Saxnäs ovan & under ytan: vattenfall, bergsreflektioner & fjällsnorkling

Hallå, hörni, hej! Vi är 12 dagar in i min bästa månad och livet är så fint. Har sparat några semesterdagar till nu, för att i lugn och ro kunna samla in, plocka bort, städa undan. Och, såklart, njuta av den här tiden som varje år går lite för fort.

Dessutom visste jag i förväg att äventyret från i helgen, hur roligt och efterlängtat det än var, skulle ta ut sin rätt på min ännu ganska lättpåverkade kropp. Det kändes vettigt med en kortvecka med extra sovmornar, helt enkelt.

Tack vare det kan jag också i lugn och ro berätta om våra 24 helt fantastiska timmar under och ovan ytan i Saxnäs – och om glädjen i att få checka av ”fjällsnorkling” på min önskelista över kul saker att göra i år (och i livet)!

Vi gav oss av tidigt på lördagsmorgonen. Himlen var grå och vattnet spegelblankt på varenda sjö, träsk och tjärn vi passerade – timme efter timme. Totalt fem till antalet, kisspaus inräknat, på vår färd 35 mil inåt länet.

Vi passerade Bäverhult, Åmliden, Rökå, Aspliden Kristineberg och Björkliden. Körde över Vindelälven och förbi korsningen som kunnat ta oss till Skog och Mark.

Fick en kort glimt av Vilhelmina, som jag en dag vill stanna till i på riktigt för att riktigt ta in. Älskar samhällen som dessa; små (till invånartalet) och stora (till utbudet) på samma gång, eftersom de är centralort.

Och lagom till lunch var vi framme på Saxnäsgården! Vilken utsikt att bli mätt till, va!

Väskor upp på rummet, varma tröjor på (termometern visade åtta grader) och ut på upptäcksfärd. Vi såg en skylt som berättade om en badplats med turkost vatten och bestämde oss för att hitta den.

Och precis när vi skulle ge upp, tveksamma på om vi alls var på rätt väg, svängde vi in på en ficka för att vända. Precis där fanns också en skylt med texten ”badplats” och en pil. Alltså! Ändå! Så vi hamnade här, där, och Albin kastade macka på det kristallklara (men, pga. mulet väder inte så turkosa) vattnet.

Här sa vi något i stil med ”en stuga här vore inte så himla dumt alltså”.

Sedan vände vi tillbaka mot hotellet. Hej hej renarna!

Innan maten gick jag och Jonathan förbi den vackra Ricklundgården. Den hade tyvärr stängt för spontanbesök (och jag hade inte varit noga nog att höra av mig – vilket jag ångrar väldigt i efterhand) så vi smög omkring utanför och beundrade byggnaden och den tillhörande utsikten.

Titta bara! Emma och Folke Ricklund skapade sin drömvilla i italiensk stil på 1940-talet. Gården är idag bevarad så som den stod vid Emmas bortgång 1965 och används som museum och residens för konstnärer och kulturarbetare.

Emma drev pensionatet Saxnäsgården. Lite drygt 50 år senare checkade vi in där.

Vi åt en fantastiskt god middag. Blir så genuint lycklig varje gång det är så tydligt lokala råvaror. Röding och ren och kantareller och potatis. Mmmh.

Mätta och belåtna gav vi os ut igen för att ta vara på dagens sista ljus. Först fotade jag Albin och Ernas lilla Saga, som blir ETT(!) ÅR(!) på söndag. Gladare minimänniska får du leta länge efter.

Sedan körde vi några kilometer tillbaka mot Vilhelmina och stannade till vid Trappstegsforsen. Klart även jag måste ha en bild på ett av Sveriges mest fotograferade vattenfall.

Jag vet inte om det här fallet har ett eget namn, eller om de hör ihop. Det ligger alldeles intill, men får förmodligen inte alls samma uppmärksamhet eftersom det är lite dolt av parkeringen. Hade kunnat stanna en evighet, är så svag för vattenfall att det är näst intill obeskrivligt.

Och så sjönk solen bakom fjällen och allt blev genast i en kallare färgskala. Slog oss ner i sällskapsytorna och spelade unstable unicorns (tips! skaffa!) tills vi inte litade på någon eller något längre. Då var det dags att krypa till kojs för att vakna utvilade och peppade på…

…nummer tre från toppen!

Fjällsnorkling!

Det var en ren kamp att få på sig dräkterna (med underställ under), men ska sex personer ner i en sex-gradig fjällsjö, då är det bra med ett par extra lager.

Jonte har aldrig varit mer redo. Våtdräkt – check. Skor – check. Cyklop – check.

Selfie – check!

Här kände du dig som en kombination av en supercool undervattensspion och en säl utanför sitt naturliga habitat.

Mot Kultsjön!

Genom skog, längs med strand, över små vattendrag.

Och till sist – äntligen – dags att ta på handskar och snorkel.

Passar perfekt i både det knäppaste och häftigaste jag gjort. Älskar verkligen att vara i vattnet, och allra mest under ytan. Var extra glad över att vi tajmat solen, som både värmde ryggen och skapade konstverk på stenarna som täckte botten.

När vi fått känna på utrustningen vandrade vi tillbaka uppåt, förbi bilarna och vidare längs med Fiskonbäcken. Det hade regnat en del de senaste dagarna, så vattennivån var högre och strömmarna starkare än normalt, men vi hade accepterat de förhållandena på förhand.

Så vi ställde oss i kö och för att kliva ner i bäcken där rödingarna leker den här tiden på året.

Guiden Nils pekade och tipsade och berättade. Rödingen är utrotningshotad på många ställen (inte i Saxnäs dock) och det kändes både som ett privilegium och som en sorg att få ligga och titta på dem där i strömmen.

Solen fick vattnet och bubblorna att se ut som trocadero.  I vanliga fall brukar det gå simma över till andra sidan, men det riskerade vi inte nu med högvattnet. Istället höll vi oss fast på stenarna och det var lika fantastiskt det. Hej hej rödingen!

Pssst! Här kan du se två filmer också – bläddra!

Skåda: en mycket nöjd person! På riktigt, det här var fantastiskt.

Vi värmde oss utifrån med eld och sol och inifrån med kaffe och te. Tackade Nils på Stalo Adventures så mycket för upplevelsen och gästfriheten och berättelserna och möjligheten och påbörjade vår femtimmars-färd tillbaka hem till norra Västerbottenskusten igen.

Vi stannade till ibland. På utsiktsplatsen vid Stalon, med fantastisk vy över Malgomaj och Kultsjödalen, till exempel. Hur hade vi kunnat bara åka förbi?

Sjöarna, träsken och tjärnarna låg fortfarande spegelblanka även om himlen nu var blå.

Och när betongbockarna från Världens längsta linbana börjar dyka upp, då är det inte långt kvar hem. Ett äventyr på 24 timmar i Saxnäs och tio på Västerbottensvägarna var till ända. Så tacksam över att kunna åka iväg så här. För möjligheten att få vidga vyerna, uppleva, lära mig mer om länet som är mitt.

Västerbotten, jag hoppas jag aldrig tar dig förgivet. Tack för att du ständigt överraskar och överträffar.

You may also like

2 kommentarer

  1. Åh fina Saxnäs<3 Vilket härligt äventyr och vilken mysig start på hösten! Fint också att hitta någon som verkar älska vattenfall lika mycket som jag själv. Vi får ta oss ett litet vattenfalls-safari nästa gång jag åker norrut!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *