett vilket väderstreck jag tittar åt kan jag, genom bilens alla fönsterrutor, se bergen sträcka sig mot himlen. Få saker är så intressanta som att föreställa sig livet i de ensamma husen som står placerade lite här och var vid bergens fötter. Tanken på att vissa hushåll har längre till en mataffär än till närmsta bergstopp var till en början absurd, men har efter några veckor på ön börjat kännas naturlig. Men trots min anpassning till det vidsträckta islandskapet kan jag inte låta bli att undra; vad är det som får folk att flytta ut på den ödsliga isländska landsbygden?

Ett högt metalliskt gnissel bryter tystnaden – vinden har precis slitit av dörren på den stora jeepen vi åker i. Kvar finns ett gapande hål, det ser så oerhört blottat och utsatt ut mot branta bergväggar och virvlande snö. Det är den tredje stormen sedan jag anlände till den lilla byn Stykkishólmur för mindre än en vecka sedan, så trots att Rut Leifdóttirs röst nästan dränks av ovädret hör jag vad hon säger; hon har sagt det många gånger förr.

– Eg hata þetta helviti veður. Jag hatar det här helvetesvädret.

Två starka rep håller dörren på plats när vi försiktigt återupptar resan hemåt. Rut säger att det isländska vädret är som allra värst på landsbygden. Speciellt här i väst, för här har de fortfarande vinter när våren slår ut i söder. Men dagar som dessa är vädret skoningslöst både i städer och byar. Det blåser 47 sekundmeter, 169 kilometer i timmen, och lamporna blinkar till allt oftare.

På radion hemma i Ruts kök hör vi om två turister som är fast på ett berg, men att räddning är på väg. Sedan går strömmen. De flesta har fått sluta sina jobb tidigare för att hinna hem. Skolbussen går inte, så barnen har hämtats av föräldrarna.

– Det här är Island, säger Rut och rycker på axlarna.

Snötäcket har vuxit nästan en halvmeter under nattens storm. De små fiskebåtarna har slitit sig i hamnen och stallväggar har kapitulerat för vinden.

– Snö stoppar oss inte. Vi hatar den, men vi kan hantera den, säger Rut.

Förmågan att kunna anpassa sig är viktig för att kunna bo på Island. Det är vädret som bestämmer om du ska gå till jobbet och om du ska ha kvar taket på ditt hus.

Rut Leifsdóttir föddes i Reykjavik, träffade så småningom sin blivande man och gifte sig ung. Han var från Stykkishólmur och det blev också där hon bosatte sig efter skilsmässan 1972. Årets vinter är den värsta hon upplevt här. Det är mitten på mars och hittills har 40 stormar härjat och passerat sedan årsskiftet, men hon gillar de lugna perioderna mellan, när det känns som om tiden står stilla.

– I Reykjavik lever det alltid om och folk tittar alltid på klockan. De är alltid på väg, säger hon.

Hennes händer skakar kraftigt när hon sänker cigaretten mot askkoppen. Rut har Parkinsons sjukdom och är pensionerad, men har tidigare jobbat som både undersköterska och fiskare.

Idag utgör hästar och fotografi hennes största intressen. Men det är intressen som kräver bra väderförhållanden, vilket är sällsynt den här tiden på året, och de dagar en storm rasar utanför fönstret spenderar hon gärna framför datorn istället. Rut har vänner från hela världen som hon håller kontakt med via Skype – om inte strömmen går och internet slås ut, för då tycker hon att det är lika bra att gå och vila.

Det är ett stilla liv, till och med fridfullt. Men efter bara ett dygn som stormens fånge slår rastlösheten rot i min kropp och jag önskar inget hellre än att vinden ska mojna och att väggarna ska sluta med sitt hotfulla knarrande. Det hus som ger mig skydd är också mitt fängelse, och jag frågar inte Rut om det handlar om anpassning, för jag vet redan svaret.

Och tillslut återvänder den bedövande tystnaden, och jag följer med Rut till stallet. Minst två gånger om dagen åker hon dit, för att städa och umgås med kompisen Magga. De kan sitta i det lilla tillhörande fikarummet och dricka kaffe i timtal. När solen skiner bildar mönstret på gardinerna skuggor av kaffekannor och koppar på de orangea furuväggarna. Rummet luktar starkt av rök, så fort en cigarett är slut tänds en ny. På golvmattan ligger hunden Tía och kastar längtande blickar mot dagens fikabröd på det lilla bordet. Det lönar sig sällan.

Rut och Magga pratar om sommaren med längtan i rösterna. De saknar att rida långt och att fiska lax.

– Det finns inga kvinnor i Stykkishólmur som är som oss. Vi går ut mitt i natten och letar mask. De tycker vi är tokiga, säger Rut samtidigt som hon skrockar hest och tänder ytterligare en cigarett med sina skakande händer.

