Etikett med vett (på fem sätt)

Skapande, Tips

Plötsligt var vi här igen; första december och första advent. Startskottet på – och nedräkningen till – min mest känslo-ambivalenta högtid. Tycker ju så mycket om gemenskapen, dekorationerna och stämningen som julen för med sig, men det är också en tid jag förknippar med stress och (efter en november med singles day och black week) peak-magknip över all onödig konsumtion.

Skalar ner och tänker om lite inför varje år. Hur kan jag göra julen mer hållbart på alla vis, både miljö- och orkmässigt? Vi delar numera upp firandet på flera dagar istället för att besöka alla på julafton. Pratar mer om klappar – vad vi faktiskt behöver och var vi införskaffar dem. I fjol fixade och tipsade jag om innovativa sätt att slå in presenter på och tidigare (här och här) har jag också delat med mig av tips på fina presenter att fixa själv.

I år är det etiketternas tur. Det är ju så otroligt onödigt att köpa nya varje år, bara för att klistra fast och sedan slänga bort.

Här kommer därför fem tips på etiketter du enkelt kan göra själv och använda år efter år – oavsett tillfälle eller form på paketet.

Psst! Vill du ha tips på andra hållbara och kreativa DIY-projekt att göra i jul (klart du vill!) så bör du också titta in hos Alicia, Jackie och Jenny – vi gör nämligen en liten adventspecial ihop i år!


Har du lite färg över hemma? Kanske en och annan julkula också? Om inte så är second hand-butikerna är just nu överfulla med julkulor. Senast fick vi fem stycken för fem kronor.

Måla namn på kulorna och fäst på respektive klapp. Vi hade till och med lite svart tavelfärg över, så här skrevs namnet med krita och blir därför ännu lite mer användbar!


Nära till skogen? Leta på marken efter en gren i önskad tjocklek och såga centimetertjocka bitar. Borra hål och skriv namn på valfritt sätt – jag använde en helt vanlig svart penna. Trä jutesnöre genom hålet och knyt fast.


I julklapp har jag tidigare fått stansar i metall. De är otroligt användbara, inte minst när det kommer till just etikett-skapande. De funkar på de flesta material; läder, som här ovanför, till exempel. Finns ofta överblivna stuvar på hobbybutikerna eller på second hand. Äger du inte en håltång kan du göra hål med hammare och spik.

Stansarna funkar minst lika bra på trä, så det är också ett alternativ. Andra alternativ för etiketter i trä är att helt enkelt måla eller använda en brännpenna.

Etiketterna som syntes i fjol får framhävas som sitt eget tips i år. De är inte direkt några du använder år efter år, men de hamnar i alla fall i magen istället för i soptunnan. Passa på att fixa några under pepparkaksbaket!

Möjligheterna och materialen att använda för år-efter-år-etiketter är i princip obegränsade. Jag har framtida planer på att skapa varianter i betong, keramik och broderi. Kanske blir det några trävarianter med brännpennan också.

Annars är lufttorkande lera ett bra alternativ för både etiketter och pynt – och för det har Jackie faktiskt gjort ett recept! Inne hos Jenny hittar du dessutom tips om tre snabba julpynt att göra av det tyg och garn som finns hemma i gömmorna och Alicia har knåpat ihop en DIY-beskrivning av hur du binder en krans av lärk, komposterbar utan stomme eller ståltråd. <3

Jag tänker att om tiden fram till jul får vara lite mer sånt här, i kombination med fika och kompisar, så blir det nog den mest hållbara hittills, både för samhälle och själ.

4 kommentarer

I glasblåsarens värld

Skapande

Hej på er. Jag kämpar på i det töcken som är november, utanför algoritmer och hashtags. Försöker skydda mig mot den ångest och hopplöshet som singles day och black friday (black week!) bygger upp inom mig. Mot apatin som kommer med den samhälleliga konsumtionshetsen.

Utanför filter och flöden är livet fint. Tittar på golv nu när 90-talsmattan börjar släppa. Fikar länge med vänner, grottar ner mig i fan fiction och i helgen körde vi en knapp timme norrut för att njuta av Jonathans julklapp (natt på hotell) och min vinst i en adventstävling i fjol (presentkort för att blåsa en glaskula hos Heta hyttan i Piteå). Och det är det sistnämnda jag tänkte berätta om för er idag!


Jag brukar säga att när du får prova på ett nytt hantverk får du inte bara kunskap om en teknik eller ett material; du får också en mycket djupare förståelse för värdet av saker. Förståelse för tiden det tar att skaffa sig och bemästra kunskapen som krävs. Förståelse för tiden det faktiskt tar att skapa något för hand – inte bara vid det enstaka tillfället, utan också alla gånger det inte gick som du tänkt.

I en värld fylld av massproduktion, slit-och-släng-mentalitet och prisjakt är en lärdom jag aldrig vill börja ta för given.


Av alla olika hantverk jag provat på hittills är glasblåsning det allra häftigaste. Det var mycket olika information i olika steg under de få minuter jag hade på mig, men Linda var en otroligt duktig lärare. Efter att ha värmt upp glasmassan första gången rullade jag det i pigment – en turkos färg jag valt i förväg.


Sedan åkte den i 1400-grader-ugnen igen. Viktigt att komma ihåg att snurra på pipan hela tiden. Tio sekunder inne, sedan ut och rulla i färgen en andra gång.


När färgen smält in och jag tryckt till formen i en mall hjälpte Linda till att lägga på ännu mer glasmassa.


Sedan förberedde hon massan för nästa steg; blåsandet!


Och det var så himla fascinerande att se kulan växa, för det kändes verkligen inte som att luften jag tryckte ur mina lungor tog vägen någonstans. Och hela tiden; snurra blås snurra blås snurra. Till sist; stopp!


Slutligen brände Linda in mina initialer och la kulan på kylning till dagen. Som en liten, liten boll av norrsken.


Och dagen därpå såg den ut såhär. Som ett annat slags norrsken, turkost istället för grönt.


Hade stora planer för kulans hemkomst och bad därför om att vi skulle lämna ett hål på ovansidan.


Fästet för upphängningen satte Linda därför på sidan av hålet istället för att täppa igen det.


Valde nämligen färgen utifrån de nyanser vi har i sovrummet. Genom hålet trädde jag i en ljusslinga och så fort jag fixat ett hänge (eller en passande fot) ska den få bli fönsterlampa.


Det finns många saker att tänka på när det kommer till presenter. Personligen tycker jag att behov och källa (av vem, vad och var och hur en sak tillverkats) är de allra viktigaste att ta hänsyn till, förutsatt att presenter är något som ska ges överhuvudtaget. Jag hoppas att vi är på väg mot ett samhälle där vi inte handlar för handlandet skull. Där vi gör medvetna (och allra helst lokala) val.

Men jag tror också det finns ett stort värde i att ge bort eller unna sig själv upplevelser som dessa; möjligheten att få skapa ett alster du kommer värna om. Det resulterar nämligen inte bara i ett minne för livet utan också i kunskap om allt det arbete som ligger bakom hantverkens priser som så många så ofta kritiserar; två återbrukbara saker som absolut inte hamnar i slit-och-släng-hjulet.

Tips! På studieförbund som vuxenskolan, medborgarskolan och studiefrämjandet finns det kurser över hela landet. Jag har själv provat både keramik, smide och baka i bagarstuga. Kolla också med lokala kreatörer i din närhet om de har prova på-tillfällen – färdiga kurser eller möjlighet att skräddarsy något som passar dina önskemål. För den som tycker om att resa rekommenderar jag ett medlemskap hos STF – då får du rabatt på alla boenden och ännu en anledning till en spännande hemester nästa år. Kanske ses vi på Stora Fjäderägg, Holmön eller i Saxnäs? <3

En kommentar

En korg med klenoder från kyrkstan

Fått & fyndat, Lokalt

Igår var det lördag. Den 21:a. Tre månader och tre dagar till jul. Det känns som det är ungefär där gränsen går för när något är nära och ändå långt borta. September-oktober går på ett ögonblick samtidigt som november är den långsammaste månaden på året. Dubbelt så fort, dubbelt så långsamt.

Men nu var det lördag och knappt en vecka kvar av min bästa månad och jag vandrade runt på den årliga skördemarknaden i Lövånger.

Direkt jag korsat vägen från parkeringen möttes jag av doften av nybakt mjukkaka. Jag går alltid två varv, ett för titt och smak, ett för köp, men mjukkakan tar alltid slut snabbast och det ville jag såklart inte riskera.

Följde doften in hit, köpte fyra påsar. De är mitt bästa bjud och jag hoppas på många sådana stunder i höst. Sedan vandrade jag vidare bland grönsaker, frukt, kakor, karameller, bär, saft, kött, textiler och smycken. Såg ovanligheter som 6-pack netting (Västerbottens landskapsfisk) och svart trumpetsvamp i drivor.

Njöt länge av materialet och färgtonerna vid Bergsåkersgårdens bord. Tycker det finns en så tydlig tanke i deras uttryck, från form- och färgkombination till det grafiska som de tagit fram med Kajsa. Och alltså, tänk att få sova middag i den där åkpåsen, va! Önskade nästan att den fanns i vuxenstorlek.

Vid ett annat stånd stod en försäljare och bjöd på bitar av sin eldost. Den liknar löpeld (från Svedjan Ost), som i sin tur är en annan lokal, lite mjukare variant av halloumi. Eldosten var lika underbar och under andra varvet hamnade två förpackningar av saffrans-varianten i min korg.

Här fanns också must och marmelad, men det första gör vi själva i år och det andra köpte jag från två andra bord. Sprider gärna ut mina inköp om liknande produkter finns på flera ställen och stämmer med mina önskemål. Då får jag också se fler bord på nära håll.

