Ett juliäventyr i Höga Kusten: turkos tjärn och vidsträckta vyer

Det blir mycket inlägg i ordentlig presens just nu, jag vet. Men jag har fortfarande så mycket fint från sommaren som var att dela med er. Sånt jag vill kunna blicka tillbaka på, men som jag också vill föra vidare som inspiration till andra inför ledigheter som kommer.

I den här bloggen är det ju, som du omöjligt missat, Västerbotten som står i fokus. Men, då och då så åker vi på äventyr bortom länsgränsen, och jag tänker att det är dags att börja fylla på även den kategorin. Jag vill ju så gärna dela med mig av alla tips som på något sätt kan bidra till en härlig #svemester för någon, någonstans.

Varje sommar spenderar vi några dagar i Jonathans hembygd, Höga Kusten. Där lever vi stuglivet några mil utanför Örnsköldsvik. Badar och fiskar i sjön, äter goda middagar och spelar spel. ↑

Och så åker vi på ett och annat äventyr. Idag ska jag berätta om ett som varenda kotte borde ha i åtanke inför sin nästa semesterplanering:

Min kompis Linda berättade om en magiskt vacker tjärn över en lunch i juni. Ett tips jag nyfiket la på minnet och som vi allihop bestämde oss för att vi skulle besöka när jag och Jonathan kom ner på besök.

Så, i slutet på juli packade vi matsäcken, knöt på oss träningsskorna och parkerade bilarna vid Sandlågan för att påbörja vandringen mot Balestjärn.

Sedan väntade ungefär 90 minuter på en del av Höga Kusten-leden. Över spångar och klipphällar och skogsstigar. Harry var självklart också med!

Det var en alldeles lagom varm dag, precis efter årets värmebölja med temperaturer långt över 30+. Vi följde orange markeringar genom den otroligt vackra och kuperade terrängen och jag fick stanna gång på gång för att föreviga kontrasten mellan solljuset och den djupa skogen som precis nu grönskade för allt den var värd.

Ungefär halvvägs fram möttes vi av en enslig strand. Vill du inte gå hela vandringen till tjärnen är den här platsen helt klart värd att nöja sig med!

Förutom att bada på stranden i Bodviken kan du också på dass och övernatta (gratis) i stugan. Ved finns i vedboden och det finns både en kamin för värme och en grillring utomhus för matlagning.

Men vi vandrade vidare! Har du lust för lite extra packning kan du ta med svampkorgen – såg enorma mängder gulkremla (och även många andra svampsorter som jag inte kan namnet på). Tyvärr hade alla strukit med i den värmevåg som varit, men jag är säker på att de kommer åter nu i höst!

Efter ytterligare några branta backar – både uppför och nerför – hamnade vi intill en porlande bäck där ormbunkarna och älgörten vuxit sig enorma. Det luktade fantastiskt!

Här fanns också en kallkälla där det blev paus för dricka. Lite senare öppnade stigen upp sig vid en större strand. Här vek vi av från Höga Kusten-leden och följde istället blå markeringar. Bara 300 meter kvar!

En vy som får vilket Harry Potter-fan som helst att tänka på djävulens snara! Så himla vackert – och samtidigt tålamodsprövande. Lärde jag mig något av det här äventyret är det att det är en otrolig skillnad på hur lång tid en vandring på tre kilometer i hemma-terräng och tre kilometer i höga kusten kan ta.

Men det var så. himla. värt. det.

Alltså ser du! Klippor rakt ner i detta turkosa härliga. Tjärnen är näringsfattig med ett högt pH-värde vilket gör vattnet alldeles klart.

Här åt vi matsäck innan det var dags ett efterlängtat dopp. Harry ville vara med utan att bli blöt. Det var svårt att kombinera.

Trots värmeböljan veckan innan var det inte speciellt varmt i vattnet – men absolut inte kallt heller.

Både snorkel och simglasögon var med så vi kunde spana under vattenytan. Så knäppt och coolt på samma gång. Bottenviken är bra på många sätt, men snorkla, det kan vi inte göra där.

Hej hej kompis!

När vi badat klart valde vi mellan att gå tillbaka till bilarna eller att fortsätta vandringen vidare, även upp till Balesudden. Hade läst att utsikten där är magnifik. Tillslut landade vi i att jo, vi hade ju ändå gått ända hit, vi fortsätter. Så vi fortsatte.

Och mjuka stigar av barr, rot och jord ersattes snabbt med klippor och ljung. Uppåt, framåt.

Här rasade en stor skogsbrand 2008, efter en dåligt släckt fikaeld. Det var både sorgligt att se alla spökträd och vackert att se hur det ändå börjat grönska igen. Naturen <3

Och så, tillslut, nådde vi toppen.

Och utsikten var magnifik. Vi roade oss ett tag med att försöka orientera oss för att sätta namn på öarna. Varken Älgön, Trysunda eller Ulvön är med på bilderna ovan, men nog såg vi dem allihop!

En som var *mycket* nöjd med dagens äventyr ↑

Ser du den lilla vita pricken till vänster om trädet? Det är en fågel! Vet inte hur högt upp vi var, men högt upp var vi. Är det inte helt otroligt vackert hur nordingrågraniten färgar alla klippor röda, förresten? Hade kunnat njuta av 360-gradersvyn över Höga Kusten hur länge som helst.

Men med ungefär två timmar tillbaka till bilen var det hög tid att påbörja vandringen tillbaka mot Sandlågan. Över sten och genom skogskyrkogårdar.

Förbi Balestjärn där trädskeletten sträcker ut sig under vattenytan. Vilket fint minne att bära med sig från juli 2019. Jag hoppas verkligen vi ses igen någon gång!

 

En kommentar

2023 ord om Island

Om du någon gång tittat ut på molnen genom ett flygplansfönster 10.000 meter över marken kanske du kan relatera till känslan av att inte röra dig framåt alls, fastän du färdas flera hundra kilometer i timmen. Nu går det visserligen inte lika fort med bil, men att köra genom de karga omgivningarna på den isländska landsbygden inger mig precis samma känsla av att stå stilla.

Det finns inga träd här, bara släta vidder som tar slut vid havet eller bergen. Det går att se flera mil, vid rätt väderförhållanden. Oavsett vilket väderstreck jag tittar åt kan jag, genom bilens alla fönsterrutor, se bergen sträcka sig mot himlen. Få saker är så intressanta som att föreställa sig livet i de ensamma husen som står placerade lite här och var vid bergens fötter. Tanken på att vissa hushåll har längre till en mataffär än till närmsta bergstopp var till en början absurd, men har efter några veckor på ön börjat kännas naturlig. Men trots min anpassning till det vidsträckta islandskapet kan jag inte låta bli att undra; vad är det som får folk att flytta ut på den ödsliga isländska landsbygden?

Ett högt metalliskt gnissel bryter tystnaden – vinden har precis slitit av dörren på den stora jeepen vi åker i. Kvar finns ett gapande hål, det ser så oerhört blottat och utsatt ut mot branta bergväggar och virvlande snö. Det är den tredje stormen sedan jag anlände till den lilla byn Stykkishólmur för mindre än en vecka sedan, så trots att Rut Leifdóttirs röst nästan dränks av ovädret hör jag vad hon säger; hon har sagt det många gånger förr.

– Eg hata þetta helviti veður. Jag hatar det här helvetesvädret.

Två starka rep håller dörren på plats när vi försiktigt återupptar resan hemåt. Rut säger att det isländska vädret är som allra värst på landsbygden. Speciellt här i väst, för här har de fortfarande vinter när våren slår ut i söder. Men dagar som dessa är vädret skoningslöst både i städer och byar. Det blåser 47 sekundmeter, 169 kilometer i timmen, och lamporna blinkar till allt oftare.

På radion hemma i Ruts kök hör vi om två turister som är fast på ett berg, men att räddning är på väg. Sedan går strömmen. De flesta har fått sluta sina jobb tidigare för att hinna hem. Skolbussen går inte, så barnen har hämtats av föräldrarna.

– Det här är Island, säger Rut och rycker på axlarna.

Snötäcket har vuxit nästan en halvmeter under nattens storm. De små fiskebåtarna har slitit sig i hamnen och stallväggar har kapitulerat för vinden.

– Snö stoppar oss inte. Vi hatar den, men vi kan hantera den, säger Rut.

Förmågan att kunna anpassa sig är viktig för att kunna bo på Island. Det är vädret som bestämmer om du ska gå till jobbet och om du ska ha kvar taket på ditt hus.

Rut Leifsdóttir föddes i Reykjavik, träffade så småningom sin blivande man och gifte sig ung. Han var från Stykkishólmur och det blev också där hon bosatte sig efter skilsmässan 1972. Årets vinter är den värsta hon upplevt här. Det är mitten på mars och hittills har 40 stormar härjat och passerat sedan årsskiftet, men hon gillar de lugna perioderna mellan, när det känns som om tiden står stilla.

– I Reykjavik lever det alltid om och folk tittar alltid på klockan. De är alltid på väg, säger hon.

Hennes händer skakar kraftigt när hon sänker cigaretten mot askkoppen. Rut har Parkinsons sjukdom och är pensionerad, men har tidigare jobbat som både undersköterska och fiskare.

Idag utgör hästar och fotografi hennes största intressen. Men det är intressen som kräver bra väderförhållanden, vilket är sällsynt den här tiden på året, och de dagar en storm rasar utanför fönstret spenderar hon gärna framför datorn istället. Rut har vänner från hela världen som hon håller kontakt med via Skype – om inte strömmen går och internet slås ut, för då tycker hon att det är lika bra att gå och vila.

Det är ett stilla liv, till och med fridfullt. Men efter bara ett dygn som stormens fånge slår rastlösheten rot i min kropp och jag önskar inget hellre än att vinden ska mojna och att väggarna ska sluta med sitt hotfulla knarrande. Det hus som ger mig skydd är också mitt fängelse, och jag frågar inte Rut om det handlar om anpassning, för jag vet redan svaret.

Och tillslut återvänder den bedövande tystnaden, och jag följer med Rut till stallet. Minst två gånger om dagen åker hon dit, för att städa och umgås med kompisen Magga. De kan sitta i det lilla tillhörande fikarummet och dricka kaffe i timtal. När solen skiner bildar mönstret på gardinerna skuggor av kaffekannor och koppar på de orangea furuväggarna. Rummet luktar starkt av rök, så fort en cigarett är slut tänds en ny. På golvmattan ligger hunden Tía och kastar längtande blickar mot dagens fikabröd på det lilla bordet. Det lönar sig sällan.

Rut och Magga pratar om sommaren med längtan i rösterna. De saknar att rida långt och att fiska lax.

– Det finns inga kvinnor i Stykkishólmur som är som oss. Vi går ut mitt i natten och letar mask. De tycker vi är tokiga, säger Rut samtidigt som hon skrockar hest och tänder ytterligare en cigarett med sina skakande händer.

Rut anser att det bästa med att bo på landsbygden är närheten till naturen – de höga bergen, dånande vattenfallen och galopperande islandshästarna. Norrskenet är den absoluta höjdpunkten. Trots landets nordliga position i Atlanten går fenomenet inte att ta för givet, för molnen lägger sig gärna i dalarna mellan bergen och skymmer både måne och stjärnor.

Men en kväll dansar aurora borealis över himlen i en sprakande färgexplosion, och lyckan hos Rut går inte att missa. Det här är en av de främsta orsakerna till att hon står ut med den i övrigt så bistra vintern.

Med tanke på vädret på ön är odling knappast det första någon förknippar med Island. Men faktum är att i många av de mindre samhällena livnär sig lika många på att arbeta i växthus som i mataffärer och på skolor. Utanför fönstren hos Garðplöntusalan Borg i det lilla samhället Hveragerði sträcker sig de snötäckta bergstopparna mot himlen, men inomhus gror växter i alla former och storlekar. Våren väntar runt hörnet och växthuspersonalen är i full gång med att förbereda plantorna inför sommaren – det rensas, vattnas och omplanteras. Här jobbar Stefán Nielsen sedan några år tillbaka.

