Vinterdäcken på. Motorvärmarsladden i. Farmorstickade vantar fram. Än klibbar inte näsborrarna ihop av köld när jag kliver ut på bron om mornarna, men genom grusiga, nyvakna ögon skymtar ändå vita moln av utandningsluft. Minusgrader om nätterna har vi haft ett tag nu, och ändå känns sommaren så färsk i minnet. Kanske för att den, vädermässigt, var det vidrigaste jag någonsin upplevt. Oron för framtiden, sorgen för nuet. Känslan av att vilja skala av sig sitt yttre hudlager för att kanske, kanske bli lite svalare.

Jag tror höstlöven som täcker backen är färre än sommarens svordomar över värmen. Jag svor på Myrorna. På Kupan. På Pingstkyrkans second hand. Om och om igen. På varenda loppis inom tio mil,utan att hitta det jag behövde så. I ren desperation efter något svalt nog att ha på sig bröt jag till och med min egen pakt att inte handla nytt genom att köpa en kort linneklänning. Sprillans ny. Från internet.

En orange. Inte ultimat ändå, på grund av den lite mörkare nyansen, men fin, skön och: sval nog för att ta mig samman. Sedan gav jag mig ut på jakt efter en lokal förmåga som kunde sy upp mitt ultimata överlevnadsplagg. Och äntligen fick jag anledning att jubla.

En lokal kreatör vid namn Maria tog sig an uppdraget. Jag hittade ett tunt, vitt linnetyg i andrahandssorteringen hos Ohlsons tyger och lämnade över det ihop med en drös med knäppa, ungefärliga önskemål på snitt, längd och form samt ännu mindre specificerade mått (eftersom jag omöjligt kunde minnas var jag lagt måttbandet).

Fickor var viktigt. Och två lager på kjolen, för lite volym och extra tyg för rumpan att sitta på. Men viktigast var att den var sval, och smidig nog att rusa omkring i skogen i. Det är väldigt viktigt för mig och jag ser aldrig ett plagg som ett hinder för att vara ute. En del kan säkert tycka att jag är lite för uppklädd för miljöerna jag vistas i, men i min bok är kläder till för att användas; överallt, oavsett. Jag vårdar dem, lagar dem, men sliter dem också med hälsan (och livsglädjen).

Och som hon levererade! Helt enligt önskemål. Är fortfarande så imponerad. Tack och lov (men typiskt nog) hade sommaren redan början falna när jag väl lyckats formulera beställningen, men jag tror tyvärr att somrarna inte kommer vara mycket snällare framöver. Nu är jag åtminstone förberedd.

Och ihop med en mysig kofta är den ju minst lika bra resten av året!

Knapparna har jag förresten gjort själv på en keramikkurs tidigare i år.

Är så himla glad över att jag unnade mig den. Att jag är priviligerad nog att ha råd att göra det.

I höst har jag som mål att rensa min garderob ordentligt. Se över vad jag verkligen behöver, vad jag verkligen använder. Hitta gemensamma nämnare i material, färger och former jag trivs i och göra mig av med allt det andra. Börja låna mellan vänner och addera mina principer med ”ett in, ett ut”.

Det jag rensar ut ska jag, på ett eller annat sätt, ge till behövande. Antingen skänka kläderna direkt eller anordna loppis och bidra med pengarna. Vi får se, men redan nu känns det så himla, himla skönt.

Ska ni inte haka på?

I fredags kompade jag ut ett par timmar för att hinna med ett besök på en av årets absoluta höjdpunkter: Skördemarknaden i Lövångers kyrkstad. Just i år krockade nämligen arrangemanget med helgens keramikkurs, och tråkigt nog blev inte fredags-besöket vad jag hoppats på.

Jag möttes inte av doften av nybakt bröd, folkmyller eller överfulla bord med produkter av naturens alla skatter. Istället stod flera bord helt tomma. Som jag misstänkte blev både antalet besökare och utställare högre på lördagen, då de flesta var lediga, och det var i alla fall en liten tröst även om jag inte kunde vara där och njuta av den marknad jag älskar så.

Trots den lilla besvikelsen över att höjdpunkts-känslan inte riktigt infann sig fick jag med mig en hel del fint hem. Pumpamarmelad, polkabetor, ett knippe morötter i regnbågens alla färger och ett par grönsaksfyllda knyten att äta till middag. Det var inte den önskade zucchini- eller morotsmarmeladen, blåbärsmusten eller den nybakta mjukkakan, men helt klart en skatt värd resan dit. Hade inte västerbottenssåpan varit så himla dryg att mina förpackningar knappt ser använda ut trots ihärdigt bords- och altanskurande hade jag slagit till på dem också – förutom det utomordentliga innehållet är ju deras nya burkar dessutom helt fantastiska.

På vägen hem frågade jag mitt sällskap om vi inte skulle svänga förbi mitt svampställe. Kolla om det kommit något sedan sist, när det var så torrt att till och med mossan knakade och brast under fötterna. Så vi gick på jakt efter skogens guld och jublade snart över våra fynd. 20 minuter hade vi på oss innan vi var tvungna att återvända till bilen och köra hemåt, så vi plockade tygpåsen full och lovade skogen att vi snart kommer igen.

Och fredagskvällen, den spenderade jag lite såhär. Med tända ljus, radiolyssnande och en hög kantareller att rensa och dela upp i två papperspåsar. Jag uppskattar det till att vi fick ihop ungefär fem liter tillsammans.

Känner mig alltid så himla rik när jag får ta hand om det jag själv samlat in. Rik över att ha möjligheten att ta mig fram så obehindrat i skogen. Att kroppen orkar och att sinnet inte är oroligt över att kanske inte hitta tillbaka. Rik för att jag vet vad och var jag ska leta och rik för att jag har en tillvaro som ger mig tid att prioritera saker jag älskar att göra. Det är så fint och jag vill aldrig någonsin ta det för givet.

Sedan blev det en favorit-rätt till middag idag, efter ännu en heldag i keramikverkstaden. Och matlådor dessutom, tre stycken! Resten ska förvällas och frysas in, i väntan på att få bidra med lite guldkant på vardagskvällarna i form av soppa och pastarätter under de kommande månaderna. <3

Har du varit ut på svampjakt än? Berätta, hur har det gått?

Kroppen har varit så tung och omtöcknad hela veckan. I fredags blev jag kvar hemma och sov ända till 13.30. Gjorde kväll igen vid 23 och igår morse vaknade jag sedan redan vid nio av vinden som ruskade om de rodnande buskarna utanför sovrumsfönstret och av regnet som slog häftigt mot fönsterrutan. Fortfarande tung i kroppen, men pigg nog för ett besök på ortens skördemarknad. Precis när vi öppnade dörren byttes de grå molnen ut mot blå himmel, och regnbyxorna blev helt plötsligt överflödiga under vår besöksrunda där vi spanade på honung, grönsaker, fisk, hantverk, garn, saft, korv, bröd och gulliga hundar.

Och hem kom vi inte tomhänta! En nypon-pyntad presentkorg (till mig själv) fylld med morötter, betor, potatis, grön- och svartkål, mangold, persilja och bondbönor ska få vara bas till höstiga måltider framöver.

I den fanns också valmo, lin och kardtistel som blev den nya höstbuketten att ställa på tv-bänken.

Två flaskor av favoritsaften på älgört och en flaska hjortronsirap fick jag också med mig. Sån lycka. Ser fram emot långa, mysiga höstfrukostar med tända ljus och med plättar att ringla sirapen över <3

Idag förbereder vi veckans måltider och matlådor. Vi tänkte oss chevré och rotsaker i ugn, och svartkål med parmesan och potatisgnocci. Bondbönorna ska jag torka tre stycken av och förhoppningsvis lyckas odla egna nästa år – efter tips från den snälla tanten som sålde mig dem. Hackar grönsaker på skärbrädan jag gjorde i mellanstadieslöjden och undrar över hur många bortglömda skatter det här hushållet egentligen gömmer.

Numera är vi förresten två snörvlande i hushållet, så jag tyckte att en improviserad potatis- och purjolökssoppa passade fint till lunch. Receptet har ni här:

Potatis & purjolökssoppa cirka 4 portioner

6 stora potatisar (skala och skiva/tärna), 1 purjolök, 1 klyfta pressad vitlök, olivolja, en tärning grönsaksbuljong, hackad persilja, 5-8 dl vatten (beroende på hur lös du vill ha konsistensen), 3 dl mjölk, 2 dl matlagningsgrädde, salt & peppar.

Börja med att steka vitlök och purjolök i olja. I med resten, låt koka i ca 15 minuter och mixa slät. Toppa med valfri topping, tips är persilja, krutonger och/eller knaperstekt bacon.

Min favoritårstid och månad är här! Himla fint känns det. Luften är frisk, färgerna exploderar och skogen är fylld av skatter. Eller borde vara, åtminstone, om inte sommaren totalt berövat den på all fukt.

Jag har så mycket fint att berätta för er. Om min första semester, om ett magiskt augusti och om framtidsplaner och förhoppningar. Men innan vi blickar tillbaka kikar vi på något som skulle kunna vara precis nu. För jag är i skogen nästan dagligen och letar efter skatterna. Även om vi fann just dessa när löven ännu inte hunnit gulna.

Den här gången körde vi inte fel på väg till vårt svampställe. Det är lätt hänt annars. Jag får alltid för mig att vi inte ska köra rakt fram, för det gjorde vi förra gången och körde fel, fastän det är precis tvärtom – och så minns jag bara nästa höst att det är något jag inte ska göra. Men i år höll vi kursen, rakt fram. Förbi älgtornen, kalhyggena och skylten med texten ”här slutar allmän väg”. In på vägen som bara rymmer en bil i bredd, där vi turligt nog aldrig mött någon annan. Under björkar som hänger som svartvita plockepinn efter år av höstblåst.

Vi hittar de nästan osynliga hjulspåren som leder till en liten glänta. Följer de gamla märkena från larvfötter på skogsmaskinerna som härjat, de som nu är två vildvuxna diken. Över kalhygget, där blåbärsriset tidigt ändrar färg och gamla stammar bleknar och brister. Når skogsbrynet på andra sidan och så är jakten igång.

Vi vet ställena nu. Ett mitt på spåret. Ett på norra sidan den lilla bergväggen. Ett i det höga gräset mellan tre granar. Ett bland vitmossan och lavklädda stenar och ett vid det fallna trädet. Alla är tomma.

Allt knastrar och knäcks. Inte bara en och annan pinne i det översta lagret. Hela marken splittras under våra steg. Barren och mossan och till och med grästuvorna. Men så hittar vi dem, under den gamla granen intill den lilla fuktiga källan som mest liknar en gräsklädd myr. Drygt en liter att fylla den loppisfyndade kockum-hinken med.

Det är inte mycket, men även en liten skatt är en skatt.

Och snart, när älgjakten dragit förbi men innan frosten, gör vi ett nytt försök. Det finns inget att förlora, bara barrarom att fylla lungorna med, och mjuka läppar att ta paus i skattjakten på.