Mina burkar och flaskor med Västerbottenssåpa är fortfarande inte slut, men det var fint att se att andra hade chansen att snabbt fylla på sitt förråd.

Inför nästa års marknad ska jag komma ihåg att inventera lite i trädgården också. Läsa på lite. Det finns alltid så mycket fina, prisvärda och härodlade växter att köpa hem.

Efter två varv var korgen fylld till bredden med klenoder från kyrkbyn. Några att behålla, några att ge bort;

På kvällen var det nämligen dags för kombinerad inflyttnings- och 30-års-fest.

Gjorde en liten insats i skaparrummet och fann en perfekt trälåda att packa presenten i.

Två små, små vitlökar. En mjukkaka, tre sorters marmelader (honung, hjortron, tomat) och en burk åkerbärssylt. Grönkål, palmkål, purjolök.

Morötter, polkabetor och rödlök. Hoppas och tror att det blev en låda fylld av smaksensationer! <3

Har fått en kommentar med önskemål om en sammanfattning av de marknader jag tänkt besöka i år. Dessvärre är det ju inte alltid så lätt att känna till dem såhär i förväg, utan ofta tipsar jag om dem på min instagram (framför allt i min story) så fort jag hittar åt datum och plats – oavsett om jag själv har möjlighet att närvara. Många gånger är det ju faktiskt, roligt nog, en helt ny marknad som dyker upp!

Men! Det finns såklart också de mer etablerade kopplade till högtider som återkommer. Julmarknaderna finns ofta i varje kommun och är bara ett knapptryck bort på google, så fort vi genomlidit en större del av november. Har de senaste åren själv besökt den på Nordanå i Skellefteå, men skulle väldigt gärna åka ner till den på Gammlia i Umeå också. Vi får se vilken av dem det blir i år! Kanske båda?

2 kommentarer

Det blir inte mer lokalt än såhär

Lokalt, Växtligheter

Igår blev det mitt-i-veckan-must! Typiskt bra onsdagsgrej, tycker du inte? Verkligen på tiden också, för nu kommer frostnätterna och de flesta äpplen har ju börjat falla till marken.

Så igår plockade vi dem allihop, från gräsmatta och från gren. Mer närproducerad produkt går knappast hitta. Äpplena var inte lika många som i fjol (då vi typiskt nog inte mustade utan gav bort allt), men det blev en lagom mängd för premiär-pressandet!

Jag trodde de mosades i själva fruktpressen, men så var inte alls fallet! De ska mosas innan, serevettu, det berättade min mamma över telefon. Fick tips om att stoppa några äpplen åt gången i en bärkasse i plast och slå sönder med hammare.

Helt plötsligt blev det alltså också ett tillfälle att ta ut lite ilska på livets och världens orättvisor. Ganska många slag senare tömde vi krosset i nätet och behållaren och byggde på med lock och träbitar. Har du aldrig mustat finns det en helt ok video här, minus momentet med hammaren (okej jag tog första bästa film som hade liknande press som vi och du kan spola fram till 2.20 direkt).

Sedan vevade vi. Runt, runt, runt. Nedåt, nedåt. Till slut sipprade saften fram, så småningom i allt snabbare takt. Det blev trögare ju närmare botten vi kom och det är definitivt nödvändigt att vara två ifall du inte kan kila fast din press på ett väldigt stabilt sätt.

Och idag har flaskorna skållats i ugnen (110 grader i 10 minuter, plastdetaljer och korkar kokade jag i kastrull lika länge) och musten pastöriserats (78 grader i 15 minuter – kom ihåg att röra om så det är samma temperatur överallt). Häll upp direkt i de varma flaskorna och låt svalna under en filt innan du ställer flaskorna mörkt och svalt och tar fram en åt gången tills det är slut. Musten går såklart frysa också, men då måste du tänka till hur mycket du fyller flaskorna (och kanske helst använda ett lite mer flexibelt material. Pet-flaskor, till exempel).

Öppnade håller de sedan en vecka i kylskåp, står det lite varstans. Som om det vore möjligt att inte dricka upp allt på en gång, va. Älgörtsdrickan fick sig precis en konkurrent, och det säger inte lite när det kommer från mig. Det vet du ju.

 

Mustar du i år? Eller kanske sylt, gelé, mos? Berätta gärna <3

En kommentar

Omtanke du får i förbifarten men som stannar i hjärtat länge länge länge

Fått & fyndat, Livet

När äpplena kommer in har hösten slagit ut på allvar. Det är snudd på tradition (jag vet inte hur många upprepningar en tradition kräver) att ställa några stycken där intill vår tv. Låta rummet fyllas med äppelarom.

I år står något nytt-nytt där bredvid. En ljusstake i keramik som jag spanat på i nästan tre år. Den är inspirerad av betongpelarna som höll upp världens längsta linbana. Kändes så innerligt ovant att gå in i en butik och på förhand veta precis vad jag skulle komma ut med. En present till mig själv, från mig själv (genom presentkort från farmor och farfar<3). Konstnären är ursprungligen från Boliden förresten, orten som linbanan en gång gick till och från. Det berättade de i butiken.

Men hörni, nu kom jag av mig. Det här inlägget tänkte jag dedikera åt allt fint och omtänksamt som människor i min närhet gett mig den senaste tiden, bara sådär.

Som de två disktrasorna min kompis Erna virkat, i grått och i gult. Så vackra och rejäla och nästan sådär för fina för att användas. Fick dem i vintras, ihop med en burk av de allra godaste hembakta kolasnittarna (som tog slut i ett nafs).

Broschen i rotslöjd har jag fått av mormor. Har aldrig sett maken till pill. Uppskattar den extra mycket, att jag får bära den vidare, sedan jag gått kurs i hantverket och verkligen kan förstå mängden tid och kärlek som investerats i skapandet av den.

Till en fikadejt på Society mitt i veckan hade Ethel med sig ett klotljus hon stöpt själv, och två grytlappar hon skapat genom att återbruka en kofta (och automatiskt får lite extra höstmys-känsla). Blev så himla överraskad och glad!

Och det här då! En stor samling näver som snälla Jenny ville rädda från sin farmors flyttrensande. Ett favoritmaterial som jag nu får möjlighet att utforska mer <3

Lavendelpåse, vykort och broderigarn i naturnära toner kom Alicia med på sitt besök i mitt hemma, nu i sommar. En hel goodiebag hade hon med sig, faktiskt, för utöver dessa vackra alster och material fanns där också de mest fantastiska ätbara gåvorna;

…örtsalt från Brunnen och (hennes släktings lokala) rapsolja från Säby Gård..

 …jordgubbsmarmelad med prosecco inhandlad under ett besök på Nora gård….

 …och kaffe! 100 % ekologiskt och rostat på hennes Värmdö. Ser fram emot att smaka, vill att det ska bli på en dag när jag verkligen kan s m a k a, länge. Kanske till helgen? Ja.

Och så, sist och minst, men inte till värde; kådsalva från Julia. Fick arbeta med några porträtt till hennes hemsida häromdagen och som ett extra tack gav hon mig den. Används på torr hud (vintern kommer) och kan också hjälpa till att dra ut stickor.

Tänk ändå, vilken glädje och omtanke det finns i de mest spontana av gåvor. En sån ynnest det är, att vara omgiven av er <3

 

2 kommentarer

Gåvor från gården

Här bor vi, Växtligheter

September är skatternas månad. De finns överallt – i skogen, i träden, i buskarna och slänterna och risen. I pallkragarna och rabatterna.

Tacksam över möjligheten att sedan länge ha haft några semesterdagar avsatta för den här veckan. Att i lugn och ro få göra höst både ute och inne, på gård, i hus och i kropp. Har simmat lugnt och länge nästan varje dag (jo, till och med utomhus), strosat på skördemarknad och packat in alla fynd i kyl och frys. Häromveckan plockade vi få, men enorma, kantareller som har rensats och förvällts. Nu i veckan var det hög tid att ta in de gåvor som gården har till skänks. Vi tittar!

Hallonen är mindre nu, men många mognar fortfarande. Har plockat i omgångar sedan juli, 12 liter totalt. Mycket har jag gett bort, vi har helt enkelt inte plats eftersom många fjolårsliter ännu är oätna. Plockar gärna, vill inte att de ska gå till spillo, men nu när bladen börjar rodna är de flesta snudd på övermogna och jag tänker att fåglarna också ska ha sitt.

Tomaterna mognar också, men nätterna är kalla nu. De gröna som återstår ska knytas på snöre och få fortsätta få färg inomhus.

Paprikorna är redo för höstgryta!

Och de grönsaker som fått varsin skylt i keramik likaså. Att vi reste bort under en av sommarens varmaste veckor gjorde dem inte direkt gott, men med tanke på hur lite kärlek de fått har de, litenheten i storlek och antal till trots, ändå gett mångdubbelt tillbaka.

Både rödbetorna och de gula morötterna gav ordentligt med blast åtminstone. Kanske borde vi prova göra pesto?

Äppelmust (premiär!) hoppas jag också hinna med inom kort. Mycket faller till marken nu, har inte gallrat kart alls i år. Annars får det bli äppelkaka att plocka fram i vinter – det är ju inte heller så dumt.

Lokalt äter vi för hela slanten! Grönsaker i ugn och vår lokala variant av halloumi; löpeld från Svedjan Ost! Så himla gott, är glad att allt fler restauranger här hemma också väljer att servera den lokala varianten istället för den långväga importerade.

Väntar på att få plocka in blommor gör jag också. Hoppas så innerligt att solrosorna ska hinna slå ut innan frosten. Jag sådde dem kanske lite, lite för sent och satte dem lite, lite för skuggigt. Håll tummarna för mig?

Ja, lite så har det varit på gården i veckan. Än finns det lingon i slänten och äpplen på träden att skörda vid tillfälle, men det blir när det blir.

För i veckan jobbar Jonathan alla sju dagar, och det är viktigt att hinna kramas också.

 

Samlar du något nu, när september är som mest givmild?

2 kommentarer

Septembers första skördemarknad

Livet, Lokalt

Har längtat i flera veckor efter den här lördagen mitt i månaden. Idag var det nämligen dags för den årliga skördemarknaden i Bureå Hembygdsgård! Vi vaknade tätt inpå klockslaget, klädde oss i septemberlufts-snälla tröjor, spände korgen på pakethållaren och trampade iväg ner på byn.

Var där knappt en kvart efter öppning och redan var det fullt med folk som köade för att betala för bröd, fisk, textiler, smycken och bakverk. Vi ställde oss genast i den längsta, där vi så småningom betalade för röd- och polkabetor, purjolök och en burk havtornsmarmelad.

Tyvärr fanns det ingen grönsakskorg i år, men nöjd med köpet var jag ändå!

Jonathan hade ögonen på bordet med honung – vi köpte en burk flytande guld, slungad i morse. Så glad att se hur hållbarheten tar allt mer plats också, bivaxdukar är så himla bra substitut för att minska användningen av det betydligt sämre foliet i aluminium eller plast.

Vi gick två varv och fyllde korgen med ätbara skatter innan vi kände oss nöjda för idag.

Sa hej hej till min bästa keramiklärare Linda, som i vanlig ordning hade det finast dekorerade bordet med det finaste utbudet!

Titta bara! Små skålar och ljusstakar och tallrikar och saltskålar – allt i mjuka, naturnära toner. Längtar så efter att få kliva in i hennes verkstad igen, förhoppningsvis finns möjligheten om några månader <3

När magarna började kurra köpte vi vårrullar som vi åt nere vid älven. Jonathan var mycket nöjd över detta.

Sedan packade vi allt i cykelkorgen (som kändes säkrare än korg-på-pakehållare nu när vi hade ömtåliga varor att frakta) och begav oss hemåt igen.

En mycket fin fångst på septembers första skördemarknad. Lite senare i höst bär det av till Lövånger och då får vi fylla på kylskåpet ytterligare inför vintern. Honungen och havtornsmarmeladen kommer såklart räcka ett tag, men äggdussinet tar nog slut redan nästa vecka.

Detsamma gäller för betorna och purjolöken – grönsaker i ugn är ju så himla gott både som middag och matlåda. Älgört- och rabarbersaften brukar också kunna gå åt i en rasande fart, men jag försöker spara älgörten till sommaren, för ingen dryck svalkar så bra som den.

En korg, fylld till bredden med lokala varor. Det är rikedom för mig.

 

Har du någon skördemarknad i din närhet? Vilka skatter fyller du då helst korgen med?

2 kommentarer

Saxnäs ovan & under ytan: vattenfall, bergsreflektioner & fjällsnorkling

Guider & äventyr i mitt Västerbotten

Hallå, hörni, hej! Vi är 12 dagar in i min bästa månad och livet är så fint. Har sparat några semesterdagar till nu, för att i lugn och ro kunna samla in, plocka bort, städa undan. Och, såklart, njuta av den här tiden som varje år går lite för fort.

Dessutom visste jag i förväg att äventyret från i helgen, hur roligt och efterlängtat det än var, skulle ta ut sin rätt på min ännu ganska lättpåverkade kropp. Det kändes vettigt med en kortvecka med extra sovmornar, helt enkelt.

Tack vare det kan jag också i lugn och ro berätta om våra 24 helt fantastiska timmar under och ovan ytan i Saxnäs – och om glädjen i att få checka av ”fjällsnorkling” på min önskelista över kul saker att göra i år (och i livet)!

Vi gav oss av tidigt på lördagsmorgonen. Himlen var grå och vattnet spegelblankt på varenda sjö, träsk och tjärn vi passerade – timme efter timme. Totalt fem till antalet, kisspaus inräknat, på vår färd 35 mil inåt länet.

Vi passerade Bäverhult, Åmliden, Rökå, Aspliden Kristineberg och Björkliden. Körde över Vindelälven och förbi korsningen som kunnat ta oss till Skog och Mark.

Fick en kort glimt av Vilhelmina, som jag en dag vill stanna till i på riktigt för att riktigt ta in. Älskar samhällen som dessa; små (till invånartalet) och stora (till utbudet) på samma gång, eftersom de är centralort.

Och lagom till lunch var vi framme på Saxnäsgården! Vilken utsikt att bli mätt till, va!

Väskor upp på rummet, varma tröjor på (termometern visade åtta grader) och ut på upptäcksfärd. Vi såg en skylt som berättade om en badplats med turkost vatten och bestämde oss för att hitta den.

