Västerdrottning: Evelina Ö

Skellefteå, Tavelsjö, Umeå. Både orter och stadsdelar blir till plural när Evelina Östlund redogör för sina hemadresser under barndomen, men länet är detsamma; Västerbotten.

– Jag har inget riktigt svar på var jag kommer från. Jag svarar Umeå när någon från södra Sverige undrar, för det var där jag växte upp. Men jag föddes i Skellefteå och det var också under tiden på gymnasiet där som jag hittade mig själv, så jag identifierar mig lika mycket med den staden, säger hon.

Inspirerad av favoritserien Gilmore Girls, och med en brinnande passion för att skriva, läsa och träffa människor, var Evelina säker på sin framtida jobbtitel; journalist. Ändå var det musikprogrammet på Anderstorp hon sökte till när det var dags att lämna högstadiet.

– Musik är ett av mina allra största intressen. Jag har en väldigt musikalisk familj och spelar själv både bas, piano, trummor och gitarr. Men jag visste att jag varken skulle jobba som musiker eller skulle välja att studera musik senare, så för mig blev gymnasiet en sista chans att lära sig mer.

Efter studenten, 2013, återvände hon till björkarnas stad och journalistprogrammet på Strömbäck folkhögskola. En utbildning med höjdpunkter som reportage, foto och grafisk form, men också med upplevelser som fick barndomsdrömmen att blekna.

– Ute på fält var det väldigt mycket ”lilla gumman” och gubbkultur. Jag var 19 när jag var konferencier på en debatt, men istället fick uppmaningar om att ”hämta vatten”. Överlag blev jag väldigt nedvärderad, samtidigt som fokus på vård och gräv inte riktigt gav mig utrymme till att beröra de saker jag ville skriva om. Tillslut tappade jag suget. När jag blev gravid tog jag en paus, och när det väl blev dags att återvända till studierna la jag fokus på det jag hade saknat. Och det var inte journalistiken, säger Evelina.

2015 föddes Helmer. Året därpå gifte sig Evelina med sin Markus. Idag har 23-åringen, och familjen, sin hemadress i en lägenhet på andra våningen. Utanför fönstren finns studentområdet Ålidhem, Umeå. En ny vardag har formats efter och under de återupptagna högskolestudierna; nu i grafisk form och digital mediaproduktion. En vardag med både utställningar och uppdrag.

– Jag trivs jättebra med mina nya studier, lär mig saker hela tiden. Idag kan jag kombinera mitt grafiska skapande med att frilansa inom webbdesign, men skapandet är också en stor del av min fritid. Jag illustrerar ibland, men har också hittat tillbaka till grunderna som farmor lärt mig i att teckna och måla. Sakta men säkert har jag lyckats skapa egna uttryck, det blir ofta kvinnliga motiv med enfärgade eller abstrakta bakgrunder.

Ibland finns en färdig vision för motiven men lika ofta är det kludd i marginalerna på anteckningsblocket som flyttas över och färdigställs på finare papper. Evelina inspireras av sinnesstämningar, och av naturen – framför allt färgerna om sommaren.

– Jag målar större delen av året, när omgivningarna är fyllda av färg. Det är framför allt vintrarna som jag jobbar i datorn, med grafisk form och illustrationer, säger hon.

Vintern är ingen höjdare. Att det finns en längtan om att bo någon annanstans än Västerbotten är därför inte så svårt att förstå, men egentligen handlar det mest om att prova något annat.

– Jag har ju aldrig bott söder om Umeå, och det vore intressant att flytta för att se om vi skulle sakna det vi har här, säger hon.

För Umeå är det inget fel på. Inte Skellefteå heller. Tidigare lockade storstäderna, Stockholm och Göteborg. Tanken på att det skulle vara enklare att få jobb.

– Men under det här året jag frilansat har jag fått jättemycket uppdrag på kort tid, tack vare sociala medier. Behovet att bo i en storstad är inte lika stort längre. Och jag tycker om att arbetsklimatet här är så uppmuntrande. Här är det, föreställer jag mig, inte lika vassa armbågar. Det har inte heller varit så många ögonbryn som höjts när folk får veta att jag är gift eller har barn, även om jag fått några kommentarer. Jag upplever det som mer accepterat här, att bilda familj när det känns rätt och inte i en förbestämd ålder, säger hon.

Men egentligen är det inte så mycket att fundera på – en flytt blir det i samband med att Markus ska färdigställa sina studier. Först Uppsala, och sedan praktik – kanske någonstans i Ångermanland.

– När jag tänker på framtiden föreställer jag mig ett stort hus med en bit till grannen. Nära vattendrag och skog, så som jag själv växte upp. Men om det huset måste ligga i Västerbotten, det får vi känna efter under flytten. Om vi börjar sakna och längta tillbaka.

 


 

Jag vill alltid så mycket, så där så hjärtat nästan brister och andetagen ibland inte når ända ner i lungorna. När den här bloggen föddes, för snart ett år sedan, hade jag burit på så många idéer och så mycket längtan under så många månader. Jag ville vara en plattform som värnar om, och lyfter, det hållbara, genuina, närproducerade. En plattform som skildrar och värdesätter alla miljöer och platser jag tog för givet när jag växte upp här.

Men jag ville också vara en plats som utmanar normen. Där andra än män och storstadsbor får ta plats med sina berättelser. Här: om sitt Västerbotten. Om sitt hem, sitt skapande, sitt engagemang eller sin oro. Om glädje, framtidsdrömmar, möjligheter och svårigheter. Om varför de är kvar. Varför de återvänt. Om hur de kom från en plats men hamnade här. Jag började min insamling innan sommaren, men det är först nu, när stjärnorna lyser klart igen, som jag har kraft nog att förverkliga den här delen. Stapplande, men målinriktat. Jag kallar dem Västerdrottningar, och min förhoppning är att i en oregelbunden serie kunna dela med mig av röster från länets alla 15 kommuner. Först ut är Evelina, som hjälpte mig bygga upp det här virtuella drottningdömet med alla mina önskemål intakta.

Vill du bjuda mig på kaffe och dela din västerbottensberättelse med mig? Skriv till mig, så hoppas jag att vi ses inom en snar framtid.

En kommentar

120 kilo barndomsminne

När jag var liten hade mormor en stuga. En sån där röd med vita knutar, med en ödla som bor under bron och som ligger mitt på en äng omgiven av skog. Jag minns det som en typiskt bra och spännande plats för ett barn som mest vill plocka blommor, klättra i träd, veva vatten ur en brunn, elda i vedspis och, med skräckblandad förtjusning, följa med ner i den mörka fuktiga matkällaren under köksgolvet.

Jag minns inte sista gången jag var där. Kanske såldes den för 15 år sedan. Kanske var det längre sedan än så. Men eftersom världen är så himla himla liten finns en liten del av den här hemma hos mig nu, ändå.

Vi började i parallellklass hösten 2012, Jonathan och jag. Våren därpå blev det vi. Han med världens bästa famn och hon som passade i den alldeles perfekt. Åtskilda under uppväxten av 231 kilometer tallkantad E4. Bureflickan, med en mormor som över ett decennium tidigare sålt sin stuga, och Själevadspojken med sin pappas faster, som köpt den.

Jag har aldrig trott på ödet, men jag tror att en möjlighet ska tas när en möjlighet ges. Så när det lilla sammanträffandet uppenbarade sig hörde jag av mig, förklarade det sentimentala värdet, och visst kunde vi få spisen. Ett år, fem par händer (och axlar, rygg och lår) och några svordomar senare lyckades vi tillslut bära in den under vårt tak. Ibland träffas den av en solstråle från väst, där den står undangömd i hörnet och bidar sin tid. I framtiden har den en självklar plats i ett nyrenoverat kök, i det här hemmet vi skapar tillsammans.

2 kommentarer

Som du skördar får du fika

Jag tänker att enklaste sättet att skildra berättelserna som skapades i min bortavaro är att återskapa höstens händelser i kronologisk ordning. Så nu backar jag bandet till septembers sista vecka, när gräset fortfarande var grönt och björklöven fortfarande hade klorofyll kvar att plundra innan vinden kastade dem till marken. Vi stannar till på skördemarknadnaden i Lövånger kyrkby – en av årens absoluta höjdpunkter.

Uppradade längs fasaderna på de gamla stugorna står knalleborden. Fyllda till bredden av fisk, bär, saft och bröd. Grönsaker, karameller, produkter för hus och hud, stickade vantar och säsongens växter.

Det är nästan omöjligt att hålla fokus; jag vill stanna och lukta, känna, smaka. Men min tid är begränsad (egentligen hade jag den inte alls, men en måste för fan prioritera) och jag siktar in mig på de bord och stugor som erbjuder det jag kom för; zucchinimarmelad, älgörtsdricka, mjukkaka och blåbärsmust.

Helgen därpå dukar vi upp till en riktig drömfrukost, vi som inte ens är frukostmänniskor. Allt udda loppisporslin fylls med rostbröd och mannagrynsgröt. I varsin kopp; kaffe och te mot trötthet och förkylning.

En såndär typiskt bra start på dagen som en kanske borde unna sig lite oftare – men det är ju så himla skönt att ligga kvar i sängen. Och om inte solen orkar stiga upp, varför ska jag?

Kommentera

Livstecken

Bloggosfären anropar Thea – här kommer ett livstecken! Antalet fina berättelser jag har att dela med mig av från min bortavaro är ungefär lika många till antalet millimetrar snö som landade på vårt röda tegeltak där i andra halvan på oktober. Men, innan jag guidar er igenom senhösten tänkte jag beröra det som väntar alldeles runt hörnet, nämligen presentperioden!

På söndag är det farsdag, och i år är jag lite extra nöjd med hans present. Sådär så jag egentligen vill ha den själv. Men det jag tänkte fokusera på i det här inlägget är själva inslagningen – som jag gärna lägger minst lika mycket tanke och energi på som att välja innehållet. Allra helst använder jag pynt som finns på gården – och det var verkligen i sista stund som jag samlade in torkade delar av busken intill bron, frusen daggkåpa och frostbitna lingonknippen. Annars är granris en favorit som alltid är tillgänglig (och som luktar sådär fantastiskt gott).

Jag slänger aldrig de kartonger, snören och inslagningspapper jag får med mig hem. Oavsett längd och skick kan de alltid användas på nytt – det är en rolig kreativ utmaning som dessutom gynnar det både miljö och börs. En helt vanlig kartong kan du enkelt ge en ojämn yta genom hjälp av att dra loss delar med silvertejp. Snöret är från saffransskorporna vi fick av Jonathans mormor förrförra julen och dekorationen i all sin enkelhet är en kvist från gården.

Precis lagom dos kreativitet så här en fredagseftermiddag när mörkret lagt sig utanför fönstret tidigare än någonsin i år. Nu ser jag fram emot att dekorera julklapparna minst lika fint – mitt mål i år är dessutom att majoriteten av inköpen ska vara lokala, utöver de klappar jag tillverkar själv. Är det något ni vill att jag delar med mig av förresten? Hojta i sådana fall, så fixar jag <3

3 kommentarer

Funderingar & frånvaro

Hörni, jag kommer bli frånvarande här inne en tid framöver. Inte för att det är något ovanligt med flera dagar av tystnad från min sida, men för en gångs skull vet jag det liksom i förväg och kan, med er hjälp, kanske göra något spännande och informativt av både pausen och återkomsten!

Helgen spenderar jag i landets mittpunkt (bokstavligt talat), nämligen i Sundsvall. Mitt yngsta syskon har börjat studera till lärare och trots att det gått mindre än en månad sedan insparken känner mellansyskonet och storasyskonet att det är hög tid för kramkalas. I början på nästa vecka ska jag möta tidigare nämnda deadline och även om det är lite gruvsamt så känns det också som att det mesta är under kontroll.

Men innan jag kommer tillbaka och bland annat kan berätta om en fin fredag på skördemarknad, ett besök hemma hos mormor, ett nytt jobberbjudande och ett nytt hjälpmedel i mitt liv så tänkte jag ta tillfället i akt och kolla med er; har ni några önskeinlägg? Några funderingar?

Högt och lågt hörni, alla tankar och frågor är välkomna här! Om ni bara vill berätta något fint, sorgligt, roligt eller knäppt som hänt er de senaste dagarna är det givetvis också en väldigt fin namnsdagspresent. Kram på er, vi hörs om några dagar <3

2 kommentarer

Men blåast av allt är nog blåklint ändå

Varken huvud eller kalender har särskilt mycket plats för skapande just nu, hur sorgligt det än är att erkänna. Därför är jag extra tacksam för det här lilla projektet, som tar minimalt med tid men bidrar till några extra djupa andetag. Av påsen med blåklintfrö som jag sådde i pallkragen i juni, med förhoppningen om att kunna göra saft på dem, var det slutligen två som kämpade sig ända in i blom.

Nu hänger de på tork i mitt arbetsrum, intill min lilla drömfångare i björk och spetsduk. Vill gärna läsa in något tecken på att resultatet blir fint även om förutsättningarna inte alltid är rätt, men mitt humör låter mig hellre fokusera på alla de små frön som inte kom någonvart. Därför har jag bestämt mig för att de inte fyller någon djupare innebörd annat än att de blir ett minne från vår första sommar i huset. Så småningom tänkte jag ge dem sällskap av ljung och mynta men det får bli vid nästa syresättarstund.

Hur tar ni vara på naturen i höst? Berätta gärna <3

4 kommentarer

Det blir alltid bättre framåt natten

Kära dagbok. Hur mycket jag än försöker undvika det verkar jag vara så genomdränkt svensk att jag inte kan låta bli att nämna vädret i vart och vartannat inlägg. Jag svär att ”ett annat ord för september, nio bokstäver, vågrätt” är n e d e r b ö r d.

Vanligtvis gör inte regnet mig något. Det är få ljud som är så lugnande och harmoniska som droppar mot tak och fönsterrutor, gärna i samband med häftiga höstvindar som river i tallkronorna ute på gården. Men efter flera veckor av ihärdiga skurar är gräsmattan mer lik en oerhört grund sjö med ohyggligt mycket alger och jag är berövad mina trädgårdspauser med besök till äppelträd och kryddland.

Å andra sidan kanske det är bra, för den lille prokrastineraren i mig har numera väldigt begränsade alternativ som kan ta mitt fokus från studierna. Det är sex dagar till deadline och idag satte jag mig i mitt gamla flickrum och omgav mig med sånt som är gott (kaffe och trattkantarelltoast) och sånt som inspirerar (självbiografier och västerbottniska noveller).

Förstörde en ny fin skrivbok genom att börja skriva i den (varför blir det alltid så?) och började reda ut begreppen narrativ, temporalitet och kausalitet. Sakta men säkert började det klarna, även om himlen utanför fortsatte vara envist grå.

När jag tog den här bilden hade en liten liten idé om temat kring min berättelse börjat formas i mitt huvud. Men sedan föll mörkret och jag fylldes av något helt annat. En känsla att hålla fast vid. Den ska få gro under mina bästa, mest kreativa timmar, ända till läggdags. Förhoppningsvis känns den lika självklar imorgon. Jag tror det kan bli himla bra. Lärorikt och fint, om inte annat.

2 kommentarer

Sekunderna innan deadline

Det är drygt två veckor sedan mejlet landade i min inkorg. Det där jag fick veta att jag var en av reserverna som fått plats på en av landets mest eftertraktade distansutbildningar; kreativt skrivande. Jag blev såklart jätteglad, uppfylld av förväntan på att få lära mig mer om skönlitterärt skrivande. Det är ju raka motsatsen till texterna jag vanligtvis skriver, där mina åsikter ska vara osynliga och min närvaro ska hållas till ett minimum.

Såhär tre veckor in i första momentet har jag hunnit läsa i en av våra kursböcker och satt mig in i vad den första uppgiften innebär. En självbiografisk text med inslag av fiktion, tre till fem sidor lång. Det är en vecka till deadline och jag vet fortfarande inte var eller hur jag ska börja. Idéerna som vanligtvis dyker upp lika tätt och självklart som svampar på en hösthärjad gräsmatta är lika frånvarande som septembersolen.

Men jag kämpar på, trots att kaffekopparna blivit fler än antalet ord är skrivna. Jag sätter mig i husets minst stökiga rum, bland calatheorna och skrivmaskinen, med inspirationsblocket och en kaka. Försöker varva ner, försöker hitta något hos mig själv som jag vill skildra. Fånga en känsla, återvända till ett minne, skapa en fantasi i berättelsen om mig. Idag finns ingenting konkret, bara fragment som försvinner på ett ögonblick. Sådär som de så ofta gör nuförtiden. Idag är kaffekopparna helt klart fler än orden. Men tillslut, när sekundvisaren obarmhärtigt tar mig närmare sista klockslaget för inlämning, kommer det att lossna.

Det gör det alltid.

6 kommentarer

Lugnet efter stormen

Dagarna springer förbi i vanlig ordning. En tredjedel av favoritmånaden har passerat, mestadels försvunnit i blåst och regn och äppelträden har börjat få frukt. Luften är sådär mjuk som bara höstluft kan vara. Fylld av dofter. Hallonbuskarna är konstant överfulla, precis som mitt huvud, och jag hinner plocka nästan två liter under den halvtimme jag får innan regnet börjar ösa ner. Ljudet av smattret mot rutan väcker långsamt sinnet till liv, ger mig ork att boka in både tandläkarbesök för den onda visdomstanden, kontrollera att samtlig kurslitteratur är tillgänglig på biblioteket inne i stan och skriva några bortglömda rubriker till bilagan jag producerat sedan början på förra veckan.

Jag har sagt det förut, men det här allt eller inget-livet jag lever är så himla märkligt. Av någon anledning lyckas alltid alla förfrågningar, måsten och inhopp dyka upp i en enda stor klunga. Sedan tar det liksom flera dagar att anpassa mig till det plötsliga lugn som uppstår när alla uppdrag är avklarade, och jag går vilset omkring hemma i huset och undrar var jag ska börja. Vad jag längtar efter mest. Om det är det prestationslösa skapandet och kreativiteten i mitt arbetsrum, om det är en bra bok att försvinna in i eller om det är att få ordning på rutinerna, som troligtvis snart ställs på ända igen. Oftast hamnar jag ute på gården, går över en vildvuxen gräsmatta dekorerad med ögontröst och gulnande björklöv. Plockar snabbt en näve av de blåbär som inte redan tagits omhand. De ryms perfekt i den lilla keramikkopp jag gjort.

Längtar efter trattkantarellerna, gör soppa av de vi hittade i fjol. Känner skräckblandad förtjusning över höstens första inlämningsuppgift och ser framemot en vecka av- och frånkoppling på Kroatiens kust. Livet är fint, om än det också känns lite upp och ner ibland.

Hur mår ni i höstrusket?

2 kommentarer

37 meter över älven

Julinatten är några nyanser mörkare än vanligt. En kompakt barriär av moln skapar ett matt filter över landskapet framför oss, som en grumlig skymning som ögonen aldrig tycks vänja sig vid. Under oss byts det norrgående körfältet på Europaväg 4 ut mot länsväg 353. En väg som består av de där oregelbundna asfaltslagningarna, charmigt varierande i nyanser i ett lapptäcksliknande mönster. De där som är bland det finaste jag vet. Den tar oss genom ett sovande Nyåker, förbi skylten som visar vägen till ortens berömda pepparkaksfabrik, upp jämsides med ett par älgar som vågar sig fram i skydd av dunklet. Vi tar höger och rullar nedför en brant sluttande backe.

Och så, plötsligt, byts de mörkgröna väggarna av barrskog som omslutit oss mil efter mil ut mot silverfärgade linjer. 164 meter stålräcken ramar in en av Tallbergsbroarna, leder oss rakt över Öreälven.

Ljudet från älvens brus når hela vägen upp. Fyller luften mellan de tre broarna, 37 meter ovanför vattenytan. Kronor av tall och gran bildar en oregelbunden horisont av grönska som fyller hela blickfånget, oavsett väderstreck. Det är så oerhört mäktigt, i all sin enkelhet, i den totala stillheten och tystnaden.

Jag beundrar utsikten ett tag. Registrerar långsamt och metodiskt varje vinkel, känsla och intryck för att lägga det säkert tillrätta i episodminnet. Det är beundran, litenhet, storhet och stolthet. Det är ett sting av sorg för hur lite jag faktiskt sett och upplevt av mitt län, men också beslutsamhet över att se till att det ändras. Och det är glädje och förväntan över framtida äventyr, att överväldigas likadant av något annat som gömmer sig där ute.

När regnet tilltar fäller vi ihop våra paraplyn, gör en u-sväng och åker söderut igen. AC:n fyller bilen med doften av älggräs och dagg medan vi lämnar ett av julis finaste semesterminnen bakom oss och jag fantiserar om ett kärt återseende i en brandfärgad höstdag och en snötäckt norrskensnatt.

7 kommentarer
1 2 3 5