Att forma en klump

Innerst inne

Varje måndagskväll sedan två månader tillbaka har jag stigit in i den lilla keramikverkstaden i Yttervik där jag går på kurs. I tre timmars tid har jag format klumpar av lera och porslin till små berg, vaser, krukor och knappar, men också bearbetat den lilla klumpen i magen som mer eller mindre är närvarande under dygnets alla timmar. Den som gror ur tvivel på om jag är bra nog på det jag gör, stressen och ångesten över att sova för mycket (eller inte alls) och skuldkänslorna över att inte må bra när jag inte heller kan förklara vad som känns så himla ledsamt, tungt och fel.

I tre timmar är jag inte 180HP och 190K studielån och någon som borde prestera, konkurrera och agera därefter, jag är en fullkomlig amatör som formar efter mina önskemål, i min takt. Det är helt omöjligt att ställa ouppnåeliga kvalitetskrav på mig själv, för jag det jag skapar kan inte jämföras med vad kollegor och föredetta klasskamrater i min värld alltid skulle gjort, och gör, så mycket bättre.

Och så mycket terapi det finns i små dekorerande penseldrag, så rogivande det är att bara fokusera alla virvlande tankar på en roterande skiva och så lugnande det är att sakta och metodiskt karva ut konturerna av mitt älskade landskap.

Missförstå mig inte; jag älskar det jag gör och är. Men det är först nu som jag insett att energin och glädjen jag alltid fått (och fortfarande får) av att skapa fotografier och texter nu nästan helt förgås av den prestationsångest jag själv samtidigt framkallar genom de egna kraven på dem. Det är först nu jag inser hur mycket jag behöver en fristad med utlopp för kravlös kreativitet för att kunna fylla på med energi – utan att på samma gång göra av med den.

I veckan får jag hämta det färdiga resultatet från de här stunderna, och sedan ska de få stå här hemma och påminna mig om att ta några extra djupa andetag ibland – och att göra något åt de där ögonen som bara ser skavanker, den där rösten som bara påpekar vad som kunnat vara bättre. Men allra mest ska de få vara bevis för att jag kan – till och med när jag inte kan något alls.

19 kommentarer

Växtvänner och kikärtskaka

Arkiv

Ända sedan jag gick med i facebookgruppen (och numera folkrörelsen) Växtgäris och sakta men säkert lärde mig att hålla växter vid liv har jag med ett litet sting av avundsjuka sett hur gruppmedlemmar planerat växtträffar och lärt känna varandra på sticklingbytardagar. Allt som oftast möttes de ju i Stockholm, eller Malmö, och det är ju hur långt bort som helst! Så – för några månader sedan tog jag tag i saken och skapade en undergrupp för att även växtfrälsta gäris och ickebinäris i Skellefteå Kommun kunna planera in roliga aktiviteter ihop.

Idag hade vi vår första byt-träff, i en av de absolut mysigaste lokaler jag vet – RivHuset! Tillsammans fyllde vi ett bord med allt från små avokadoplantor och delar från flera decennier gamla jul- och novemberkaktusar till tomatplantor och sticklingar av pelargoner, murgröna, olika rankor, apsvans, aloe vera och elefantöra.

Jag själv bidrog bland annat med ett litet palettblad, ett sammetsblad och begonia rex, och kunde bland annat stoppa ner ett paradisträd, en tomatbuske vid namn ”tiny tim” och en basilikaplanta i ta hem-lådan.

Sedan hade vi knytkalas och pratade om drömväxter, paniken när hemmet blir en liten djungel för att exakt ALLA planterade frön börjar gro trots att det bara stod ”grochans 70%” på påsen, om fin-knäppa airplants och löste ett och annat växtmysterium. Så fin och mysig dag <3

 

ps. tack till jonathan som bakade världens bästa potatis- och kikärtskaka när jag jobbade natt, trots att du inte fick vara med och smaka<3

3 kommentarer

Gudrun

Livet

Igår fick vi en inneboende. Hon heter Gudrun och tycker om att slicka på fåtöljstommen, att bli kliad på kinden samt har kanske den mjukaste pälsen i världshistorien. Om dagarna vilar både hon och jag, men på kvällarna blir det pyjamasparty med aktiviteter som kast med liten toarulle och skattjakt med havregryn. Ända till på måndag ska vi få rå om henne medan LisaLove turistar i Berlin och det känns hur lyxigt som helst.

Som om inte goset vore nog så är Gudrun dessutom en ypperlig hjälpreda när det kommer till att öppna spännande paket som kommit med posten! Tyvärr var det inte glass i lådan, men jag skulle nog ändå vilja påstå att innehållet ligger på samma fantastiska nivå – exakt vad det var ska ni få se i ett senare inlägg.

10 kommentarer