Mitt mäktigaste alster

Skapande

Långfredag. Och lång har den varit. Steg upp strax efter nio och spenderade sedan drygt sex timmar åt att riva ner de orangegula unitskivorna som kantat trappen till övervåningen i (minst) 50 år. Nu är det träbrädor där. En del är grå, andra bruna, vissa mer gula i tonen. De är liggande, stående, lappade lite hursom. Och det är så himla fint. Och det kommer bli så himla bra.

Men det är inte det vi ska prata om nu. Nu ska ni få se ett av mina senaste, och hittills allra största, keramikalster!

Vet inte om det känns tjatigt, att jag poängterar något så naturligt och tydligt gång på gång, men sedan de där första stunderna i keramikverkstaden för två år sedan har naturen varit min stora inspirationskälla. Den genomsyrar egentligen allt jag skapar, i material, färg, och/eller form. Oavsett teknik eller om det helt enkelt handlar om att skapa en känsla i ett rum.

Den här kursen landade jag i att göra få, men genomtänka saker. Ibland springer nämligen fantasin och ivern iväg. Jag lyckades hyfsat, och allra mest tid ägnade jag åt det projekt som kanske är mitt allra mäktigaste hittills.

Jag utgick från ett enormt gammalt påskägg i papp som vi hade hemma. Kastade, kavlade ut och lappade totalt närmare fyra kilo lera över. Två halvor, lika tjocka. Sedan; torka över natten, och dagen efter gav jag hjälp på traven med en varmluftspistol.

För att kunna sätta ihop delarna behövde leran nämligen torka så pass att de gick hantera utan pappformen, men ändå vara så pass blöt att de skulle fästa i varandra. Svårt att bedöma och i vanlig ordning fick vi testa oss fram. Det slutade i en hel del sprickor och en hel del lagningar och en hel del nervositet, men det gick. Knöt ett snöre runtom, släckte lampan och gick hem och levde på hoppet i tre långa dagar. Vid nästa kurstillfälle hade det torkat så pass att jag vågade bryta av kanten upptill, för ett lite verkligare och råare uttryck.

Jag stänkte tre olika engober i brunt, grönt och svart på äggets utsida innan det placerades i ugnen för den första bränningen. Än en gång blev det långa dagar i väntan på nästa tillfälle, övertygad om att jag skulle få höra att det inte gått vägen.

Det överlevde skröjbränningen med en lång spricka längs med ena sidan. Jag fyllde tacksamt insidan med genomskinlig glasyr, för att täta för vatten och ge extra stabilitet. En sista bränning, och plötsligt var det färdigt. Jag bar det i snigelfart till bilen över den glashala mars-marken.

Nu står det här hemma, fyllt till bredden med påskpyntat trollhassel. Finare än jag någonsin kunnat föreställa mig, och varenda vrå här hemma känns snudd på ovärdig. Nackdelen med att älska varenda en av sina pinaler är att det är svårt att göra något till huvudattraktionen i ett rum. Fördelen är att jag vet att var det än hamnar tillslut kommer det bli en fin del av de noga utvalda och högt skattade bitarna som utgör vårt hem. <3

Vi får se vad som flyttar in i det när påsken är över. Kanske plockas bara pyntet bort, men jag tror också det skulle bli fint med en hög, grön växt som får sticka upp. Både trollhassel och crasspedia kommer såklart att sparas och i sådana fall placeras i andra vaser, båda gör sig ju så fint även när de torkat helt. Ranukeln får vi passa på och njuta av så länge den står sig, förhoppningsvis åtminstone över helgen!

2 kommentarer

Pynt för påsken (och andra högtider)

Skapande, Tips

Hörni. Påsklov. Eller åtminstone påskledigt. Hittar ni på något speciellt?

För oss blir det en och annan godis, påskmiddag hos pappa och kalas för farfar, men vi tänkte också nyttja de lediga dagarna åt att påbörja en liten renovering här hemma. Som. Jag. Längtat! Före och efterbilder utlovas, så snart det blivit någorlunda klart.

Men utöver ätande och rivande så kommer jag också ägna ledigheten åt lite skapande. Vi har aldrig riktigt firat påsk, men för en som gärna influeras av naturens toner och former i sin inredning är den här högtiden minst sagt en guldgruva. Precis som i fjol använder jag ull från lokala producenter för att skapa pynta riset i vårt hem, men i år tar jag det steget längre och använder min nyfunna kärlek till nåltovning för att skapa pynt till vårt hem – inte nödvändigtvis att använda enbart under högtiderna. Den här lilla kaninen (eller haren) föddes häromkvällen och har fått sällskap av hemägg som jag köpt den senaste tiden.

Vad jag ger mig på härnäst har jag inte riktigt bestämt än, men inspiration finns det gott om. Jaquline har använt äggskal för att skapa tre olika dekorationer och även gjort fina vimplar som jag tänker passar lika bra i julgran som påskris. Jag tänker att det fungerar precis lika bra att använda papper och lim som du har hemma, om du vill använda återbrukat material istället för tejp!

Alicia har gjort ett steg-för-steg-inlägg med instruktioner för hur du skapar marmorerade ägg i lera att hänga i ditt påskris. Som den pedagogiska och kreativa person hon är har hon också dukat upp ett bord med härlig påskinspiration till sina elever – själv blir jag oerhört sugen på att skapa en liknande hare i papier-maché.

Skapar och/eller pyntar du med något speciellt i påsk?

 

2 kommentarer

Helgen mitt i månaden

Livet, Skapande

Den här helgen alltså. Så fin på alla sätt. Vi har knappt varit hemma, vilket är ovanligt för oss. Är glad över insikten att jag ändå inte är trött, eller orolig över att det ska vara för långt till nästa chans att sova ut. Vilken skillnad ett år av trygghet kan göra.

Vi började lördagen med frukost på vårt favoritcafé.

På Society café har mina bilder hängt (ibland lite snett) sedan februari, ihop med en del poesi från fantastiska Lo. Det känns fint att få vara en del av ägarnas avsked. Skärtorsdagen är nämligen sista dagen som Rob och Erika driver vårt älskade stammishak, sedan lämnar de för att ge sig ut på nya äventyr. Så tacksam över vad de gjort den här platsen till de senaste åren. <3 Tack och lov kommer konceptet och platsen leva vidare genom nya ägare som tar över efter påsk.

Vad betyder frukost på Society undrar ni kanske. Ägg med och utan bacon menar vi. Och nybakta scones med sylt och grädde, en islatte och en smoothie på hallon, banan och yoghurt. En bra grund att bygga en fin helg på, tycker jag.

Efteråt fyndade vi på second hand och gick på ett otroligt fint vernissage jag längtat efter i veckor innan dagen avrundades med påskmiddag hos mamma med syskon, syskonbarn och respektive.

Den 14 april är mormors dag, (minns ni den fina presenten jag gav henne i fjol?) så vår söndagsförmiddag ägnade vi åt att äta, dricka kaffe, kramas och utan framgång försöka besegra den nyblivna 76-åringen i maxi yatzy.

Från stillsamt födelsedagsfirande bar det sedan av till spelkväll hos ett kompispar, där jag också kunde lämna en ordentligt sen keramikpresent till deras lilla september-Saga. Alltid lika lugnt och kravlöst att umgås med dem <3

Lite eget skapande har jag hunnit med också. Har knappt hunnit prova tekniken och ändå helt förälskat mig i ulltovning. Det fridfulla i att metodiskt forma med händerna med en ljudbok i öronen. Harry Potter såklart, och med ett alster därefter. En gyllene kvick att hänga i påskriset, skapad med ull från Lillemor.

Titta bara! Så himla gullig. Ska ansa trådarna runt om så småningom, men just nu fokuserar jag mest på att skapa ett par kompisar. Har du kanske någon idé på andra HP-relaterade former och figurer jag kan försöka mig på?

Är förresten så himla glad över att det numera liksom automatiskt kommer med egna skapelser i var och varannan bild som tas här hemma, utan att jag ens tänker på det. Att så mycket kunnat växa fram i orken och skaparlusten de senaste månaderna.

Förhoppningsvis fortsätter det på den vägen. Drömmer om att skapa skåpknoppar, spegelramar och kanske till och med ett handfat hit hem, när vi väl köpt huset och kan sätta igång på riktigt. Men först ska det mätas, planeras, rivas och beställas. Och allra först väntar en påskhelg som jag hoppas blir minst lika fin som den här, mitt i månaden.

 

2 kommentarer

Genialt lokalt

Livet, Tips

Är det inte knäppt hur dagarna blir längre och ändå går snabbare än någonsin förut? Mitt i april är vi, och hela världen verkar hög på våren medan jag försöker fokusera på ljusglimtarna i vad jag (till högljudda protester från omgivningen) anser vara årets näst sämsta månad.

Som tur är finns det gott om dem. Ljusglimtarna. Till finheter som fortfarande väntar hör mormors och farfars födelsedagar, spelkväll med vänner och tusen idéer till påskskapande att förverkliga. Till guldkorn som varit hör gårdagens premiär av Skellefteås egen reko-ring.

Under de senaste veckorna har lokala företagare lagt ut annonser som kommuninvånarna fått beställa från. Honung, sylt, färs och korv. Bröd, kött, såser och grönsaker. Producenternas gårdar är spridda, de flesta från Skellefteå med närmsta omnejd men en del tiotals mil ifrån. Samtliga från Västerbotten.

Istället för att konsumenterna behöver åka mil efter mil för att handla från var och en av gårdarna, samlas alla producenter under en timme på en förutbestämd, central plats. Allt är färdigpaketerat, ofta i återvunnet material, och betalning sker med swish. Sån vinst för både miljön och för det lokala företagandet!

Jag hade sett fram emot mina bokade skatter i flera veckor och inspekterade dem lite mer noggrant efter att vi tagit syskonporträtt i Bonnstan. Vi kikar!

Två paket Lapplandssmör från ett gårdsmejeri i Siksjönäs, Vilhelmina. Ett i original och ett med vitlök. Ett sexpack helt ljuvliga turkosa ankägg från Västerbotten Korv, som vi också köpte några burgare från. Hemägg från Kågemarkens Kaningård, ett exemplar av den prisbelönta osten Löpeld från Svedjan ost och tre paket ull från Bergsåkersgården.

Är så glad över att initiativet fått sånt omedelbart, positivt gensvar. Att det finns alla möjligheter för det att fortsätta. Tidigare har skatter som dessa inte varit helt lätta att få tag på utan oftast begränsats till skörde- och julmarknader. Något som resulterat i att jag blivit dumsnål och inte vågat använda. Ingen måltid har liksom varit dem värdig. Nu har vi istället möjligheten att på regelbunden basis kunna stötta det lokala även via kylskåp och mage. Det känns fantastiskt.

Och jag tänker att april kanske hädanefter inte behöver vara så tokig ändå. En av ljusglimtarna är i alla fall att den kommer smaka väldigt, väldigt gott.

 

Har ni reko-ring där du bor? Om: har du handlat något – och vad tycker du om idén?

3 kommentarer

Mars sista strålar

Här bor vi, Skapande

Kompisar! Vi är mitt i vårvintern, trädgrenarna har förlorat sitt snötäcke, solen värmer ansiktet igen och jag har fått hämta hem mina keramikalster från den senaste kursen. Förevigade två av dem ikväll i mars sista solstrålar (klockan 19! va!) och jag tänker att vi kikar närmre på dem direkt för jag har längtat SÅ efter att få visa er!

Har tappat räkningen på antalet kurser jag gått och känner att jag verkligen börjat hitta hem i mitt keramikskapande nu. Jag sparar ofta ner sånt som är rakt och symmetriskt på telefonen, men när jag väl sätter igång är det naturens former som vägleder och inspirerar mig. Det lite mer skeva och levande, precis den typ av utseende som jag så gärna vill ha här hemma.

Lagom till årets påskris har jag därför skapat en vas, inspirerad av kottarnas fjäll. Det tog en hel evighet att skära ut var och ett av dem men jag är så nöjd med resultatet – tycker om den så himla mycket! Leran är grå och har sedan glaserats vit.

Just den här kursen satt jag inte speciellt mycket vid drejskivan. Faktum är att jag bara gjorde en enda grej vid den; nämligen denna lilla burk!

Den är gjord i grå lera och oglaserad, men har fått några penseldrag med svart engobe. Som ni vet tycker jag mycket om att kombinera material, därför gjorde jag ett hål i locket för att kunna trä en läderrem genom. Kanske gjuter jag ett litet ljus att ha i den så småningom, att fylla på om och om igen.

I vasen huserar just nu buketten jag köpte på den lokala skördemarknaden i september. Den med vallmo, kardtistel och två för mig okända sorter. Lika fina nu när de torkat tycker jag. De har dessutom fått sällskap av ett par grenar trollhassel, som så småningom kommer få uppdraget som påskris innan de får återgå till den här konstellationen.

Vet att jag säger det ungefär jämt, men jag älskar att se vårt hem ta form. Växa fram. Att få skapa en tillvaro och plats med saker som känns som mig, oss, vi.

Längtar så efter köksskisser, trapp-renovering och golvval inför stundande husköp. Men allt har sin tid, och nu när vi går in i april tänkte jag att den här cyberplatsen skulle få lite mer av mina dygns timmar. Jag har så mycket mer jag vill berätta. Om hur mitt mars har varit, om en nyupptäckt skaparteknik jag gillar, om ett par lokala produkter jag beställt hem och om den där resan jag åkte på för ett år sedan, precis när jag förevigat vårt dåvarande påskris (som placerats i en karaff som tydligt avslöjade behovet av en större vas).

Vi ses snart igen, i den nya månaden! <3

3 kommentarer

Så mycket har tänts i mig

Resor & äventyr, Skapande

Det är torsdag den sista februari när jag vaknar upp med utsikt över Umeås mest centrala hustak. Kvällen innan tog jag bussen söderut efter jobbet, fikade till stängning med en 090-vän jag numera träffar alldeles för sällan och somnade sedan med en elektrisk stjärnhimmel åtta våningar nedanför mig och ett dansande norrsken utanför panoramafönstren. Väckaren på 06.30, för på månadens sista morgon hade jag ett tåg att passa och en kurs att påbörja!

Lev! uppmanar Sara Lidman-tunneln. Och det gör jag, lite mer för varje steg. Spiller äppeljuice över handen. Har tagit med den från hotellfrukosten ihop med en ostmacka. Är glad över personalens förmåga att förutse det, spillandet, och över rådet att inte ta varmt kaffe eftersom de inte hade några lock att erbjuda. Ovan att resa på det här sättet drar jag lärdom av möjligheten att sova längre och sedan ta med frukost på tåget. Nästa gång, tänker jag, tar jag med mig ett eget kit; mugg och skål med lock för kaffe och yoghurt, låda för macka och äggröra. Gaffel! Sked!

Tåg mot Vännäsby, Vännäs, med avgångstid 07.49, avgår från plattform 1b.

Tåget anländer punktligt i Vännäs klockan 08.13 där Kajsa möter upp mig och tar med mig hem till sig. Maken till charmigt hus är det sällan jag får beskåda. Vedspisen sprakar i köket och dörren in till vardagsrummet har permanenta frostrosor som mönster på glaset.

På övervåningen har hon sin ateljé. På bordet står växter i vas, frukt på fat och en hög med böcker med fina omslag. ”Välj en”, säger hon. Vi ska teckna i dem. På sidor som redan har innehåll. För då är det inte lika stor press på att varje linje ska bli bra. Och det låter så logiskt, när jag tänker på alla nya block och böcker jag känt att jag förstört genom att skriva min namnteckning i dem. Omedelbar trygghet i hennes tanke och kompetens. Vi sätter igång.

Vi ritar av, utan att titta på pappret. Utan att lyfta den smala svarta spetsen från boksidan. Betraktar bara en torkad gren från gården. Kaffet blir kallt medan solen stiger utanför fönstret.

Vi byter motiv. Målar av ytorna mellan formerna på bordet. Tecknar varandras ansikten utan att bryta ögonkontakten. Studerar skuggor och perspektiv.

Hon öppnar upp en bortglömd värld. Den jag längtat efter utan att veta hur mycket. Som jag övergav som liten när tålamodet tröt och sedan dess har respekterat på avstånd, tänkt att den inte är för mig för att jag inte kan och inget blir bra, utan att förstå det orimliga i att kräva perfektion av mig själv i något jag aldrig investerat tid i.

Det står hunger på sidan men vi har precis ätit squash- och potatisplättar med chevré, honung, spenat och syltad rödlök på hotellet och är så mätta att tankarna blir tröga. På varsin sida av rubriken formas en tulpan och en craspedia (eller ett duschmunstycke, jag är öppen för tolkning).

Vi avrundar för dagen och jag promenerar tillbaka till hotellet med Harry Potter och Dödsrelikerna i öronen och en iver över vad den allra första dagen på mars kommer erbjuda för insikter och lärdomar.

På fredagsmorgonen är frukosten uppdukad bara för mig. Hotellpersonalen meddelade kvällen innan och jag sa åt dem att de kunde strunta i att ta fram köttprodukterna. I efterhand skulle jag ha förklarat att fil och flingor, en macka och lite frukt räcker gott, att de inte behöver ställa till med en fest.

De undrar om jag vill att de steker våfflor. <3

Äter i lugn och ro i salen som vid lunchtid är fylld av folk. Scrollar långsamt i flödena på sociala medier, de rymmer allt mer fakta om miljöns status i världen, tips på hållbarhet och produkter och engagemang från och i min närhet. Så glad över det nätverk jag bygger upp och över algoritmer som ger mig verktyg att utveckla min vardag mer hållbart. Som lär mig något nytt varje dag och som får mig att reflektera även över även de allra minsta av insatser.

Känner en sån enorm tacksamhet över möjligheten att sitta här. Att få åka på en kurs, lokalt i mitt län, skräddarsydd för mig och mina behov. Att kunna åka kollektivt hit och hem. Ha en erfaren egenföretagares odelade, lyhörda uppmärksamhet i två hela dagar. Ta allt i min egen takt.

Tänker på hur kompetensutveckling blivit så synonymt med en utbildning i huvudstaden. På hur mycket kunskap det finns i vårt närområde. På hur lyckligt lottad jag är att ha en chef och ett företag bakom mig, som uppmuntrar en sån idé och ger mig medel för att genomföra den.

Hoppas så innerligt att det på något sätt ger ringar på vattnet. Inspirerar fler företag och anställda att ta vara på den skicklighet som finns alldeles intill. Att chefer uppmuntrar och att medarbetare tar initiativ och vice versa och både och. Att vår första instinkt inte alltid kommer vara att åka långt eller besöka stort.

Låter känslan följa med mig under promenaden genom samhället. In i huset och upp på övervåningen. Klockan är nio och rummet badar redan i ljus. Det känns som nyss som det precis börjat ljusna vid den är tiden. Kommer nog aldrig vänja mig vid hur fort en vinter går.

Tacksamheten flyttar in i bakhuvudet när ivern och skaparlusten tar över. Lite mer självsäker idag. Ställer upp en nejlika och ett – till oigenkännlighet förtorkat – exemplar av en vildväxande fjolårsblomma. Betraktar dem medan handen som håller i pennan med den smala svarta spetsen rör sig över pappret.

Lyfter på pennan en enda gång, när jag byter växt. Från att inte ha tittat alls betraktar jag nu den vita sidan länge. Väntar på en självkritik som inte kommer, för hur ska jag kunna klaga på något jag inte sett mig själv skapa. Något jag inte kunnat föreställa mig resultatet av, och därför omöjligt kan misslyckas med.

Förälskar mig i tekniken och njuter av känslan av att vara nöjd. Över att ha lyckats. Inte med själva teckningen, för samma princip gäller som för det uteslutna misslyckandet. Över att ha lyckats bryta ovanan att leta brister att kritisera.

För in alstret i datorn, ihop med några tidigare motiv. En storspov, några hjortron, en solros och en lada. Kajsa visar hur jag kan experimentera med konturer, avsaknaden av densamma, färgsättningar och strukturer. Med former och urklipp och montering. De bildar en krans medan vi planerar andra halvan av kursen. Den som kommer äga rum när gatorna sopats rena från grus och träden inte längre är nakna.

Sedan har två dagar plötsligt passerat och det är dags att ta tåget österut och bussen norrut. Kramar om och tackar och säger vi ses snart igen.

Solen går ner över den första mars, men så mycket har tänts i mig.

5 kommentarer

Kompakta knoppar

Här bor vi, Skapande

Februaris sista dag! Och förhoppningsvis förtidig-vårens sista också. De senaste dagarna har takdroppet och värmen förvandlat världen till en spegel av is och jag går sannerligen inte med på dessa dumheter. Jag kräver kallgrader och snö åtminstone mars ut. Framför allt eftersom den här favoritmånaden till stor del spenderades sjuk, skör och sliten i soffan. Nu vill jag möta vårvintern med varm choklad i snödriva, skridskor på Tallbacka och en stor skopa kreativitet om kvällarna.

Jag tänker att vi börjar omedelbums med det sistnämnda; här kommer ett litet inlägg om ett par knoppar jag knåpat ihop till vårt sovrum.

Två stycken har det blivit hittills. Tänkte göra ett gäng till, för de blev himla fina om jag får säga det själv. I betong är de, gjutna i metallkorkarna som hör till flaskorna på mina parfymer! Busenkelt faktiskt; häll betong i kork, stoppa ner en skruv (huvudet ner i betongen) och låt stelna. Skruva sedan in i förborrat hål!

Tyvärr har jag inte lyckats få ut dem när de stelnat utan att klippa upp korkarna med en tång – därför dröjer det till dess att jag kan göra ytterligare några stycken. Har provat olja in dem, men det funkade inte. Andra tips mottages tacksamt om ni har några på lager. Och! Glöm inte återvinna korkarna, sönderklippta eller ej.

Precis lagom diskreta, om du frågar mig. Stjäl varken uppmärksamheten från vår sänggavel, min pappersstjärna eller min glittriga loppis-blåsa! Är så nöjd med hur vårt sovrum känns allt mer levande. Vet inte om det beror på ljuset som återvänder eller att det blivit så balanserat i sina jordnära färger. Det är så fint att jag på riktigt bor i de här bilderna <3

Håll tummarna för mig att mina keramiskapelser överlevt sedan sist jag karvade i dem – jag tror nämligen mitt favoritalster skulle bli magnifikt här inne och det vore himla fint att få dela resultatet med er framöver <3

6 kommentarer

2019

Listor & sammanfattningar, Livet

Hörni! Hej! Vi är en vecka in i februari, en av mina absoluta favoritmånader, och jag börjar äntligen får lite grepp om det nya året. 2019. Det låter inte ens konstigt längre.

Januari rusade förbi. Det var 31 dagar som successivt blev längre. Ljusare. Snörikare. De innehöll en envis förkylning, en långhelg med bästisarna i huvudstaden och livets allra första (och alldeles för korta) fikadejt med Alicia <3

Det var också en månad där jag försökte landa i det nya. Men jag har aldrig förstått mig på hur något nytt ska kunna ta vid precis när klockan slår midnatt och när jag knappt hunnit reflektera över det som varit. 2018. Jag läste sammanfattningen jag gjorde när 2017 försvann bland fyrverkerier och jubel och fullkomligt överrumplades över att det liv som idag är så självklart inte ens var påtänkt för ett år sedan.

Jag skrev: 2018. För första gången i mitt 25-åriga liv går jag in i ett nytt år utan någon som helst vetskap om hur de 12 kommande månaderna kommer att se ut. Ovissheten skulle tidigare ha skrämt mig, rivit upp såren i magen och fått hjärtat att rusa, men jag har kommit längre än så under året som varit. Vet att det löser sig. Så istället tänker jag mig det nya året som ett blankt blad, eller en immig bilruta, fri för mig att dekorera efter mina önskemål och möjligheter.

Om jag bara vetat att jag knappt fyra månader senare skulle skriva under på en heltidstjänst. Och om jag bara vetat vilka möjligheter det ligger i en liten namnteckning på ett a4, fortfarande varmt från skrivaren.

Det var en insikt som förtjänade en paus. För känslan jag hade när jag skrev de raderna var fortfarande så färsk i minnet. Det kunde omöjligt ha gått ett år. Redan? Men jo. Så var det.

Så jag har låtit det nya året komma till mig i varsam takt och långsamt formulerat förhoppningar och drömmar i tankeform istället för att försöka sätta ord på dem här. Låtit dem växa och slå rot i hjärtat innan jag, nu, känner att jag har närvaro nog att uttrycka dem på det sätt jag förtjänar att minnas dem när det åter är dags att ringa in det nya, knappt 11 månader från nu.

Här kommer mina små och stora drömmar, mål, planer och förhoppningar för mitt 26:e levnadsår:

Jag vill ge mig själv tid för skapande. Både det hemmavid och på kurs. Om en vecka börjar keramiken igen, och utöver det har jag förhoppningar på att få lära mig både smide och silversmide. Tänk vad fint om jag en dag kan dreja både eget handfat och smida egna krokar till kök och hall att ha här hemma?!

Drömmer också om att hyra och anordna en skaparträff i det här fina lusthuset på Åbacka. Att kreatörer skulle vilja komma långväga för det. Eller kanske bara de som bor allra närmst. Det vore fint, hur som helst, att sitta här och skapa i text- rotslöjds, broderi- och teckningstekniker under den ljusa sommarhimlen. När frostrosorna bytts ut mot vallmo i rabatten. Dricka kaffe och inspirera och peppa, alldeles kravlöst. Åh <3

Jag vill åka skridskor. Älskar det så mycket och vet inte varför jag inte tar mig för. Jag vill äta fler middagar ute, åka på roadtrip till västerbottniska platser jag ännu bara googlat fram och jag vill lära mig göra palt. Fylla frysen med svamp och bär, skörda mina egna tomater och sy ett par byxor alldeles själv. Jag vill fynda de perfekta hängselbyxorna på second hand, skippa inrikesflyget och hitta tillbaka till min grundtanke med den här virtuella platsen.

Jag vill investera i, och själv skapa, hållbara alternativ till det vi använder här hemma. Minska på plasten, hitta alternativ till engång-/förbrukningsartiklar och fortsätta tänka långsiktigt, etiskt och miljövänligt. Tipsa mer, om saker du själv kan tillverka och saker du kan uppleva utan att passera lands- (eller läns-) gränsen. Jag vill att min lista med lokala producenter ska växa och jag vill fortsätta bidra till en positiv syn (men också prata om utmaningarna) på livet långt ifrån storstadsbruset, både från mitt eget perspektiv och andras. Jag vill återuppta mitt berättande om mina länsfränder.

Och så, min allra största dröm; att få köpa huset vi hyrt i 28 månader. Göra det till vårt, på riktigt. Mitt och Jonathans. Få skissa och planera och kanske lite smått och varsamt börja renovera. Att också detta år få smaka på möjligheterna som kommer med att lämna en liten namnteckning på ett a4, fortfarande varmt från skrivaren.

 

Har du landat i det nya året? Vad hoppas du att det för med sig? 

6 kommentarer

“Borta bra men Holmön bäst”

Resor & äventyr, Tips

Som alltid när året lider mot sitt slut överväldigas jag av allt jag fått vara med om under de tolv månader som passerat. Av ett behov av att försöka sammanfatta det. Jag bläddrar i mappar, går på minnes-äventyr i min ostrukturerade hårddiskstruktur. Och så inser jag hur mycket jag ”missat” att föreviga här, när jag varit mitt i äventyren och vardagen. Det gör såklart ingenting, för orden och känslorna finns ju kvar där i hjärtat.

Så, här kommer ett av mina finaste sommarminnen; ett dygn på Holmön, den tredje veckan i juli.

Vi började resan söderut tidigt på morgonen och kom fram till Norrfjärden i god tid för att se Helena Elisabeth klyva vågorna i sin färd mot bryggan, för att sedan vända och ta oss med på äventyret. En mil ut i Norra kvarken släppte hon sedan av oss på Holmön, en del av ögruppen som tillhör det största skärgårdsreservatet i hela Sverige.

Här bor ett sjuttiotal personer permanent, men redan tidigt på morgonen var det fullt på båten över. Vi åt medhavd laxsallad till en vykorts-vy och såg den gula förbindelsen till fastlandet lastas full av sommargäster och öbor för att sedan lämna Byviken, vinkande farväl till en trio i segelbåtsmasten.

Vi hyrde varsin fin gammal cykel på båtmuseet och tog oss an motvinden på väg ut till vårt boende på öns västra sida. Till en början kändes blåsten som ett välkommet inslag i den 30-gradiga hettan, men till slut insåg vi att den knappt svalkade alls. De skogskantade, skuggiga partierna på vår trekilometersfärd blev vår räddning.

Och så blev det en liten vattenpaus intill fårhagen värdig en avbildning i akvarell.

Till slut hade vi Berguddens fyr och vandrarhemmet i sikte, och vi kände oss genast som hemma i fyrmästarrummet. Sängen var så likt den vi har hemma att det nästan var kusligt och dessutom hade Josefin och Petter, som driver vandrarhemmet, lämnat Harry Potter och Fenixordern på min nattduksstol. Hur fint?!

Vill ni förresten kika mer på tanken kring inredningen gjorde Kapten Hillebjörk, som driver en av mina favoritbutiker i Västerbotten, en liten film om uppdraget som går att se här.

Vi lokaliserade snabbt köket, utedasset och den vackra fyren, men allra mest lockade det svalkande vattnet. Vi insåg snabbt att blåsten krävde ett lite mer skyddat läge för att vi skulle våga oss på bad i havet, så vi gav oss snart av på promenad söderut längs kusten med en gammal karta och en påse badkläder i handen, ivriga på nya upptäckter.

Vi gick och gick, med en segelbåt som sällskap. Vid ett tillfälle mötte vi en ren i sommarskrud som blivit kvar när resten av hjorden vandrat till fastlandet över isen innan våren kom.

Vi insåg snart att vi både glömt vattnet och tagit fel på kartan; stranden fanns ingenstans att finna. Så medan solen skapade allt tydligare konturer av våra kläder på vår hud gick vi med så raska steg vi kunde tillbaka till vår bostad för att ta nya tag medan vi skrattade åt hur katastrofalt dåliga vi båda är på att hantera temperaturer över 20 grader. På den ljusa sidan var åtminstone omgivningen fortsatt sagolik.

Väl tillbaka på vårt rum, i tryggt förvar i skuggan och med finaste utsikten över den 18 meter höga fyren från 1896, studerade vi både karta och den stora vida webben lite mer noggrant, medan vi åt tidig middag som inhandlats på den lokala lanthandeln.

Efter en stund lokaliserade vi Trappudden på öns nordliga del och vi gav oss iväg på vårt tredje äventyr sedan ankomsten några få timmar tidigare.

Vi var inne på vår andra cykelmil för dagen (vi hade hunnit med en sväng tur och retur till lanthandeln intill hamnen tre kilometer bort för att handla nyligen nämnda middag) när vi kom fram till en helt fantastisk samling klippor, trappor och mossbeklädda stenbäddar. Ett paradis vi hade helt för oss själva. Vi flöt länge, länge i det svala vattnet, så överraskande varmt för att vara havet. Äkta livsnjut, till och med för en badkruka som mig.

Skuggorna var längre när vi cyklade tillbaka längs skogsstigarna. Men den här gången svängde vi inte av mot fyren, utan tog vänster uppför en lång backe. Vi hade nämligen blivit bjudna…

..hem till Josefin och Petter, som dukat fram kaffe och alldeles nybakta bullar! Fikat serverades till berättelser om gården, Holmön, driften av vandrarhemmet och alla idéer och insikter de fått sedan de bosatt sig i norra kvarken.

Som alla möjligheter det finns i att bli ordförande i en liten byaförening, eller hur det är att odla ett typiskt Holmö-råg, som numera finns till försäljning. Och som att en flytt till en ö med ett sjuttiotal bofasta kan låta dig finna en stark vänskap i ett par damer två generationer äldre än dig själv <3

Har förresten sällan sett något så fint som råg i motljus. Petter berättade engagerat om hur marken är perfekt för odling, men också för svamp och bär att växa på. Stora delar av ögruppen, som utgörs av stora och lilla fjäderägg i norr till holmögadd i söder, har på grund av den stora landhöjningen (0.85 centimeter om året) väldigt mycket våtmark; tidigare varit vikar med havsbotten är idag näringsrika träsk och myrar.

En sån dröm det vore, att fylla korgar med skogens skatter här till hösten!

Efter en lång stund vid köksbordet på deras gård sa vi hejdå för den här gången. Så tacksam för bekantskaperna som mitt digitala drottningdöme fört med sig under året, och att det finns en sådan vilja att öppna sitt hem för nya relationer. Med lungor fyllda av hav och skog, ömma lårmuskler, mätta magar och äventyrs-endorfiner ända ut i fingerspetsarna såg vi på medan solen sjönk bortom horisonten.

Sedan somnade vi i rekordfart med fyren blinkandes utanför vårt fönster och en enorm känsla av tacksamhet för att jag valt att använda min födelsedags-hotellvistelse just här.

Solmönstret på köksgolvet morgonen därpå skvallrade om att en lika panik-vart-ska-jag-ta-vägen-varm dag var att vänta, så jag greppade de magnetiska orden…

..och skrev poetiska sanningar på kylskåpet…

…innan vi dukade upp frukost intill fyrens fot, med bottenviken och en envis geting som sällskap. Inte så konstigt att den ville hänga med oss, för frukostkorgen vi lagt till i vår bokning var rena rama drömmen!

Josefin och Petter hade börjat dagen betydligt tidigare än oss och lämnat en trälåda fylld med färsk apelsinjuice, granola, hemgjord rabarbermarmelad, färskost, nybakta scones, yoghurt med botten-bär och två fina, färska hemägg. Kvalar utan tvekan in på topp fem godaste frukostar jag någonsin ätit (och då dessutom med en lika högplacerad frukostvy!).

Sedan återstod det bara att lämna ett långt och innerligt tack i gästboken (där vi inte var ensamma om att lovsjunga både ö och bostad)…

…kasta en sista blick på vandrarhemmets alla vrår och konstatera att ”borta bra men holmön bäst” var en väldigt bra sammanfattning av vår vistelse…

..och så, ett knappt dygn efter ankomsten i hamnen, var det dags att vända Berguddens fyr ryggen, cykla tillbaka till Byviken och återvända till fastlandet med Helena Elisabeth.

Ett intensivt och helt magiskt besök var till ända, men hit är jag alldeles säker på att vi återvänder snart igen. Om inte för skaparträff så för en naturvandring i septemberskrud, men förhoppningsvis både och!

8 kommentarer

Skapelser till skänks

Skapande, Tips

Så var den plötsligt över, julen. Den lugnaste vi haft på år, fastän vi hann med fyra destinationer på tre dagar, och nu har ytterligare två att besöka i mellandagarna. Vi har skrattat åt roliga rim, vunnit en hundring på bingolotto, spelat julyatzy, norpat åt oss en fågelmatare i julklappsleken och ätit oändliga mängder tunnbröd med kallrökt lax och fått de allra finaste av klappar. Så önskade allihopa, precis vad vi behövt. Är så tacksam.

Och på tal om öppnade klappar; det har äntligen blivit dags att visa er vad jag skapat för klappar att lägga under årets julgran.
I fjol såg det ut såhär. I år la jag ganska mycket tid på kreativa och hållbara sätt att slå in dem på (inte minst på det tygfodral som dolde pappas skidstavar, ni kan skymta det långa paketet i sista bilden här) men en och annan gåva hann jag med att skapa under novembers mörkaste stunder. Vi tar en titt!

På vår ytterdörr sitter samma nötta, gröna skylt som fanns där i min barndom. De vita, målade bokstäverna som bildar efternamnet på samtliga av husets alla ägare kan numera bara läsas av de som sett den i sina bästa dagar. Holmqvist.

Huset är inte vårt än, men förhoppningsvis snart. Och nu känns det ännu lite mer hemma, lite mer vi, efter att jag fått överraska Jonathan med en alldeles ny skylt, med bådas våra efternamn. Mönstret har jag skissat med blyerts (är så nöjd, för att illustrera är en av mina största svagheter) och sedan bränt in med brännmärkningspenna!

Det här underlägget i betong har jag inte hunnit ge bort än, men risken är liten att mottagaren ser det här så det får hänga med ändå. Tre stycken i olika varianter har jag gjort, med inspiration och instruktioner från Ruth! Oväntat enkelt att göra, och en himla rolig gå-bort-present om du känner för att testa ögonaböj!

Kan det någonsin bli för mycket Harry Potter? Absolut inte! Men om det är så att den du vill skapa en gåva till inte är lika förälskad i världens bästa bokserie som jag och många i min närhet, kan du givetvis anpassa motiv och text efter något annat den tilltänkte tycker om. Porslinspennor finns på de flesta hobby-butiker och muggar i olika färger och former finns att fynda för småpengar på second hand.

Just de här, med mottot wit beyond measure is man’s greatest treasure hamnade i ett paket till en klok 15-åring som tillhör elevhemmet Rawenclaw.

Här var jag nervös, det ska jag inte ljuga om! Som jag berättat tidigare är textilt skapande inte heller en av mina starkaste sidor, men under hösten har det blivit mycket bättre. Så pass att jag vågade mig på att sy fyra bordstabletter till pappa, som precis börjat få ordning i sitt kök i lägenheten han flyttade till i samma veva som vi började bygga bo i huset. Till hjälp hade jag Alicias ypperliga guide till hur en syr fina kökshanddukar, och med hjälp av den blev hörnen över förväntan för en novis som jag. Och det färdiga resultatet matchar pappas gröna skåpluckor och vita kakel helt perfekt.

I samma paket låg fyra koppar i benporslin, med tillhörande fat. Loppisfyndade ”stockholm” från Gustavsberg. Tyckte de gjorde sig fantastiskt fina ihop.

Utöver dessa fyra gåvor blev det också ett par lådor med non stop-kakor (sån nostalgi att baka dem) och ett par burkar chokladbollar nedpackade i årets paket. Hembakt alltså, alla tiders present om du frågar mig!

Skapade du några klappar i år?
Berätta gärna! Om du skrivit om dem får du också hemskt gärna länka, för jag vill jag hemskt gärna läsa.

8 kommentarer
1 2 3 … 12