För tre år sedan åkte jag till ett rött hus i Sikeå för att gå på rotslöjdskurs hemma hos Julia. Ungefär ett år senare mötte hon mig här i Bureå, för att låta mig få fota bilder till hennes hemsida.

Och så, i april i år, hörde hon av sig igen. Projektet sedan 1,5 år skulle invigas; ville jag föreviga resultatet?

Ville jag?

Som du (kanske) vet var jag sjukskriven en stor del av 2020. Efter år av att ignorera känslor och stress kring sjukdomsbesked, otrygghet, rädsla och sorg – i kombination av alldeles för hårda krav på mig själv – fick kroppen nog.

Med mig från det fick jag många lärdomar, ett nytt sätt att se på livet, nya prioriteringar. Jag jobbar fortfarande på det varje dag, att inte oroa mig, att vara snäll mot mig själv, att lyssna på kroppen. Landar allt oftare i att livet löser sig. Det svåraste har varit att lära sig säga ”nej”. För det är så ofta ett ”ja” innebär att jag får göra något roligt. Men samma ”ja” har också ofta inneburit oro i förväg, tvivel i efterhand, eller helt enkelt för lite återhämtning mellan alltihop.

Så vad skulle jag säga nu – ett år av lärdomar rikare?

Jag sa ja. Ja för att det inte fanns någon deadline. Ja för att det hade gått boka om, ifall kroppen sagt emot. Ja för att jag ville testa mina verktyg, testa min självkritik. Och ja, för att Julia är så oerhört sig själv. Det känns inte som att jag fotar henne, bara som att ögonblicken fastnar i perfekt harmoni med ljus, bakgrund och känsla.

Men; det var ändå fint med en liten mjukstart. Julia hade fått låna ett par fötter, så vi började med bilderna för just fotvård innan det blev fikarast. Kaffe i porslin jag kände igen, och kakor från invigningen häromveckan.

Och såklart, berättande om allt som hänt i det här utrymmet sedan mitt besök sommaren 2018.

Månader av planering – och sedan faktiskt arbete sedan i höstas. Vem som helst kunde se potentialen i den här längan på gården, men jisses, att ro det i hamn på det här viset. Här hade jag kunnat bo. I en fotvårdsmottagning. Jo!

Färgerna, materialen, detaljerna. Loppisfynden som väntat år på sin plats, byggnadsvården som fått ta sin tid. Ringblomsbladen i burken som väntar på att bli salva, de tre vinröda gamla bio-sätena som reparerats och så självklart ska stå i väntrummet. Sån otrolig helhet.

Innan vi kilade upp till ateljén på övervåningen blev det porträtt i trädgården. Två kompisar fick vara med på ett hörn…

… och det fick även en liten humlerumpa, där bland odlingar och blomster!

Fotade, fotade och fotade. Och sen hade jag precis packat ihop när jag fick syn på häggen. Eller kanske var det doften som fångade min uppmärksamhet. Hur som helst, jag behövde ta ett porträtt till, därborta, därunder. På Julia i konstnärsrock och favoritörhänge.

Det blev såhär. En personlig favorit från dagen, men jag är så glad att känna att favoriterna blev många. Att det var noll procent oro när jag skulle öppna filerna i datorn. Kände istället bara glädje över att våga prova en ny enkel redigering (lite brus på det!) och över att ha fotat på det här sättet igen. Glädje över att jag sa ja.

Fler av mina favoriter kan du titta på här (tung fil – låt den ladda!) och vill du kika på urvalet Julia hittills gjort till sin hemsida (eller bara hälsa på i hennes värld) så kan du kila in här!

Tack Julia, för förtroendet och för att du fick mig våga doppa tån i den här sortens kreativitet igen!