Juli har, bokstavligt talat, gått upp i rök. I torsdags förra veckan fick jag semester, och sedan dess har jag mest spenderat dagarna utslagen framför fläkten och kvällarna flytande i bottenviken. Som jag lever för timmarna efter klockan 20. Har aldrig badat så mycket som den här sommaren – det är vanligtvis för långgrunt för att jag ska hinna ut på midjedjupt vatten innan benen domnat bort och inte längre bär.

Men inte i år. Inget är som det brukar i år. Hundraåriga skogar, tusentals pensioner och oräkneliga arv i form av gårdar, hus och ägodelar har förgåtts i värmen, och när det inte är svettdroppar som skapar ränder av salt på min hud är det tårar för allt och alla som drabbas av torkan.

Jag får inte ens mothugg när jag klagar på värmen. En åsikt som i vanliga fall är den värsta av svordomar. Aldrig förr har jag fått ett sånt medhåll i längtan efter lägre temperaturer, regn, vind och moln.

Men om jag skulle summera mitt juli hittills, och tog bort vädret ur ekvationen, så har jag haft en av de bästa somrarna på länge. Det är den första på år som jag inte känner någon stress alls över att ta vara på varje ledig stund, och inte heller har prestationsångest över arbetet. Jag tar dagarna som de kommer, och njuter av varje sekund. Av en återträffslunch med vänner från gymnasiet. Av en runda minigolf. Av världsutställningen om Titanic, spelningar på Nordanå och kvällsdopp med vänner. Av att upptäcka nya platser med han jag håller närmast hjärtat.

Jag har två veckor kvar av semestern. De flesta av dagarna är oplanerade, men det finns också mycket fint som väntar. Ser fram emot att dela med mig av allt med er, när hjärnan inte längre är så omtöcknad av värmen och meningarna inte längre är så svåra att formulera. Jag märkte den så tydligt i afton. Skillnaden. Klarheten. När det började skymma och jag gick ut och plockade hallon i väntan på det utlovade regnet.

Den bästa tiden nalkas.
Jag ser det på växterna. De som inte skrumpnat ihop av törst. Blad som börjat skifta i rött och gult och orange.
Jag känner det i luften. Den som, efter veckor av outhärdlig, utmattande torka äntligen innehåller någon promille fukt.

Hösten är på väg.

Hörni! Jag tänkte att vi skulle kika på ett spontant litet äventyr som jag och Jonathan gav oss ut på för någon helg sedan. Vi styrde bilen några mil åt nordväst, irrade bort oss ett tag på grund av en dålig vägbeskrivning OCH fel namn på vårt tänka utflyktsmål (just därför äventyrar jag allra helst helt utan en bestämd destination), men det gjorde inte så himla mycket eftersom jag 1. älskar att åka bil med honom och 2. har så mycket fint utanför fönstret. Ett par nyfikna kor som strosar omkring intill en magnifik utsikt över milsvid barrskog och Storkågeträsket, till exempel.

Tillslut ignorerade vi vår gps och följde bara älven. Saktade in på ställen där skogen glesnade, spanade genom grenverken. Och tillslut kunde vi skymta något vitt och vilt. Storfallet. Blir alldeles pirrig av sådana här vattenmassor. Så mäktiga, kraftfulla, vackra. Älskar ljudet, älskar hur det känns när ansiktet möter vattendimman.

Och då var det hög tid att packa upp bullar och saft, tyckte vi.

Det var en så himla fin dag. Varm utan att vara outhärdlig. Jonathan åt en, två, tre bullar och jag klättrade omkring på stenar och fick en och annan skymt av regnbågar som skapades i kombinationen av den vattenfyllda luften och strålarna när solen bröt igenom det tunna molntäcket.

Sedan körde vi hemåt igen, genom ett landskap som fullkomligt exploderat i grönt. Sommaren kom så fort i år och det är jag tacksam för. Den skaver så mycket i mig, den där mellanperioden när det varken finns snö eller blomsterängar, bara grushögar, nakna träd och fjolårsris.

Björkar är bäst med blad, så är det bara. Och helger är bäst när de fylls med små äventyr som dessa. Sover så gott om natten sedan. Hoppas och tror att året har fler fina stunder som dessa att bjuda på <3

Är inne på min sjätte vecka på nya jobbet. Funderar lite på hur länge det är okej att kalla det nytt? Två månader? Ett halvår? Eller handlar det mer om själva erfarenheten, säkerheten, självklarheten? Att det liksom bara ska landa? Jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att inte behöva fundera på vad jag gör nästa månad. Hur räkningarna ska betalas då.

Men så är det. Jag ägnar dagarna åt spännande energiprojekt, framtidslösningar och att skratta med kollegor som redan känns så självklara. Och om kvällarna tar jag inte längre med mig jobbet hem, utan kan drömma om en liten stuga på Island. Om husrenoveringar, en liten keramikverkstad, ett växthus. Jag ansöker om ledigt för att åka till London och gå på Harry Potter-museet. Jag gör mentala noteringar över vad jag vill göra på min semester i sommar. Mitt livs första betalda.

Och jag har skaffat mig små afton-rutiner. Såna där som folk har efter jobbet. Har dagen varit varm vattnar jag den blivande blomsterslänten. Där har fröna börjat gro. Sedan krattar vi en sväng, snart blir det gräsklippning istället.

På måndagar och onsdagar går jag till vårt lilla badhus för att simma. Oftast har jag bassängen helt för mig själv och ibland är jag med på vattengympan efteråt. För att den ska bli av måste det finnas minst fem deltagare, och så många av ortens äldre dyker inte alltid upp. Så jag stannar kvar, fyller kvoten och får hjältestatus. Vi åker skidor och boxar till ”fångad av en stormvind” och efteråt nynnar en av tanterna på något från förr i duschbåset bredvid.

Gruset knastrar under skorna när jag går hemåt på resterna från vinterns halkbekämpning. Ibland sträcker jag ut mig på soffan, ibland går vi på upptäcksfärd i byn. Klockan är 21.30 och det kommer vara ljust länge än. Det är svalare nu, vindpustarna från havet och älven har äntligen hittat hit, rufsar om håret och smeker sommarfräkniga armar.

Jag upptäcker sånt jag sett tusen gånger förr, allt som tinat fram. Som vuxit upp och slagit ut. Vi går på slingriga skogsstigar men får vända om där broarna spolats bort av vårfloden. En kalv skuttar omkring utanför en hage ihop med sin mamma. Kanske har de rymt, kanske favoriseras de framför alla andra kor som idisslar i hagen intill, mitt mellan en brusande bäck och en sexkantig lada.

Andra kvällar utforskar vi vägar, träsk, skogsvrår vi inte besökt förut. De där platserna jag alltid hade så tätt inpå, men som jag var för hemmablind för att titta efter. Och jag är så glad att jag for, för att det gav mig något att jämföra med. För att sedan kunna återvända hit med alla de erfarenheter som gör mitt hemma och mina rutiner och mina framtidsdrömmar till min allra största rikedom.