Och precis när vi skulle ge upp, tveksamma på om vi alls var på rätt väg, svängde vi in på en ficka för att vända. Precis där fanns också en skylt med texten ”badplats” och en pil. Alltså! Ändå! Så vi hamnade här, där, och Albin kastade macka på det kristallklara (men, pga. mulet väder inte så turkosa) vattnet.

Här sa vi något i stil med ”en stuga här vore inte så himla dumt alltså”.

Sedan vände vi tillbaka mot hotellet. Hej hej renarna!

Innan maten gick jag och Jonathan förbi den vackra Ricklundgården. Den hade tyvärr stängt för spontanbesök (och jag hade inte varit noga nog att höra av mig – vilket jag ångrar väldigt i efterhand) så vi smög omkring utanför och beundrade byggnaden och den tillhörande utsikten.

Titta bara! Emma och Folke Ricklund skapade sin drömvilla i italiensk stil på 1940-talet. Gården är idag bevarad så som den stod vid Emmas bortgång 1965 och används som museum och residens för konstnärer och kulturarbetare.

Emma drev pensionatet Saxnäsgården. Lite drygt 50 år senare checkade vi in där.

Vi åt en fantastiskt god middag. Blir så genuint lycklig varje gång det är så tydligt lokala råvaror. Röding och ren och kantareller och potatis. Mmmh.

Mätta och belåtna gav vi os ut igen för att ta vara på dagens sista ljus. Först fotade jag Albin och Ernas lilla Saga, som blir ETT(!) ÅR(!) på söndag. Gladare minimänniska får du leta länge efter.

Sedan körde vi några kilometer tillbaka mot Vilhelmina och stannade till vid Trappstegsforsen. Klart även jag måste ha en bild på ett av Sveriges mest fotograferade vattenfall.

Jag vet inte om det här fallet har ett eget namn, eller om de hör ihop. Det ligger alldeles intill, men får förmodligen inte alls samma uppmärksamhet eftersom det är lite dolt av parkeringen. Hade kunnat stanna en evighet, är så svag för vattenfall att det är näst intill obeskrivligt.

Och så sjönk solen bakom fjällen och allt blev genast i en kallare färgskala. Slog oss ner i sällskapsytorna och spelade unstable unicorns (tips! skaffa!) tills vi inte litade på någon eller något längre. Då var det dags att krypa till kojs för att vakna utvilade och peppade på…

…nummer tre från toppen!

Fjällsnorkling!

Det var en ren kamp att få på sig dräkterna (med underställ under), men ska sex personer ner i en sex-gradig fjällsjö, då är det bra med ett par extra lager.

Jonte har aldrig varit mer redo. Våtdräkt – check. Skor – check. Cyklop – check.

Selfie – check!

Här kände du dig som en kombination av en supercool undervattensspion och en säl utanför sitt naturliga habitat.

Mot Kultsjön!

Genom skog, längs med strand, över små vattendrag.

Och till sist – äntligen – dags att ta på handskar och snorkel.

Passar perfekt i både det knäppaste och häftigaste jag gjort. Älskar verkligen att vara i vattnet, och allra mest under ytan. Var extra glad över att vi tajmat solen, som både värmde ryggen och skapade konstverk på stenarna som täckte botten.

När vi fått känna på utrustningen vandrade vi tillbaka uppåt, förbi bilarna och vidare längs med Fiskonbäcken. Det hade regnat en del de senaste dagarna, så vattennivån var högre och strömmarna starkare än normalt, men vi hade accepterat de förhållandena på förhand.

Så vi ställde oss i kö och för att kliva ner i bäcken där rödingarna leker den här tiden på året.

Guiden Nils pekade och tipsade och berättade. Rödingen är utrotningshotad på många ställen (inte i Saxnäs dock) och det kändes både som ett privilegium och som en sorg att få ligga och titta på dem där i strömmen.

Solen fick vattnet och bubblorna att se ut som trocadero.  I vanliga fall brukar det gå simma över till andra sidan, men det riskerade vi inte nu med högvattnet. Istället höll vi oss fast på stenarna och det var lika fantastiskt det. Hej hej rödingen!

Pssst! Här kan du se två filmer också – bläddra!

Skåda: en mycket nöjd person! På riktigt, det här var fantastiskt.

Vi värmde oss utifrån med eld och sol och inifrån med kaffe och te. Tackade Nils på Stalo Adventures så mycket för upplevelsen och gästfriheten och berättelserna och möjligheten och påbörjade vår femtimmars-färd tillbaka hem till norra Västerbottenskusten igen.

Vi stannade till ibland. På utsiktsplatsen vid Stalon, med fantastisk vy över Malgomaj och Kultsjödalen, till exempel. Hur hade vi kunnat bara åka förbi?

Sjöarna, träsken och tjärnarna låg fortfarande spegelblanka även om himlen nu var blå.

