Hej, hallå! Länge sedan sist, som vanligt, men jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det utan istället leva upp till min presentation och omfamna den regelbundet oregelbundna uppdatering som blivit synonym med det här lilla krypin:et. Äntligen har jag börjat landa i att det är okej att berätta på ett kravlöst och roligt sätt, och att bloggen ändå kanske kan vara en gnutta inspirerande och framför allt fint för mig att ha att kika tillbaka på. Som en liten digital skattkista av minnen.

Hur som helst; idag ville jag mest berätta om den här fina klänningen. Betalade 65 riksdaler på röda korset inne i stan, riktigt kap tycker jag. Framför allt för att den känns så obunden till årstider och att den har fickor – hatar plagg utan fickor.

Hittade två fina jeansvarianter också, de ska jag visa en annan dag. Funderar på att brodera roligheter på den ena och ha den som en liten skaparuniform här hemma, men vi får se hur det blir med det – jag har nog med projekt som det är. Så pass att jag överväger att införa craft-wednesdays och kanske bjuda in lite skapargäris i min närhet för att få min veckodos av kreativitet och umgänge. Tål att tänkas på, fram till nästa gång vi ses.

Och hörni, såhär en bit in i februari är jag himla nyfiken på vad ni ser fram emot under månaden? Själv längtar jag efter keramikkursens start, att få upp tavelväggen och visa er vardagsrummet, gå på en utställning som öppnar med ett par vänner och så tänkte jag unna mig en afternoon tea på favoritcaféet.

När jag var liten hade mormor en stuga. En sån där röd med vita knutar, med en ödla som bor under bron och som ligger mitt på en äng omgiven av skog. Jag minns det som en typiskt bra och spännande plats för ett barn som mest vill plocka blommor, klättra i träd, veva vatten ur en brunn, elda i vedspis och, med skräckblandad förtjusning, följa med ner i den mörka fuktiga matkällaren under köksgolvet.

Jag minns inte sista gången jag var där. Kanske såldes den för 15 år sedan. Kanske var det längre sedan än så. Men eftersom världen är så himla himla liten finns en liten del av den här hemma hos mig nu, ändå.

Vi började i parallellklass hösten 2012, Jonathan och jag. Våren därpå blev det vi. Han med världens bästa famn och hon som passade i den alldeles perfekt. Åtskilda under uppväxten av 231 kilometer tallkantad E4. Bureflickan, med en mormor som över ett decennium tidigare sålt sin stuga, och Själevadspojken med sin pappas faster, som köpt den.

Jag har aldrig trott på ödet, men jag tror att en möjlighet ska tas när en möjlighet ges. Så när det lilla sammanträffandet uppenbarade sig hörde jag av mig, förklarade det sentimentala värdet, och visst kunde vi få spisen. Ett år, fem par händer (och axlar, rygg och lår) och några svordomar senare lyckades vi tillslut bära in den under vårt tak. Ibland träffas den av en solstråle från väst, där den står undangömd i hörnet och bidar sin tid. I framtiden har den en självklar plats i ett nyrenoverat kök, i det här hemmet vi skapar tillsammans.