Ett besök och en (sommar)guide till ett äventyr i det som är mitt hemma

Alicia & Bureälven, Strömsholm – Bureå

Juli. Den sista. Ganska precis mitt i månaden gick jag på semester, men både veckorna innan och efter det är som ett enda virrvarr av färger och händelser. Förväntan och längtan. Så mycket fint har hänt.

Jag tänker sammanfatta julis höjdpunkter i ett eget inlägg, men i just det här ligger fokus på berättelsen om när jag äntligen fick välkomna Alicia till Västerbotten och Bureå.  Det blir både en skildring av det finaste av besök och en sommar-guide till allt det som hör mitt hemma till.

Alicia & Åbacka Paviljong, Strömsholm – Bureå

Vi har följt varandras bloggar i åratal, Alicia och jag. Sågs för första gången tvärt i januari, på ett café i huvudstaden där hon bor. Och så, en måndagsmorgon i supervarma vecka 30 mötte jag upp buss 12: avgångsort Umeå: ankomst Bureå Torg. Klockan var inte ens nio på morgonen när vårt äventyr tog sin början på var sin cykel.

Första anhalt: Åbacka paviljong. Precis som Alicia färdades den till Bureå från Stockholm, dock med båt, och året var 1897. Det är en av mina absoluta favoritplatser här på hemorten, dit jag återkommer gång på gång. Här kan du se den i vinterskrud.

Ko & kalv, Strömsholm – Bureå

Alicia, Strömsholm – Bureå

Allt är relativt, men jag skulle säga att Bureå är ett ganska litet samhälle med cirka 2500 bofasta. Samtidigt sträcker det sig över rätt så stora ytor. Här, på Strömsholm väster om E4, cyklade vi omkring och mötte så många av mina instagrammotiv. Tittade på paviljongen, bureälven, tjurar, kor och kalvar. På åttkantiga lador, inuti höstallet och diken översållade av blomster. Kände vinden fläkta i ansiktet, rufsa om oss i håret.

Alicia & kon, Strömsholm – Bureå | Höstallet, Strömsholm – Bureå

Jag hade så mycket jag ville visa, utan att trötta ut. Så, efter Strömsholm och Åbacka cyklade vi hem till oss för att äta lunch uppe på altanen. Bjöd på en personlig favoriträtt innan vi åter satte oss på cyklarna. Nu bar det av österut, mot havet och Danielsten. Från Strömsholm och hit är det nästan fem kilometer, från oss bara tre (omvandlat i tid; cirka tio minuter på cykelsadeln).

Och åh! Svalkan. Så chockerande skönt, utan att för den skull vara för kallt. Vi hade gärna stannat i vattnet hela kvällen, även jag som vanligtvis är något av en badkruka. Men äventyret fortsatte via kyrkan, skolan, hembygdsparken och en glass i den lilla Linnéparken intill älven.

Bjuröklubb fyr, Bjuröklubb | Alicia & spökträdet, Bjuröklubb

Trots noggrann planering från list-skrivaren nummer ett (jag) höll vi helt på att missa möjligheten att köpa middag på caféet i Bjuröklubb, som stängde en timme tidigare än jag noterat. Med en powerwalk utan dess like kom vi – anfådda och svettiga – fram precis när de packade ihop.

Vi åt därför en minnesvärd ”måltid” bestående av varsin chokladboll och dammsugare (vilket ju inte var den värsta middagen, ärligt talat) omgivna av det magiska ljuset och de vidunderliga vyerna som är självklara synonymer med den här platsen – oavsett årstid.

Alicia & renen, Bjuröklubb

Allt eftersom solen sjönk ner mot det vidsträckta havet och målade himlen i mjuka toner av orange, blått och rosa, började vi vandra tillbaka mot parkeringen. Där mötte vi en vän som, en aning skeptiskt men till synes helt orädd, glatt poserade för två sockerstinna äventyrare. Den travade sedan vidare mot nya vidder medan vi vek av in i skogen och gick stigen förbi alla fornlämningar ända fram till bilen.

Alicia & tjärnen, Bjuröklubb

Vi körde bara några hundra meter innan vi var tvungna att stanna och föreviga en tjärn. Hade vi haft all tid i världen hade jag gärna visat Alicia runt i flera timmar till, för Bjuröklubb är platsen där vyerna aldrig tar slut. Här finns stigar i skogar som luktar solvarma barr, klippor där vågorna slår, mjuka sandstränder, trolska myrar och träsk och ett intressant utbud arter för en mer eller mindre ambitiös fågelskådare. “Det är så underligt att gå i en skog som aldrig ser ut att ta slut och samtidigt höra havet”, sa Alicia. Det hade jag aldrig tänkt på, men jo, kontrasten med höga tallar och tonerna från fiskmåsen är kanske inte helt vanlig ändå.

Alicia i solnedgången, Sillhällorna – Bjuröklubb

Sedan vek vi av vägen, låste bilen, klev in på ännu en stig. Plockade hjortron där intill och klev sedan ut på min finaste bjurö-plats; sillhällorna. Släta, randiga, vågformade klipphällor som sluttar rakt ut i Bottenviken. En plats lika vacker i midnattsljus som i höstdimma – eller för den skull en solnedgång i juli. Här satt vi och pratade om pennuddar i huden, om norrskenet, om skapande och om den kärlek vi båda delar till lugna, mjuka platser som den här.

Älgar på kalhygge, Bjuröklubb

Med en timme till midnatt vände vi åter till bilen för att åka hem och bädda ner oss i våra sängar. Men först: safari! “Håll utkik efter älgar på kalhyggena nu”, sa jag och la i treans växel. “Där står två”, svarade Alicia.

Ladan, dimman & rallarrosorna, Burvik

Medan dimman smög fram över lägdor, hagar och vattendrag bjöd vår slingriga hemfärd också på ett möte med ytterligare en ren, en räv och en trio enorma (och för oss oidentifierbara) fåglar.

Häst & älgört, Bureå

Kvällens sista stopp (på både äventyr och djursafari) blev intill en hage vid foten av Bureberget. Där hälsade vi på en kompis som sken likt en patronus i julikvällens sista ljus. Därefter; kvällsmat och bums i säng.

Ethel & Alicia, Skellefteå museum – Skellefteå

Så blev det tisdag och ett nytt äventyr tog sin början på Skellefteå Museum och utställningen TRÄ. Där fick vi sällskap av Ethel (som dessutom kunde agera privat guide eftersom hon arbetar där). Jag hade sparat mitt premiärbesök till dess att Alicia hälsade på och var SÅ imponerad av både det estetiska och av innehållet.

Laserskuret trä, Skellefteå museum – Skellefteå

De här blev snabbt en personlig favorit; träbitar som skurits så fint med laser att de blivit böjbara(!). Så fascinerande, påhittigt och vackert.

Utst. TRÄ, Skellefteå museum – Skellefteå | Utst. Paritet (Maja Gunn),

Vi betraktade träsniderier, robotbävrar, enorma sågar och olika trätyper och kreationer en stund innan vi gick vidare till avdelningen MAN (Museum Anna Norlander) och den pågående utställningen Paritet där “Maja Gunn kombinerat traditionellt kodade kvinnoplagg och mansplagg i fram- respektive bakstycken(…)Genomgående i Maja Gunns arbete är ett undersökande av kläders performativa och politiska funktioner, ofta i relation till kulturella, sociala och heteronormativa strukturer.”

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Vidare ut på området utanför dörrarna; Nordanå. Här ägde landets största gratisfestival Trästockfestivalen rum helgen innan, men nu var området åter en lugn, grön oas där de gamla byggnaderna åter stod i fokus. Ännu en gång fick jag uppleva en plats för första gången samtidigt som vi visade upp den för Alicia. Och alltså; detaljerna! Inspirationen! Så mycket fint att ta med sig från Kågegården, både färg- och form- och inredningsmässigt.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Hade kunnat fota detaljer och översiktsbilder hela dagen. Här syns en gammal soffa/säng mot vitmålad vägg med schablonmönster – och en del av en våningssäng med originaltapeten i bakgrunden. Allt var original eller hade ersatts (prylmässigt) genom noggrann genomgång av den lista över inventarier som fanns med när gården flyttades till området 1930, drygt 200 år efter att den byggdes i Kåge.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Ethel och Alicia framför Majorsbostället Nyborg, Nordanå – Skellefteå

Vi gick en sväng i den mysiga lanthandeln, tog en sista titt på vackra Nyborg och sa hejdå till etapp ett. Fyrtio minuter senare var vi framme vid etapp nummer två, som inleddes med picknick. Vårrullar, yoghurt, mandelkubbar och saft försvann på ett ögonblick ner i tre kurrande magar.

Alicia, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Sedan satte vi igång med att utforska Finnfors kraftverksmuseum, både invändigt och utvändigt.

Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Här började berättelsen för min arbetsplats Skellefteå Kraft för lite drygt hundra år sedan. Museet har gratis inträde, är öppet under somrarna och passar även de som inte är intresserade av just elproduktion – för även miljöerna är otroligt vackra. De rejäla turbinerna, vackra golvet och gamla verktygen är alla intakta, fastän kraftverket inte använts sedan 1960.

Alicia & fotoutställningen, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Hade själv bara varit hit under introduktionsdagarna när jag var nyanställd. Just den gången hann vi inte med fotoutställningen, men under det här besöket hade vi gott om tid till att betrakta bilderna som skildrade livet för de som själva arbetade, eller kände någon som arbetade, på kraftverket under 1910-1960. Otroligt fina, annorlunda, busiga, äkta och berättande pixlar.

Ethel, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Var tvungen att föreviga Ethel i hennes senaste skapelse också. Färgmatchningen mellan klänningen och väggen var för vacker för att motstå!

Alicia & kyrkkamrarna, Bonnstan – Skellefteå

Och så blev det ett litet skutt mellan bilderna. För mellan Finnfors och Bonnstan hann vi med kaffe och bulle på mysiga Skråmträsk Kvarn (men tyvärr inget besök på grannen Skråmträsk sko) och även en rundtur som avslutades med glass i Ethel och Eriks nya, fantastiska hemma!

Men när klockan närmade sig nio och middagstid vandrade jag och Alicia vidare genom sommarnatten. Förbi den ena kyrkkammaren efter den andra. ”Skulle kunna göra ett helt projekt om de olika dörrarna. Eller fönsterdekorationerna. Eller blommorna”, sa jag. Alicia bestämde att hon skulle flytta in bakom en ockragul port.

Men vi traskade vidare med glada steg, mot Isboden och en portion fluffiga plättar. Bara för att mötas av ännu en kak- och kaffemiddag, för jag hade missförstått och köket hade stängt tjugo minuter tidigare. Det blev midnattsplättar med blåbärssylt hemma istället, innan vi slöt våra ögon över ytterligare en äventyrlig dag i kommunen som är min.

Pensionatet – Piteå

Onsdag! Och en lite längre road trip till grannlänet. Toapaus redan i Jävre pga. blir alltid kissnödig när jag är exalterad (och när jag inte vet när jag kan gå på toaletten nästa gång). Visade sig vara ett bra beslut, för Alicia fyndade de allra finaste riporna i keramik på en utställning i fyrvaktarbostaden!

Lagom till lunch svängde vi in i Piteå och parkerade i närheten av Pensionatet. Sugna på pizza, och pizza blev det. En sån god så att det knappt var sant. Och hallonsoda. Inget fika denna gång, men gärna nästa, för hit kommer jag snart tillbaka igen. Förhoppningsvis för övernattning, och kanske också för musikquiz.

Alicia i pensionat-butiken, Piteå

Efter maten spanade vi runt på allt fint i deras lilla butik. Lokalt hantverk blandad med lite kompletterande, men likafullt vackra, mer långväga svenska diton. Ungefär här gick också Alicias alldeles nybytta dragkedja på shortsen sönder. Det löste sig med tre säkerhetsnålar – och lite senare med den redan inplanerade shoppingen på Röda korset i Piteå och Repris i Öjebyn!

Alicia & forsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Och när vi liks var i Piteå, varför inte bara fortsätta slå Alicias höjdrekord på Sverigekartan? Det var ju så varmt och vi hade ju så roligt och vi hade ju tagit med badkläder och det var ju bara en timme till Storforsens naturreservat. Så vi handlade picknick och for. I en bil utan aircondition, istället fylld till bredden med samtal om livet och kärleken och längtan och skrovmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter kaffe och kaka på caféet strosade vi runt på klipporna i jakt på den perfekta badplatsen. Vi hittade snart en alldeles egen liten fors, som trots sin ständiga rörelse var alldeles fantastiskt varm att virvla runt i. Här satt vi länge, länge och plaskade runt, drack hjortronläsk och tänkte att det var helt rätt beslut att åka hit. Till ett av mina egna, mer långväga favorit-utflyktsmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter badet blev det picknick-middag på klipporna. Yoghurt och sallad och macka och kexchoklad. Den försvann ungefär lika snabbt som vi torkade i kvällssolen. Jätte-jättesnabbt!

Örviken – Skellefteå

Och ungefär två timmar senare körde vi de sista kilometrarna hem via Örviken. Förevigade vår sista solnedgång tillsammans för den här gången och fick sällskap av en liten fågelfamilj. Fyra stycken, lika många som dagarna vi skulle få ihop.

Alicia & Ethel i akvarellhörnan, Bureå

Jag tror vi hade kunnat sova ända till kvällen och Alicias avfärd på torsdagen. De senaste dagarna hade inneburit så många intryck att smälta för oss båda. Men de sista timmarna var precis lika värdefulla som de första, så istället drog vi ut stolar och bord i skuggan och fick snart sällskap av Ethel och en helt fantastisk rabarberkaka (dubbla tiden i ugnen!).

Alicia plockade i sin tur fram levande verkstads-pedagogen inom sig, fastän hon ju faktiskt var på semester, och höll sedan en oerhört fin och lyxig akvarellkurs för oss. Är inte det en idyll-dröm så vet jag inte vad.

Akvarellhörnan, Bureå

Vått i vått och sprayflaska och textillim. Alla knep fick vi lära oss (och även det förutsägbara i att när du blir ombedd att teckna en häst så skildrar den absoluta majoriteten den automatiskt från sidan med huvudet åt vänster. Aldrig känt mig så manipulerad av samhället som då). Och så slutligen; välja tre färger och blanda till otaliga fler nyanser utav dem. Vi satt länge, länge och varma-mackor-i-järn-lunch med mozzarella och gårdens basilika och tomater blev först efter klockan 15.

Alicia i akvarellhörnan, Bureå

Och så vips, närmade klockan sig 18 och det var dags att gå till byn och busshållplatsen och kramas hejdå. Länge och hårt och två gånger för en kram var liksom inte tillräcklig. Att Alicia kom på besök platsar, med fem månader kvar av året, helt säkert på topp tio-listan över finaste händelser 2019. Så glad över att få lära känna henne bättre och djupare. För ynnesten att genom hennes ögon och frågor och konstateranden också få upptäcka min egen hembygd och mina egna favoritplatser på nytt. Vi ses snart igen, i ditt Gustavsberg! <3

Skaparrummet, Bureå

Och på väggen i mitt skaparrum hänger nu ett litet inramat akvarell-minne från ett besök och ett äventyr i det som är mitt hemma.

You may also like

6 kommentarer

  1. Att det ens går att fotografera så magiskt som du är ju ofattbart. Thea, du har verkligen fångat essensen av Alicias person så djupt och vackert att du får mig att gråta. Vilka dagar, vilka äventyr, vilka underbara människor som möts. Tack för att du låter mig få känna att jag är med där hos er för en stund. <3

  2. Gnhrrrggh!

    Nu har jag läst din fantastiska sammanställning av detta mitt livs semester för tredje gången och jag har fortfarande inte ord att beskriva alla känslor. Jag är så evinnerligt tacksam att jag fick komma till er och uppleva allt detta, och att jag får uppleva det igen genom dina ord och bilder. Så många ögonblick jag kommer spara för alltid. Och tänk att det är alldeles snart bara som vi får ses igen!! 2019 levererar verkligen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *