29 december 2022

I fyra månader nu har jag varit någons mamma. Din mamma.

Större delen av tiden känns det fortfarande overkligt, samtidigt som det är så självklart. Så märklig är tanken i efterhand, att det är samma lilla människa som låg okänd i min mage som vi nu delat hela livets andetag med. Som vi känner bättre än någon annan & lär oss nytt av (om om) varje dag.

Så konstigt, att du inte alltid funnits här med oss. Minns knappt tiden eller livet innan. Kanske är det hormonerna, kanske är det tröttheten. Kanske blir det bara så, att ens tillvaro börjar om på nytt från noll när hela ens värld vänds upp & ner på bara några timmar, helt utan förvarning trots att allt vi gjorde var att vänta & längta i månader.

Hur länge vi än skulle ha förberett oss hade vi aldrig kunnat föreställa oss det. Föreställa oss dig.

29 augusti 2022

Vi är vakna sent, precis som vanligt. Klockan har passerat midnatt med åtminstone en timme innan vi kryper ner i sängen.

Jag har svårt att komma till ro. Har en molande värk i ryggslutet & runt midjan, sådär som det varit de två senaste nätterna. Kanske borde jag inte krypa omkring i rabatterna & plantera tulpaner några dagar innan BF, men kroppen känns ju så pigg om dagarna & dessutom är de stora stövlarna som alltid stått här i huset numera de enda skor jag får på mig. Då kan jag ju lika gärna passa på & ge oss egna buketter till sommaren.

Men den här kvällen är det annorlunda. Värken avtar inte ju mer jag slumrar till, istället blir den starkare & mer tydlig i sina toppar & pauser. Jag klockar den första klockan 02:34. Sju minuter senare kommer en till. Sex minuter efter den en tredje.

Klockan hinner precis bli fem på morgonen innan jag ringer förlossningen första gången. Blir glad av att det är sköterskan jag gått på aurorasamtal hos som svarar & får veta att allt är lugnt, men hon ber mig ändå stanna hemma så länge det känns okej. Tjugo minuter senare sitter jag på sängkanten & kräks i skurhinken, vilket jag anser känns som motsatsen till okej. Börjar fokusera mer ordentligt på andningen medan Jonathan packar det sista i vår bb-väska.

Halv sex på morgonen är det två minuters vila mellan värkarna, Jonathan ringer till förlossningen igen & får beskedet att vi är så välkomna in.

Andas, andas, andas

Två dörrar, en hiss, ytterligare en dörr, sedan en förlossningssal.

Omgivningen registrerar jag vagt genom hörseln, för ögonmasken åkte på så fort vi lämnade det mörka sovrummet hemma. Det kanske verkar opraktiskt men det är en av sakerna jag tyckte hjälpte mig mest under hela förloppet. Att bara fokusera på mig själv, andningen & hur kroppen kändes. Ta det värk för värk & vila de små stunderna mellan. Stanna i min bubbla.

En mjuk ton när sköterskan stiger in i rummet, den påminner mig om en stämgaffel precis innan en orkester ska börja spela. Sätter tonen för hela tillvaron. Varsamma händer som lyfter tröjan, kletar på något kallt, spänner ett bälte runt midjan. Jag andas. Och andas.

”Tre centimeter öppen” är de första orden jag på riktigt bryr mig om att registrera, för jag vet att det betyder att vi inte kommer få stanna kvar. Att det inte är dags riktigt än.

”Ring mamma” mumlar jag åt Jonathan. Klockan är 06.30, kanske har hon inte hunnit till jobbet, kanske slipper jag andas mig genom ytterligare 4 mil tur & retur på E4:an. Samtalet väcker henne, och rustade med lite smärtstillande morfin i tablettform är vi snart påväg dit. Hör dörrarna stängas bakom oss, en efter en, vill inget hellre än att snart få öppna dem igen.

Andas vidare hos mamma. Andas andas andas. Börjar räkna till 30 i huvudet, vet att det värsta onda börjar avta vid 16, 17 någonstans. I efterhand berättar Jonathan att jag börjar somna mellan värkarna, hur andetagen övergår till snarkningar för att sedan bli till ”aj aj aj” & djupa andetag igen. Kanske lyckas jag skrapa ihop en halvtimmes sömn på det sättet samtidigt som Jonathan hinner få i sig lite mackor. Kräks upp den lilla slurk saft jag fått i mig men registrerar det knappt.

