Kära dagbok: det har blivit juli. Det är ungefär hundra grader varmt ute konstant och livet har verkligen prövat mig de senaste veckorna. Jag är. så. trött. på. att. oroa. mig. över. sånt. jag. inte. styr. över. MEN, schersminen blommar, det är en knapp vecka till semester och havet svalkar oss om kvällarna.

Det är upp, det är ner, livet, men förhoppningsvis är det lite mer uppåt framöver. Håll tummarna?

Månaden har faktiskt börjat rätt fint. I alla fall har den bjudit på ögonblick som kunnat stilla en orolig själ.

Julis första helg var vi nämligen bjudna på (försenat och dubbelt) 75-årsfirande, så i lördags satte vi oss i en lånad bil (lång historia – ett av orosmomenten) utan AC i 29 plusgrader med riktning på Jonathans hembygd: Höga kusten och Örnsköldsviks kommun. Här är älven som rinner genom hans födelseort, Själevad!

Och fir blev det! På strutsfarmen i Gerdal. Och gott åt vi, jisses alltså.

Här är förrätten: brietoast med trattkantareller, syrlig äppelsallad och tärnat strutskött.

Huvudrätt. Strutsfilé, allt möjligt smått och gott till. Och gratäng på potatis och jordärtskocka, ihop med en sås på svart trumpetsvamp. Mm. Den där dill-liknande saken till höger var Björnrot fick jag lära mig – en sån vill jag ha i trädgården!

Hej hej kompis! Strutsar alltså, så spännande djur. Är du en dinosaurie? En orm? De känns liksom så aviga när de går, som att knät är åt fel håll. Är jättelångt upp med huvudet, vrider och vänder på halsen för att sedan böja sig ända ner mot marken för att äta sten eller klia sig med sina två tår.

Uppfödda precis här på gården, mitt i den ångermanländska landsbygden, bland tall och björk och gran. De går från 1 till 100 (!!) kilo på ett år och är prick hur nyfikna som helst. Framför allt de här ungdomarna ↑↓

Var här en höstdag för några år sedan också. Då köpte vi glass och promenerade runt. Tips – om du är i krokarna!

Väldigt mysig liten utflykt, knappt 20 minuter från Örnsköldsvik centrum!

Och det här då. En krämig havretårta med bär och hemgjord glass med smak av pepparrotsmynta (en till sak att skaffa till trädgården, jepp). Det var så himla gott.

Om jag skulle sätta mig i en bil utan ac och åka 50 mil i 29 plusgrader för att få äta den igen? Absolut.

 

Så, det var början på mitt juli. Ett mycket kort men väldigt trevligt och gott besök till grannlänet. Inga kramar den här gången, men förhoppningsvis snart. Glad och tacksam ändå, för att få skingra tankarna och för att ha valt ett liv med en person som fört med sig så många fler att tycka om ♥

Hur mår du? Hur har juli varit hittills?

Det blir mycket inlägg i ordentlig presens just nu, jag vet. Men jag har fortfarande så mycket fint från sommaren som var att dela med er. Sånt jag vill kunna blicka tillbaka på, men som jag också vill föra vidare som inspiration till andra inför ledigheter som kommer.

I den här bloggen är det ju, som du omöjligt missat, Västerbotten som står i fokus. Men, då och då så åker vi på äventyr bortom länsgränsen, och jag tänker att det är dags att börja fylla på även den kategorin. Jag vill ju så gärna dela med mig av alla tips som på något sätt kan bidra till en härlig #svemester för någon, någonstans.

Varje sommar spenderar vi några dagar i Jonathans hembygd, Höga Kusten. Där lever vi stuglivet några mil utanför Örnsköldsvik. Badar och fiskar i sjön, äter goda middagar och spelar spel. ↑

Och så åker vi på ett och annat äventyr. Idag ska jag berätta om ett som varenda kotte borde ha i åtanke inför sin nästa semesterplanering:

Min kompis Linda berättade om en magiskt vacker tjärn över en lunch i juni. Ett tips jag nyfiket la på minnet och som vi allihop bestämde oss för att vi skulle besöka när jag och Jonathan kom ner på besök.

Så, i slutet på juli packade vi matsäcken, knöt på oss träningsskorna och parkerade bilarna vid Sandlågan för att påbörja vandringen mot Balestjärn.

