Klappat och klart

Det är de sista, tickande timmarna på 2017. Efter tidernas kanske mest utdragna jul, med fem dagar i Ö-vik, en liten mellandagspaus och sedan ytterligare två dagar på hemmaplan, kan jag nu ä n t l i g e n visa er majoriteten av klapparna jag skapade själv i år. Precis som när vi behöver något till hemmet följde årets julklappshandel min ”inköpsprincip”, dvs, vilken möjlighet har jag att 1. göra produkten själv 2. hitta den på loppis 3. köpa den ny, men lokalproducerad 4. köpa den ny, från en mindre aktör 5. köpa den ny – och är det verkligen nödvändigt eller kan jag använda något annat (om ja, börja om från punkt 1).

Till mamma fyllde jag en fin, loppisfyndad höganäskopp med stearin. Alla stumpar vi hade hemma räckte precis till ett nytt, fint ljusrosa ljus. På keramikkursen hade jag dessutom gjort två glasunderlägg med mönster från läderblad! Utöver det gjorde jag en äggformad ljuslykta i betong. Det hela toppades med ett gäng vackra, lokalproducerade chokladpraliner med smaker som kaffe, blåbär och hjortron, köpta på den lokala butiken Elva Bruk.

Min lillebror Nils och hans flickvän Frida väntar tillökning i sommar (hej faster Thea!). Jag påbörjade därför en mobil till barnrummet, med en luftballong i papier mache, dekorerad med makramé, en träkorg med en liten pilea greyzy i, omgiven av moln i betong. Molnen blev tyvärr inte helt tillräckliga till antalet för att montera direkt, men jag har ju ett halvår på mig att färdigställa tänker jag. Utöver det gjorde jag glasunderlägg i keramik även till dem, den här gången turkosa med kattmotiv!

Till min pappa fyndade jag en perfekt bricka på loppis för att göra en liten samling med hemmagjord likör. Smakerna är hallon-vanilj, blåbär (båda med bär från vår gård), kaffekaramell och polkagris med godis från fabriken i Byske. Alla burkar hade vi hemma utom den längst till vänster, som precis som brickan är ett loppisfynd. Ett litet tillskott är också de hemmagjorda pralinerna i smakerna kokos-lime, choklad-saffran och kaffe-mint.

I sann ta-tillvara-på-allt-anda gjorde jag en ljusstake av den överblivna vodka-flaskan – passande nog hade den pappas första bokstav på framsidan. För ett fint naturinslag (och för att dölja etiketten på baksidan) fylldes den med kottar från lärkträdet på vår gård.

Mitt yngsta syskon har jag inte fått krama om än, men vid tillfälle väntar även där ett par likörer, polka och hallon-blåbär. Jag har också stansat in Sasjas bandnamn på ett svart läderarmband, förhoppningsvis blir det en uppskattad avslutning på världens längsta julhelg där i början på januari.

Fick ni något användbart, efterlängtat eller överraskande i paketen i år? Eller skippades klapparna helt? Kanske har du unnat dig något fint på egen hand? Berätta gärna om din jul, hade varit fint att få läsa några rader. En liten berättelse om mina sista dagar på 2017 kommer framöver, till dess vill jag önska er ett himla fint avslut på året och en fantastisk start på det nya <3

6 kommentarer

Jul i versaler

För ganska precis två år sedan, på en annan plats på www, skrev jag att ”DET KÄNNS SOM OM JAG SER LIVET I VERSALER, som att det bor ett skrik i min bröstkorg, som om snöflingorna som dalar från himlen kan krossa mig, som att om jag faller omkull på trottoarens blankis så kommer jag aldrig någonsin ta mig upp igen, då dör jag under karlavagnen i decembernatten”.

Det är dan före dopparedan 104 veckor senare. Trottoarerna är täckta av blankis. Andetagen som fyller mina lungor består förmodligen till 30%  av clementin- och stearinarom. Allt går i rött och vitt; polkagrisstängerna som dinglar i granen, klapparna där inunder, det rutiga täcket som en liten hundkropp kurat ihop sig ovanpå och det snötäckta taket i kontrast till fasaden på gårdens uthus.

Det är 24 månader senare och jag ser så himla mycket fram emot att spendera några lugna dagar tillsammans med våra nära och kära. För även om livet på oändligt många sätt är bättre, mer stabilt än det var i den där bildliga flyttlådan till ume-lägenhet, fylld av år tvåtusenfemtons bokstavliga, ständigt ouppackade, flyttlådor, så resulterar en dag på stan fortfarande i ett suddigt synfält. En versalverklighet. Mitt huvud behöver ro, och min kropp behöver vila.

Med några timmar kvar till en av årets mysigaste, men på många sätt också allra stressigaste dagar, kommer här ett virtuellt litet julkort från mig och min finaste person. Det är fyllt av vårt allra bästa, missmatchande stickat; farmorsvantar, islandsylle, supporterstygn och star wars-mönstrat. Med ett format packat till bredden med trygghet och med kärlek nerknövlad i varenda liten pixel. När hjärtat rusar stabiliserar han rytmen och när andetagen blir för grunda har han sparat några extra för mig att hämta i sitt utrymme mellan axel och hals.

Jag hoppas att ni får en underbar, fridfull julhelg. I ensamhet, i självsamhet eller närhet – vad ni än önskar och orkar med. God jul <3

6 kommentarer

Vändningen

Plusgraderna har berövat tallarna sitt snötäcke, gården har ett oregelbundet mönster av kattassar och även om solen kom fram idag så snuddade det orangea ljuset bara lätt, lätt vid husfasaden innan den gick ner igen. Men hörni, idag vänder det. Imorgon ljusnar det lite tidigare. Det firade vi med att gå ut på gården och fixa julgran. Det är kanske livets sorgligaste gran, tanig och halvnaken, men de allra finaste ska få växa till sig till den dagen vi har ordning i huset. Och gran luktar ju alltid gran.

Efter att vi spenderat ungefär 10 minuter på att införskaffa julträdet, under mina inlevelserika ”nu ska vi hugga oss en gra-a-a-a-an” Rudolf-style, var det dags för lunch i ”soffan”. En extra julig sådan, såhär på årets mörkaste dag. Sedan virade vi glitter och ljus runt livets-sorgligaste-gran innan vi återgick till våra vardera sysslor; magasinskapande och norrbotten-spotify-lista. Ikväll blir det tacos och presentinslagning och imorgon, ja, då går vi mot ljuset.

4 kommentarer

Ume[å] tur & retur

Tidigt i lördags morse åkte vi söderut. Mamma gav nämligen mig, Jonathan, min lillebror och hans partner en hotellvistelse i Umeå i förskottsklapp och det var så himla skönt att få koppla bort huvudet en stund och bara vara. Efter en trevlig lunch på Vezzo började vi vår vistelse med ett besök på Eljest. En av mina absoluta favoritbutiker i hela, hela världen. Och vad möts vi av där om inte en hög med exemplar av bröllopsboken jag fotat till under det gångna året? Så overkligt och så roligt!

Jag skulle kunna gå runt här i timtal och känna, lukta och titta på alla lokala produkter från oss och grannlänen. Här finns kylskåpspoesi på Västerbottniska, keramikkåsor och kaffe från Lämmel, Kajsa Forms brickor med storspovar och Stig Lindbergs bersåmönster på prick allt du kan tänka dig. Tvål, printar, smycken, glögg. Hjortronläsk, blötnäbbar, stickade vantar och spännande litteratur. En liten illustration av kung karls spira fick följa med hem till vår framtida västerbottensvägg, men jag hade gärna köpt med mig hela butiken <3

Efter en runda på stan och incheckning på hotellet gick vi vidare till Rådhustorget, som just dessa dagar gick under namnet kärlekens torg. Alltså musikhjälpen. Det finns inga ord för hur fruktansvärt det är att initiativ som dessa behövs, men det finns heller inget som gör mig så hoppfull som att vi, tillsammans, kan samla in 74 miljoner kronor under en veckas tid. Tack, alla <3

På kvällen hade vi bokat bord på Pinchos! Det har precis kommit till Skellefteå också, men där har vi inte lyckats tajma in några lediga bord än. Så gott, trevlig miljö och supermysigt att sitta länge och prata och inspektera alla olika minirätter. Ser fram emot en dejt här någon gång alldeles snart <3

Dagen därpå började med en supergod hotellfrukost. Min favoritgrej med att bo på hotell, äter faktiskt aldrig frukost annars (om det inte räknas som frukost klockan 12, för det är ungefär då jag eventuellt orkar duka fram sånt). Mätta och belåtna tog vi en frisk promenad till mitt bästa ume-ställe; bildmuseet. Vi tajmade helt perfekt med utställningen Passager, som är den näst bästa installation jag upplevt i de där fantastiska lokalerna.

På eftermiddagen bar det av norrut igen. På något konstigt sätt både trött av alla intryck och folkmängder, men också uppvilad eftersom huvudet sluppit tänka på jobb och julplanering och istället fått fokusera på mina näraste, käraste. <3

2 kommentarer

Min måndag och mitt bästa keramikalster

Måndag och morgonvy! Extra fint när fönsterkarmarna får rama in trädtoppar som åter är täckta i snö. Ibland sitter en burrig domherre på en av kvistarna, eller så petar calathean mig försiktigt på kinden i hopp om en skvätt vatten. Himla gosig sänghörna, måste jag säga.

Jag klev upp medan den här lilla nattugglan låg kvar. Han hade sett amerikansk fotboll ända in på morgonkvisten och vaknade varken av att jag plockade ner fönsterlamporna (nu ersatt med adventsstjärna) eller att jag dunsade in i väggen i ett misslyckat försök att ta på sig två par nylonstrumpbyxor på samma gång.

Här åt vi frukost! I vår tillfälliga ”soffa” av staplade madrasser. Längtar så mycket efter vår nya. Förhoppningsvis bara fem veckor kvar nu, sju om vi har otur. Det påminner som tur är om det mysiga studentlivet som till ca 60% spenderades hopkrupen på ett golv under en golvfest, bildurvalsprocess eller knytkalasfrukostar i trånga små ettor <3

När smoothien (på hemma-hallon, hemma-blåbär, banan och norrmejerieryoghurt) var slut klädde vi på oss, packade ner tumstock i tygpåsen och åkte norrut. Jonathan skulle julklapps-spana och jag skulle klippa luggen.

Men först hann jag med lite egen julklapps-spaning på loppis. Jag gör ju de allra flesta presenter själv i år (det kommer ett inlägg om dessa när julen passerat), men en del behöver lite komplettering – därav medhavd tumstock. När jag fyndat prick allt jag behövde(!) gick jag förbi ett av Skellefteås finaste hus på väg till frisören, där mitt synfält vidgades en bra bit. Så skönt att kunna se igen!

Sedan åkte vi hem igen och jag packade upp ett litet bonus-fynd från loppisen; en ljusstake och tillhörande smala små ljus (har letat i en evighet, blev så glad att jag hittade på second hand!). Nu känns den här hörnan så himla mysigt julig, med ljusslinga, ljusstake och mitt allra bästa keramikalster; en ljuslykta som är en miniatyr av vårt älskade lilla hem. Lyser så fint och luktar helt fantastiskt där den står mitt i ett hav av stjärnanis <3

Det var starten på vecka 50 det. Imorgon blir det jobb i vanlig ordning, och förhoppningsvis en god saffransrätt till middag, på staplade madrasser framför musikhjälpen. Vad har ni för planer i veckan? <3

4 kommentarer

December doings

Femte december hörni, och vilken fin start den här numera-25-åringen fått på årets sista månad. Det har passerat en hel helg fylld av födelsedagsfika, kramar och fina, närproducerade presenter som jag längtar så innerligt efter att få berätta mer om. Solen orkar knappt över horisonten och ibland orkar jag knappt över sängkanten, men snön ljusar upp och livet flyter på ungefär som vanligt. När jag har möjlighet sitter jag uppe i min lilla verkstad och tillverkar julklappar och hela huset glittrar av lågor från stearinljus och slingor runt fönstren. Om dagarna producerar jag magasin och en av mina artiklar från en stormig dag i Lycksele hittar ni numera här.

Imorgon släpps förresten boken jag fotograferat till under året. Så imponerad av författarna Zanna och Kristina, och så tacksam för att de gav mig ett tillfälle att växa, utvecklas och skapa tillsammans med dem. Här är en av mina favoritbilder som inte blev en del av deras eller förlagets bildurval, men som jag kan använda prick överallt annars nu istället. Och – nu när vi ändå är inne på mina december doings och allt som händer så har jag en liten give away på min instagram där jag delar ut tre lokalproducerade klappar – kika gärna in och tipsa om dina bästa lokalproducenter för lite mer hållbara, tänksamma gåvor i jul <3

Jag hoppas det är bra med er, att december är vacker hos er också och att ni ser fram emot att höra lite om mina keramikalster, julklappstillverkning och kanske kika på lite berättelser om vårt hem – för det tänkte jag skriva om framöver! Förresten, vad har ni för er nu, sista veckorna innan klockan välkomnar 2018?

6 kommentarer

Drömmar som slår in

Har ni någon gång fått ett meddelande som du varit tvungen att läsa om och om igen, för att du liksom inte kan ta in storheten och möjligheterna som ryms där bland alla bokstäverna? Det hände mig i mitten på september. Mitt bland meddelanden med fraser som ”kampanj!”, ”fri frakt!” och ”skynda fynda” från alla dessa företag som jag varje gång svär på att avregistrera min mejl ifrån men aldrig gör slag i saken, fanns där plötsligt också ett supererbjudande. På riktigt.

Jag läste det säkert tio gånger. Först försökte jag komma på när jag hade sökt en ny tjänst, jag hade ju knappt avslutat det förlängda sommarvikariatet. Sedan tänkte jag att det var en bluff. Efter det kom tanken att det hade skickats fel. En kort sekund tänkte jag till och med att jag var inne på ”skickade meddelanden” och inte ”inkorg”, att det liksom var något jag hade skrivit själv.

Att Gold of Lapland, en förening med fokus på upplevelser och turism i Västerbottens nordligaste kommuner, valde att kontakta just mig var liksom för fint. För bra. Men det gjorde de, och det var med darrande fingrar och fladdrande hjärta som jag klickade på ”svara”.

Sedan drygt en månad tillbaka jobbar jag halvtid vid sidan av mina studier med ett projekt jag knappt vågat drömma om; jag skapar medlemsmagasinet som lockar såväl inhemska som utländska turister till mitt älskade Västerbotten.

Det är mycket information att sortera, många personer att kontakta och näst intill omöjligt att lägga upp en strategi för att få ett bra flyt i artiklar som täcker en yta jämförbar med hela Belgien. Det är också helt fantastiskt roligt, en lärorik frihet i att själv utforma och strukturera layout utefter det material jag samlar in. Framför allt är det en dröm som slår in, att få resa runt i länet och lyfta fram alla duktiga, driftiga, passionerade entreprenörer och producenter som finns här.

Bilderna i det här inlägget tog jag i torsdags, då jag tillbringade en dag i hasorna på djurskötarna på Lycksele Djurpark med stormen Ylva som kompanjon. Ett av novembers (och årets) allra finaste minnen. Nu ser jag fram emot de återstående tre månader, och att så småningom hålla resultatet i min hand någon gång under vårvintern som kommer <3

10 kommentarer

Västerdrottning: Evelina Ö

Skellefteå, Tavelsjö, Umeå. Både orter och stadsdelar blir till plural när Evelina Östlund redogör för sina hemadresser under barndomen, men länet är detsamma; Västerbotten.

– Jag har inget riktigt svar på var jag kommer från. Jag svarar Umeå när någon från södra Sverige undrar, för det var där jag växte upp. Men jag föddes i Skellefteå och det var också under tiden på gymnasiet där som jag hittade mig själv, så jag identifierar mig lika mycket med den staden, säger hon.

Inspirerad av favoritserien Gilmore Girls, och med en brinnande passion för att skriva, läsa och träffa människor, var Evelina säker på sin framtida jobbtitel; journalist. Ändå var det musikprogrammet på Anderstorp hon sökte till när det var dags att lämna högstadiet.

– Musik är ett av mina allra största intressen. Jag har en väldigt musikalisk familj och spelar själv både bas, piano, trummor och gitarr. Men jag visste att jag varken skulle jobba som musiker eller skulle välja att studera musik senare, så för mig blev gymnasiet en sista chans att lära sig mer.

Efter studenten, 2013, återvände hon till björkarnas stad och journalistprogrammet på Strömbäck folkhögskola. En utbildning med höjdpunkter som reportage, foto och grafisk form, men också med upplevelser som fick barndomsdrömmen att blekna.

– Ute på fält var det väldigt mycket ”lilla gumman” och gubbkultur. Jag var 19 när jag var konferencier på en debatt, men istället fick uppmaningar om att ”hämta vatten”. Överlag blev jag väldigt nedvärderad, samtidigt som fokus på vård och gräv inte riktigt gav mig utrymme till att beröra de saker jag ville skriva om. Tillslut tappade jag suget. När jag blev gravid tog jag en paus, och när det väl blev dags att återvända till studierna la jag fokus på det jag hade saknat. Och det var inte journalistiken, säger Evelina.

2015 föddes Helmer. Året därpå gifte sig Evelina med sin Markus. Idag har 23-åringen, och familjen, sin hemadress i en lägenhet på andra våningen. Utanför fönstren finns studentområdet Ålidhem, Umeå. En ny vardag har formats efter och under de återupptagna högskolestudierna; nu i grafisk form och digital mediaproduktion. En vardag med både utställningar och uppdrag.

– Jag trivs jättebra med mina nya studier, lär mig saker hela tiden. Idag kan jag kombinera mitt grafiska skapande med att frilansa inom webbdesign, men skapandet är också en stor del av min fritid. Jag illustrerar ibland, men har också hittat tillbaka till grunderna som farmor lärt mig i att teckna och måla. Sakta men säkert har jag lyckats skapa egna uttryck, det blir ofta kvinnliga motiv med enfärgade eller abstrakta bakgrunder.

Ibland finns en färdig vision för motiven men lika ofta är det kludd i marginalerna på anteckningsblocket som flyttas över och färdigställs på finare papper. Evelina inspireras av sinnesstämningar, och av naturen – framför allt färgerna om sommaren.

– Jag målar större delen av året, när omgivningarna är fyllda av färg. Det är framför allt vintrarna som jag jobbar i datorn, med grafisk form och illustrationer, säger hon.

Vintern är ingen höjdare. Att det finns en längtan om att bo någon annanstans än Västerbotten är därför inte så svårt att förstå, men egentligen handlar det mest om att prova något annat.

– Jag har ju aldrig bott söder om Umeå, och det vore intressant att flytta för att se om vi skulle sakna det vi har här, säger hon.

För Umeå är det inget fel på. Inte Skellefteå heller. Tidigare lockade storstäderna, Stockholm och Göteborg. Tanken på att det skulle vara enklare att få jobb.

– Men under det här året jag frilansat har jag fått jättemycket uppdrag på kort tid, tack vare sociala medier. Behovet att bo i en storstad är inte lika stort längre. Och jag tycker om att arbetsklimatet här är så uppmuntrande. Här är det, föreställer jag mig, inte lika vassa armbågar. Det har inte heller varit så många ögonbryn som höjts när folk får veta att jag är gift eller har barn, även om jag fått några kommentarer. Jag upplever det som mer accepterat här, att bilda familj när det känns rätt och inte i en förbestämd ålder, säger hon.

Men egentligen är det inte så mycket att fundera på – en flytt blir det i samband med att Markus ska färdigställa sina studier. Först Uppsala, och sedan praktik – kanske någonstans i Ångermanland.

– När jag tänker på framtiden föreställer jag mig ett stort hus med en bit till grannen. Nära vattendrag och skog, så som jag själv växte upp. Men om det huset måste ligga i Västerbotten, det får vi känna efter under flytten. Om vi börjar sakna och längta tillbaka.

 


 

Jag vill alltid så mycket, så där så hjärtat nästan brister och andetagen ibland inte når ända ner i lungorna. När den här bloggen föddes, för snart ett år sedan, hade jag burit på så många idéer och så mycket längtan under så många månader. Jag ville vara en plattform som värnar om, och lyfter, det hållbara, genuina, närproducerade. En plattform som skildrar och värdesätter alla miljöer och platser jag tog för givet när jag växte upp här.

Men jag ville också vara en plats som utmanar normen. Där andra än män och storstadsbor får ta plats med sina berättelser. Här: om sitt Västerbotten. Om sitt hem, sitt skapande, sitt engagemang eller sin oro. Om glädje, framtidsdrömmar, möjligheter och svårigheter. Om varför de är kvar. Varför de återvänt. Om hur de kom från en plats men hamnade här. Jag började min insamling innan sommaren, men det är först nu, när stjärnorna lyser klart igen, som jag har kraft nog att förverkliga den här delen. Stapplande, men målinriktat. Jag kallar dem Västerdrottningar, och min förhoppning är att i en oregelbunden serie kunna dela med mig av röster från länets alla 15 kommuner. Först ut är Evelina, som hjälpte mig bygga upp det här virtuella drottningdömet med alla mina önskemål intakta.

Vill du bjuda mig på kaffe och dela din västerbottensberättelse med mig? Skriv till mig, så hoppas jag att vi ses inom en snar framtid.

4 kommentarer

120 kilo barndomsminne

När jag var liten hade mormor en stuga. En sån där röd med vita knutar, med en ödla som bor under bron och som ligger mitt på en äng omgiven av skog. Jag minns det som en typiskt bra och spännande plats för ett barn som mest vill plocka blommor, klättra i träd, veva vatten ur en brunn, elda i vedspis och, med skräckblandad förtjusning, följa med ner i den mörka fuktiga matkällaren under köksgolvet.

Jag minns inte sista gången jag var där. Kanske såldes den för 15 år sedan. Kanske var det längre sedan än så. Men eftersom världen är så himla himla liten finns en liten del av den här hemma hos mig nu, ändå.

Vi började i parallellklass hösten 2012, Jonathan och jag. Våren därpå blev det vi. Han med världens bästa famn och hon som passade i den alldeles perfekt. Åtskilda under uppväxten av 231 kilometer tallkantad E4. Bureflickan, med en mormor som över ett decennium tidigare sålt sin stuga, och Själevadspojken med sin pappas faster, som köpt den.

Jag har aldrig trott på ödet, men jag tror att en möjlighet ska tas när en möjlighet ges. Så när det lilla sammanträffandet uppenbarade sig hörde jag av mig, förklarade det sentimentala värdet, och visst kunde vi få spisen. Ett år, fem par händer (och axlar, rygg och lår) och några svordomar senare lyckades vi tillslut bära in den under vårt tak. Ibland träffas den av en solstråle från väst, där den står undangömd i hörnet och bidar sin tid. I framtiden har den en självklar plats i ett nyrenoverat kök, i det här hemmet vi skapar tillsammans.

4 kommentarer

Som du skördar får du fika

Jag tänker att enklaste sättet att skildra berättelserna som skapades i min bortavaro är att återskapa höstens händelser i kronologisk ordning. Så nu backar jag bandet till septembers sista vecka, när gräset fortfarande var grönt och björklöven fortfarande hade klorofyll kvar att plundra innan vinden kastade dem till marken. Vi stannar till på skördemarknadnaden i Lövånger kyrkby – en av årens absoluta höjdpunkter.

Uppradade längs fasaderna på de gamla stugorna står knalleborden. Fyllda till bredden av fisk, bär, saft och bröd. Grönsaker, karameller, produkter för hus och hud, stickade vantar och säsongens växter.

Det är nästan omöjligt att hålla fokus; jag vill stanna och lukta, känna, smaka. Men min tid är begränsad (egentligen hade jag den inte alls, men en måste för fan prioritera) och jag siktar in mig på de bord och stugor som erbjuder det jag kom för; zucchinimarmelad, älgörtsdricka, mjukkaka och blåbärsmust.

Helgen därpå dukar vi upp till en riktig drömfrukost, vi som inte ens är frukostmänniskor. Allt udda loppisporslin fylls med rostbröd och mannagrynsgröt. I varsin kopp; kaffe och te mot trötthet och förkylning.

En såndär typiskt bra start på dagen som en kanske borde unna sig lite oftare – men det är ju så himla skönt att ligga kvar i sängen. Och om inte solen orkar stiga upp, varför ska jag?

Kommentera