Bortdomnad psykiskt

Har helt tappat tidsuppfattningen när vi ringer förlossningen en tredje gång, men jag ser i ögonvrårna där masken inte sitter åt lika hårt att det börjat ljusna. Blundar igen.

Och från & med 09.21 har jag koll på förloppet, för då skrivs vi äntligen in & påbörjar min journal. ”Cervix utplånad, normala fosterljud, 5 centimeter öppen. 10:05 Får lustgas/syrgas 50/50.” Andas djupare än någonsin. Pendlar mellan att en kvart känns som en timme & att en timme känns som tio minuter.

Är någonstans så väldigt glad att jag inte känner någon rädsla alls. Bara fokus. Trots att jag försökt ställa in mig mentalt på just det har jag ändå oroat mig över hur jag skulle hantera smärtan & bristen på kontroll när det väl var dags. Och jag tänker bara ”jag klarar ju det här, det går ju”. Att vi gör det tillsammans, jag & den lilla i magen. Hör bara lugna trygga röster, besked om att allt ser bra ut. Andas lugnt i gasmasken, håller Jonathan i handen tills vi byter ställning. ”10:45 Partner får trycka på knäna för att underlätta under värkarna.” Hör genom lustgasdimman att det är jobbigt, hur hårt han behöver ta i för att det ska hjälpa, men han säger ingenting förrän han bekräftar barnmorskan när hon påpekar att ”det där kan kännas som ett rejält träningspass”.

”11.30 Önskar EDA. 12:03 Narkosläkare på sal.” De sticker & sticker, jag andas & andas. Ny narkosläkare kommer efter två försök att sätta epiduralen. Den läkaren lyckas på fjärde försöket. Min nålrädsla är förpassad till någon avlägsen plats, jag bryr mig bara om min älskade gasmask, Jonathans lugna hand & att säga till om något känns fel eller börja domna bort, ifall de träffar nerver.

”Nu känner jag mig heeeelt bortdomnad” mumlar jag till Jonathan. ”Var?!” säger han. ”Psykiskt” svarar jag. Barnmorskan verkar road men jag förstår inte varför, där & då. Jag försöker förklara att jag ser ut som en läskburk också, utifrån hur jag tänker mig att jag ser ut där jag sitter. Det är *väldigt viktigt* att de förstår vad jag menar, men det går sådär.

”13:00 EDA lägges, 5ml/h. Stående ordination. 6 stick men ingen misstanke om durapunktion.”

Plötsligt skiftar allt. Narkosläkaren kommer in med en isbit & ber mig säga om den är lika kall överallt. Jag tycker det låter roligt, förstår inte hur jag ens ska kunna bry mig om, eller bedöma, grader av kyla i nuläget. Men visst är den kall vid nyckelbenet & ljummen på låret.

”Då får vi väl se hur det känns nästa värk”, säger jag. ”Du har en värk just nu” får jag till svar. Smärtan är som bortblåst. Och allt blir alldeles alldeles underbart. Äntligen en liten paus, tolv timmar efter att vi gick & la oss för att aldrig få somna. 28 timmar sedan vi vaknade sist. Den bästa stunden på förlossningen tyckte Jonathan. ”Det var som att jag fick den riktiga Thea tillbaka när vi kunde prata med varandra på riktigt. Och jag behövde inte oroa mig för alla stick du fick & att du hade ont eller var rädd”.

Men epiduralen gör också att värkarbetet stannar av lite. 13:31 tar de hål på hinnorna så vattnet går. 13:38 sätter jag mig & guppar på en pilatesboll med några singoallakex medan Jonathan äter korvstroganoff från cafeterian i sin svarta läderfotölj.

Strax innan klockan 15 drar jag min droppställning till toaletten & tar för första gången av mig min ögonmask. Lämnar den så & möter sedan de nya barnmorskorna, de som kom att vara med oss resten av tiden, ansikte mot ansikte när de kommer för att koppla på syntetiskt oxytocin. Värkarna kommer igång igen utan att jag märker av dem & jag går från 7 till 8 centimeter öppen på en timme. Klockan är 15:57 & jag sitter fortfarande nöjd på min pilatesboll. Vi vet det inte då men bilden vi tog på toaletten blir den sista på magen med bebis innanför.

16:03 är jag inte lika nöjd. Det börjar göra ont igen. Rejält ont. Har inte behövt tänk på andningen på så länge. Redan förträngt smärtans intensitet. Bedövningen tar inte längre eftersom bebis börjat sjunka ner.

”17:01 Krystvärkar”

Jag står på knä, lutad mot ryggstödet i sängen. Klamrar mig fast vid lustgasen som inte alls tar bort smärtan jag känner i kroppen men någonstans ändå bedövar hjärnan. ”Skrik om du vill, om det ger dig kraft” säger de, men jag känner att det inte skulle hjälpa ett dugg. Aldrig förstått hur det skulle göra skillnad. Så jag fortsätter säga ”aj aj aj” in i min mask. Registrerar knappt att Jonathan lämnat min sida en kort stund för att få se håret på vårt barn. Vårt barn som är på väg ut. Fattar fortfarande inte riktigt att vårt barn är på väg. Hit? Till oss? Det är en riktigt alldeles livs levande människa i min mage som ska ut & tas om hand & som är vår & som är här snart?

Det tar tre krystningar. Kanske fyra. Ingen av oss är i skick att räkna. Jag säger bara snälla snälla snälla jag vill inte gå sönder, tänker bara snälla snälla snälla låt allt gå bra, snälla snälla snälla må bra.

”17:19 Inlindad i navelsträng. Skriker omedelbart.”

Hör världens ljuvaste lilla röst. 51 centimeter & 3275 gram ren kärlek landar på mitt bröst. Mörka trötta ögon som tittar, en perfekt liten hand med ännu mindre fingrar som direkt sluter sig runt sin pappas pekfinger. Så oändligt overkligt. Lättnad, glädje, trötthet. Jonathan klipper navelsträngen & vi är föräldrar. Är det verkligen över?

Nej, det är inte över.

Moderkakan vill inte släppa, visar det sig efter en stund. Så jag blöder & blöder utan att livmodern kan dra ihop sig.

Är det något jag missat i mina förberedelser var det detta. Att en förlossning inte behöver vara slut för att barnet är ute. Mitt barn flyttas till sin pappa. Jag får en knytnäve hårt nedtryckt i magen. Det gör ont på ett helt annat sätt. Känner ryck nedifrån & inuti, när de försöker få moderkakan att släppa helt & samtidigt stoppa blödningen som kommer från den del som redan släppt.

Mer personal kommer. Det håller på en kvart. En såndär kvart som känns som en timme. Men jag slipper operationen de börjat prata om. Moderkakan släpper, blödningen avstannar, jag kräks av medicinen & sedan får jag tillbaka en liten liten kropp på bröstet.

En liten liten bristning på en ytlig slemhinna. Allt som blev. Vår fantastiska barnmorska Anna syr den snabbt medan Jonathan matar mig med isbitar. Jag har redan tömt två fulla glas, så nu har undersköterskan Agneta tagit in en stor skål.

De väger & mäter. Sedan lämnas vi ensamma, bara vi tre för första gången. ”Vi kommer tillbaka med födelsedagsfika” säger de & jag förstår ingenting. Födelsedag? Vem fyller år? Vill göra precis som den lilla människan som somnat på bröstet, men det går inte sluta titta. Äter polarklämma & tittar. Dricker vatten ur glas pyntade med apelsinklyfta & tittar. Har inte slutat titta sedan dess. Kommer aldrig kunna titta nog.

Utan att ens veta vad jag hade att vänta eller vad jag kunde drömma om, fick jag en drömförlossning. En sån jag önskar alla. Med trygg personal & mitt största stöd i livet alldeles intill. Och världens mest fantastiska Ilje blev resultatet.

Fyra månader idag. En livstid sedan. Och en livstid kvar att njuta av.

Tack livet, för att vi fick just dig.

Ilje Holmqvist Grönlund
17:19 ♥ 29/8-2022