Det är drygt två veckor sedan mejlet landade i min inkorg. Det där jag fick veta att jag var en av reserverna som fått plats på en av landets mest eftertraktade distansutbildningar; kreativt skrivande. Jag blev såklart jätteglad, uppfylld av förväntan på att få lära mig mer om skönlitterärt skrivande. Det är ju raka motsatsen till texterna jag vanligtvis skriver, där mina åsikter ska vara osynliga och min närvaro ska hållas till ett minimum.

Såhär tre veckor in i första momentet har jag hunnit läsa i en av våra kursböcker och satt mig in i vad den första uppgiften innebär. En självbiografisk text med inslag av fiktion, tre till fem sidor lång. Det är en vecka till deadline och jag vet fortfarande inte var eller hur jag ska börja. Idéerna som vanligtvis dyker upp lika tätt och självklart som svampar på en hösthärjad gräsmatta är lika frånvarande som septembersolen.

Men jag kämpar på, trots att kaffekopparna blivit fler än antalet ord är skrivna. Jag sätter mig i husets minst stökiga rum, bland calatheorna och skrivmaskinen, med inspirationsblocket och en kaka. Försöker varva ner, försöker hitta något hos mig själv som jag vill skildra. Fånga en känsla, återvända till ett minne, skapa en fantasi i berättelsen om mig. Idag finns ingenting konkret, bara fragment som försvinner på ett ögonblick. Sådär som de så ofta gör nuförtiden. Idag är kaffekopparna helt klart fler än orden. Men tillslut, när sekundvisaren obarmhärtigt tar mig närmare sista klockslaget för inlämning, kommer det att lossna.

Det gör det alltid.

Dagarna springer förbi i vanlig ordning. En tredjedel av favoritmånaden har passerat, mestadels försvunnit i blåst och regn och äppelträden har börjat få frukt. Luften är sådär mjuk som bara höstluft kan vara. Fylld av dofter. Hallonbuskarna är konstant överfulla, precis som mitt huvud, och jag hinner plocka nästan två liter under den halvtimme jag får innan regnet börjar ösa ner. Ljudet av smattret mot rutan väcker långsamt sinnet till liv, ger mig ork att boka in både tandläkarbesök för den onda visdomstanden, kontrollera att samtlig kurslitteratur är tillgänglig på biblioteket inne i stan och skriva några bortglömda rubriker till bilagan jag producerat sedan början på förra veckan.

Jag har sagt det förut, men det här allt eller inget-livet jag lever är så himla märkligt. Av någon anledning lyckas alltid alla förfrågningar, måsten och inhopp dyka upp i en enda stor klunga. Sedan tar det liksom flera dagar att anpassa mig till det plötsliga lugn som uppstår när alla uppdrag är avklarade, och jag går vilset omkring hemma i huset och undrar var jag ska börja. Vad jag längtar efter mest. Om det är det prestationslösa skapandet och kreativiteten i mitt arbetsrum, om det är en bra bok att försvinna in i eller om det är att få ordning på rutinerna, som troligtvis snart ställs på ända igen. Oftast hamnar jag ute på gården, går över en vildvuxen gräsmatta dekorerad med ögontröst och gulnande björklöv. Plockar snabbt en näve av de blåbär som inte redan tagits omhand. De ryms perfekt i den lilla keramikkopp jag gjort.

Längtar efter trattkantarellerna, gör soppa av de vi hittade i fjol. Känner skräckblandad förtjusning över höstens första inlämningsuppgift och ser framemot en vecka av- och frånkoppling på Kroatiens kust. Livet är fint, om än det också känns lite upp och ner ibland.

Hur mår ni i höstrusket?