Och när betongbockarna från Världens längsta linbana börjar dyka upp, då är det inte långt kvar hem. Ett äventyr på 24 timmar i Saxnäs och tio på Västerbottensvägarna var till ända. Så tacksam över att kunna åka iväg så här. För möjligheten att få vidga vyerna, uppleva, lära mig mer om länet som är mitt.

Västerbotten, jag hoppas jag aldrig tar dig förgivet. Tack för att du ständigt överraskar och överträffar.

2 kommentarer

Ett juliäventyr i Höga Kusten: turkos tjärn och vidsträckta vyer

Äventyr bortom länsgränsen

Det blir mycket inlägg i ordentlig presens just nu, jag vet. Men jag har fortfarande så mycket fint från sommaren som var att dela med er. Sånt jag vill kunna blicka tillbaka på, men som jag också vill föra vidare som inspiration till andra inför ledigheter som kommer.

I den här bloggen är det ju, som du omöjligt missat, Västerbotten som står i fokus. Men, då och då så åker vi på äventyr bortom länsgränsen, och jag tänker att det är dags att börja fylla på även den kategorin. Jag vill ju så gärna dela med mig av alla tips som på något sätt kan bidra till en härlig #svemester för någon, någonstans.

Varje sommar spenderar vi några dagar i Jonathans hembygd, Höga Kusten. Där lever vi stuglivet några mil utanför Örnsköldsvik. Badar och fiskar i sjön, äter goda middagar och spelar spel. ↑

Och så åker vi på ett och annat äventyr. Idag ska jag berätta om ett som varenda kotte borde ha i åtanke inför sin nästa semesterplanering:

Min kompis Linda berättade om en magiskt vacker tjärn över en lunch i juni. Ett tips jag nyfiket la på minnet och som vi allihop bestämde oss för att vi skulle besöka när jag och Jonathan kom ner på besök.

Så, i slutet på juli packade vi matsäcken, knöt på oss träningsskorna och parkerade bilarna vid Sandlågan för att påbörja vandringen mot Balestjärn.

Sedan väntade ungefär 90 minuter på en del av Höga Kusten-leden. Över spångar och klipphällar och skogsstigar. Harry var självklart också med!

Det var en alldeles lagom varm dag, precis efter årets värmebölja med temperaturer långt över 30+. Vi följde orange markeringar genom den otroligt vackra och kuperade terrängen och jag fick stanna gång på gång för att föreviga kontrasten mellan solljuset och den djupa skogen som precis nu grönskade för allt den var värd.

Ungefär halvvägs fram möttes vi av en enslig strand. Vill du inte gå hela vandringen till tjärnen är den här platsen helt klart värd att nöja sig med!

Förutom att bada på stranden i Bodviken kan du också på dass och övernatta (gratis) i stugan. Ved finns i vedboden och det finns både en kamin för värme och en grillring utomhus för matlagning.

Men vi vandrade vidare! Har du lust för lite extra packning kan du ta med svampkorgen – såg enorma mängder gulkremla (och även många andra svampsorter som jag inte kan namnet på). Tyvärr hade alla strukit med i den värmevåg som varit, men jag är säker på att de kommer åter nu i höst!

Efter ytterligare några branta backar – både uppför och nerför – hamnade vi intill en porlande bäck där ormbunkarna och älgörten vuxit sig enorma. Det luktade fantastiskt!

Här fanns också en kallkälla där det blev paus för dricka. Lite senare öppnade stigen upp sig vid en större strand. Här vek vi av från Höga Kusten-leden och följde istället blå markeringar. Bara 300 meter kvar!

En vy som får vilket Harry Potter-fan som helst att tänka på djävulens snara! Så himla vackert – och samtidigt tålamodsprövande. Lärde jag mig något av det här äventyret är det att det är en otrolig skillnad på hur lång tid en vandring på tre kilometer i hemma-terräng och tre kilometer i höga kusten kan ta.

Men det var så. himla. värt. det.

Alltså ser du! Klippor rakt ner i detta turkosa härliga. Tjärnen är näringsfattig med ett högt pH-värde vilket gör vattnet alldeles klart.

Här åt vi matsäck innan det var dags ett efterlängtat dopp. Harry ville vara med utan att bli blöt. Det var svårt att kombinera.

Trots värmeböljan veckan innan var det inte speciellt varmt i vattnet – men absolut inte kallt heller.

Både snorkel och simglasögon var med så vi kunde spana under vattenytan. Så knäppt och coolt på samma gång. Bottenviken är bra på många sätt, men snorkla, det kan vi inte göra där.

Hej hej kompis!

När vi badat klart valde vi mellan att gå tillbaka till bilarna eller att fortsätta vandringen vidare, även upp till Balesudden. Hade läst att utsikten där är magnifik. Tillslut landade vi i att jo, vi hade ju ändå gått ända hit, vi fortsätter. Så vi fortsatte.

Och mjuka stigar av barr, rot och jord ersattes snabbt med klippor och ljung. Uppåt, framåt.

Här rasade en stor skogsbrand 2008, efter en dåligt släckt fikaeld. Det var både sorgligt att se alla spökträd och vackert att se hur det ändå börjat grönska igen. Naturen <3

Och så, tillslut, nådde vi toppen.

Och utsikten var magnifik. Vi roade oss ett tag med att försöka orientera oss för att sätta namn på öarna. Varken Älgön, Trysunda eller Ulvön är med på bilderna ovan, men nog såg vi dem allihop!

En som var *mycket* nöjd med dagens äventyr ↑

Ser du den lilla vita pricken till vänster om trädet? Det är en fågel! Vet inte hur högt upp vi var, men högt upp var vi. Är det inte helt otroligt vackert hur nordingrågraniten färgar alla klippor röda, förresten? Hade kunnat njuta av 360-gradersvyn över Höga Kusten hur länge som helst.

Men med ungefär två timmar tillbaka till bilen var det hög tid att påbörja vandringen tillbaka mot Sandlågan. Över sten och genom skogskyrkogårdar.

Förbi Balestjärn där trädskeletten sträcker ut sig under vattenytan. Vilket fint minne att bära med sig från juli 2019. Jag hoppas verkligen vi ses igen någon gång!

 

En kommentar

Ett inlägg jag aldrig trodde jag skulle skriva – men är glad att jag kan

Tips

Idag tänkte jag prata kroppsvård. Trodde aldrig jag skulle skriva den meningen, för ärligt talat har jag varit rätt obrydd om sånt. Men eftersom jag strävar efter att så mycket som möjligt vi handlar hit hem ska produceras lokalt – och dove, gilette eller rexona absolut inte hör till den kategorin – fick jag helt enkelt göra lite research. Dvs. be om tips och råd på instagram.

Och så glad jag är för det då, för nu har jag mig en liten hög favoriter!

En snäll följare tipsade om Ljung Hudvård. Ett litet företag i Sorsele där grundaren Erika förvaltar sin mormors mors arv  ”genom kunskapen om växternas läkande kraft och fortsätter utveckla tillverkningen av naturlig hudvård med fokus på hälsa och framtida miljö.” Jag provade. Och fastnade direkt.

Jag har som sagt varit rätt obrydd kring hudvård. Tagit det som funnits, inte riktigt känt efter. Vet att min hud reagerar på saker jag äter eller starka stresskänslor. Det gör den fortfarande. Men det är inget som svider, irriterar, kliar längre. Förr tänkte jag att det väl var så det var. Förr härdade jag ut. Det behöver jag inte nu.

Tvättar ansiktet med cleansing milk och skrubbar vintertorra nästippar och sommarflagnande kinder med ansiktspeeling med jojoba. Men min absoluta favoritprodukt är deras deodorant med doft av hjortonblom. Den luktar så, så gott, håller hela dagen och jag tror det är aloe veran som ger den lite svalkande känslan. Tiopoängare!

Känns extra bra i magen att förpackningarna är återvinningsbara, att de valt bort ytterförpackningar och att alla produkter innehåller ekologiskt odlade råvaror. Värmer i västerbottenshjärtat <3

Jag är en periodare när det gäller rakning. Ibland växer det fritt och ibland blir det slätt – men ska jag väl göra det vill jag att det ska vara snällt mot både mig och miljön. Engångshyvlar eller de typiska rakhyvlarna med byt-blad går sällan att sortera eftersom de är i både plast och metall. Raklödder vet jag knappt vad det innehåller.

Sedan början av 2019 använder jag istället tvålflakes från Malin i Ratan i min favoritdoft Barrskog. De löddrar superbra, räcker länge och den är så himla skön mot huden. Rakhyveln skruvar jag enkelt isär och tvättar rakbladet (som är helt i metall) och återvinner när det blivit slitet – vilket inte hänt än. Periodare, som sagt. Var förresten superorolig över hur vass den här var, men jag har bara råkat skära mig en enda gång sedan köp. Det blev betydligt fler små sår med de gamla.

Rakhyveln finns också i en liknande variant hos exempelvis Naturlig Deo som är en annan länsfrände med fokus på hållbar, miljövänlig vård av hem, hud och hår.

Tvålen från Malin i Ratan funkar förresten lika bra att tvätta håret med. Den på snöre är extra bra när du badar i havet, så du inte förlorar den till Bottenviken. Och så hänger du den såklart på tork sedan, så håller den i en hel evighet. Här har hon en liten lista på vilken tvål som passar vilken hud- & hårtyp.

Du hittar alla dessa lokala krafter till kreatörer och många, många fler på lokala listan.

 

Så. Nu sätter jag punkt för ett inlägg jag aldrig trott att jag skulle skriva – och samtidigt är glad att jag hittat underlag nog för att kunna göra.

Har du något önskemål på en kategori jag kan lyfta härnäst?

Och har du någon lokal produkt som är en riktig favorit?

En kommentar
1 2 3 … 13