Hemma bäst

Hej älskade kallgrader! Så fint att ni fanns kvar och väntade på mig, för det var precis vad jag behövde fylla lungorna med efter en vecka i ett 35-gradigt Egypten. Är det inte knäppt (och fint) att det bästa med att åka bort är att få komma hem igen? Om inte det är det ultimata kvittot på jag bor precis där jag borde vet jag inte vad som är.

Fint också att det mesta är sig likt, i den mening att det händer saker här hemma hela tiden. Det rensas ut och bort, möbleras om, fyndas (gammalt) nytt. När vi kom hem väntade ett brev-avi om den här fina brickan på mig. Den vann jag inne hos Mira häromveckan. Blev överlycklig, inte minst för att färg- och mönstermatcharen i mig nästan gick under av tillfredställelse när den fick sällskap av min spräckliga, gropbrända ljusstake och fula lilla keramikräv med flingsalt (för övrigt min första keramikskapelse någonsin!).

Och på tal om matchning – jakten på ett soffbord till vardagsrummet är över, för sittmöblernas ben och vår slöjdbänk till tv-möbel är i precis samma träslag som det här fina jag gav en hundralapp för på pmu second hand häromdagen. Hurra!

Det känns så sprudlande, hemtrevligt, färglatt vårigt här inne att jag knappt vill vara någon annanstans. I stringhyllan, som väntade nästan tre (!) år på sin rätta plats, tronar poesi från Lo, porträtt från LisaLove och bröllopsboken jag var med och fotade i fjol. Ihop med ett och annat loppisfynd och läns-relevant litteratur som ”Tjärdalen”, såklart.

Skrivmaskinen jag fick i julklapp av Jonathan har fått sig en plats på sovrumsbyrån. Har ett litet dikt-dokument i mobilen som kanske får bli analogt genom de där tangenterna framöver, känns som en typiskt fin inredningsdetalj. En som är mindre fin är den där resväskan som fortfarande står ouppackad i hallen, så den tänkte jag ta mig an nu.

Vi ses snart med en liten lista, en kärleksförklaring till norrskenet och kanske en och annan glimt från de där sju dagarna intill röda havet. Men först; en helg med konsert och kompishäng. Vad hittar ni på? <3

2 kommentarer

Tjena mars!

Första mars. Ett kapitel tar slut och ett nytt sin början. Februari har varit så himla fin, fylld med både solkatter, myskatter, loppisskatter och kompistjatter. Och så igår, plötsligt, tog det slut. Jag lyckas alltid glömma bort att månaden inte räcker lika länge som de andra.

Det har inneburit att den här veckan blev lite extra tidsknaper, för igår tog också min projektanställning på gold of lapland slut. Deras magasin, som jag arbetat med att utforma sedan november, är färdigt att tryckas. Om några månader håller jag det i handen och jag har ingen aning om var jag kommer befinna mig då. Vilken ny titel eller arbetsuppgift jag kommer ha skaffat mig. Det är lite spännande att fundera på. Att liksom inte ha en aning. Och för en gång skull är det skönt att inte känna någon gnagande oro i magen. För det löser sig.

Och om Bowie var här nu skulle han hålla med – och tycka att jag kunde klia honom på magen så länge. Som ni ser på bilden var han inte speciellt nöjd över att kattvakten ägnade mer uppmärksamhet åt de orangea hårddiskarna än honom.

Så, nu återgår jag till mina listor. Lapptäcken och tavelvägg och keramik. Ser nu hur fint det börjar bli i vardagsrummet? Så där på gränsen färdigt att det liksom börjar gå att visa upp stora delar, fastän det fortfarande saknas några motiv. Det är så skönt att komma hem och känna sig som hemma. Om ni fattar hur jag menar? Tips: håll utkik på instagram för lite fler glimtar framöver.

Och hörni, vi ses snart! Lovar! Berätta gärna vad ni tror/vet att ert mars kommer innehålla så länge, det är så fint att läsa. För mig blir det en hel del resande, lite reunion med gamla klasskamrater och ett och annat spännande frilansuppdrag. Och husfix. Alltid husfix. Himlarns vad fint, va.

6 kommentarer

Fettisdag med guldkant

Fettisdag! En mindre högtid här hemma hos mig och han jag delar hushåll med – en av världens kanske största semmelentusiaster. Vi har givetvis redan hunnit njuta av några i år, men är det semmeldag så är det. I år har jag för första gången försökt baka bullarna själv. Tycker det var lite klurigt att lyckas med jäsprocessen utan termometer så några skönheter blev de inte, men med lite övning och ett inköp av termometer är receptet är helt klart värd en revansch!

Hittade dessutom en liten skatt i frysen – en bortglömd burk med sommarens hjortron. Några av dem fick sätta lite guldkant på grädden i mina bullar. Tips tips, så himla gott!

Sån lyx, så här dagen efter pappas 50-årskalas och dagen innan hjärtedejt på pinchos. Den här veckan alltså, fylld med så mycket fint. Precis som de kommande. Bästa februari, tack för ljuset, energin och allt roligt du innehåller <3

2 kommentarer

Vecka 7

❆ Veckans planer:
Skriva listor. Har insett att jag får exakt 0% gjort om jag inte skriver ner och sedan kan bocka av. Spelar liksom ingen roll om det handlar om inköp eller att få i sig tre mål mat om dagen – står det inte på en papperslapp (←viktigt!) så händer det inte. Lite av det som ska skrivas ner är ”klipp ut kvadrater till det blivande överkastet”, ”ta andra vaccin-sprutan”, ”fakturera” och ”skissa på en stop motion-film”!

✼ Veckans måste:
Tvätta. Och dammtorka – typ den enda nackdelen med att det blir ljusare ute är att det syns precis hur mycket vi inte har torkat av fönsterbrädor, hyllor och byråer de senaste månaderna.

❆ Veckans längtan:
Pinchos-dejten på onsdag!

✼ Veckans arbete:
Idag skickas magasinet på korrektur #2. Lite senare väntar översättning till engelska och till dess ska jag fundera på ett bra omslag. Dessutom ska jag bevaka Pride åt lokaltidningen på lördag – kanske det bästa av uppdrag!

❆ Veckans önskning:
Att vi får tillbaka snön på trädtopparna, det ser så november-trist ut när den försvinner. Att någon loppis har det perfekta soffbordet. Och att det där sprut-sticket går snabbt, tycker det är så himla obehagligt!

✼  Veckans pepp:
Är ändå mest pepp på mina listor. Känner alltid en sån tillfredställelse när jag har alla idéer, måsten och projekt svart på vitt och kan ta itu med dem när de där energirusen drar igång.

❆ Veckans skapande:
Jag har lite överbliven lera här hemma som jag tänkte sitta med en stund. Eventuellt blir det en spegelram, eller kanske en lampa. Förhoppningsvis påbörjar jag också ett överkast – vi får se!

 

Vad väntar på dig i veckan?

2 kommentarer

Second hand-skatten

Hej, hallå! Länge sedan sist, som vanligt, men jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det utan istället leva upp till min presentation och omfamna den regelbundet oregelbundna uppdatering som blivit synonym med det här lilla krypin:et. Äntligen har jag börjat landa i att det är okej att berätta på ett kravlöst och roligt sätt, och att bloggen ändå kanske kan vara en gnutta inspirerande och framför allt fint för mig att ha att kika tillbaka på. Som en liten digital skattkista av minnen.

Hur som helst; idag ville jag mest berätta om den här fina klänningen. Betalade 65 riksdaler på röda korset inne i stan, riktigt kap tycker jag. Framför allt för att den känns så obunden till årstider och att den har fickor – hatar plagg utan fickor.

Hittade två fina jeansvarianter också, de ska jag visa en annan dag. Funderar på att brodera roligheter på den ena och ha den som en liten skaparuniform här hemma, men vi får se hur det blir med det – jag har nog med projekt som det är. Så pass att jag överväger att införa craft-wednesdays och kanske bjuda in lite skapargäris i min närhet för att få min veckodos av kreativitet och umgänge. Tål att tänkas på, fram till nästa gång vi ses.

Och hörni, såhär en bit in i februari är jag himla nyfiken på vad ni ser fram emot under månaden? Själv längtar jag efter keramikkursens start, att få upp tavelväggen och visa er vardagsrummet, gå på en utställning som öppnar med ett par vänner och så tänkte jag unna mig en afternoon tea på favoritcaféet.

4 kommentarer

Halvsnödagen

Det är halvsnödagen, dagen då vi enligt gamla bondepraktikan ska ha fått halva vinterns snömängd. Med ett snödjup som på vissa ställen i länet matchar hela min kroppslängd känns ett sånt påstående både helt galet och skönt, för jag hoppas på vita, pudertunga trädkronor länge än.

Samtidigt hänger vårvintern i luften. Idag, snart 25 dygn in på det nya året, får plusgraderna stora snölass att dundra ner från hustaket och jag kan svära på att jag hörde en fågel sjunga om våren tidigt i morse. Men! Halvsnödagen till ära tänkte jag hoppa bakåt i tiden, till två av vinterns allra vackraste, kallaste dagar och till en av mina bästa arbetsplatser, alla kategorier.

Det är onsdag och klockan har precis passerat tio. Intill Ruskträsket nyper sjutton minusgrader mig i kinderna och solen balanserar på horisonten, sådär som den alltid gör så här års, när ljuskällans framsteg märks så tydligt i minuter. Varje dag håller den sig uppe på horisonten lite längre.

Snön dämpar ljudet av 56 ivriga tassar, tätt följda av två slädar. Jag åker med på den längst fram, till och från. Balanserar på ena meden, håller i mig hårt med vänster hand och fotograferar med den högra. Jag är snart genomsvettig, kallgraderna till trots, och jag har så roligt att det känns som att hjärtat får smilgropar. Stannar spannet, hoppar av, får en irriterad blick av samtliga 14 alaskan huskies som bara.vill.springa. Står kvar och förevigar deras framfart över sjön, de blir allt mindre för varje sekund.

Tillslut syns de inte längre mot den mörka skogen. I väntan på deras återvändo försöker jag spara precis varje liten kubikcentimeter av omgivningen i minnet. Känslan av den friska luften som fyller mina lungor, tystnaden som är så kompakt att den liksom hörs och synen av en skog i dimslöja. Jag vet att den här sortens skönhet, de här sortens ögonblick, aldrig kan bevaras i pixlar. De måste upplevas.

Glada skall kommer närmare igen och snart står jag åter och balanserar, fokuserar, komponerar för glatta livet. Tackar de många åren på ishockeyplanen för den aldrig svikande stabiliteten och välkomnas tillbaka till basen av framtidens springare. Det är sjutton minusgrader men mitt hjärta smälter.

Dagen därpå, drygt en timmes bilfärd i sydostlig riktning, har temperaturen sjunkit tio grader till. Ögonfransarna ersätts snabbt med iskristaller när fem par siberian huskies drar iväg. Med vinddraget inräknat hade min iPhone gett prognosen ”Ekorrsele, -27, känns som -34” – om den inte omedelbart laddats ur och slocknat av kylan. Det är för kallt för att le med tänderna, för kallt för att kunna fota med en frusen autofokus, för kallt för att tappa bort sina vantar och ta sig an vinterlandskapet med händerna enbart rustade med farmorstickade vantar, men jag gör allt det ändå, för det går inte att låta bli.

Hade blundat och bara lyssnat på ljudet av knarrande snö om jag inte varit rädd för att missa skådespelet av skuggor, allt glitter i det vita och alla grå-grön-blå färgskiftningar i skogspartierna. Jag tappar känseln i tårna och uppfattningen om tiden utan att det spelar den minsta lilla roll. Det är en sån ynnest, ett sånt privilegium, att för några timmar ha ett kontor som det här och att kunna dela det, om så bara någon procent av helheten, med er <3

6 kommentarer

Älvsbrus och brasknaster

Söndag! Är det inte knäppt hur fort veckorna rusar förbi? Just den här innehöll lite dumheter i form av oförutsedd bilreparation (ungefär den enda dåliga grejen jag kan komma på med att bo här – det går liksom inte vara utan den där pengaslukaren) men också finheter som gårdagens långfika med en kär vän och dagens grillunch som jag tänkte berätta om nu!

Efter en skön sovmorgon (drack så mycket kaffe på kompisdejten igår att jag inte somnade före 03 inatt) åkte jag och Jonathan in till stan, plockade upp mamma, och körde ytterligare några hundra meter innan vi parkerade för att promenera sista biten fram till en lätt översnöad grillplats intill Skellefteälven.

Så tyst och fridfullt – tjock pudersnö måste vara den bästa ljuddämparen. Här fanns bara brasknaster och ett lätt porlande från den del av älven som fortfarande är i flytande form. Och kanske ett och annat kurr från en hungrig mage.

I väntan på glöd drack vi varm choklad – men sen blev vi otåliga och bestämde oss för att grilla över lågorna. Ni vet, sådär som det brukar bli ungefär två av tre gånger.

Resultatet? En nalta knaprig sojakorv. Godkänt ändå, ihop med ketchup och rostad lök, tyckte både smaklökar och magsäck.

Och varför inte grilla allt, när en eld lix finns att tillgå? Mamma satte smörgåsarna på spel – med lycklig utgång, som tur var.

