Min skattkista

Alltså skogen. Hur kunde jag någonsin längta så innerligt efter att komma bort från dig? Jag undrar ofta, framför allt när klorofyllet börjar lämna björktopparna och vi går in i en av årets bästa tider – den som ägnas åt att fylla korgar och burkar med skatterna från naturens skafferi.

Det är tidigt än, men efter en äventyrlig promenad över kalhygget hittar vi dem ändå, kantarellerna. Bland knastrande, solblekta kvistar och fuktig mossa som luktar annalkande höstdimma – den som några minuter senare sprider ut sig över de intilliggande våtmarkerna.

De är inte många än, kantarellerna. Men de räcker till den där fantastiska pastasåsen som vi gör lyxiga matlådor av. Och dessutom så är vi ju ändå bara i början av tiden med allt mörkare nätter, och allt mer gyllene skogsmark. Vi har många fina kvällar kvar i en av årets bästa tider, i skogen som jag så innerligt längtar efter att få vandra i idag.

En kommentar

Fantastiska fynd och hur du hittar dem

Finns det ett ordspråk i stil med ”de bästa fynden gör du när du letar något helt annat”? Om inte så uppfinner jag det nu! Eller så är det bara jag som aldrig lyckas fynda det jag söker, men ändå aldrig kommer ut från en second hand-butik tomhänt?

Sommaren har nästan passerat, men inköpslistan innehåller fortfarande både saftmaja, större blomkrukor och en byrå till hallen – däremot växer stapeln med retroassietter i en stadig takt efter varje loppisrunda.

Men att det som följer med hem sällan är det jag letade efter gör ju inte nödvändigtvis fynden onödiga. Den här gamla väskan till exempel – ett fullkomligt slumpartat fynd (var liksom inte ens på rätt avdelning i butiken), men så himla perfekt för datorn och dessutom med plats för både anteckningsbok, pennor och hårddisk!

Fin är den också – och ett alldeles ypperligt gömställe att förvara datorn i när den inte används. Ett mycket bra fynd, fastän den varken rår på den stundande saftproduktionen eller hjälper trångbodda palettblad. Bättre loppis-list-lycka nästa gång!

3 kommentarer

Räknar ner från sju

En vecka återstår på mitt vikariat som kulturredaktör. I huvudet myllrar fortfarande idéer för spännande uppslag, även om jag märker av den där tröttheten som sedan länge alltid ligger lite, lite för nära ytan. En vecka återstår, av spännande möten med kreativa själar, målande ingresser att skriva och recensionsexemplar att hantera. Jag vill maxa allt. Samtidigt vill jag bara slappna av, njuta och ta till mig de här sista dagarna, och jag inser mer och mer att hela min existens, mående såväl som åtaganden, förhoppningar och personlighetsdrag, är ett enda stort motsatsförhållande.

Jag längtar efter ledigheten, sådär så jag knappt kan sitta still. Samtidigt känner jag mig helt förlamad. Längtar efter sovmornar, att inte behöva tänka eller prestera. Men ledigheten innebär också möjligheten att ta itu med alla idéer och projekt. Träffa de jag inte hunnit träffa, dokumentera, skriva och sälja in, rensa ut och fräscha upp.

Men precis just nu, med en vecka kvar som kulturredaktör, ser jag ändå allra mest fram emot morgondagens halvledighet. Allt jag bryr mig om är de 32 stegen från hallonrisets början till slut, och den blåbärsfyllda slänten intill västra husknuten. Och min enda känsla, precis just nu, är tacksamhet. Tänk vilken ynnest, att kunna varva ner med en skymningskvart ute på gården bland surrande humlor och levnadsglada nässelfjärilslarver, och få med sig en halvliter bär in till måndagens frukostsmoothie.

2 kommentarer

Guldkorn från juli

Hej vänner! Är allt fint med er? Jag hoppas det. Här har julis ljusa sommarnätter successivt blivit allt kortare ju närmre vi kommit augusti och jag har jobbat så mycket att jag knappt hunnit reflektera över månadsskiftet. Men så här tre dagar in i den gamla skördemånaden tycker jag det är dags att titta på lite av det som hänt sedan vi hördes av sist.Vi tar avstamp i en ljummen, mulen midnatt i södra Västerbotten. Jag hoppas ni kan ta ett djupt andetag, titta på bilden och känna doften av våt asfalt, granbarr och dimfuktigt hår. Ett av mina absoluta favoritminnen som förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Vi förflyttar oss 90 minuter söderut, till utsikten av de Ångermanländska höjderna på andra sidan Rössjön. Här spenderades månadens enda lediga helg åt att plocka kantareller mitt på stugtomten, äta kolbullsmiddag tillagad på muurikka och göra loppisfynd i bodar och ladugårdar.

Halvvägs in i månaden påbörjade jag mitt uppdrag som kulturredaktör med att ge Linnea Henriksson 5/5 stjärnor efter en fantastisk show på Trästockfestivalen. Jag fick också njuta av tonerna från så himla många andra duktiga artister, både gräsrötter och mer etablerade som den här stjärnan. Prick tre dagar efter att bilden togs fick jag nästan igenom rubriken ”Miss Li trillar i” efter sitt framträdande på älven här hos oss. Det är en underdrift att säga att min tid på kulturen fick en rivstart och nuförtin’ känns mina tankar mest bara som ett stort hovendroven av tjoller samtidigt som jag är så tacksam över så många som jag får träffa, lyssna på och skriva om.

Och när det är som stressigast och övertidstimmen övergår i plural är det ju himla fint att bli tillfrågad om att passa Bowie, även känd som världens gosigaste katt, i fem långa, mjuka dagar.

 

Nu hoppas den här nya månaden innebär både kapning av lugg, svamp- och bärrekognosering, ett och annat skaparprojekt och några sovmornar. Vad har ni haft för er och vad har ni framför er?

8 kommentarer

En ofrivillig paus

Tänk va, att när det kanske behövs som allra mest så inträffar något som i normala fall skulle ha gett mig en evighetstung klump i magen; datorn kraschar och jag tvingas till en ofrivillig paus från precis allt arbetsrelaterat, såväl bildredigering som utställningsplanering. Tackade min paranoia för trippla backups, lämnade in min trotjänare på reparation och åkte ut till Bjuröklubb. Tänk va, att de här bilderna är fotade 13 minuter efter midnatt.

Där ute fanns ingenting. Och samtidigt fanns precis allt. Där fanns tystnaden, men också bruset från vågorna. Stillheten och reflektionerna i vattnet, men också vinden i håret och trädkronorna. Kylan i luften, men värmen från hans hud. En skör liten bubbla av harmoni, omgiven av en mjuk pastellhimmel. Allt jag någonsin kunnat önska av en midnatt i juli.

8 kommentarer

Hjärta VS sinne

Blir lika överrumplad av sommaren varje år. Hur en plats kan få helt andra konturer och kvalitéer av exploderande grönska, hur mjukt solljuset kan bli när det filtreras genom silverpilskronor och tunna sovrumsgardiner. Det här är både den bästa och sämsta platsen ute på vår gård. Syrenträd och småblommiga buskar ger perfekt skugga en varm sommardag, samtidigt som de skyddar mot alltför kalla vindar. Men i skuggorna trivs också myggen, och de senaste dagarnas värmebölja har fått svärmarna att nå outhärdliga proportioner. Jag väntar på nästa kallfront innan min lila loppisfilt och Harry Potter får följa med ut.

Istället får jag betrakta gårdens myshörna från husets bästa rum; sovrummet! Det är ombonat, mjukt och doftar gott av pelargon. Här hör jag vinden prassla i löven och under de bättre stunderna också regnet smattra mot rutan. Det är en fridfull liten bubbla, där jag försöker reda ut huvudkaoset och strukturera upp min tid för att hinna med återhämtning, bildredigering och de berättelser jag vill skapa och dela med mig av.

Det går sådär, för samtidigt som jag älskar mina uppdrag och idéer av hela mitt hjärta är jag orolig över att inte hinna ta vara på den bästa delen av sommaren – den enda del jag faktiskt helhjärtat står ut med – midnattsljuset. För jordaxeln har redan börjat luta bort från solen och fastän jag längtar efter norrskenet och stjärnklara nätter vill jag också fylla sinne och själ med pastellhimlar och de sjöar som aldrig är så spegelblanka som mitt i en julinatt.

Men jag vet att strukturerna är nödvändiga – jag har aldrig lärt mig att njuta av nuet när det finns ögonblick, deadlines och händelser i min framtid som närmar sig i en hastighet som kan spränga ljudbarriären. Jag antar att det bara handlar om att hitta en balans mellan att vara ute och inne. Mellan hjärta och sinne. Och att kunna landa i att allt alltid löser sig.

6 kommentarer

Tankar som får form

Tänk va, att det redan har gått en månad sedan sista kvällen i keramikverkstaden. Jag hoppade ju på en till kurs direkt efter att den första var slut. Ni vet, den då jag skapade berget, björken och underläggen och dessutom lyckades få lite bukt på prestationsångesten. Jag håller alla tummar för en fortsättning till hösten, för det här är bland det absolut roligaste jag vet, men tills vidare tänkte jag att vi kan kika på några små alster som skapades i maj och som nu fått ta plats på sovrumsbyrån.

Bredvid den stora pelargonen, vars rosa nyans är så himla fin till de silverblå väggarna, står mitt lilla skogsrå som jag formade av en impulsiv tanke och en överbliven klump lera. Tyvärr blev den svarta glasyren mer brun den här gången (det är verkligen ett lotteri), men jag har lärt mig att älska den lilla detaljen ändå, fastän det inte blev som jag tänkt. Björk, som hon heter, har plats för tre små sticklingar men det går ju precis lika bra med snittblommor som dahlia och brudslöja!

Har inspirerats från Ellen som så ofta lyxar till det med snittblommor hemma, och jisses vad fint och underskattat. Framöver hoppas jag dock kunna fylla mina drejade små vaser med blåklint från mina egna rabatter – solen behöver bara komma på besök lite oftare.

Hur fint blev det inte att ha dessa tillsammans förresten? Blir ännu tydligare hur unik varje liten vas blir, när de formas varsamt och metodiskt av ivriga handflator.

Några små snittblommor blev över och fick bygga bo vid Gotlandsmurgrönan i resultatet av ett av mina bästa skapar-infall; två väggvaser av loppisfyndade flaskor och ställningar till julstjärnor. Tycker de är så charmiga <3
Jag hoppas ni hade en himla fin midsommar förresten. Min innehöll både hemmagjord saffransglass, kransbindning och världens finaste vänner som stannade länge – men det tänkte jag berätta om en annan dag!

6 kommentarer

Här drömmer jag

Hörni, det vankas midsommar! Men innan dess tänkte jag att ni skulle få följa med in hit; till vårt sovrum! För närvarande är det fyllt av små snittblommor, sticklingar och de senaste av mina små keramikskapelser, men här finns också mitt bidrag till juni månads monthly makers på temat återbruk!

Nämligen den här sänggaveln! Det är en närmare 100 år gammal kökssoffa som en gång i tiden stod i min morfars barndomshem, men som de senaste åren helt enkelt glömts bort i uthuset. När vi sedan flyttade in i september var det en av de första sakerna jag la märke till bland alla skatter där ute, men innan den var redo för vårt sovrum fick jag vänta på varmare och torrare väder för att göra något åt den slitna furufasaden.

Så kom sommaren och vårt öppna garage blev min arbetsplats. Jag visste från början att de vackra ådringarna, slitningarna från de många åren och de noggrant utkarvade detaljerna skulle bevaras. Valet av färg föll därför ganska snabbt på en träolja i nyansen valnöt. Efter en snabb omgång med sandpappret krävdes det bara ett varv med penseln innan den matchade resterande sovrumsmöbler perfekt!

Nu drömmer jag här om natten. Inlindad i nya mjuka (matchande!) sängkläder, tätt intill den där personen jag tycker så himla mycket om.

Han sover förresten fortfarande, till ljudet av gräsklipparen och fågelsång här utanför fönstret. Själv ska jag ta den lilla skogsvägen ut till flygplatsen och hämta resten av helgens gäster – det vankas midsommar!

17 kommentarer

Det bästa av två världar

Gruset knastrar under mina slitna Nikes. De som en gång var vita, men som efter ihärdig året-runt-användning nu, knappt 13 månader efter inköp, är en blandning av grått, grönt och blåbärslila och sjunger på sista refrängen. Jag närmar mig dörrarna, som sedan öppnar sig när jag är knappt en meter bort, och jag möts av en osynlig vägg av fukt och värme. Inne på Slottet luktar det sol, jord och sött av tusen nyanser av allomoner.

Det här är min favoritbutik alla kategorier. Jag kan spendera timmar åt att titta på bladformer och knäppa kaktusar, fascineras av airplants och alla variationer av mönster, färger och former. Gå varv efter varv och noggrant känna, lukta och för varje varv ändå upptäcka något nytt. Jag behöver liksom inte mer än så, men då och då förvandlas också en del av det här paradiset till ett litet pop up-café.

Och när det bästa av två världar möts är det ju inte ens upp till diskution var fredagslunchen spenderas. Framför allt inte när det dessutom råkar vara fyraårs-jubileum för min och Marias vänskap.

Linda gör rätt för företagsnamnet ”mina magiska bakverk” för vi står som förtrollade tappar tidsuppfattningen när vi velar mellan sommarsemlor, päronbiskvier, dekorerade chokladbollar och morotsmuffins och perfekt uppskurna bitar av jordgubbscheesecake.

Tillslut slår vi till på en kolakaka, en dammsugare med baileys och en cheesecake med lime och hallon som försvinner i världsrekordfart samtidigt som vi pratar om hur himla knäppt det är att vi bara känt varandra i FYRA ÅR, eller en sjättedel av livet, samtidigt som det är så himla knäppt att det ju trots allt har hunnit gå FYRA ÅR sedan jag rusade in på lokalredaktionen där vi skulle vikariera, försenad till inskolningen pga en flock kor som blockerat vägen.

Och så flyger lunchtimmen förbi vid det lilla träbordet mitt i djungeln, men är det något vi kan så är det att göra det mesta av sextio minuter i en kombinerad fika- och växthimmel. En bit engelmannsvin och ett litet pelargonträd får följa med mig hem, tillsammans med mina förhoppningar om att den en dag ska vara lika ståtlig som det här fina visningsexemplaret.

Sedan knastrar gruset under mina vita Nikes igen och vi konstaterar att varje fredag borde spenderas såhär. För vad är väl en lunch på Slottet om inte det bästa av två världar.

4 kommentarer

Glimtar av fynd och en vildvuxen pelargon

Har haft lite dåligt samvete den senaste tiden, för i allt virrvarr av krattning, fotoresor och ommålning av rum har mina pelargoner fått för sig att växa explosionsartat. De borde med andra ord ha omplanterats för åtminstone en månad sedan. Men! Nu är det äntligen gjort. Den här vildvuxna galningen som jag köpte som en liten fyrbladig pinne i april har dessutom fått flytta ut på trädgårdsbordet, tillsammans med den fina rosa jag fått av farmor!

Minns ni förresten inlägget om palett-post? De har vuxit helt galet mycket sedan dess, och verkar för den delen inte ha några tankar på att sakta ner. Det är sådär så jag nästan får panikköpa krukor varje gång jag är på loppis för att försöka motverka hur trångt de bor. Och då är det ju lite extra fint att hitta en rådjurskruka för 25 kronor att flytta över en av dem till.

Gardinerna är också second hand, förresten. 70 kronor för ett par(!) och jag blir lite förälskad varje gång jag går in i det nymålade rummet och ser det tunna vita mot den fina blågrå väggnyansen.

Och så den här fulsnygga då! Det syns inte på bilden men den är verkligen helt enorm – spana in prislappens litenhet liksom. Tycker att det senapsgula gör sig fint till den nya väggfärgen också, och i helgen ska rummet bli med soffa i en liknande nyans. Längtar så mycket, för det innebär att vi kan börja sätta upp hyllor och tavlor också. Vågar mig inte riktigt på det förrän lite möbler är på plats, så vi har lite linjer att utgå från.

Har ni några planer för helgen förresten?

Förutom lite sista-fixarrycket-innan-midsommar här hemma så hoppas jag att Lyckseles second hand bjussar på något fint klänningfynd, och så tänkte jag införskaffa mig ett par sommarskor!

10 kommentarer