Måndag. Solen klotrund och orange, knappt över horisonten nu. Möter den med blicken när jag korsar E4. Luften är kvav, för varm för oktober, men inga strålar värmer mig.

Jag doppar en av hörlurarna i morgonkoppen kaffe på skrivbordet och tänker: den här svarta, beska vätskan har den högsta av status i samhället, men en själ med samma kvalitéer är det fulaste som finns. Samtidigt som socker är unn och fusk och skam men om vi översatte de vita kristallernas egenskaper till en personlighet är det det finaste vi kan vara, pigga, söta, goda. Och jag tänker: världen är så jävla skev. Och jag tänker: I rather have my sweets and my soul than your coffee and cuteness.

Det skymmer så fort klockan slår dags att gå hem. Vi väntar på bussen med en meters mellanrum. Ingen spänner fast sig förutom jag och inom mig pyr en längtan att hemsöka dem allihop ifall vi krockar och de krossar mig på min tusende-någonting-tur på linje 207. En längtan att krossa varenda ens favoritkopp, för det är sånt som spöken gör . Jag hoppas ingen av dem äger en Berså.

I älven reflekteras affärens neongröna bokstäver. coob. Vi går av med en meters mellanrum. Korsar Norra Ågatan två meter isär. Följer trottoaren på tvåhundrafemtio centimeters avstånd mellan regnprickiga ryggtavlor innan alla viker av och jag lämnas ensam kvar på Hemvägen.

Möter en bil där, mitt på gångvägen. Gubben som kör har keps. Det har de alltid. Det är deras freecard. Det betyder: okej att svära, palla anmäla. Vårt samhälle är litet men inte laglöst, vi gör bara lite som vi vill.

Luften är aldrig så skön mot lungväggarna som när du dansar fram mellan daggmaskar.