Sedan väntade ungefär 90 minuter på en del av Höga Kusten-leden. Över spångar och klipphällar och skogsstigar. Harry var självklart också med!

Det var en alldeles lagom varm dag, precis efter årets värmebölja med temperaturer långt över 30+. Vi följde orange markeringar genom den otroligt vackra och kuperade terrängen och jag fick stanna gång på gång för att föreviga kontrasten mellan solljuset och den djupa skogen som precis nu grönskade för allt den var värd.

Ungefär halvvägs fram möttes vi av en enslig strand. Vill du inte gå hela vandringen till tjärnen är den här platsen helt klart värd att nöja sig med!

Förutom att bada på stranden i Bodviken kan du också på dass och övernatta (gratis) i stugan. Ved finns i vedboden och det finns både en kamin för värme och en grillring utomhus för matlagning.

Men vi vandrade vidare! Har du lust för lite extra packning kan du ta med svampkorgen – såg enorma mängder gulkremla (och även många andra svampsorter som jag inte kan namnet på). Tyvärr hade alla strukit med i den värmevåg som varit, men jag är säker på att de kommer åter nu i höst!

Efter ytterligare några branta backar – både uppför och nerför – hamnade vi intill en porlande bäck där ormbunkarna och älgörten vuxit sig enorma. Det luktade fantastiskt!

Här fanns också en kallkälla där det blev paus för dricka. Lite senare öppnade stigen upp sig vid en större strand. Här vek vi av från Höga Kusten-leden och följde istället blå markeringar. Bara 300 meter kvar!

En vy som får vilket Harry Potter-fan som helst att tänka på djävulens snara! Så himla vackert – och samtidigt tålamodsprövande. Lärde jag mig något av det här äventyret är det att det är en otrolig skillnad på hur lång tid en vandring på tre kilometer i hemma-terräng och tre kilometer i höga kusten kan ta.

Men det var så. himla. värt. det.

Alltså ser du! Klippor rakt ner i detta turkosa härliga. Tjärnen är näringsfattig med ett högt pH-värde vilket gör vattnet alldeles klart.

Här åt vi matsäck innan det var dags ett efterlängtat dopp. Harry ville vara med utan att bli blöt. Det var svårt att kombinera.

Trots värmeböljan veckan innan var det inte speciellt varmt i vattnet – men absolut inte kallt heller.

Både snorkel och simglasögon var med så vi kunde spana under vattenytan. Så knäppt och coolt på samma gång. Bottenviken är bra på många sätt, men snorkla, det kan vi inte göra där.

Hej hej kompis!

När vi badat klart valde vi mellan att gå tillbaka till bilarna eller att fortsätta vandringen vidare, även upp till Balesudden. Hade läst att utsikten där är magnifik. Tillslut landade vi i att jo, vi hade ju ändå gått ända hit, vi fortsätter. Så vi fortsatte.

Och mjuka stigar av barr, rot och jord ersattes snabbt med klippor och ljung. Uppåt, framåt.

Här rasade en stor skogsbrand 2008, efter en dåligt släckt fikaeld. Det var både sorgligt att se alla spökträd och vackert att se hur det ändå börjat grönska igen. Naturen <3

Och så, tillslut, nådde vi toppen.

Och utsikten var magnifik. Vi roade oss ett tag med att försöka orientera oss för att sätta namn på öarna. Varken Älgön, Trysunda eller Ulvön är med på bilderna ovan, men nog såg vi dem allihop!

En som var *mycket* nöjd med dagens äventyr ↑

Ser du den lilla vita pricken till vänster om trädet? Det är en fågel! Vet inte hur högt upp vi var, men högt upp var vi. Är det inte helt otroligt vackert hur nordingrågraniten färgar alla klippor röda, förresten? Hade kunnat njuta av 360-gradersvyn över Höga Kusten hur länge som helst.

Men med ungefär två timmar tillbaka till bilen var det hög tid att påbörja vandringen tillbaka mot Sandlågan. Över sten och genom skogskyrkogårdar.

Förbi Balestjärn där trädskeletten sträcker ut sig under vattenytan. Vilket fint minne att bära med sig från juli 2019. Jag hoppas verkligen vi ses igen någon gång!