120 kilo barndomsminne

När jag var liten hade mormor en stuga. En sån där röd med vita knutar, med en ödla som bor under bron och som ligger mitt på en äng omgiven av skog. Jag minns det som en typiskt bra och spännande plats för ett barn som mest vill plocka blommor, klättra i träd, veva vatten ur en brunn, elda i vedspis och, med skräckblandad förtjusning, följa med ner i den mörka fuktiga matkällaren under köksgolvet.

Jag minns inte sista gången jag var där. Kanske såldes den för 15 år sedan. Kanske var det längre sedan än så. Men eftersom världen är så himla himla liten finns en liten del av den här hemma hos mig nu, ändå.

Vi började i parallellklass hösten 2012, Jonathan och jag. Våren därpå blev det vi. Han med världens bästa famn och hon som passade i den alldeles perfekt. Åtskilda under uppväxten av 231 kilometer tallkantad E4. Bureflickan, med en mormor som över ett decennium tidigare sålt sin stuga, och Själevadspojken med sin pappas faster, som köpt den.

Jag har aldrig trott på ödet, men jag tror att en möjlighet ska tas när en möjlighet ges. Så när det lilla sammanträffandet uppenbarade sig hörde jag av mig, förklarade det sentimentala värdet, och visst kunde vi få spisen. Ett år, fem par händer (och axlar, rygg och lår) och några svordomar senare lyckades vi tillslut bära in den under vårt tak. Ibland träffas den av en solstråle från väst, där den står undangömd i hörnet och bidar sin tid. I framtiden har den en självklar plats i ett nyrenoverat kök, i det här hemmet vi skapar tillsammans.

You may also like

4 kommentarer

    1. <3 ja, alltså den var mig redan så kär för att det var en del av mormors stuga, men att den dessutom har koppling till jonathan gjorde den ännu bättre. ser så mkt fram emot att få ge den en ordentlig plats i vårt hem någon gång i framtiden <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *