Halvsnödagen

Det är halvsnödagen, dagen då vi enligt gamla bondepraktikan ska ha fått halva vinterns snömängd. Med ett snödjup som på vissa ställen i länet matchar hela min kroppslängd känns ett sånt påstående både helt galet och skönt, för jag hoppas på vita, pudertunga trädkronor länge än.

Samtidigt hänger vårvintern i luften. Idag, snart 25 dygn in på det nya året, får plusgraderna stora snölass att dundra ner från hustaket och jag kan svära på att jag hörde en fågel sjunga om våren tidigt i morse. Men! Halvsnödagen till ära tänkte jag hoppa bakåt i tiden, till två av vinterns allra vackraste, kallaste dagar och till en av mina bästa arbetsplatser, alla kategorier.

Det är onsdag och klockan har precis passerat tio. Intill Ruskträsket nyper sjutton minusgrader mig i kinderna och solen balanserar på horisonten, sådär som den alltid gör så här års, när ljuskällans framsteg märks så tydligt i minuter. Varje dag håller den sig uppe på horisonten lite längre.

Snön dämpar ljudet av 56 ivriga tassar, tätt följda av två slädar. Jag åker med på den längst fram, till och från. Balanserar på ena meden, håller i mig hårt med vänster hand och fotograferar med den högra. Jag är snart genomsvettig, kallgraderna till trots, och jag har så roligt att det känns som att hjärtat får smilgropar. Stannar spannet, hoppar av, får en irriterad blick av samtliga 14 alaskan huskies som bara.vill.springa. Står kvar och förevigar deras framfart över sjön, de blir allt mindre för varje sekund.

Tillslut syns de inte längre mot den mörka skogen. I väntan på deras återvändo försöker jag spara precis varje liten kubikcentimeter av omgivningen i minnet. Känslan av den friska luften som fyller mina lungor, tystnaden som är så kompakt att den liksom hörs och synen av en skog i dimslöja. Jag vet att den här sortens skönhet, de här sortens ögonblick, aldrig kan bevaras i pixlar. De måste upplevas.

Glada skall kommer närmare igen och snart står jag åter och balanserar, fokuserar, komponerar för glatta livet. Tackar de många åren på ishockeyplanen för den aldrig svikande stabiliteten och välkomnas tillbaka till basen av framtidens springare. Det är sjutton minusgrader men mitt hjärta smälter.

Dagen därpå, drygt en timmes bilfärd i sydostlig riktning, har temperaturen sjunkit tio grader till. Ögonfransarna ersätts snabbt med iskristaller när fem par siberian huskies drar iväg. Med vinddraget inräknat hade min iPhone gett prognosen ”Ekorrsele, -27, känns som -34” – om den inte omedelbart laddats ur och slocknat av kylan. Det är för kallt för att le med tänderna, för kallt för att kunna fota med en frusen autofokus, för kallt för att tappa bort sina vantar och ta sig an vinterlandskapet med händerna enbart rustade med farmorstickade vantar, men jag gör allt det ändå, för det går inte att låta bli.

Hade blundat och bara lyssnat på ljudet av knarrande snö om jag inte varit rädd för att missa skådespelet av skuggor, allt glitter i det vita och alla grå-grön-blå färgskiftningar i skogspartierna. Jag tappar känseln i tårna och uppfattningen om tiden utan att det spelar den minsta lilla roll. Det är en sån ynnest, ett sånt privilegium, att för några timmar ha ett kontor som det här och att kunna dela det, om så bara någon procent av helheten, med er <3

You may also like

6 kommentarer

  1. Känslan när det egentligen är alldeles för kallt för att fotografera men man ändå inte kan låta bli. Du beskriver den så bra. Galet fina bilder!

    1. Eller hur? Bra övning dessutom, att fokusera manuellt på en guppande kälke, hehe. Tack för dina fina ord, blir så glad <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *