Hjärta VS sinne

Blir lika överrumplad av sommaren varje år. Hur en plats kan få helt andra konturer och kvalitéer av exploderande grönska, hur mjukt solljuset kan bli när det filtreras genom silverpilskronor och tunna sovrumsgardiner. Det här är både den bästa och sämsta platsen ute på vår gård. Syrenträd och småblommiga buskar ger perfekt skugga en varm sommardag, samtidigt som de skyddar mot alltför kalla vindar. Men i skuggorna trivs också myggen, och de senaste dagarnas värmebölja har fått svärmarna att nå outhärdliga proportioner. Jag väntar på nästa kallfront innan min lila loppisfilt och Harry Potter får följa med ut.

Istället får jag betrakta gårdens myshörna från husets bästa rum; sovrummet! Det är ombonat, mjukt och doftar gott av pelargon. Här hör jag vinden prassla i löven och under de bättre stunderna också regnet smattra mot rutan. Det är en fridfull liten bubbla, där jag försöker reda ut huvudkaoset och strukturera upp min tid för att hinna med återhämtning, bildredigering och de berättelser jag vill skapa och dela med mig av.

Det går sådär, för samtidigt som jag älskar mina uppdrag och idéer av hela mitt hjärta är jag orolig över att inte hinna ta vara på den bästa delen av sommaren – den enda del jag faktiskt helhjärtat står ut med – midnattsljuset. För jordaxeln har redan börjat luta bort från solen och fastän jag längtar efter norrskenet och stjärnklara nätter vill jag också fylla sinne och själ med pastellhimlar och de sjöar som aldrig är så spegelblanka som mitt i en julinatt.

Men jag vet att strukturerna är nödvändiga – jag har aldrig lärt mig att njuta av nuet när det finns ögonblick, deadlines och händelser i min framtid som närmar sig i en hastighet som kan spränga ljudbarriären. Jag antar att det bara handlar om att hitta en balans mellan att vara ute och inne. Mellan hjärta och sinne. Och att kunna landa i att allt alltid löser sig.

6 kommentarer

Tankar som får form

Tänk va, att det redan har gått en månad sedan sista kvällen i keramikverkstaden. Jag hoppade ju på en till kurs direkt efter att den första var slut. Ni vet, den då jag skapade berget, björken och underläggen och dessutom lyckades få lite bukt på prestationsångesten. Jag håller alla tummar för en fortsättning till hösten, för det här är bland det absolut roligaste jag vet, men tills vidare tänkte jag att vi kan kika på några små alster som skapades i maj och som nu fått ta plats på sovrumsbyrån.

Bredvid den stora pelargonen, vars rosa nyans är så himla fin till de silverblå väggarna, står mitt lilla skogsrå som jag formade av en impulsiv tanke och en överbliven klump lera. Tyvärr blev den svarta glasyren mer brun den här gången (det är verkligen ett lotteri), men jag har lärt mig att älska den lilla detaljen ändå, fastän det inte blev som jag tänkt. Björk, som hon heter, har plats för tre små sticklingar men det går ju precis lika bra med snittblommor som dahlia och brudslöja!

Har inspirerats från Ellen som så ofta lyxar till det med snittblommor hemma, och jisses vad fint och underskattat. Framöver hoppas jag dock kunna fylla mina drejade små vaser med blåklint från mina egna rabatter – solen behöver bara komma på besök lite oftare.

Hur fint blev det inte att ha dessa tillsammans förresten? Blir ännu tydligare hur unik varje liten vas blir, när de formas varsamt och metodiskt av ivriga handflator.

Några små snittblommor blev över och fick bygga bo vid Gotlandsmurgrönan i resultatet av ett av mina bästa skapar-infall; två väggvaser av loppisfyndade flaskor och ställningar till julstjärnor. Tycker de är så charmiga <3
Jag hoppas ni hade en himla fin midsommar förresten. Min innehöll både hemmagjord saffransglass, kransbindning och världens finaste vänner som stannade länge – men det tänkte jag berätta om en annan dag!

6 kommentarer

Här drömmer jag

Hörni, det vankas midsommar! Men innan dess tänkte jag att ni skulle få följa med in hit; till vårt sovrum! För närvarande är det fyllt av små snittblommor, sticklingar och de senaste av mina små keramikskapelser, men här finns också mitt bidrag till juni månads monthly makers på temat återbruk!

Nämligen den här sänggaveln! Det är en närmare 100 år gammal kökssoffa som en gång i tiden stod i min morfars barndomshem, men som de senaste åren helt enkelt glömts bort i uthuset. När vi sedan flyttade in i september var det en av de första sakerna jag la märke till bland alla skatter där ute, men innan den var redo för vårt sovrum fick jag vänta på varmare och torrare väder för att göra något åt den slitna furufasaden.

Så kom sommaren och vårt öppna garage blev min arbetsplats. Jag visste från början att de vackra ådringarna, slitningarna från de många åren och de noggrant utkarvade detaljerna skulle bevaras. Valet av färg föll därför ganska snabbt på en träolja i nyansen valnöt. Efter en snabb omgång med sandpappret krävdes det bara ett varv med penseln innan den matchade resterande sovrumsmöbler perfekt!

Nu drömmer jag här om natten. Inlindad i nya mjuka (matchande!) sängkläder, tätt intill den där personen jag tycker så himla mycket om.

Han sover förresten fortfarande, till ljudet av gräsklipparen och fågelsång här utanför fönstret. Själv ska jag ta den lilla skogsvägen ut till flygplatsen och hämta resten av helgens gäster – det vankas midsommar!

17 kommentarer

Det bästa av två världar

Gruset knastrar under mina slitna Nikes. De som en gång var vita, men som efter ihärdig året-runt-användning nu, knappt 13 månader efter inköp, är en blandning av grått, grönt och blåbärslila och sjunger på sista refrängen. Jag närmar mig dörrarna, som sedan öppnar sig när jag är knappt en meter bort, och jag möts av en osynlig vägg av fukt och värme. Inne på Slottet luktar det sol, jord och sött av tusen nyanser av allomoner.

Det här är min favoritbutik alla kategorier. Jag kan spendera timmar åt att titta på bladformer och knäppa kaktusar, fascineras av airplants och alla variationer av mönster, färger och former. Gå varv efter varv och noggrant känna, lukta och för varje varv ändå upptäcka något nytt. Jag behöver liksom inte mer än så, men då och då förvandlas också en del av det här paradiset till ett litet pop up-café.

Och när det bästa av två världar möts är det ju inte ens upp till diskution var fredagslunchen spenderas. Framför allt inte när det dessutom råkar vara fyraårs-jubileum för min och Marias vänskap.

Linda gör rätt för företagsnamnet ”mina magiska bakverk” för vi står som förtrollade tappar tidsuppfattningen när vi velar mellan sommarsemlor, päronbiskvier, dekorerade chokladbollar och morotsmuffins och perfekt uppskurna bitar av jordgubbscheesecake.

Tillslut slår vi till på en kolakaka, en dammsugare med baileys och en cheesecake med lime och hallon som försvinner i världsrekordfart samtidigt som vi pratar om hur himla knäppt det är att vi bara känt varandra i FYRA ÅR, eller en sjättedel av livet, samtidigt som det är så himla knäppt att det ju trots allt har hunnit gå FYRA ÅR sedan jag rusade in på lokalredaktionen där vi skulle vikariera, försenad till inskolningen pga en flock kor som blockerat vägen.

Och så flyger lunchtimmen förbi vid det lilla träbordet mitt i djungeln, men är det något vi kan så är det att göra det mesta av sextio minuter i en kombinerad fika- och växthimmel. En bit engelmannsvin och ett litet pelargonträd får följa med mig hem, tillsammans med mina förhoppningar om att den en dag ska vara lika ståtlig som det här fina visningsexemplaret.

Sedan knastrar gruset under mina vita Nikes igen och vi konstaterar att varje fredag borde spenderas såhär. För vad är väl en lunch på Slottet om inte det bästa av två världar.

4 kommentarer

Glimtar av fynd och en vildvuxen pelargon

Har haft lite dåligt samvete den senaste tiden, för i allt virrvarr av krattning, fotoresor och ommålning av rum har mina pelargoner fått för sig att växa explosionsartat. De borde med andra ord ha omplanterats för åtminstone en månad sedan. Men! Nu är det äntligen gjort. Den här vildvuxna galningen som jag köpte som en liten fyrbladig pinne i april har dessutom fått flytta ut på trädgårdsbordet, tillsammans med den fina rosa jag fått av farmor!

Minns ni förresten inlägget om palett-post? De har vuxit helt galet mycket sedan dess, och verkar för den delen inte ha några tankar på att sakta ner. Det är sådär så jag nästan får panikköpa krukor varje gång jag är på loppis för att försöka motverka hur trångt de bor. Och då är det ju lite extra fint att hitta en rådjurskruka för 25 kronor att flytta över en av dem till.

Gardinerna är också second hand, förresten. 70 kronor för ett par(!) och jag blir lite förälskad varje gång jag går in i det nymålade rummet och ser det tunna vita mot den fina blågrå väggnyansen.

Och så den här fulsnygga då! Det syns inte på bilden men den är verkligen helt enorm – spana in prislappens litenhet liksom. Tycker att det senapsgula gör sig fint till den nya väggfärgen också, och i helgen ska rummet bli med soffa i en liknande nyans. Längtar så mycket, för det innebär att vi kan börja sätta upp hyllor och tavlor också. Vågar mig inte riktigt på det förrän lite möbler är på plats, så vi har lite linjer att utgå från.

Har ni några planer för helgen förresten?

Förutom lite sista-fixarrycket-innan-midsommar här hemma så hoppas jag att Lyckseles second hand bjussar på något fint klänningfynd, och så tänkte jag införskaffa mig ett par sommarskor!

10 kommentarer

Backdrop: Borgahällan

Det är lördag och vi studsar omkring i minibussen där vi färdas längs en lagad (lapptäcksrutig) och sprucken asfaltsväg, härjad av tjälen och den varje år lika plötsliga vårvärmen. Bakom varje kurva väntar ännu en knytnäve–i–magen–vacker–vy; spegelblanka sjöar, snötäckta toppar och skog i lika många nivåer som gröna nyanser. Det är precis som hemma, och ändå precis tvärtom. För jag är på andra sidan länet och västerbottenskusten har ersatts av västerbottensfjällen när vi bromsar in i Borgafjäll.

Det finns ingen tid att förlora; en lagar middag medan tre plattar hår, förlänger fransar och förstärker/framhäver ögonbryn och kindben. Vi två som utgör resten av sällskapet får äran att undersöka omgivningarna för bästa miljö till kvällens fotografering; det tar inte lång tid innan en skogsväg leder oss till Borgasjön. Jag vet inte med er, men enligt mig är bergsreflektioner, drivvedskantade stenstränder, utsikt till jämtland och den 700 meter höga klippväggen Borgahällan en mycket väl godkänd backdrop.

Och alltså, jag är så glad och tacksam över att Zanna och Kikki gav just mig uppdraget att fotografera till deras bröllopsbok. Det är en jäkla ynnest att få jobba i miljöer som dessa, få skapa med hjärtat och samtidigt få njuta i själen.

Gökens lockläte ekar över vattenytan när vi fotar från 21 till 00 samtidigt som vi öser superlativ över omgivningen, utsikten, tystnaden, den ljusa sommarnatten och varandra. Himlen blir några nyanser mörkare när vi vänder tillbaka mot stugan, men när vi stupar i säng har den redan hunnit ljusna igen.

Jag sover som om jag inte sovit på flera år – drömlöst och djupt – innan jag vaknar till skratt och doften av stekt ägg och bacon. Vi sitter länge och sörplar kaffe och debatterar rätt sida att smöra mackan på innan det blir dags att avrunda vår intensiva visit i inlandet, säga farväl till renhjordarna som springer tvärsöver vägar och stugtomter, och he oss ut mot havet igen. Tack för fina timmar Borgafjäll, jag hoppas vi ses snart igen <3

12 kommentarer

Kvällssysslor

Det här med trädgård hörni! Så mycket glädje och beslutsångest på samma gång. Har åkt flera vändor till blomsterhandeln och trott att jag vetat precis vad jag ska ha; pionbuskar och klätterväxter. Istället kom jag därifrån med kryddor, jordgubbsplantor och night sky-petunior. Som det kan bli.De senaste kvällarna har jag alltså mest påtat i alla rabatter och pallkragar. Ikväll fick bland annat dessa taklökar flytta ner i jorden tack vare en givmild växtgäri i vår lokala grupp <3

Och är det inte jobb ute, så är det inne. Efter två kvällars arbete är tapeterna i det ljusgrå rummet med mörk fondvägg ett minne blott. Istället är det nyansen ”duvfjäder” som skiftar i en blandning av blått och grått i kvällssolen. Det blev så himla fint och jag ser så otroligt mycket fram emot att låta calatheor och palettblad på loppisfyndade hyllor pryda väggarna <3

Vad sysslar ni med på kvällarna just nu?

6 kommentarer

Vecka tjugotre

Veckans planer:
– Måla stora gästrummet, sätta upp några hyllor i lilla gästrummet, fika med en vän, jobba, ge gärnet på sista fotograferingen till bröllopsboken (i Borgafjäll – så peppad!) och andas lite däremellan någonstans.

Veckans nedräkning:
– Till sommarvikariatet. Tjuvstartar lite nästa måndag, men det drar inte igång på heltid förrän den 19:e.

Veckans måste:

– Ungefär en miljard saker, men topp tre på prioritetslistan är; kratta färdigt gården, göra bildurval + skriva presentationstext till en utställning och ta ordentliga pauser.

Veckans craving:
– Trädgårdsväxter! Varför är det så svårt? Vill ju bara fylla mina pallkragar med alla spännande kryddor och fina små bärplantor och rabatterna med vackra blombuskar men jag har verkligen noll koll på vad det krävs för jord, väderstreck och vindskydd för att något ska överleva så jag är *duktig* och håller fingrarna i styr till den dag jag hunnit ta reda på sånt för att undvika en massundergång här hemma.

Veckans rutin:
– Vara vaken alldeles för sent förmodligen, men är ju så svårt att fatta att klockan är midnatt när det är alldeles blå himmel ute.

Veckans blogginlägg:
– Tänkte eventuellt svara på lite frågor och funderingar som dykt upp – har ni något på hjärtat? Annars har jag inte riktigt någon plan, vi får se vad som dyker upp och vad tiden räcker till.

Veckans längtan:
– Nästa tema för monthly makers! Borde komma imorgon, så spännande!

Veckans läsning:
– Bloggar! Tänkte försöka bygga upp ett litet förråd av favoriter, nu när jag varit tillbaka i bloggosfären i nästan två månader. Har ni någon favorit just nu som ni kanske vill dela med er av?

Veckans spontana:
– Hoppas på att råka träffa på någon fin sommarklänning på loppis <33 fastän den förmodligen skulle spränga garderoben som är full till bristningsgränsen pga prokrastrinerande av utrensning </33

Veckans skapande:
– Black out poems. Har haft ett litet flyt senaste dagarna, så förhoppningsvis kan jag hålla ångan uppe eftersom de eventuellt ska få vara utfyllnad på några väggar senare i sommar.

10 kommentarer

2023 ord om Island

Om du någon gång tittat ut på molnen genom ett flygplansfönster 10.000 meter över marken kanske du kan relatera till känslan av att inte röra dig framåt alls, fastän du färdas flera hundra kilometer i timmen. Nu går det visserligen inte lika fort med bil, men att köra genom de karga omgivningarna på den isländska landsbygden inger mig precis samma känsla av att stå stilla.

Det finns inga träd här, bara släta vidder som tar slut vid havet eller bergen. Det går att se flera mil, vid rätt väderförhållanden. Oavsett vilket väderstreck jag tittar åt kan jag, genom bilens alla fönsterrutor, se bergen sträcka sig mot himlen. Få saker är så intressanta som att föreställa sig livet i de ensamma husen som står placerade lite här och var vid bergens fötter. Tanken på att vissa hushåll har längre till en mataffär än till närmsta bergstopp var till en början absurd, men har efter några veckor på ön börjat kännas naturlig. Men trots min anpassning till det vidsträckta islandskapet kan jag inte låta bli att undra; vad är det som får folk att flytta ut på den ödsliga isländska landsbygden?

Ett högt metalliskt gnissel bryter tystnaden – vinden har precis slitit av dörren på den stora jeepen vi åker i. Kvar finns ett gapande hål, det ser så oerhört blottat och utsatt ut mot branta bergväggar och virvlande snö. Det är den tredje stormen sedan jag anlände till den lilla byn Stykkishólmur för mindre än en vecka sedan, så trots att Rut Leifdóttirs röst nästan dränks av ovädret hör jag vad hon säger; hon har sagt det många gånger förr.

– Eg hata þetta helviti veður. Jag hatar det här helvetesvädret.

Två starka rep håller dörren på plats när vi försiktigt återupptar resan hemåt. Rut säger att det isländska vädret är som allra värst på landsbygden. Speciellt här i väst, för här har de fortfarande vinter när våren slår ut i söder. Men dagar som dessa är vädret skoningslöst både i städer och byar. Det blåser 47 sekundmeter, 169 kilometer i timmen, och lamporna blinkar till allt oftare.

På radion hemma i Ruts kök hör vi om två turister som är fast på ett berg, men att räddning är på väg. Sedan går strömmen. De flesta har fått sluta sina jobb tidigare för att hinna hem. Skolbussen går inte, så barnen har hämtats av föräldrarna.

– Det här är Island, säger Rut och rycker på axlarna.

Snötäcket har vuxit nästan en halvmeter under nattens storm. De små fiskebåtarna har slitit sig i hamnen och stallväggar har kapitulerat för vinden.

– Snö stoppar oss inte. Vi hatar den, men vi kan hantera den, säger Rut.

Förmågan att kunna anpassa sig är viktig för att kunna bo på Island. Det är vädret som bestämmer om du ska gå till jobbet och om du ska ha kvar taket på ditt hus.

Rut Leifsdóttir föddes i Reykjavik, träffade så småningom sin blivande man och gifte sig ung. Han var från Stykkishólmur och det blev också där hon bosatte sig efter skilsmässan 1972. Årets vinter är den värsta hon upplevt här. Det är mitten på mars och hittills har 40 stormar härjat och passerat sedan årsskiftet, men hon gillar de lugna perioderna mellan, när det känns som om tiden står stilla.

– I Reykjavik lever det alltid om och folk tittar alltid på klockan. De är alltid på väg, säger hon.

Hennes händer skakar kraftigt när hon sänker cigaretten mot askkoppen. Rut har Parkinsons sjukdom och är pensionerad, men har tidigare jobbat som både undersköterska och fiskare.

Idag utgör hästar och fotografi hennes största intressen. Men det är intressen som kräver bra väderförhållanden, vilket är sällsynt den här tiden på året, och de dagar en storm rasar utanför fönstret spenderar hon gärna framför datorn istället. Rut har vänner från hela världen som hon håller kontakt med via Skype – om inte strömmen går och internet slås ut, för då tycker hon att det är lika bra att gå och vila.

Det är ett stilla liv, till och med fridfullt. Men efter bara ett dygn som stormens fånge slår rastlösheten rot i min kropp och jag önskar inget hellre än att vinden ska mojna och att väggarna ska sluta med sitt hotfulla knarrande. Det hus som ger mig skydd är också mitt fängelse, och jag frågar inte Rut om det handlar om anpassning, för jag vet redan svaret.

Och tillslut återvänder den bedövande tystnaden, och jag följer med Rut till stallet. Minst två gånger om dagen åker hon dit, för att städa och umgås med kompisen Magga. De kan sitta i det lilla tillhörande fikarummet och dricka kaffe i timtal. När solen skiner bildar mönstret på gardinerna skuggor av kaffekannor och koppar på de orangea furuväggarna. Rummet luktar starkt av rök, så fort en cigarett är slut tänds en ny. På golvmattan ligger hunden Tía och kastar längtande blickar mot dagens fikabröd på det lilla bordet. Det lönar sig sällan.

Rut och Magga pratar om sommaren med längtan i rösterna. De saknar att rida långt och att fiska lax.

– Det finns inga kvinnor i Stykkishólmur som är som oss. Vi går ut mitt i natten och letar mask. De tycker vi är tokiga, säger Rut samtidigt som hon skrockar hest och tänder ytterligare en cigarett med sina skakande händer.

Rut anser att det bästa med att bo på landsbygden är närheten till naturen – de höga bergen, dånande vattenfallen och galopperande islandshästarna. Norrskenet är den absoluta höjdpunkten. Trots landets nordliga position i Atlanten går fenomenet inte att ta för givet, för molnen lägger sig gärna i dalarna mellan bergen och skymmer både måne och stjärnor.

Men en kväll dansar aurora borealis över himlen i en sprakande färgexplosion, och lyckan hos Rut går inte att missa. Det här är en av de främsta orsakerna till att hon står ut med den i övrigt så bistra vintern.

Med tanke på vädret på ön är odling knappast det första någon förknippar med Island. Men faktum är att i många av de mindre samhällena livnär sig lika många på att arbeta i växthus som i mataffärer och på skolor. Utanför fönstren hos Garðplöntusalan Borg i det lilla samhället Hveragerði sträcker sig de snötäckta bergstopparna mot himlen, men inomhus gror växter i alla former och storlekar. Våren väntar runt hörnet och växthuspersonalen är i full gång med att förbereda plantorna inför sommaren – det rensas, vattnas och omplanteras. Här jobbar Stefán Nielsen sedan några år tillbaka.

Stefán är en storväxt man som ofta ler. Han utstrålar ett lugn där han långsamt och tålmodigt går från bord till bord och vattnar plantor. Här och där har små blommor börjat slå ut för att möta våren. Rörelsen när han varsamt vänder dem uppåt och inspekterar dem närmare, tillsammans med kontrasten mellan de spröda blommorna och hans enorma händer, får det att se ut som om han hanterade det allra bräckligaste glas.

Till lunch serveras varma mackor med ost och skinka till de fem anställda. Trots att den fuktiga värmen får kläderna att klibba mot kroppen ser jag dem inte dricka en enda droppe vatten, men de fyller gärna på kaffekoppen. Radion är på och jag känner igen det isländska bidraget till årets Eurovision Song Contest.

Stefán är djupt försjunken i ett, sedan tidigare påbörjat, korsord. Han pausar då och då för att ta en klunk kaffe. Tillslut slår han igen tidningen och öppnar istället ett fotoalbum. Bilderna är svartvita och nötta, tagna för många årtionden sedan. Korta beskrivningar på isländska står skrivna till höger om varje bild med snirklig handstil i bläck. Han stannar till på en sida i albumet där bilderna föreställer något som en gång var ett växthus, men som nu bara är en blandning av snö och spillror av trä och glas.

– En av få gånger som en storm faktiskt har raserat ett av våra växthus, förklarar han och pekar på bilden med ett av sina stora fingrar.

Olyckor händer förvånansvärt sällan – oftast är det bara något enstaka föremål som tillfångatagits av vinden som slutligen åker genom ett fönster på byggnaderna.

Stefán berättar om bakgrunden till samhället Hveragerði, vars namn han översätter till ”staket runt varm källa”. På var sin sida av samhället höjer sig bergväggarna mot himlen, och ett 5000 år gammalt lavafält skiljer invånarna och havet åt. Området tillhör vulkanen Hengill och är geotermiskt aktivt. Det är tack vare sådana källor som grunden för samhället kunde läggas för nästan ett sekel sedan – det är nämligen ångan från källorna som värmer upp växthusen.

– Metoden med att ta vara på ångan är billig och skapar ett behagligt klimat, både att jobba i och för våra växter. Vi har snötäckta berg precis utanför fönstret, men här inne är det 10 grader även mitt i vintern, säger Stefán Nielsen, och fortsätter;

– Jag har provat på många olika jobb på många olika orter. Fiskare, lagerarbetare. Men det slutade alltid med att jag kom tillbaka hit. Jag tycker om att ingen dag är den andra lik och den lugna arbetsmiljö vi har här inne.

Våren börjar sakta anlända till Island efter påsk; varje dag är ett litet steg närmare den efterlängtade midnattssolen. Den oundvikliga påskstormen kommer med regn och dimma och Víks lava stränder blir ett mystiskt sagoland där det plötsligt inte alls känns konstigt att folk tror på älvornas existens. Sedan stabiliseras vädret allt snabbare, och så anländer slutligen ett av öns allra vackraste vårtecken, Ljungpiparen, för att sjunga bort snön; Lóan er komin, að kveða burt snjóinn.

I mitten på april sprider sig ryktet om ännu ett vårtecken; en blåval har setts till i norr.

Mitt emellan den lilla byn Fluðir och vattenfallet Gullfoss jobbar nittonåriga tyskan Franziska Burkart som au pair på en liten familjegård. Andrea Schumacher, en tjugoåring från Schweiz, arbetar på en farm bara några minuter därifrån.

De har successivt lärt känna varandra under de senaste månaderna genom att upptäcka Island under söndagarna, då de båda har ledigt från sina arbetsuppgifter och uppdrag. Ett gemensamt intresse är fotografi, och när vädret tillåter besöker de allt ifrån välkända turistmål till öns mer välbevarade hemligheter.

Att ha nära till naturen var den stora orsaken till varför de valde att arbeta på landsbygden istället för i någon av de större samhällena.

Idag möter jag upp dem i korsningen mellan Fluðir och Selfoss. De är entusiastiska inför dagens utflykt, då vi återvänder till en plats de redan besökt; Hjörleifshöfði. Den enorma klippan var en gång en ö, men idag har 2000 meter av svart sand separerat den från havet. De oändliga svarta stränderna har formats i områdena nära Islands vulkaner under många år.

Just den här stranden ligger nära vulkanen Katla, vars lavin med vulkaniskt material under det senaste utbrottet 1918 flyttade kustlinjen fem kilometer längre ut i havet.

Det bildas djupa spår i den mjuka marken när vi försiktigt kör runt Hjörleifshöfði. De pratar exhalterat på tyska, innan de kommer på att jag inte förstår mer än ett par ord och återgår till engelska. De har längtat efter att komma ut, då vintern tvingat dem att ställa in många utflykter, ibland tre veckor i rad.

Högt ovanför oss cirkulerar havsfåglar, vars spillning täcker stenväggarna – det ser ut som någon gjort ett dåligt utfört spackelarbete. En fjällräv, ljust brun i sin sommarskrud, springer med lätta steg längs med klippans kant och försvinner in bakom några stenbumlingar. Trots att både Franziska och Andrea var snabba upp med kamerorna hann de inte fånga det lilla djuret på bild.

Det är många bilder som jag inte heller lyckas fånga under min resa. På Island handlar det mer om tajming med vädret än att faktiskt pressa fingret mot avtryckaren vid precis rätt ögonblick. Högt över molnen hör jag fortfarande hur havsvindarna blåser, som om de invaderat mitt huvud och permanent bosatt sig i mina sinnen, och jag kommer på mig själv med att längta hem.

Hem, till de milsvida mörkgröna skogarna där jag växte upp. Till mina egna vårtecken; storspovens sång och tussilagon vid vägkanten. Till en helt annan tystnad, och en helt annan sorts isolation, men ändå till precis samma livsstil som här. Hela resan har jag slitits mellan att fascineras, avundas och förfasas över livet på den isländska landsbygden. Det är först 10.000 meter över marken som jag inser att vi kanske inte är så olika ändå.

Det är ganska precis två år sedan allt tog slut – bevis på 180 avklarade högskolepoäng hamnade i min hand i form av ett par pappersark; kandidatexamen i journalistik och kandidatexamen i bildjournalistik. På Galleri Kontrast i Stockholm skålade vi framför våra bilder; pixlar från hela världen. Vi delade ut magasinet som innehöll en komprimerad version av varderas berättelse från vårt examensprojekt, och sedan var vi inte längre en klass, utan kollegor, på väg ut i arbetslivet.

Det här är en längre version av den text jag lämnade in, tillsammans med en del av de ögonblick jag förevigade under vårvintern och som hängde på väggarna där i stockholm, samt en del bilder från min återkomst på sensommaren samma år. Älskade Island, så utmanande och ångestfyllt, men framför allt vackert och lärorikt, det var att få lära känna dig.

11 kommentarer

Strukturerar det som går

Kände direkt jag vaknade att det skulle bli en jobbig onsdag – jag kunde inte strukturera tankarna. Istället kändes det som att varje gång jag försökte formulera en plan för dagen blev det alldeles dimmigt i huvudet, som att försöka minnas en dröm; ju mer jag tänkte desto svårare blev det att hålla fast vid idén.

Så, jag går omkring som en liten känslostorm här hemma idag; ena stunden oövervinnerlig, fast besluten av att göra slut på listan med uppgifter, andra stunden med en så tung klump i magen att det är jobbigt att stå. För att ta mig ur sängen vände jag mig till BBB-chatten a.k.a den bästa konversationen som finns på facebook. Jag bad mina vänner hjälpa mig med ett peppande tips och att bestämma vad jag skulle göra idag. Det landade i att strukturera upp i min skaparverkstad och att lyssna på podcasten ”Harry Potter and the Sacred Text” (tack för tipset Veronica<3).

Sakta men säkert har jag med hjälp av otaliga besök på loppmarknader och second hand-butiker byggt upp möjligheten att låta min fantasi flöda fritt. Jag vill ha allt hemma, för att inte få en idé och sedan inte kunna genomföra den för att materialet saknas.

Nu har jag hunnit till avsnitt fyra av podcasten (så bra!), och på hyllorna trängs ramar med de lampskärmar som ska bli en ljusslinga, halsband vars pärlor så småningom kan få pryda mina amplar. I ett glas har jag samlat lavastenarna från Island som ska bli magneter. Jag har cernitlera, smyckesdelar, brännpenna, ballonger, tapetklister, glaspennor och en bok för black out poems. Gamla tapeter, små smyckesaskar och en målarbok.

Och det känns så skönt att, i ett sinne av kaos, få skapa lite materiell ordning.

4 kommentarer