Fettisdag med guldkant

Fettisdag! En mindre högtid här hemma hos mig och han jag delar hushåll med – en av världens kanske största semmelentusiaster. Vi har givetvis redan hunnit njuta av några i år, men är det semmeldag så är det. I år har jag för första gången försökt baka bullarna själv. Tycker det var lite klurigt att lyckas med jäsprocessen utan termometer så några skönheter blev de inte, men med lite övning och ett inköp av termometer är receptet är helt klart värd en revansch!

Hittade dessutom en liten skatt i frysen – en bortglömd burk med sommarens hjortron. Några av dem fick sätta lite guldkant på grädden i mina bullar. Tips tips, så himla gott!

Sån lyx, så här dagen efter pappas 50-årskalas och dagen innan hjärtedejt på pinchos. Den här veckan alltså, fylld med så mycket fint. Precis som de kommande. Bästa februari, tack för ljuset, energin och allt roligt du innehåller <3

En kommentar

Vecka 7

❆ Veckans planer:
Skriva listor. Har insett att jag får exakt 0% gjort om jag inte skriver ner och sedan kan bocka av. Spelar liksom ingen roll om det handlar om inköp eller att få i sig tre mål mat om dagen – står det inte på en papperslapp (←viktigt!) så händer det inte. Lite av det som ska skrivas ner är ”klipp ut kvadrater till det blivande överkastet”, ”ta andra vaccin-sprutan”, ”fakturera” och ”skissa på en stop motion-film”!

✼ Veckans måste:
Tvätta. Och dammtorka – typ den enda nackdelen med att det blir ljusare ute är att det syns precis hur mycket vi inte har torkat av fönsterbrädor, hyllor och byråer de senaste månaderna.

❆ Veckans längtan:
Pinchos-dejten på onsdag!

✼ Veckans arbete:
Idag skickas magasinet på korrektur #2. Lite senare väntar översättning till engelska och till dess ska jag fundera på ett bra omslag. Dessutom ska jag bevaka Pride åt lokaltidningen på lördag – kanske det bästa av uppdrag!

❆ Veckans önskning:
Att vi får tillbaka snön på trädtopparna, det ser så november-trist ut när den försvinner. Att någon loppis har det perfekta soffbordet. Och att det där sprut-sticket går snabbt, tycker det är så himla obehagligt!

✼  Veckans pepp:
Är ändå mest pepp på mina listor. Känner alltid en sån tillfredställelse när jag har alla idéer, måsten och projekt svart på vitt och kan ta itu med dem när de där energirusen drar igång.

❆ Veckans skapande:
Jag har lite överbliven lera här hemma som jag tänkte sitta med en stund. Eventuellt blir det en spegelram, eller kanske en lampa. Förhoppningsvis påbörjar jag också ett överkast – vi får se!

 

Vad väntar på dig i veckan?

En kommentar

Second hand-skatten

Hej, hallå! Länge sedan sist, som vanligt, men jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det utan istället leva upp till min presentation och omfamna den regelbundet oregelbundna uppdatering som blivit synonym med det här lilla krypin:et. Äntligen har jag börjat landa i att det är okej att berätta på ett kravlöst och roligt sätt, och att bloggen ändå kanske kan vara en gnutta inspirerande och framför allt fint för mig att ha att kika tillbaka på. Som en liten digital skattkista av minnen.

Hur som helst; idag ville jag mest berätta om den här fina klänningen. Betalade 65 riksdaler på röda korset inne i stan, riktigt kap tycker jag. Framför allt för att den känns så obunden till årstider och att den har fickor – hatar plagg utan fickor.

Hittade två fina jeansvarianter också, de ska jag visa en annan dag. Funderar på att brodera roligheter på den ena och ha den som en liten skaparuniform här hemma, men vi får se hur det blir med det – jag har nog med projekt som det är. Så pass att jag överväger att införa craft-wednesdays och kanske bjuda in lite skapargäris i min närhet för att få min veckodos av kreativitet och umgänge. Tål att tänkas på, fram till nästa gång vi ses.

Och hörni, såhär en bit in i februari är jag himla nyfiken på vad ni ser fram emot under månaden? Själv längtar jag efter keramikkursens start, att få upp tavelväggen och visa er vardagsrummet, gå på en utställning som öppnar med ett par vänner och så tänkte jag unna mig en afternoon tea på favoritcaféet.

2 kommentarer

Halvsnödagen

Det är halvsnödagen, dagen då vi enligt gamla bondepraktikan ska ha fått halva vinterns snömängd. Med ett snödjup som på vissa ställen i länet matchar hela min kroppslängd känns ett sånt påstående både helt galet och skönt, för jag hoppas på vita, pudertunga trädkronor länge än.

Samtidigt hänger vårvintern i luften. Idag, snart 25 dygn in på det nya året, får plusgraderna stora snölass att dundra ner från hustaket och jag kan svära på att jag hörde en fågel sjunga om våren tidigt i morse. Men! Halvsnödagen till ära tänkte jag hoppa bakåt i tiden, till två av vinterns allra vackraste, kallaste dagar och till en av mina bästa arbetsplatser, alla kategorier.

Det är onsdag och klockan har precis passerat tio. Intill Ruskträsket nyper sjutton minusgrader mig i kinderna och solen balanserar på horisonten, sådär som den alltid gör så här års, när ljuskällans framsteg märks så tydligt i minuter. Varje dag håller den sig uppe på horisonten lite längre.

Snön dämpar ljudet av 56 ivriga tassar, tätt följda av två slädar. Jag åker med på den längst fram, till och från. Balanserar på ena meden, håller i mig hårt med vänster hand och fotograferar med den högra. Jag är snart genomsvettig, kallgraderna till trots, och jag har så roligt att det känns som att hjärtat får smilgropar. Stannar spannet, hoppar av, får en irriterad blick av samtliga 14 alaskan huskies som bara.vill.springa. Står kvar och förevigar deras framfart över sjön, de blir allt mindre för varje sekund.

Tillslut syns de inte längre mot den mörka skogen. I väntan på deras återvändo försöker jag spara precis varje liten kubikcentimeter av omgivningen i minnet. Känslan av den friska luften som fyller mina lungor, tystnaden som är så kompakt att den liksom hörs och synen av en skog i dimslöja. Jag vet att den här sortens skönhet, de här sortens ögonblick, aldrig kan bevaras i pixlar. De måste upplevas.

Glada skall kommer närmare igen och snart står jag åter och balanserar, fokuserar, komponerar för glatta livet. Tackar de många åren på ishockeyplanen för den aldrig svikande stabiliteten och välkomnas tillbaka till basen av framtidens springare. Det är sjutton minusgrader men mitt hjärta smälter.

Dagen därpå, drygt en timmes bilfärd i sydostlig riktning, har temperaturen sjunkit tio grader till. Ögonfransarna ersätts snabbt med iskristaller när fem par siberian huskies drar iväg. Med vinddraget inräknat hade min iPhone gett prognosen ”Ekorrsele, -27, känns som -34” – om den inte omedelbart laddats ur och slocknat av kylan. Det är för kallt för att le med tänderna, för kallt för att kunna fota med en frusen autofokus, för kallt för att tappa bort sina vantar och ta sig an vinterlandskapet med händerna enbart rustade med farmorstickade vantar, men jag gör allt det ändå, för det går inte att låta bli.

Hade blundat och bara lyssnat på ljudet av knarrande snö om jag inte varit rädd för att missa skådespelet av skuggor, allt glitter i det vita och alla grå-grön-blå färgskiftningar i skogspartierna. Jag tappar känseln i tårna och uppfattningen om tiden utan att det spelar den minsta lilla roll. Det är en sån ynnest, ett sånt privilegium, att för några timmar ha ett kontor som det här och att kunna dela det, om så bara någon procent av helheten, med er <3

6 kommentarer

Älvsbrus och brasknaster

Söndag! Är det inte knäppt hur fort veckorna rusar förbi? Just den här innehöll lite dumheter i form av oförutsedd bilreparation (ungefär den enda dåliga grejen jag kan komma på med att bo här – det går liksom inte vara utan den där pengaslukaren) men också finheter som gårdagens långfika med en kär vän och dagens grillunch som jag tänkte berätta om nu!

Efter en skön sovmorgon (drack så mycket kaffe på kompisdejten igår att jag inte somnade före 03 inatt) åkte jag och Jonathan in till stan, plockade upp mamma, och körde ytterligare några hundra meter innan vi parkerade för att promenera sista biten fram till en lätt översnöad grillplats intill Skellefteälven.

Så tyst och fridfullt – tjock pudersnö måste vara den bästa ljuddämparen. Här fanns bara brasknaster och ett lätt porlande från den del av älven som fortfarande är i flytande form. Och kanske ett och annat kurr från en hungrig mage.

I väntan på glöd drack vi varm choklad – men sen blev vi otåliga och bestämde oss för att grilla över lågorna. Ni vet, sådär som det brukar bli ungefär två av tre gånger.

Resultatet? En nalta knaprig sojakorv. Godkänt ändå, ihop med ketchup och rostad lök, tyckte både smaklökar och magsäck.

Och varför inte grilla allt, när en eld lix finns att tillgå? Mamma satte smörgåsarna på spel – med lycklig utgång, som tur var.

Avslutar med en gosig bild på mig och min bästa person, som jag nu kliver in i vecka fyra med. Då vankas det ett spännande möte, slutspurt på magasinet, kompisdejt i keramikverkstad och slutligen soffleverans – som jag längtat!

Vad har ni för planer, önskningar och förhoppningar för dagarna som väntar?

2 kommentarer

På kontoret

Hej på er! Här sitter jag i hemmets lugna vrå och reder ut mina spretiga anteckningar och redigerar bilder från förra veckans äventyr. Det har snöat i slow motion hela dagen, ett skådespel jag kan betrakta från första parkett här i kökshörnan som är dagens kontor.

De där rutinerna jag hoppas på tar sig, sakta men säkert. Bland annat har jag börjat förbereda frukostar kvällen innan – jag är alldeles för morgontrött för att kunna göra den sortens ansträngning i samband med uppstigning vilket gör att frukost oftast ersätts med lunch.

Overnight oat är en ny favorit – precis som mitt kaffe äter jag gärna gröten kall och då är det här kanske livets enklaste grej; 1 dl vätska (här mjölk) med 1 dl havregryn (och lite kokos eller chiafrön). Rör om, täck över och ställ in i kylen över natten.

Häromdagen tillsatte jag lite kanel och kardemumma, men just idag fick gårdens frysta bär stå för smaksättningen. Det där lilla pappret intill är naturfoliet ”bees wrap”, en sån bra och smidig ersättning för plast- och aluminiumfolie som du kan återanvända gång på gång – tips tips!

Så, här sippar jag på kaffe och clementinklyftor medan medlemsmagasinet jag arbetar med sakta men säkert tar form. Så fint ändå, att jag ena dagen får vara ute och träffade de här gosiga, fina ↓ för att veckan därpå återuppleva allt genom dataskärmen.

Det var verkligen så drömmiga dagar att det nästan inte var klokt och jag tänker att vi senare i veckan kikar lite närmre på vad jag riktigt hade för mig där ute på västerbottensvägarna i alla minusgraderna. Okej?

Okej!

6 kommentarer

Inlandsäventyr

Packad och klar – och redo för en sväng inåt landet! Framför mig har jag några äventyrliga dagar med Lycksele som utgångspunkt och förhoppningsvis är vädret lite mer fotovänligt den här gången, jämfört med när stormen Ylva hälsade på samtidigt som jag skulle producera det här reportaget till magasinet.

Det kommer bli full fart under dygnets ljusa timmar, men min lilla keramikkåsa jag gjort på min kurs får följa med som en liten, liten förhoppning om en avslappnande kaffestund vid en brasa någon av kvällarna. Håll tummarna för mig, så blir det ett mysigt inlägg om hundspann och vildmarkscamp när jag kommer hem igen. Till dess finns jag som vanligt på instagram, och ni, jag har börjat använda stories! Missa inte!

Vi ses i helgen, ha det så himla bra till dess och dela gärna med er av era planer och förhoppningar för vecka två <3
8 kommentarer

Rasta en rastlös själ

Sover lite för länge om mornarna, men det är ju så himla svårt att stiga upp innan solen och ärligt talat är jag aldrig så effektiv som när månen reflekteras i orörd pudersnö. Försöker få in promenader som lunchrutin, lufta hjärnan och svalka själen, och när världen utanför dörren bjuder på nio minusgrader och krispiga trädtoppar förstår jag inte ens hur det kan vara svårt att snöra på sig skorna. Men det är det, ibland, för en hjärna som stundtals inte kan bilda meningar ordentligt. När jag väl tagit mig ut dock, då är det ingenting som är svårt längre.

Idag gick vi längs den där vägen jag hatade som högstadiebarn. Den asfalterade raksträckan, lapptäcksmönstrad av alla lagningar, där vi sprang två kilometer på tid. Idag en vacker vintervärld kantad av björk, gran och tall så långt ögat kan nå. Ända fram till havet går den.

Det skymmer fortfarande så fort, vitbalansen i kameran parerar med blåtoner. Men det har vänt. Soluppgång 09.33, 09.32, 09.31, 09.29. Skymning 13.42, 13.44, 13.47, 13.49. Fem dagar in på året är dagen redan 15 minuter längre. De molntunga skyarna förvägrar mig fortfarande norrskenet, men gården är fylld av spår från äventyrslystna katter och frötokiga domherrar och jag vet ju att det här är min bästa tid, att det här är det jag kommer sakna alldeles snart, och imorgon stiger jag upp och insuper vintern lite tidigare. Precis som solen.

2 kommentarer

2018

2018. För första gången i mitt 25-åriga liv går jag in i ett nytt år utan någon som helst vetskap om hur de 12 kommande månaderna kommer att se ut. Ovissheten skulle tidigare ha skrämt mig, rivit upp såren i magen och fått hjärtat att rusa, men jag har kommit längre än så under året som varit. Vet att det löser sig. Så istället tänker jag mig det nya året som ett blankt blad, eller en immig bilruta, fri för mig att dekorera efter mina önskemål och möjligheter.

Jag har några små målsättningar för 2018. Ett är att lära mig fakturera och bokföra. Siffror som tidigare varit min största styrka har de senaste åren blivit en uttröttande fiende, men nu är det så många kreativa idéer som står och faller i min oförmåga att sköta det ekonomiska. Det vill jag förbättra.

Ett annat mål är att skapa fler rutiner. Ha några få, väl valda punkter att bocka av varje dag och slippa gå till sängs med känslan av att dagen bara runnit mig ur händerna. Ett tredje är att fundera ut på hur det här lilla cyberriket kan utvecklas, vad jag vill uppnå och hur jag kan nå dit. Och det sista; mer tid ute i naturen, för där mår jag som allra bäst.

Från det gångna året tar jag med mig en hel timmerhög med lärdomar, äventyr, nya bekantskaper och fördjupade relationer. Minnen från alla vackra platser jag besökt och berörts av; gotland, tallbergsbroarna, borgafjäll, norrbyskär, makarska. Milstolpar som att ha en bok jag fotograferat ute i bokhandeln och att få arbeta för att fler ska få kunskap om, och vilja vistas i, mitt hemlän. Styrkan i systraskapet och av talangfulla små entreprenörer som lyfter varandra. Glädjen i komplimanger och fina kommentarer. Kärleken till mitt Västerbotten, som dagligen växer sig starkare.

Enligt tradition har jag också en liten önskelista för det nya året. Under 2018 vill jag; tatuera mig, åka skridskor på naturis, sluta bita på naglarna, tillverka en knopplist, trycka eget mönster och sy nya kuddar på mitt ärvda linnetyg, baka mjukkaka, skriva oftare om sånt jag brinner för, funderar på, upprörs av – och mer på dialekt, odla tomater, skaffa utrustning för droppkaffe och åka iväg på fler spontana road trips.

Vi står på altanen, betraktar högljudda ljusexplosioner på avstånd mellan trädstammarna. Hans varma hand i min, den friska januariluften i lungorna. Jo, 2018, jag är redo för dig nu.

6 kommentarer

Klappat och klart

Det är de sista, tickande timmarna på 2017. Efter tidernas kanske mest utdragna jul, med fem dagar i Ö-vik, en liten mellandagspaus och sedan ytterligare två dagar på hemmaplan, kan jag nu ä n t l i g e n visa er majoriteten av klapparna jag skapade själv i år. Precis som när vi behöver något till hemmet följde årets julklappshandel min ”inköpsprincip”, dvs, vilken möjlighet har jag att 1. göra produkten själv 2. hitta den på loppis 3. köpa den ny, men lokalproducerad 4. köpa den ny, från en mindre aktör 5. köpa den ny – och är det verkligen nödvändigt eller kan jag använda något annat (om ja, börja om från punkt 1).

Till mamma fyllde jag en fin, loppisfyndad höganäskopp med stearin. Alla stumpar vi hade hemma räckte precis till ett nytt, fint ljusrosa ljus. På keramikkursen hade jag dessutom gjort två glasunderlägg med mönster från läderblad! Utöver det gjorde jag en äggformad ljuslykta i betong. Det hela toppades med ett gäng vackra, lokalproducerade chokladpraliner med smaker som kaffe, blåbär och hjortron, köpta på den lokala butiken Elva Bruk.

Min lillebror Nils och hans flickvän Frida väntar tillökning i sommar (hej faster Thea!). Jag påbörjade därför en mobil till barnrummet, med en luftballong i papier mache, dekorerad med makramé, en träkorg med en liten pilea greyzy i, omgiven av moln i betong. Molnen blev tyvärr inte helt tillräckliga till antalet för att montera direkt, men jag har ju ett halvår på mig att färdigställa tänker jag. Utöver det gjorde jag glasunderlägg i keramik även till dem, den här gången turkosa med kattmotiv!

Till min pappa fyndade jag en perfekt bricka på loppis för att göra en liten samling med hemmagjord likör. Smakerna är hallon-vanilj, blåbär (båda med bär från vår gård), kaffekaramell och polkagris med godis från fabriken i Byske. Alla burkar hade vi hemma utom den längst till vänster, som precis som brickan är ett loppisfynd. Ett litet tillskott är också de hemmagjorda pralinerna i smakerna kokos-lime, choklad-saffran och kaffe-mint.

I sann ta-tillvara-på-allt-anda gjorde jag en ljusstake av den överblivna vodka-flaskan – passande nog hade den pappas första bokstav på framsidan. För ett fint naturinslag (och för att dölja etiketten på baksidan) fylldes den med kottar från lärkträdet på vår gård.

Mitt yngsta syskon har jag inte fått krama om än, men vid tillfälle väntar även där ett par likörer, polka och hallon-blåbär. Jag har också stansat in Sasjas bandnamn på ett svart läderarmband, förhoppningsvis blir det en uppskattad avslutning på världens längsta julhelg där i början på januari.

Fick ni något användbart, efterlängtat eller överraskande i paketen i år? Eller skippades klapparna helt? Kanske har du unnat dig något fint på egen hand? Berätta gärna om din jul, hade varit fint att få läsa några rader. En liten berättelse om mina sista dagar på 2017 kommer framöver, till dess vill jag önska er ett himla fint avslut på året och en fantastisk start på det nya <3

6 kommentarer
1 2 3 6