Rutiner och drömmar

Är inne på min sjätte vecka på nya jobbet. Funderar lite på hur länge det är okej att kalla det nytt? Två månader? Ett halvår? Eller handlar det mer om själva erfarenheten, säkerheten, självklarheten? Att det liksom bara ska landa? Jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att inte behöva fundera på vad jag gör nästa månad. Hur räkningarna ska betalas då.

Men så är det. Jag ägnar dagarna åt spännande energiprojekt, framtidslösningar och att skratta med kollegor som redan känns så självklara. Och om kvällarna tar jag inte längre med mig jobbet hem, utan kan drömma om en liten stuga på Island. Om husrenoveringar, en liten keramikverkstad, ett växthus. Jag ansöker om ledigt för att åka till London och gå på Harry Potter-museet. Jag gör mentala noteringar över vad jag vill göra på min semester i sommar. Mitt livs första betalda.

Och jag har skaffat mig små afton-rutiner. Såna där som folk har efter jobbet. Har dagen varit varm vattnar jag den blivande blomsterslänten. Där har fröna börjat gro. Sedan krattar vi en sväng, snart blir det gräsklippning istället.

På måndagar och onsdagar går jag till vårt lilla badhus för att simma. Oftast har jag bassängen helt för mig själv och ibland är jag med på vattengympan efteråt. För att den ska bli av måste det finnas minst fem deltagare, och så många av ortens äldre dyker inte alltid upp. Så jag stannar kvar, fyller kvoten och får hjältestatus. Vi åker skidor och boxar till ”fångad av en stormvind” och efteråt nynnar en av tanterna på något från förr i duschbåset bredvid.

Gruset knastrar under skorna när jag går hemåt på resterna från vinterns halkbekämpning. Ibland sträcker jag ut mig på soffan, ibland går vi på upptäcksfärd i byn. Klockan är 21.30 och det kommer vara ljust länge än. Det är svalare nu, vindpustarna från havet och älven har äntligen hittat hit, rufsar om håret och smeker sommarfräkniga armar.

Jag upptäcker sånt jag sett tusen gånger förr, allt som tinat fram. Som vuxit upp och slagit ut. Vi går på slingriga skogsstigar men får vända om där broarna spolats bort av vårfloden. En kalv skuttar omkring utanför en hage ihop med sin mamma. Kanske har de rymt, kanske favoriseras de framför alla andra kor som idisslar i hagen intill, mitt mellan en brusande bäck och en sexkantig lada.

Andra kvällar utforskar vi vägar, träsk, skogsvrår vi inte besökt förut. De där platserna jag alltid hade så tätt inpå, men som jag var för hemmablind för att titta efter. Och jag är så glad att jag for, för att det gav mig något att jämföra med. För att sedan kunna återvända hit med alla de erfarenheter som gör mitt hemma och mina rutiner och mina framtidsdrömmar till min allra största rikedom.

You may also like

4 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *