Idag gick vi på fredagsdejt. Vi fick nämligen en helt fantastisk tack-för-hjälpen-present av LisaLove efter att vi tagit hand om Gudrun (som om det inte var present nog att få rå om det lilla knytet i nästan en hel vecka) <3

Ett presentkort till afternoon tea för två, och ett på fem (!!!) islatte på vårt stammisfik Society Café. (För att förstå nivån på stammis så har de i princip slutat fråga vad jag ska ha att dricka eftersom svaret alltid, oavsett årstid, tid på dygnet eller väderlek utanför fönstret är ”islatte, ingen smaksättning”).

Så slog vi oss ner vid de soliga fönstren i mittenrummet med min islatte och Jonathans choklad, och serverades strax små smörgåssnittar med halloumi, räkröra och brie med fikonmarmelad, tre små gobitar och så scones med grädde och sylt som fortfarande var alldeles varma inuti.

Sedan löste vi alla världens problem, och när vi var klara med det övergick Jonathan till att angripa bakverket hallongrottorna, som ”minsann inte ser ut som någon grotta och på sin höjd borde heta ”hallongropar””. Fast de var jättegoda ändå. Precis som allt alltid är på vårt stammisfik. Och vi hade det så himla mysigt ihop, precis som vi alltid har, han och jag. <3

Bild från min utställning – tack Veronica!

Just det; vi betraktade så klart den nya konsten på väggarna också. Tycker det är så himla kul att Erica och Rob låter lokala kreatörer få turas om att visa upp sig. I somras var det jag som fick ta över väggarna med mina fotografier, nu har precis Maud Björkmans målningar ersatts av verk från illustratören Stina Norgren! Två personer jag inte hade en aning om, men som nu hamnar på lokala listan. Himla fint, tycker jag.

Jag vet att hela cybervärlden har stämt upp i en enig hyllningskör av den nyanlända våren och sommaren som nalkas, och jag vet att utanför det blå skenet från skärmarna börjar allas hjärtan slå dubbla slag av synen av uteserveringar, vitsippor och grönt gräs, men åh vad jag tycker att vi lägger den bästa tiden bakom oss; vintern med sitt sprakande norrsken och krispiga, gnistrande grantoppar, vårvintern med sin kalla färgskala och de allt ljusare nätterna. Jag mår som allra bäst i själen när världen matchar mitt hår, när andetagen blir vita rökmoln framför ansiktet och för min del får Bjuröklubb snarast klä sig i septembers sprakande gul-orange-röda färgskala och sedan göra ett trestegshopp till december och klara nätter under vintergatan.

Men det får en väl inte säga i det här landet. Så istället för att argumentera mot det ”fina, underbara, härliga” med vår- och sommarvärme (svett, mygg, folkvimmel and soooo ooon) gör jag det bästa av den tid jag och vinterhalvåret (trekvarten) har kvar tillsammans och då kan det till exempel se ut såhär:

Jag, mamma och Jonathan åker ut till Bjuröklubb och bestiger den största snötoppen av den långa rad av kompakt vinter som slingrade sig längs havskanten, som en bergskedja i miniatyr. Där sitter vi och lyssnar på vågorna, dricker kaffe, äter kex och spanar på fåglarna som luft-surfar på vårvindarna. Och så tänker jag på att det fina med att bo där vi bor är ju att det inte är så himla långt kvar tills vi ses igen, snöflingorna, isflaken och jag <3