Rut anser att det bästa med att bo på landsbygden är närheten till naturen – de höga bergen, dånande vattenfallen och galopperande islandshästarna. Norrskenet är den absoluta höjdpunkten. Trots landets nordliga position i Atlanten går fenomenet inte att ta för givet, för molnen lägger sig gärna i dalarna mellan bergen och skymmer både måne och stjärnor.

Men en kväll dansar aurora borealis över himlen i en sprakande färgexplosion, och lyckan hos Rut går inte att missa. Det här är en av de främsta orsakerna till att hon står ut med den i övrigt så bistra vintern.

Med tanke på vädret på ön är odling knappast det första någon förknippar med Island. Men faktum är att i många av de mindre samhällena livnär sig lika många på att arbeta i växthus som i mataffärer och på skolor. Utanför fönstren hos Garðplöntusalan Borg i det lilla samhället Hveragerði sträcker sig de snötäckta bergstopparna mot himlen, men inomhus gror växter i alla former och storlekar. Våren väntar runt hörnet och växthuspersonalen är i full gång med att förbereda plantorna inför sommaren – det rensas, vattnas och omplanteras. Här jobbar Stefán Nielsen sedan några år tillbaka.

Stefán är en storväxt man som ofta ler. Han utstrålar ett lugn där han långsamt och tålmodigt går från bord till bord och vattnar plantor. Här och där har små blommor börjat slå ut för att möta våren. Rörelsen när han varsamt vänder dem uppåt och inspekterar dem närmare, tillsammans med kontrasten mellan de spröda blommorna och hans enorma händer, får det att se ut som om han hanterade det allra bräckligaste glas.

Till lunch serveras varma mackor med ost och skinka till de fem anställda. Trots att den fuktiga värmen får kläderna att klibba mot kroppen ser jag dem inte dricka en enda droppe vatten, men de fyller gärna på kaffekoppen. Radion är på och jag känner igen det isländska bidraget till årets Eurovision Song Contest.

Stefán är djupt försjunken i ett, sedan tidigare påbörjat, korsord. Han pausar då och då för att ta en klunk kaffe. Tillslut slår han igen tidningen och öppnar istället ett fotoalbum. Bilderna är svartvita och nötta, tagna för många årtionden sedan. Korta beskrivningar på isländska står skrivna till höger om varje bild med snirklig handstil i bläck. Han stannar till på en sida i albumet där bilderna föreställer något som en gång var ett växthus, men som nu bara är en blandning av snö och spillror av trä och glas.

– En av få gånger som en storm faktiskt har raserat ett av våra växthus, förklarar han och pekar på bilden med ett av sina stora fingrar.

Olyckor händer förvånansvärt sällan – oftast är det bara något enstaka föremål som tillfångatagits av vinden som slutligen åker genom ett fönster på byggnaderna.

Stefán berättar om bakgrunden till samhället Hveragerði, vars namn han översätter till ”staket runt varm källa”. På var sin sida av samhället höjer sig bergväggarna mot himlen, och ett 5000 år gammalt lavafält skiljer invånarna och havet åt. Området tillhör vulkanen Hengill och är geotermiskt aktivt. Det är tack vare sådana källor som grunden för samhället kunde läggas för nästan ett sekel sedan – det är nämligen ångan från källorna som värmer upp växthusen.

– Metoden med att ta vara på ångan är billig och skapar ett behagligt klimat, både att jobba i och för våra växter. Vi har snötäckta berg precis utanför fönstret, men här inne är det 10 grader även mitt i vintern, säger Stefán Nielsen, och fortsätter;

– Jag har provat på många olika jobb på många olika orter. Fiskare, lagerarbetare. Men det slutade alltid med att jag kom tillbaka hit. Jag tycker om att ingen dag är den andra lik och den lugna arbetsmiljö vi har här inne.

Våren börjar sakta anlända till Island efter påsk; varje dag är ett litet steg närmare den efterlängtade midnattssolen. Den oundvikliga påskstormen kommer med regn och dimma och Víks lava stränder blir ett mystiskt sagoland där det plötsligt inte alls känns konstigt att folk tror på älvornas existens. Sedan stabiliseras vädret allt snabbare, och så anländer slutligen ett av öns allra vackraste vårtecken, Ljungpiparen, för att sjunga bort snön; Lóan er komin, að kveða burt snjóinn.

I mitten på april sprider sig ryktet om ännu ett vårtecken; en blåval har setts till i norr.

Mitt emellan den lilla byn Fluðir och vattenfallet Gullfoss jobbar nittonåriga tyskan Franziska Burkart som au pair på en liten familjegård. Andrea Schumacher, en tjugoåring från Schweiz, arbetar på en farm bara några minuter därifrån.

