Det blir alltid bättre framåt natten

Kära dagbok. Hur mycket jag än försöker undvika det verkar jag vara så genomdränkt svensk att jag inte kan låta bli att nämna vädret i vart och vartannat inlägg. Jag svär att ”ett annat ord för september, nio bokstäver, vågrätt” är n e d e r b ö r d.

Vanligtvis gör inte regnet mig något. Det är få ljud som är så lugnande och harmoniska som droppar mot tak och fönsterrutor, gärna i samband med häftiga höstvindar som river i tallkronorna ute på gården. Men efter flera veckor av ihärdiga skurar är gräsmattan mer lik en oerhört grund sjö med ohyggligt mycket alger och jag är berövad mina trädgårdspauser med besök till äppelträd och kryddland.

Å andra sidan kanske det är bra, för den lille prokrastineraren i mig har numera väldigt begränsade alternativ som kan ta mitt fokus från studierna. Det är sex dagar till deadline och idag satte jag mig i mitt gamla flickrum och omgav mig med sånt som är gott (kaffe och trattkantarelltoast) och sånt som inspirerar (självbiografier och västerbottniska noveller).

Förstörde en ny fin skrivbok genom att börja skriva i den (varför blir det alltid så?) och började reda ut begreppen narrativ, temporalitet och kausalitet. Sakta men säkert började det klarna, även om himlen utanför fortsatte vara envist grå.

När jag tog den här bilden hade en liten liten idé om temat kring min berättelse börjat formas i mitt huvud. Men sedan föll mörkret och jag fylldes av något helt annat. En känsla att hålla fast vid. Den ska få gro under mina bästa, mest kreativa timmar, ända till läggdags. Förhoppningsvis känns den lika självklar imorgon. Jag tror det kan bli himla bra. Lärorikt och fint, om inte annat.

You may also like

2 kommentarer

  1. Åh så jobbigt det där med stressen över nya anteckningsböcker eller dylikt!!! Brukar tycka att det är bäst att bara göra nåt SKRÄP på förstasidan medvetet så spelar det ingen roll sen!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *