En vecka återstår på mitt vikariat som kulturredaktör. I huvudet myllrar fortfarande idéer för spännande uppslag, även om jag märker av den där tröttheten som sedan länge alltid ligger lite, lite för nära ytan. En vecka återstår, av spännande möten med kreativa själar, målande ingresser att skriva och recensionsexemplar att hantera. Jag vill maxa allt. Samtidigt vill jag bara slappna av, njuta och ta till mig de här sista dagarna, och jag inser mer och mer att hela min existens, mående såväl som åtaganden, förhoppningar och personlighetsdrag, är ett enda stort motsatsförhållande.

Jag längtar efter ledigheten, sådär så jag knappt kan sitta still. Samtidigt känner jag mig helt förlamad. Längtar efter sovmornar, att inte behöva tänka eller prestera. Men ledigheten innebär också möjligheten att ta itu med alla idéer och projekt. Träffa de jag inte hunnit träffa, dokumentera, skriva och sälja in, rensa ut och fräscha upp.

Men precis just nu, med en vecka kvar som kulturredaktör, ser jag ändå allra mest fram emot morgondagens halvledighet. Allt jag bryr mig om är de 32 stegen från hallonrisets början till slut, och den blåbärsfyllda slänten intill västra husknuten. Och min enda känsla, precis just nu, är tacksamhet. Tänk vilken ynnest, att kunna varva ner med en skymningskvart ute på gården bland surrande humlor och levnadsglada nässelfjärilslarver, och få med sig en halvliter bär in till måndagens frukostsmoothie.

Hej vänner! Är allt fint med er? Jag hoppas det. Här har julis ljusa sommarnätter successivt blivit allt kortare ju närmre vi kommit augusti och jag har jobbat så mycket att jag knappt hunnit reflektera över månadsskiftet. Men så här tre dagar in i den gamla skördemånaden tycker jag det är dags att titta på lite av det som hänt sedan vi hördes av sist.Vi tar avstamp i en ljummen, mulen midnatt i södra Västerbotten. Jag hoppas ni kan ta ett djupt andetag, titta på bilden och känna doften av våt asfalt, granbarr och dimfuktigt hår. Ett av mina absoluta favoritminnen som förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Vi förflyttar oss 90 minuter söderut, till utsikten av de Ångermanländska höjderna på andra sidan Rössjön. Här spenderades månadens enda lediga helg åt att plocka kantareller mitt på stugtomten, äta kolbullsmiddag tillagad på muurikka och göra loppisfynd i bodar och ladugårdar.

Halvvägs in i månaden påbörjade jag mitt uppdrag som kulturredaktör med att ge Linnea Henriksson 5/5 stjärnor efter en fantastisk show på Trästockfestivalen. Jag fick också njuta av tonerna från så himla många andra duktiga artister, både gräsrötter och mer etablerade som den här stjärnan. Prick tre dagar efter att bilden togs fick jag nästan igenom rubriken ”Miss Li trillar i” efter sitt framträdande på älven här hos oss. Det är en underdrift att säga att min tid på kulturen fick en rivstart och nuförtin’ känns mina tankar mest bara som ett stort hovendroven av tjoller samtidigt som jag är så tacksam över så många som jag får träffa, lyssna på och skriva om.

Och när det är som stressigast och övertidstimmen övergår i plural är det ju himla fint att bli tillfrågad om att passa Bowie, även känd som världens gosigaste katt, i fem långa, mjuka dagar.

Tänk va, att när det kanske behövs som allra mest så inträffar något som i normala fall skulle ha gett mig en evighetstung klump i magen; datorn kraschar och jag tvingas till en ofrivillig paus från precis allt arbetsrelaterat, såväl bildredigering som utställningsplanering. Tackade min paranoia för trippla backups, lämnade in min trotjänare på reparation och åkte ut till Bjuröklubb. Tänk va, att de här bilderna är fotade 13 minuter efter midnatt.

Där ute fanns ingenting. Och samtidigt fanns precis allt. Där fanns tystnaden, men också bruset från vågorna. Stillheten och reflektionerna i vattnet, men också vinden i håret och trädkronorna. Kylan i luften, men värmen från hans hud. En skör liten bubbla av harmoni, omgiven av en mjuk pastellhimmel. Allt jag någonsin kunnat önska av en midnatt i juli.