De har successivt lärt känna varandra under de senaste månaderna genom att upptäcka Island under söndagarna, då de båda har ledigt från sina arbetsuppgifter och uppdrag. Ett gemensamt intresse är fotografi, och när vädret tillåter besöker de allt ifrån välkända turistmål till öns mer välbevarade hemligheter.

Att ha nära till naturen var den stora orsaken till varför de valde att arbeta på landsbygden istället för i någon av de större samhällena.

Idag möter jag upp dem i korsningen mellan Fluðir och Selfoss. De är entusiastiska inför dagens utflykt, då vi återvänder till en plats de redan besökt; Hjörleifshöfði. Den enorma klippan var en gång en ö, men idag har 2000 meter av svart sand separerat den från havet. De oändliga svarta stränderna har formats i områdena nära Islands vulkaner under många år.

Just den här stranden ligger nära vulkanen Katla, vars lavin med vulkaniskt material under det senaste utbrottet 1918 flyttade kustlinjen fem kilometer längre ut i havet.

Det bildas djupa spår i den mjuka marken när vi försiktigt kör runt Hjörleifshöfði. De pratar exhalterat på tyska, innan de kommer på att jag inte förstår mer än ett par ord och återgår till engelska. De har längtat efter att komma ut, då vintern tvingat dem att ställa in många utflykter, ibland tre veckor i rad.

Högt ovanför oss cirkulerar havsfåglar, vars spillning täcker stenväggarna – det ser ut som någon gjort ett dåligt utfört spackelarbete. En fjällräv, ljust brun i sin sommarskrud, springer med lätta steg längs med klippans kant och försvinner in bakom några stenbumlingar. Trots att både Franziska och Andrea var snabba upp med kamerorna hann de inte fånga det lilla djuret på bild.

Det är många bilder som jag inte heller lyckas fånga under min resa. På Island handlar det mer om tajming med vädret än att faktiskt pressa fingret mot avtryckaren vid precis rätt ögonblick. Högt över molnen hör jag fortfarande hur havsvindarna blåser, som om de invaderat mitt huvud och permanent bosatt sig i mina sinnen, och jag kommer på mig själv med att längta hem.

Hem, till de milsvida mörkgröna skogarna där jag växte upp. Till mina egna vårtecken; storspovens sång och tussilagon vid vägkanten. Till en helt annan tystnad, och en helt annan sorts isolation, men ändå till precis samma livsstil som här. Hela resan har jag slitits mellan att fascineras, avundas och förfasas över livet på den isländska landsbygden. Det är först 10.000 meter över marken som jag inser att vi kanske inte är så olika ändå.

Det är ganska precis två år sedan allt tog slut – bevis på 180 avklarade högskolepoäng hamnade i min hand i form av ett par pappersark; kandidatexamen i journalistik och kandidatexamen i bildjournalistik. På Galleri Kontrast i Stockholm skålade vi framför våra bilder; pixlar från hela världen. Vi delade ut magasinet som innehöll en komprimerad version av varderas berättelse från vårt examensprojekt, och sedan var vi inte längre en klass, utan kollegor, på väg ut i arbetslivet.

Det här är en längre version av den text jag lämnade in, tillsammans med en del av de ögonblick jag förevigade under vårvintern och som hängde på väggarna där i stockholm, samt en del bilder från min återkomst på sensommaren samma år. Älskade Island, så utmanande och ångestfyllt, men framför allt vackert och lärorikt, det var att få lära känna dig.

11 kommentarer

Varför får jag inte på mig dina blå jeans?

Hörni, vad pirrigt det här känns då! Mitt första bidrag till monthly makers, denna geniala skaparutmaning som ett gäng bloggare startat igång. Den här månaden är det Wilda som valt temat tyg, och sedan fick jag gå och klura och fundera samtidigt som jag röjde hemma i flyttkaoset. Och så dök den här slitna gamla galgen upp ur gömmorna och med ens fick jag en idé som jag dessutom hann med att skapa innan vi åkte iväg till Gotland!

Jag började med att skissa upp texten på frihand. En textrad från KENT med koppling till både tyg och färgen på galgen. Att min partner dessutom är ett himla stort fan gör det ju till en extra kul detalj att få in i hemmet.

Så här efteråt önskar jag att jag ansträngt mig lite mer under det här momentet; mätt avstånden, varit lite mer noggrann med att skriva finare, kanske skrivit ut ett typsnitt att inspireras av. Men så är det ofta för mig, att när idén väl dyker upp blir jag alldeles ivrig och tålamodet försvinner snabbare än en piggelin i juli – och jag ville ju bara hålla det färdiga resultatet i min hand på direkten!

Efter att jag skissat upp texten invigde jag min nya brännpenna (som jag framöver vill använda mycket, mycket mer) och kastades samtidigt ungefär ett decennium tillbaka i tiden, till högstadiets slöjdsalar och det lilla rummet som var min säkra plats, långt bort från läskiga maskiner som kunde såga av fingrar. Ungefär fem minuter senare, efter att ha sandpapprat bort lite linjer, var mitt bidrag klart;

Tycker den blev himla charmig och insåg dessutom hur enkelt, men ack så personligt, den här typen av skapande var.

Och medan jag ändå hade ångan (och tolkningen) uppe, fortsatte jag med att skapa utifrån tanken att kunna ha tyg framme på ett snyggt sätt. Därför skapade jag också en ny plats för den fina flugan. Ni vet, berget blev ju lite för litet. Tack vare växtgärin Pia, som öppnade sin vedbod för mig, fick jag in ännu lite mer natur i huset i form av en björkbit jag sågade itu (mitt i köket pga min nyss nämnda iver).

Tada! Så enkelt och så snyggt, och som bonus lite extra plats att balansera små sticklingvaser på framöver. Jag ska dock försöka torka den ordentligt nu medan vi är borta, har hört att det ska funka bra att ha den mörkt och svalt i en platspåse för att förhindra sprickor – håll tummarna för mig!

Monthly makers eller ej – har ni skapat något i maj?
Berätta (eller länka) gärna i en kommentar!

29 kommentarer

Mina finaste alster

Nu har det blivit dags att visa vad jag skapat på keramikkursen som jag gick i vår. Den som blivit min fristad med utlopp för kravlös kreativitet för att kunna fylla på med energi – utan att på samma gång göra av med den. Men trots ett öppet sinne och ett huvudsakligt fokus på välmående, inte prestation, har jag naturligtvis fått några favoriter – här är mina finaste alster!

Efter att ha provat flera olika tekniker; dreja, kavla, ringla, så kom den lilla sticklingsvasen i form av två små ”bergstoppar” till genom att tumma. Så småningom målades den blå, och topparna doppades i vitt. Inspirationen fick jag från duktiga Mikaela, men också från mina starka känslor för Islands natur.

Ni kan förresten lägga både ”vas” och ”natur” på minnet; mitt intresse för växter och kärleken för allt som hör Västerbotten till (skog, hav och berg) är ett genomgående tema hos de flesta av mina alster; till höger är en porslinsvas jag drejat och sedan målat som en björk.

Det här var mest ett experiment med syftet att kunna ha den fina flugan från Metzerverket framme. Tyvärr blev berget (med inbyggd vas – såklart) trots allt lite för litet i omkrets för att accessoaren ska sitta riktigt bra, så jag tänkte istället låta toppen prydas av mina finaste hårsnoddar och armband.

Är själv lite förvånad över hur glasunderläggen med mönster från läderblad seglade in i mitt hjärta. De var bland de första verken jag skapade och där och då såg de verkligen inte mycket ut för världen. Så här i efterhand blir jag lite mer nöjd för varje kaffekopp jag dukar fram på dem.

Något jag älskat från första stund däremot, det är mina två vaser med konturen från mitt älskade landskap. Jag vet att jag är lite väl patriotisk (jag menar, jag har hela länets konturer förevigt inristade på huden), men jag älskar verkligen allting med Västerbotten – kanske allra mest att formen som dessutom påminner om ett (anatomiskt) hjärta.

Ja, det var mina finaste alster det. Så småningom kommer ni nog också få skymtar av min lilla knäppa fjällräv, mina tavellister (som måste knåpas ihop lite mer) och lite annat smått och gott som tog form i den lilla stugan.

Sedan kan det ju vara så att jag fick akut separationsångest från de små lerklumparna och drejskivan och anmälde mig till ännu en grundkurs som det i skrivande stund återstår ett tillfälle på. Är ni nyfikna på att se vad jag knådat ihop under även den kursen så småningom? Hojta, så fixar jag <3

15 kommentarer

Vår i vas

Jag är inte mycket för plastkycklingar och porslinskaniner, men ris och ägg gör påsken till en av mina absoluta favorithögtider när det kommer till pynt. Tycker det är så fint med enkla kvistar och blommor i vas – här lite vårknoppig syrén, björk, bindvide och äppel från gården blandat med en liten inköpt bukett brudslöja.

Det har ju inte blivit så mycket pyntande förut, i trånga studentlägenheter och tillfälliga boningar under diverse vikariat. Det fanns liksom ingen mening med det. Nu när vi bor i hus ser jag fram emot att skapa dekorationer till midsommarfesten, ljuslyktor till alla helgona och girlanger till julen – allra helst med material från naturen.

Äggen med västerbottensmotiv målade jag i söndags natt, men allra finast är ju hemägg från höns och vaktel med deras naturliga färger och mönster. Har kvar några i kylen och jag tror minsann jag ska pynta med dem i veckan, fastän påsken är över, bara för att det är så himla fint. Hos oss får naturen gärna vara framme året om!

2 kommentarer