Jag var ute på Bjuröklubb

Jag vet att hela cybervärlden har stämt upp i en enig hyllningskör av den nyanlända våren och sommaren som nalkas, och jag vet att utanför det blå skenet från skärmarna börjar allas hjärtan slå dubbla slag av synen av uteserveringar, vitsippor och grönt gräs, men åh vad jag tycker att vi lägger den bästa tiden bakom oss; vintern med sitt sprakande norrsken och krispiga, gnistrande grantoppar, vårvintern med sin kalla färgskala och de allt ljusare nätterna. Jag mår som allra bäst i själen när världen matchar mitt hår, när andetagen blir vita rökmoln framför ansiktet och för min del får Bjuröklubb snarast klä sig i septembers sprakande gul-orange-röda färgskala och sedan göra ett trestegshopp till december och klara nätter under vintergatan.

Men det får en väl inte säga i det här landet. Så istället för att argumentera mot det ”fina, underbara, härliga” med vår- och sommarvärme (svett, mygg, folkvimmel and soooo ooon) gör jag det bästa av den tid jag och vinterhalvåret (trekvarten) har kvar tillsammans och då kan det till exempel se ut såhär:

Jag, mamma och Jonathan åker ut till Bjuröklubb och bestiger den största snötoppen av den långa rad av kompakt vinter som slingrade sig längs havskanten, som en bergskedja i miniatyr. Där sitter vi och lyssnar på vågorna, dricker kaffe, äter kex och spanar på fåglarna som luft-surfar på vårvindarna. Och så tänker jag på att det fina med att bo där vi bor är ju att det inte är så himla långt kvar tills vi ses igen, snöflingorna, isflaken och jag <3

10 kommentarer

Palett-post

Kommer ni ihåg det lilla paketet jag fick häromveckan? Det som Gudrun hjälpte till att öppna? Jag tycker det är dags att vi kikar på skatterna som gömde sig i den regnbågsklädda glasslådan.

Palettblad! De är min nya växt-besatthet, tycker de är så fantastiskt fina och jag gillar lite extra mycket att ha blomsläkten som går att ”samla på”, med sina olika färger, former och namn. Här är Rodeo Drive, en av mina absoluta favoriter.

Sedan jag bestämde mig för att inte bara ha växter som ”inte kan dö” (vilket ju egentligen alla kan, mvh kaktusmördaren nr 1), utan istället köpa de jag tycker är fina och lära mig ta hand om dem har jag fyllt varenda liten blomkruka jag kommit över. Lite här och var i huset står små sticklingar på rotning, calatheorna ger mig ständigt nya blad och i tvättstugan står plantor jag själv drivit upp från frö! För ett halvår sedan hade jag inte trott att det var möjligt för mig att skapa den där djungeln jag så gärna vill ha, men allt eftersom vattensprutan blivit en naturlig del av kvällsrutinen och jag upptäckt att intresset för växterna får mig att må lite bättre tror jag att vårt hem så småningom kan bli hur grönskande som helst.

Här är en till favorit, tycker den är så gullig med sina bubbliga kanter. Extra fina blir de ju allihopa i arvegodskrukor och fat från farmors samlingar <3

Har ni någon växt som ni tycker extra mycket om – i er ägo eller i era drömmar?
Själv längtar jag efter att få komma hem med en rundcalathea och att lyckas odla upp en riktigt stor skvätt-i-väg.

10 kommentarer

Att forma en klump

Varje måndagskväll sedan två månader tillbaka har jag stigit in i den lilla keramikverkstaden i Yttervik där jag går på kurs. I tre timmars tid har jag format klumpar av lera och porslin till små berg, vaser, krukor och knappar, men också bearbetat den lilla klumpen i magen som mer eller mindre är närvarande under dygnets alla timmar. Den som gror ur tvivel på om jag är bra nog på det jag gör, stressen och ångesten över att sova för mycket (eller inte alls) och skuldkänslorna över att inte må bra när jag inte heller kan förklara vad som känns så himla ledsamt, tungt och fel.

I tre timmar är jag inte 180HP och 190K studielån och någon som borde prestera, konkurrera och agera därefter, jag är en fullkomlig amatör som formar efter mina önskemål, i min takt. Det är helt omöjligt att ställa ouppnåeliga kvalitetskrav på mig själv, för jag det jag skapar kan inte jämföras med vad kollegor och föredetta klasskamrater i min värld alltid skulle gjort, och gör, så mycket bättre.

Och så mycket terapi det finns i små dekorerande penseldrag, så rogivande det är att bara fokusera alla virvlande tankar på en roterande skiva och så lugnande det är att sakta och metodiskt karva ut konturerna av mitt älskade landskap.

Missförstå mig inte; jag älskar det jag gör och är. Men det är först nu som jag insett att energin och glädjen jag alltid fått (och fortfarande får) av att skapa fotografier och texter nu nästan helt förgås av den prestationsångest jag själv samtidigt framkallar genom de egna kraven på dem. Det är först nu jag inser hur mycket jag behöver en fristad med utlopp för kravlös kreativitet för att kunna fylla på med energi – utan att på samma gång göra av med den.

I veckan får jag hämta det färdiga resultatet från de här stunderna, och sedan ska de få stå här hemma och påminna mig om att ta några extra djupa andetag ibland – och att göra något åt de där ögonen som bara ser skavanker, den där rösten som bara påpekar vad som kunnat vara bättre. Men allra mest ska de få vara bevis för att jag kan – till och med när jag inte kan något alls.

19 kommentarer