Septembers första skördemarknad

Livet, Lokalt

Har längtat i flera veckor efter den här lördagen mitt i månaden. Idag var det nämligen dags för den årliga skördemarknaden i Bureå Hembygdsgård! Vi vaknade tätt inpå klockslaget, klädde oss i septemberlufts-snälla tröjor, spände korgen på pakethållaren och trampade iväg ner på byn.

Var där knappt en kvart efter öppning och redan var det fullt med folk som köade för att betala för bröd, fisk, textiler, smycken och bakverk. Vi ställde oss genast i den längsta, där vi så småningom betalade för röd- och polkabetor, purjolök och en burk havtornsmarmelad.

Tyvärr fanns det ingen grönsakskorg i år, men nöjd med köpet var jag ändå!

Jonathan hade ögonen på bordet med honung – vi köpte en burk flytande guld, slungad i morse. Så glad att se hur hållbarheten tar allt mer plats också, bivaxdukar är så himla bra substitut för att minska användningen av det betydligt sämre foliet i aluminium eller plast.

Vi gick två varv och fyllde korgen med ätbara skatter innan vi kände oss nöjda för idag.

Sa hej hej till min bästa keramiklärare Linda, som i vanlig ordning hade det finast dekorerade bordet med det finaste utbudet!

Titta bara! Små skålar och ljusstakar och tallrikar och saltskålar – allt i mjuka, naturnära toner. Längtar så efter att få kliva in i hennes verkstad igen, förhoppningsvis finns möjligheten om några månader <3

När magarna började kurra köpte vi vårrullar som vi åt nere vid älven. Jonathan var mycket nöjd över detta.

Sedan packade vi allt i cykelkorgen (som kändes säkrare än korg-på-pakehållare nu när vi hade ömtåliga varor att frakta) och begav oss hemåt igen.

En mycket fin fångst på septembers första skördemarknad. Lite senare i höst bär det av till Lövånger och då får vi fylla på kylskåpet ytterligare inför vintern. Honungen och havtornsmarmeladen kommer såklart räcka ett tag, men äggdussinet tar nog slut redan nästa vecka.

Detsamma gäller för betorna och purjolöken – grönsaker i ugn är ju så himla gott både som middag och matlåda. Älgört- och rabarbersaften brukar också kunna gå åt i en rasande fart, men jag försöker spara älgörten till sommaren, för ingen dryck svalkar så bra som den.

En korg, fylld till bredden med lokala varor. Det är rikedom för mig.

 

Har du någon skördemarknad i din närhet? Vilka skatter fyller du då helst korgen med?

2 kommentarer

Saxnäs ovan & under ytan: vattenfall, bergsreflektioner & fjällsnorkling

Guider & äventyr i mitt Västerbotten

Hallå, hörni, hej! Vi är 12 dagar in i min bästa månad och livet är så fint. Har sparat några semesterdagar till nu, för att i lugn och ro kunna samla in, plocka bort, städa undan. Och, såklart, njuta av den här tiden som varje år går lite för fort.

Dessutom visste jag i förväg att äventyret från i helgen, hur roligt och efterlängtat det än var, skulle ta ut sin rätt på min ännu ganska lättpåverkade kropp. Det kändes vettigt med en kortvecka med extra sovmornar, helt enkelt.

Tack vare det kan jag också i lugn och ro berätta om våra 24 helt fantastiska timmar under och ovan ytan i Saxnäs – och om glädjen i att få checka av ”fjällsnorkling” på min önskelista över kul saker att göra i år (och i livet)!

Vi gav oss av tidigt på lördagsmorgonen. Himlen var grå och vattnet spegelblankt på varenda sjö, träsk och tjärn vi passerade – timme efter timme. Totalt fem till antalet, kisspaus inräknat, på vår färd 35 mil inåt länet.

Vi passerade Bäverhult, Åmliden, Rökå, Aspliden Kristineberg och Björkliden. Körde över Vindelälven och förbi korsningen som kunnat ta oss till Skog och Mark.

Fick en kort glimt av Vilhelmina, som jag en dag vill stanna till i på riktigt för att riktigt ta in. Älskar samhällen som dessa; små (till invånartalet) och stora (till utbudet) på samma gång, eftersom de är centralort.

Och lagom till lunch var vi framme på Saxnäsgården! Vilken utsikt att bli mätt till, va!

Väskor upp på rummet, varma tröjor på (termometern visade åtta grader) och ut på upptäcksfärd. Vi såg en skylt som berättade om en badplats med turkost vatten och bestämde oss för att hitta den.

Och precis när vi skulle ge upp, tveksamma på om vi alls var på rätt väg, svängde vi in på en ficka för att vända. Precis där fanns också en skylt med texten ”badplats” och en pil. Alltså! Ändå! Så vi hamnade här, där, och Albin kastade macka på det kristallklara (men, pga. mulet väder inte så turkosa) vattnet.

Här sa vi något i stil med ”en stuga här vore inte så himla dumt alltså”.

Sedan vände vi tillbaka mot hotellet. Hej hej renarna!

Innan maten gick jag och Jonathan förbi den vackra Ricklundgården. Den hade tyvärr stängt för spontanbesök (och jag hade inte varit noga nog att höra av mig – vilket jag ångrar väldigt i efterhand) så vi smög omkring utanför och beundrade byggnaden och den tillhörande utsikten.

Titta bara! Emma och Folke Ricklund skapade sin drömvilla i italiensk stil på 1940-talet. Gården är idag bevarad så som den stod vid Emmas bortgång 1965 och används som museum och residens för konstnärer och kulturarbetare.

Emma drev pensionatet Saxnäsgården. Lite drygt 50 år senare checkade vi in där.

Vi åt en fantastiskt god middag. Blir så genuint lycklig varje gång det är så tydligt lokala råvaror. Röding och ren och kantareller och potatis. Mmmh.

Mätta och belåtna gav vi os ut igen för att ta vara på dagens sista ljus. Först fotade jag Albin och Ernas lilla Saga, som blir ETT(!) ÅR(!) på söndag. Gladare minimänniska får du leta länge efter.

Sedan körde vi några kilometer tillbaka mot Vilhelmina och stannade till vid Trappstegsforsen. Klart även jag måste ha en bild på ett av Sveriges mest fotograferade vattenfall.

Jag vet inte om det här fallet har ett eget namn, eller om de hör ihop. Det ligger alldeles intill, men får förmodligen inte alls samma uppmärksamhet eftersom det är lite dolt av parkeringen. Hade kunnat stanna en evighet, är så svag för vattenfall att det är näst intill obeskrivligt.

Och så sjönk solen bakom fjällen och allt blev genast i en kallare färgskala. Slog oss ner i sällskapsytorna och spelade unstable unicorns (tips! skaffa!) tills vi inte litade på någon eller något längre. Då var det dags att krypa till kojs för att vakna utvilade och peppade på…

…nummer tre från toppen!

Fjällsnorkling!

Det var en ren kamp att få på sig dräkterna (med underställ under), men ska sex personer ner i en sex-gradig fjällsjö, då är det bra med ett par extra lager.

Jonte har aldrig varit mer redo. Våtdräkt – check. Skor – check. Cyklop – check.

Selfie – check!

Här kände du dig som en kombination av en supercool undervattensspion och en säl utanför sitt naturliga habitat.

Mot Kultsjön!

Genom skog, längs med strand, över små vattendrag.

Och till sist – äntligen – dags att ta på handskar och snorkel.

Passar perfekt i både det knäppaste och häftigaste jag gjort. Älskar verkligen att vara i vattnet, och allra mest under ytan. Var extra glad över att vi tajmat solen, som både värmde ryggen och skapade konstverk på stenarna som täckte botten.

När vi fått känna på utrustningen vandrade vi tillbaka uppåt, förbi bilarna och vidare längs med Fiskonbäcken. Det hade regnat en del de senaste dagarna, så vattennivån var högre och strömmarna starkare än normalt, men vi hade accepterat de förhållandena på förhand.

Så vi ställde oss i kö och för att kliva ner i bäcken där rödingarna leker den här tiden på året.

Guiden Nils pekade och tipsade och berättade. Rödingen är utrotningshotad på många ställen (inte i Saxnäs dock) och det kändes både som ett privilegium och som en sorg att få ligga och titta på dem där i strömmen.

Solen fick vattnet och bubblorna att se ut som trocadero.  I vanliga fall brukar det gå simma över till andra sidan, men det riskerade vi inte nu med högvattnet. Istället höll vi oss fast på stenarna och det var lika fantastiskt det. Hej hej rödingen!

Pssst! Här kan du se två filmer också – bläddra!

Skåda: en mycket nöjd person! På riktigt, det här var fantastiskt.

Vi värmde oss utifrån med eld och sol och inifrån med kaffe och te. Tackade Nils på Stalo Adventures så mycket för upplevelsen och gästfriheten och berättelserna och möjligheten och påbörjade vår femtimmars-färd tillbaka hem till norra Västerbottenskusten igen.

Vi stannade till ibland. På utsiktsplatsen vid Stalon, med fantastisk vy över Malgomaj och Kultsjödalen, till exempel. Hur hade vi kunnat bara åka förbi?

Sjöarna, träsken och tjärnarna låg fortfarande spegelblanka även om himlen nu var blå.

Och när betongbockarna från Världens längsta linbana börjar dyka upp, då är det inte långt kvar hem. Ett äventyr på 24 timmar i Saxnäs och tio på Västerbottensvägarna var till ända. Så tacksam över att kunna åka iväg så här. För möjligheten att få vidga vyerna, uppleva, lära mig mer om länet som är mitt.

Västerbotten, jag hoppas jag aldrig tar dig förgivet. Tack för att du ständigt överraskar och överträffar.

2 kommentarer

Ett juliäventyr i Höga Kusten: turkos tjärn och vidsträckta vyer

Äventyr bortom länsgränsen

Det blir mycket inlägg i ordentlig presens just nu, jag vet. Men jag har fortfarande så mycket fint från sommaren som var att dela med er. Sånt jag vill kunna blicka tillbaka på, men som jag också vill föra vidare som inspiration till andra inför ledigheter som kommer.

I den här bloggen är det ju, som du omöjligt missat, Västerbotten som står i fokus. Men, då och då så åker vi på äventyr bortom länsgränsen, och jag tänker att det är dags att börja fylla på även den kategorin. Jag vill ju så gärna dela med mig av alla tips som på något sätt kan bidra till en härlig #svemester för någon, någonstans.

Varje sommar spenderar vi några dagar i Jonathans hembygd, Höga Kusten. Där lever vi stuglivet några mil utanför Örnsköldsvik. Badar och fiskar i sjön, äter goda middagar och spelar spel. ↑

Och så åker vi på ett och annat äventyr. Idag ska jag berätta om ett som varenda kotte borde ha i åtanke inför sin nästa semesterplanering:

Min kompis Linda berättade om en magiskt vacker tjärn över en lunch i juni. Ett tips jag nyfiket la på minnet och som vi allihop bestämde oss för att vi skulle besöka när jag och Jonathan kom ner på besök.

Så, i slutet på juli packade vi matsäcken, knöt på oss träningsskorna och parkerade bilarna vid Sandlågan för att påbörja vandringen mot Balestjärn.

Sedan väntade ungefär 90 minuter på en del av Höga Kusten-leden. Över spångar och klipphällar och skogsstigar. Harry var självklart också med!

Det var en alldeles lagom varm dag, precis efter årets värmebölja med temperaturer långt över 30+. Vi följde orange markeringar genom den otroligt vackra och kuperade terrängen och jag fick stanna gång på gång för att föreviga kontrasten mellan solljuset och den djupa skogen som precis nu grönskade för allt den var värd.

Ungefär halvvägs fram möttes vi av en enslig strand. Vill du inte gå hela vandringen till tjärnen är den här platsen helt klart värd att nöja sig med!

Förutom att bada på stranden i Bodviken kan du också på dass och övernatta (gratis) i stugan. Ved finns i vedboden och det finns både en kamin för värme och en grillring utomhus för matlagning.

Men vi vandrade vidare! Har du lust för lite extra packning kan du ta med svampkorgen – såg enorma mängder gulkremla (och även många andra svampsorter som jag inte kan namnet på). Tyvärr hade alla strukit med i den värmevåg som varit, men jag är säker på att de kommer åter nu i höst!

Efter ytterligare några branta backar – både uppför och nerför – hamnade vi intill en porlande bäck där ormbunkarna och älgörten vuxit sig enorma. Det luktade fantastiskt!

Här fanns också en kallkälla där det blev paus för dricka. Lite senare öppnade stigen upp sig vid en större strand. Här vek vi av från Höga Kusten-leden och följde istället blå markeringar. Bara 300 meter kvar!

En vy som får vilket Harry Potter-fan som helst att tänka på djävulens snara! Så himla vackert – och samtidigt tålamodsprövande. Lärde jag mig något av det här äventyret är det att det är en otrolig skillnad på hur lång tid en vandring på tre kilometer i hemma-terräng och tre kilometer i höga kusten kan ta.

Men det var så. himla. värt. det.

Alltså ser du! Klippor rakt ner i detta turkosa härliga. Tjärnen är näringsfattig med ett högt pH-värde vilket gör vattnet alldeles klart.

Här åt vi matsäck innan det var dags ett efterlängtat dopp. Harry ville vara med utan att bli blöt. Det var svårt att kombinera.

Trots värmeböljan veckan innan var det inte speciellt varmt i vattnet – men absolut inte kallt heller.

Både snorkel och simglasögon var med så vi kunde spana under vattenytan. Så knäppt och coolt på samma gång. Bottenviken är bra på många sätt, men snorkla, det kan vi inte göra där.

Hej hej kompis!

När vi badat klart valde vi mellan att gå tillbaka till bilarna eller att fortsätta vandringen vidare, även upp till Balesudden. Hade läst att utsikten där är magnifik. Tillslut landade vi i att jo, vi hade ju ändå gått ända hit, vi fortsätter. Så vi fortsatte.

Och mjuka stigar av barr, rot och jord ersattes snabbt med klippor och ljung. Uppåt, framåt.

Här rasade en stor skogsbrand 2008, efter en dåligt släckt fikaeld. Det var både sorgligt att se alla spökträd och vackert att se hur det ändå börjat grönska igen. Naturen <3

Och så, tillslut, nådde vi toppen.

Och utsikten var magnifik. Vi roade oss ett tag med att försöka orientera oss för att sätta namn på öarna. Varken Älgön, Trysunda eller Ulvön är med på bilderna ovan, men nog såg vi dem allihop!

En som var *mycket* nöjd med dagens äventyr ↑

Ser du den lilla vita pricken till vänster om trädet? Det är en fågel! Vet inte hur högt upp vi var, men högt upp var vi. Är det inte helt otroligt vackert hur nordingrågraniten färgar alla klippor röda, förresten? Hade kunnat njuta av 360-gradersvyn över Höga Kusten hur länge som helst.

Men med ungefär två timmar tillbaka till bilen var det hög tid att påbörja vandringen tillbaka mot Sandlågan. Över sten och genom skogskyrkogårdar.

Förbi Balestjärn där trädskeletten sträcker ut sig under vattenytan. Vilket fint minne att bära med sig från juli 2019. Jag hoppas verkligen vi ses igen någon gång!

 

En kommentar