Avslutar med en gosig bild på mig och min bästa person, som jag nu kliver in i vecka fyra med. Då vankas det ett spännande möte, slutspurt på magasinet, kompisdejt i keramikverkstad och slutligen soffleverans – som jag längtat!

Vad har ni för planer, önskningar och förhoppningar för dagarna som väntar?

2 kommentarer

På kontoret

Hej på er! Här sitter jag i hemmets lugna vrå och reder ut mina spretiga anteckningar och redigerar bilder från förra veckans äventyr. Det har snöat i slow motion hela dagen, ett skådespel jag kan betrakta från första parkett här i kökshörnan som är dagens kontor.

De där rutinerna jag hoppas på tar sig, sakta men säkert. Bland annat har jag börjat förbereda frukostar kvällen innan – jag är alldeles för morgontrött för att kunna göra den sortens ansträngning i samband med uppstigning vilket gör att frukost oftast ersätts med lunch.

Overnight oat är en ny favorit – precis som mitt kaffe äter jag gärna gröten kall och då är det här kanske livets enklaste grej; 1 dl vätska (här mjölk) med 1 dl havregryn (och lite kokos eller chiafrön). Rör om, täck över och ställ in i kylen över natten.

Häromdagen tillsatte jag lite kanel och kardemumma, men just idag fick gårdens frysta bär stå för smaksättningen. Det där lilla pappret intill är naturfoliet ”bees wrap”, en sån bra och smidig ersättning för plast- och aluminiumfolie som du kan återanvända gång på gång – tips tips!

Så, här sippar jag på kaffe och clementinklyftor medan medlemsmagasinet jag arbetar med sakta men säkert tar form. Så fint ändå, att jag ena dagen får vara ute och träffade de här gosiga, fina ↓ för att veckan därpå återuppleva allt genom dataskärmen.

Det var verkligen så drömmiga dagar att det nästan inte var klokt och jag tänker att vi senare i veckan kikar lite närmre på vad jag riktigt hade för mig där ute på västerbottensvägarna i alla minusgraderna. Okej?

Okej!

6 kommentarer

Inlandsäventyr

Packad och klar – och redo för en sväng inåt landet! Framför mig har jag några äventyrliga dagar med Lycksele som utgångspunkt och förhoppningsvis är vädret lite mer fotovänligt den här gången, jämfört med när stormen Ylva hälsade på samtidigt som jag skulle producera det här reportaget till magasinet.

Det kommer bli full fart under dygnets ljusa timmar, men min lilla keramikkåsa jag gjort på min kurs får följa med som en liten, liten förhoppning om en avslappnande kaffestund vid en brasa någon av kvällarna. Håll tummarna för mig, så blir det ett mysigt inlägg om hundspann och vildmarkscamp när jag kommer hem igen. Till dess finns jag som vanligt på instagram, och ni, jag har börjat använda stories! Missa inte!

Vi ses i helgen, ha det så himla bra till dess och dela gärna med er av era planer och förhoppningar för vecka två <3
8 kommentarer

Rasta en rastlös själ

Sover lite för länge om mornarna, men det är ju så himla svårt att stiga upp innan solen och ärligt talat är jag aldrig så effektiv som när månen reflekteras i orörd pudersnö. Försöker få in promenader som lunchrutin, lufta hjärnan och svalka själen, och när världen utanför dörren bjuder på nio minusgrader och krispiga trädtoppar förstår jag inte ens hur det kan vara svårt att snöra på sig skorna. Men det är det, ibland, för en hjärna som stundtals inte kan bilda meningar ordentligt. När jag väl tagit mig ut dock, då är det ingenting som är svårt längre.

Idag gick vi längs den där vägen jag hatade som högstadiebarn. Den asfalterade raksträckan, lapptäcksmönstrad av alla lagningar, där vi sprang två kilometer på tid. Idag en vacker vintervärld kantad av björk, gran och tall så långt ögat kan nå. Ända fram till havet går den.

Det skymmer fortfarande så fort, vitbalansen i kameran parerar med blåtoner. Men det har vänt. Soluppgång 09.33, 09.32, 09.31, 09.29. Skymning 13.42, 13.44, 13.47, 13.49. Fem dagar in på året är dagen redan 15 minuter längre. De molntunga skyarna förvägrar mig fortfarande norrskenet, men gården är fylld av spår från äventyrslystna katter och frötokiga domherrar och jag vet ju att det här är min bästa tid, att det här är det jag kommer sakna alldeles snart, och imorgon stiger jag upp och insuper vintern lite tidigare. Precis som solen.

2 kommentarer