Stefán är en storväxt man som ofta ler. Han utstrålar ett lugn där han långsamt och tålmodigt går från bord till bord och vattnar plantor. Här och där har små blommor börjat slå ut för att möta våren. Rörelsen när han varsamt vänder dem uppåt och inspekterar dem närmare, tillsammans med kontrasten mellan de spröda blommorna och hans enorma händer, får det att se ut som om han hanterade det allra bräckligaste glas.

Till lunch serveras varma mackor med ost och skinka till de fem anställda. Trots att den fuktiga värmen får kläderna att klibba mot kroppen ser jag dem inte dricka en enda droppe vatten, men de fyller gärna på kaffekoppen. Radion är på och jag känner igen det isländska bidraget till årets Eurovision Song Contest.

Stefán är djupt försjunken i ett, sedan tidigare påbörjat, korsord. Han pausar då och då för att ta en klunk kaffe. Tillslut slår han igen tidningen och öppnar istället ett fotoalbum. Bilderna är svartvita och nötta, tagna för många årtionden sedan. Korta beskrivningar på isländska står skrivna till höger om varje bild med snirklig handstil i bläck. Han stannar till på en sida i albumet där bilderna föreställer något som en gång var ett växthus, men som nu bara är en blandning av snö och spillror av trä och glas.

– En av få gånger som en storm faktiskt har raserat ett av våra växthus, förklarar han och pekar på bilden med ett av sina stora fingrar.

Olyckor händer förvånansvärt sällan – oftast är det bara något enstaka föremål som tillfångatagits av vinden som slutligen åker genom ett fönster på byggnaderna.

Stefán berättar om bakgrunden till samhället Hveragerði, vars namn han översätter till ”staket runt varm källa”. På var sin sida av samhället höjer sig bergväggarna mot himlen, och ett 5000 år gammalt lavafält skiljer invånarna och havet åt. Området tillhör vulkanen Hengill och är geotermiskt aktivt. Det är tack vare sådana källor som grunden för samhället kunde läggas för nästan ett sekel sedan – det är nämligen ångan från källorna som värmer upp växthusen.

– Metoden med att ta vara på ångan är billig och skapar ett behagligt klimat, både att jobba i och för våra växter. Vi har snötäckta berg precis utanför fönstret, men här inne är det 10 grader även mitt i vintern, säger Stefán Nielsen, och fortsätter;

– Jag har provat på många olika jobb på många olika orter. Fiskare, lagerarbetare. Men det slutade alltid med att jag kom tillbaka hit. Jag tycker om att ingen dag är den andra lik och den lugna arbetsmiljö vi har här inne.

Våren börjar sakta anlända till Island efter påsk; varje dag är ett litet steg närmare den efterlängtade midnattssolen. Den oundvikliga påskstormen kommer med regn och dimma och Víks lava stränder blir ett mystiskt sagoland där det plötsligt inte alls känns konstigt att folk tror på älvornas existens. Sedan stabiliseras vädret allt snabbare, och så anländer slutligen ett av öns allra vackraste vårtecken, Ljungpiparen, för att sjunga bort snön; Lóan er komin, að kveða burt snjóinn.

I mitten på april sprider sig ryktet om ännu ett vårtecken; en blåval har setts till i norr.

Mitt emellan den lilla byn Fluðir och vattenfallet Gullfoss jobbar nittonåriga tyskan Franziska Burkart som au pair på en liten familjegård. Andrea Schumacher, en tjugoåring från Schweiz, arbetar på en farm bara några minuter därifrån.

De har successivt lärt känna varandra under de senaste månaderna genom att upptäcka Island under söndagarna, då de båda har ledigt från sina arbetsuppgifter och uppdrag. Ett gemensamt intresse är fotografi, och när vädret tillåter besöker de allt ifrån välkända turistmål till öns mer välbevarade hemligheter.

Att ha nära till naturen var den stora orsaken till varför de valde att arbeta på landsbygden istället för i någon av de större samhällena.

Idag möter jag upp dem i korsningen mellan Fluðir och Selfoss. De är entusiastiska inför dagens utflykt, då vi återvänder till en plats de redan besökt; Hjörleifshöfði. Den enorma klippan var en gång en ö, men idag har 2000 meter av svart sand separerat den från havet. De oändliga svarta stränderna har formats i områdena nära Islands vulkaner under många år.

Just den här stranden ligger nära vulkanen Katla, vars lavin med vulkaniskt material under det senaste utbrottet 1918 flyttade kustlinjen fem kilometer längre ut i havet.

Det bildas djupa spår i den mjuka marken när vi försiktigt kör runt Hjörleifshöfði. De pratar exhalterat på tyska, innan de kommer på att jag inte förstår mer än ett par ord och återgår till engelska. De har längtat efter att komma ut, då vintern tvingat dem att ställa in många utflykter, ibland tre veckor i rad.

Högt ovanför oss cirkulerar havsfåglar, vars spillning täcker stenväggarna – det ser ut som någon gjort ett dåligt utfört spackelarbete. En fjällräv, ljust brun i sin sommarskrud, springer med lätta steg längs med klippans kant och försvinner in bakom några stenbumlingar. Trots att både Franziska och Andrea var snabba upp med kamerorna hann de inte fånga det lilla djuret på bild.

Det är många bilder som jag inte heller lyckas fånga under min resa. På Island handlar det mer om tajming med vädret än att faktiskt pressa fingret mot avtryckaren vid precis rätt ögonblick. Högt över molnen hör jag fortfarande hur havsvindarna blåser, som om de invaderat mitt huvud och permanent bosatt sig i mina sinnen, och jag kommer på mig själv med att längta hem.

Hem, till de milsvida mörkgröna skogarna där jag växte upp. Till mina egna vårtecken; storspovens sång och tussilagon vid vägkanten. Till en helt annan tystnad, och en helt annan sorts isolation, men ändå till precis samma livsstil som här. Hela resan har jag slitits mellan att fascineras, avundas och förfasas över livet på den isländska landsbygden. Det är först 10.000 meter över marken som jag inser att vi kanske inte är så olika ändå.

Det är ganska precis två år sedan allt tog slut – bevis på 180 avklarade högskolepoäng hamnade i min hand i form av ett par pappersark; kandidatexamen i journalistik och kandidatexamen i bildjournalistik. På Galleri Kontrast i Stockholm skålade vi framför våra bilder; pixlar från hela världen. Vi delade ut magasinet som innehöll en komprimerad version av varderas berättelse från vårt examensprojekt, och sedan var vi inte längre en klass, utan kollegor, på väg ut i arbetslivet.

Det här är en längre version av den text jag lämnade in, tillsammans med en del av de ögonblick jag förevigade under vårvintern och som hängde på väggarna där i stockholm, samt en del bilder från min återkomst på sensommaren samma år. Älskade Island, så utmanande och ångestfyllt, men framför allt vackert och lärorikt, det var att få lära känna dig.

11 kommentarer

Ett år sedan Chișinău

För exakt ett år sedan vaknade jag, Jonathan och Veronica upp i Dianas lägenhet i Chișinău, Moldavien. Hon hade praktik på svenska ambassaden och vi hade en äventyrslängtan att stilla, och framför allt så hade vi inte kramats på alldeles för länge.

Det blev några fina, intressanta och intensiva dagar; både i staden med sin tydliga öststatsarkitektur, mysiga caféer och stora parker, men också i form av en road trip på landsbygden bland grönskande landskap, hjordar av boskap och vackra små byar.

I Orheiul vechi åt vi livets kanske godaste pumpasoppa, vandrade omkring i gränder som kantades av vackra hus, staket och grindar och beundrade utsikten som var bedövande vacker; berg och skog åt ena hållet, oändliga åkrar för det så viktiga jordbruket åt det andra.

Under tonåren reste jag ofta charter, men idag undviker jag helst de typiska turistorterna där en bild av perfektion så ofta målas upp, där så mycket anpassas efter de som reser dit. När jag reser idag vill jag istället ta del av hur landets invånares vardag och förhållanden ser ut. Det finns så mycket att lära, så många insikter att slås av. Jag blev väldigt fäst vid Moldavien och en dag hoppas jag få återvända.

4 kommentarer