Konsumtionen av klappar

Vi är elva dagar in i november. Om dagarna blir det aldrig ljust, bara mindre mörkt. Jag vill så gärna berätta om allt jag känner, tycker, tänker, men orden glider mellan fingrarna på samma sätt som du tappar greppet om en dröms detaljer när du vaknar. Formuleringarna finns där, på andra sidan barriären i bröstkorgen, på samma sätt som ljuset går att förnimma bakom den blygrå molnmassan. Det känns som att ingenting stannar, ingenting når fram.

Men jag tänker; jag gör det här ändå. Från hjärtat.

Det här inlägget har grott ur mina komplexa känslor för presenter; jag älskar att ge, tycker om att få, men jag står inte ut med all överkonsumtion. Står inte ut med summorna vi köper julklappspapper för. Står inte ut med rapporter om hur högtidshandeln, år efter år, slår rekord. Står inte ut med att vi, faktiskt, konsumerar ihjäl vår värld. Jag står inte ut med hetsig musik som valts ut i syftet att öka kundernas impulsbeslut och köp.

Men, som sagt; jag älskar att ge. Ofta, men inte alltid, för att det finns ett syfte och ett behov. Allra finast tycker jag det är att överraska (och överraskas!) en helt vanlig, mulen tisdag. Därför är det här inlägget inte på något sätt knutet till julafton – även om jag publicerar det i god tid i förhoppning om att det ska inspirera någon av er som läser till att konsumera och kreera med hänsyn till den ömtåliga klump vi alla lever på.

Så. Här kommer några idéer på vad du kan ge dina nära och kära när andan faller på. En del kan du skapa själv, andra kan du handla av lokalproducenter och småföretagare.

Kaffefilter i (återbrukat) tyg! Till skillnad mot pappersversionerna kan dessa användas om och om igen – släng sumpen och tvätta rent genom att koka. Hållbart och ekonomiskt!

Och! Kaffe och kaka heter det ju, så det kan ju vara ett passande komplement. De här syltgrottorna med hjärtan tycker jag var så fina – är själv sugen på att prova med saffran i degen och hjortronsylt som fyllning.

Ett kartsmycke. Eller kanske en nyckelring. Väldigt personligt – och resterna av kartan eller kartboken (som du garanterat kan hitta på loppis) kan du till exempel vika till en presentbox (så slipper du köpa julklappspapper) eller göra en festlig origami-trana eller fågel av. Smyckesdelen finns förhoppningsvis på din lokala hobbyaffär och kedjor finns i överflöd på second hand.

Påsar med eget tryck! Allt från små påsar till förvaring till lite större för exempelvis tvätt eller träningskläder. Min stämpel har jag gjort i keramik, men det funkar också att karva i linoleum, eller varför inte en potatis? Tyget är gamla lakan jag fått av farmor, liknande finns i överflöd att handla i andra hand.

En mindre variant kan vara fint att ha till resväskan – att lägga smutstvätt eller kanske samla fina minnen i. Eller varför inte slå in julklapparna i dem? De funkar faktiskt till de mesta, förutom att handla frukt och grönt i (eftersom det blir så bökigt för kassapersonalen att se vad det är för sort du handlat). De kan du istället sy i återbrukad spets eller handla desamma direkt av Alicia.

Förvaring och bruksföremål i betong! Kul och fint och går variera i oändlighet efter behov istället för att köpa nytt. En smyckeskon. En ljusstake. Ett kakfat, mugg för tandborstarna eller hållare för att ha hemäggen framme. Bara fantasin sätter stopp!

Använd formar du har hemma; här ovan har jag använt en bit tapet för konen och en plastburk som tidigare innehöll rostad lök till burken.

Locket till burken har jag hittat på loppis – det finns ofta både i trä, i glas och i kork. Det blir extra spännande när två material möts, tycker jag. Är du nyfiken på fler saker att göra i betong har Jaquline en hel kategori för det.

Ytterligare en sak att sy; värmekudde. Eller korv. Eller klump. Eller katt. Formen kan ju anpassas i absurdum. Tyg hittar du lätt på second hand och de flesta rissorter funkar bra att fylla med, så länge du kommer ihåg att ha ett litet glas vatten i micron när det är dags att värma upp den. Just den här har jag, precis som tidigare, gjort trycket själv på gamla lakan jag fått av farmor. Knappen har jag gjort på keramiken – den sidan är öppen för att jag ska kunna ta ut rispåsen och tvätta överdraget ifall det blir smutsigt.

Fler tips?
Vad sägs om en personlig mugg (Harry Potter-motiv är ju kanske bland det FINASTE) eller ett par godluktande, handbroderade lavendelpåsar att lägga i klädlådan? Jag vill testa allt. Är så glad att skaparlusten hittat tillbaka in i min novembertrötta kropp. Att det är d-vitaminen som tryter, inte inspirationen. Att jag satt igång i god tid i år och, precis som i fjol, kommer kunna visa upp årets julklappar för er i mellandagarna.

Men hörni. Det här är viktigt. Vi har inte alla möjligheten, kunskapen, orken att skapa varenda, eller en enda, gåva på egen hand. En del av oss väljer bort klappar och presenter helt och hållet. Och vissa av oss köper allt, eller en del, nytt. Vi är olika, och det är okej. Framför allt att inte orka och att skippa. Men, tillhör du den sista kategorin och bor i Västerbotten hoppas jag att du ger alla duktiga småföretagare jag samlat på lokala listan en chans. Bor du någon annanstans hoppas jag du ägnar dina närproducenter en extra tanke. Våra val och vår självransakan är viktigare än någonsin.

Det är sex veckor till jul. Sju veckor kvar av året. I år önskar jag att jag slipper läsa rubriker om ännu ett rekordår för julhandeln och istället ser fler nyårslöften om en mer miljömedveten livsstil. Tillsammans flyttar vi kanske inte berg, men vi kan bevara snön på deras toppar.

3 kommentarer

Spräcklig soppskål, serveringsbricka samt sked

Vänner! Jag har fått hämta hem mina senaste keramikalster. I vanlig ordning har ett och annat gått hädan i ugnen (bland annat den fina lilla kannan som skulle matcha detta set </3) och några blev inte alls som jag hoppats efter glasering (lovar mig själv att från och med nu försöka ha en tydlig plan för det där sista steget så jag slutar göra samma misstag om och om igen), men det allra mesta blev precis så som jag hoppats!

Så idag blev det lunch i min matchande uppsättning skål – bricka – sked. Stora delar av dem är råa (oglaserade), men några detaljer är i vit glasyr med blå-svart stänk, precis som stora delar hos de alster jag berättat om här.

Tycker det är en himla fin kombination och framöver vill jag gärna kombinera med en liten kopp och göra ett nytt försök på en kanna. Och – jag fick en idé prova mig på att göra sugrör också. Finns ju knappast något dummare än de i plast, så just nu är vi utan här hemma – men det vore ju väldigt festligt att ha till varm choklad framöver tänker jag.

Anammar det operfekta fullt ut och tycker min krokiga lilla sked blev helt fantastiskt charmig. Inte helt ultimat för soppa, men desto bättre till goda smoothie-bowls gjorda på sommarens hallon tror jag!

Tycker det lilla utrymmet för skeden blev pricken över i:et. Den bubbliga kanten runt skålen har jag skapat genom att klippa upp en blommig pepparkaksform jag fyndade på loppis i sommar. Kanske fortsätter även på den stilen, ser så mycket av naturen i den formen; blomblad, moln och vågor.

Lyxig premiär med grön ärtsoppa och mormors farinlimpa med ost! Recept? Kommer här:

Soppan finns i otaliga varianter. Oftast googlar vi bara ”grön ärtsoppa”. Då dyker bland annat det här receptet upp – fast vi skippade ägg och krutonger och toppade med naturell creme fraiche och pumpafrön istället!

Min mormors farinlimpa gör du såhär: 6 deciliter mjölk, 2 ägg, 1 paket röd jäst, 1 hekto margarin, ½ paket brunt farinsocker, 1½ matsked brödkryddor, en gnutta salt och drygt 16 deciliter rågsiktsmjöl.

4 limpor, ugn 200°C, grädda åtminstone 20 minuter.

Smält margarinet, häll i mjölken. He lite rågsiktsmjöl i botten av en bunke. Häll i margarin-mjölk-blandningen och jästen. Tillsätt de andra ingredienserna allt eftersom. Låt degen jäsa under en handduk innan du bakar ut den och delar i fyra avlånga limpor. Lägg på bakplåtspapper, nagga med kallt vatten och låt jäsa ytterligare (ungefär 20 minuter). Grädda långt ner i ugnen, ta ut och pensla med smör. Låt kallna innan du skär upp eller fryser in. <3

4 kommentarer

Från tanke till kudde

Har så många idéer som ligger och gror. Så många drömmar inför framtiden: om en keramikverkstad här på gården där jag själv tillverkar sånt vi behöver. Om att kanske, en dag, till och med sälja lite alster. Om att vara en del av ett skapargäng som hyr smedjor, åker på skaparläger och utforskar hantverkens alla olika inriktningar tillsammans.

Jag vet att den tiden kommer. Och det är ingen brådska, för det råder det absolut ingen brist på idéer som är möjliga att genomföra redan nu. Jag fyller mobilen med skärmdumpar och anteckningar och ögonen spanar ständigt efter vad hemmet saknar, allt eftersom vi rensar ut, skänker bort och pappa hämtar det som är hans.

Idén om ett kuddfodral fyllt med vår landskapsfågel har jag burit med mig sedan tidig vår. Men tiden har inte riktigt varit rätt; jag har anpassat mig till en ny vardag på en ny tjänst, uthärdat en sommarvärme som lamslog mig totalt och haft en jobbig start på hösten med min traditionella, urvidriga hosta och regelbundet näsblod.

Det är inte förrän nu, när första snön lagt sig och istapparna dykt upp utanför fönstret i mitt skaparrum, som en liten gnista har tänts i mig igen. Genom hörlurarna lyssnar jag sedan en vecka tillbaka på hur Stephen Fry läser Harry Potter and the order of the Phoenix för mig, och med händerna fria kan jag inte tänka mig något mysigare än att långsamt börja ta itu med den långa listan av idéer som byggts upp under året med en magisk värld både utanför fönstret och i öronen.

Storspoven är mig så kär. Inget är så mycket vår som dess sång. Den finns redan representerad på en och annan dekoration här hemma, men jag tror inte att jag någonsin skulle kunna tycka att de blev för många.

Som ni vet, och som jag en dag ska berätta mer om, försöker jag i första hand göra det mesta till vårt hem själv. Går inte det köper jag ”nytt” på second hand, och därefter av en lokal förmåga. Textilt skapande är inte min starkaste sida (faktiskt en av mina svagaste – jag har inte ens sytt sedan årskurs sju) men ett kuddfodral kände jag mig trots det hyfsat säker på i teorin. Så jag provade, höftade och blev så nöjd med resultatet!

Det här använde jag mig av:

  • En storspovstämpel som jag själv karvat ut på keramikkursen nu i höst.
  • Svart textilfärg som jag köpt på min lokala hobbybutik…
  • …där jag också införskaffat en liten roller för att kunna applicera färgen i ett tunt lager
  • Ljust linnetyg jag fått av farmor, klippt i två kvadrater på cirka 40×40 centimeter
  • Symaskin och tråd
  • Två gamla kuddar att fylla fodralet med

Stämpeln blev lite ojämn i höjd, vilket innebar en hel del vickande för att få med både näbb, ben och stjärt. Jag lyckades sällan få med varenda liten detalj, men i den lite skavda känslan finns också charmen tycker jag. Inte en är den andra lik, fastän det är samma stämpel.

När jag fyllt framsidan med så många spovar jag ville ha fixerade jag färgen med strykjärn i fem minuter. Sedan sydde jag ihop tre av de fyra sidorna ut och in, vände på alltihopet, tryckte in kuddarna och sydde igen den sista sidan rättvänd.

Den sista kanten är givetvis inte lika fin som de andra, kanske mest på grund av min otålighet och längtan efter att bli klar, sådär som det kan bli när en idé du burit på så länge är ett steg från att vara förverkligad. Jag tycker egentligen inte det gör något, men idag hittade jag faktiskt en passande dragkedja på loppis, så om kudden en dag ska få en kompis kanske jag använder den för att få fyra fina kanter.

Och som jag sa i början; jag blev så nöjd! Det är få saker jag tycker så mycket om som att få se en tanke förverkligad i fysisk form. Speciellt när den blir minst lika fin som jag hoppats på, och dessutom är gjord i en teknik jag inte känner mig helt trygg i. Nu ska jag bara bestämma mig för om den ska få pryda vardagsrummet, ihop med så många andra landskapssymboler där på västerbottensväggen…..

…eller om den ska få vara den första riktiga utsmyckningen i vårt, än så länge, ganska kala sovrum.

Vad tycker du?

Och – berätta gärna om någon landskapssymbol du håller kär! Tycker det är så intressant att höra <3

En kommentar

Måndag

Måndag. Solen klotrund och orange, knappt över horisonten nu. Möter den med blicken när jag korsar E4. Luften är kvav, för varm för oktober, men inga strålar värmer mig.

Jag doppar en av hörlurarna i morgonkoppen kaffe på skrivbordet och tänker: den här svarta, beska vätskan har den högsta av status i samhället, men en själ med samma kvalitéer är det fulaste som finns. Samtidigt som socker är unn och fusk och skam men om vi översatte de vita kristallernas egenskaper till en personlighet är det det finaste vi kan vara, pigga, söta, goda. Och jag tänker: världen är så jävla skev. Och jag tänker: I rather have my sweets and my soul than your coffee and cuteness.

Det skymmer så fort klockan slår dags att gå hem. Vi väntar på bussen med en meters mellanrum. Ingen spänner fast sig förutom jag och inom mig pyr en längtan att hemsöka dem allihop ifall vi krockar och de krossar mig på min tusende-någonting-tur på linje 207. En längtan att krossa varenda ens favoritkopp, för det är sånt som spöken gör . Jag hoppas ingen av dem äger en Berså.

I älven reflekteras affärens neongröna bokstäver. coob. Vi går av med en meters mellanrum. Korsar Norra Ågatan två meter isär. Följer trottoaren på tvåhundrafemtio centimeters avstånd mellan regnprickiga ryggtavlor innan alla viker av och jag lämnas ensam kvar på Hemvägen.

Möter en bil där, mitt på gångvägen. Gubben som kör har keps. Det har de alltid. Det är deras freecard. Det betyder: okej att svära, palla anmäla. Vårt samhälle är litet men inte laglöst, vi gör bara lite som vi vill.

Luften är aldrig så skön mot lungväggarna som när du dansar fram mellan daggmaskar.

2 kommentarer

Drottningens nya kläder

Vinterdäcken på. Motorvärmarsladden i. Farmorstickade vantar fram. Än klibbar inte näsborrarna ihop av köld när jag kliver ut på bron om mornarna, men genom grusiga, nyvakna ögon skymtar ändå vita moln av utandningsluft. Minusgrader om nätterna har vi haft ett tag nu, och ändå känns sommaren så färsk i minnet. Kanske för att den, vädermässigt, var det vidrigaste jag någonsin upplevt. Oron för framtiden, sorgen för nuet. Känslan av att vilja skala av sig sitt yttre hudlager för att kanske, kanske bli lite svalare.

Jag tror höstlöven som täcker backen är färre än sommarens svordomar över värmen. Jag svor på Myrorna. På Kupan. På Pingstkyrkans second hand. Om och om igen. På varenda loppis inom tio mil,utan att hitta det jag behövde så. I ren desperation efter något svalt nog att ha på sig bröt jag till och med min egen pakt att inte handla nytt genom att köpa en kort linneklänning. Sprillans ny. Från internet.

En orange. Inte ultimat ändå, på grund av den lite mörkare nyansen, men fin, skön och: sval nog för att ta mig samman. Sedan gav jag mig ut på jakt efter en lokal förmåga som kunde sy upp mitt ultimata överlevnadsplagg. Och äntligen fick jag anledning att jubla.

En lokal kreatör vid namn Maria tog sig an uppdraget. Jag hittade ett tunt, vitt linnetyg i andrahandssorteringen hos Ohlsons tyger och lämnade över det ihop med en drös med knäppa, ungefärliga önskemål på snitt, längd och form samt ännu mindre specificerade mått (eftersom jag omöjligt kunde minnas var jag lagt måttbandet).

Fickor var viktigt. Och två lager på kjolen, för lite volym och extra tyg för rumpan att sitta på. Men viktigast var att den var sval, och smidig nog att rusa omkring i skogen i. Det är väldigt viktigt för mig och jag ser aldrig ett plagg som ett hinder för att vara ute. En del kan säkert tycka att jag är lite för uppklädd för miljöerna jag vistas i, men i min bok är kläder till för att användas; överallt, oavsett. Jag vårdar dem, lagar dem, men sliter dem också med hälsan (och livsglädjen).

Och som hon levererade! Helt enligt önskemål. Är fortfarande imponerad. Tack och lov (men typiskt nog) hade sommaren redan början falna när jag väl lyckats formulera beställningen, men jag tror tyvärr att somrarna inte kommer vara mycket snällare framöver. Nu är jag åtminstone förberedd.

Och ihop med en mysig kofta är den ju minst lika bra resten av året!

Knapparna har jag förresten gjort själv på en keramikkurs tidigare i år.

Är så himla glad över att jag unnade mig den. Att jag är priviligerad nog att ha råd att göra det.

I höst har jag som mål att rensa min garderob ordentligt. Se över vad jag verkligen behöver, vad jag verkligen använder. Hitta gemensamma nämnare i material, färger och former jag trivs i och göra mig av med allt det andra. Börja låna mellan vänner och addera mina principer med ”ett in, ett ut”.

Det jag rensar ut ska jag, på ett eller annat sätt, ge till behövande. Antingen skänka kläderna direkt eller anordna loppis och bidra med pengarna. Vi får se, men redan nu känns det så himla, himla skönt.

 

Ska ni inte haka på?

2 kommentarer

Skriver ditt namn i molnen

För precis fyra månader sedan blev jag faster. Till världens finaste Evander. Som växer så det knakar och smälter alla hjärtan som kommer inom räckhåll för nyfikna ögon och högljudda skratt. Ett sånt privilegium det kommer vara, att få se dig växa upp.

Idag var vi på namngivelseceremoni. Och till skillnad från julklappar och födeledagspresenter, där behoven kommer sättas främst under de många firanden vi kommer få ihop, ville jag vid just den här engångshändelsen ge något lika unikt som Evander själv. Så under höstens keramikkurs har jag format moln och stansat siffror och bokstäver, och igår fick jag hämta dem. Precis i tid för att hinna knåpa ihop en kombination av mobil och väggbonad.

Själva stommen utgörs av en fin gren jag hittat på en av mina otaliga skogspromenader. Sådär alldeles torr och grånad och skogshärjad som de mest perfekta pinnarna är. Tråden är en tunn, men stark, silikontråd i vitt. Den och fästena har införskaffats på vår lokala hobbyaffär, pärlorna har jag hittat second hand och molnen, ja, de har jag som sagt gjort med egna händer.

Sju grå, råa. Stansade med de tre namnen, födelsedag, vikt, längd och tid. Och sju stycken jag glaserat – tre i vitt och fyra som även fått ett lager med blå bubblor.

Föräldrarnas katt Bowie (till lika delar fullständigt supergosig och fullkomligt knäpp) bor hos oss några dagar. Han var inte så himla imponerad av min skapelse, förmodligen mest för att den inte var ätbar, men jag hoppas innerligt att E kommer uppskatta den så småningom. <3

10 kommentarer

Finchoklad och kudd-kap

Jaha, hörni. Oktober imorgon. Jag myser in mig i hösten. Är sugen på soppa jämt. Överrumplas ständigt av mörkret och märker hur bruset stadigt ökar sin närvaro i mina bilder. Vi drar bara ner rullgardinen till hälften om natten, för att få hjälp av solen att stiga upp medan det fortfarande är möjligt. Längtar allt mer efter snön, att den ska komma och ljusa upp världen. Men inte riktigt än. Bara precis när sista lövet nuddar lingonrisen.

Lyxar med allt som är kvar efter besöken på skördemarknaderna. Sallader och potatis och betor. Morötter i mängder att laga soppmiddag av. Och mina älskade älgörtsdelikatesser! Har ni smakat det någon gång, älgört? Är bland det absolut godaste jag vet. Fräscht, som att förtära det där första andetaget du tar utanför dörren en frostbiten morgon. Som jag redan berättat köpte jag två flaskor saft på en av marknaderna. På väg till en annan stannade jag till på Lövångers blommor och hittade den här: 70% choklad toppad med torkad älgört. Riktig finchoklad, från Vintage Plantations, producerad i Umeå!

Den lediga tid jag inte är ute i svampskogen, iväg på kurs eller åker runt på äventyr kurar vi här. I soffan. Framför Pointless (sänds på BBC, vi ser via Youtube). Extra gosig nu efter mitt allra senaste loppisfynd (ihop med ett par fina plagg jag tänkt visa er framöver).

Ynka 15 kronor gav jag för den här broderade skönheten. Ett riktigt kudd-kap. Har haft en sån fin second hand-höst hittills och hoppas kunna fortsätta ersätta en hel del här hemma som verkligen är utslitet (eller som pappa så småningom kommer vilja ha igen, nu när han snart renoverat klart i lägenheten och börjar ha plats för sakerna vi fått ha hand om så länge). Håll tummarna för mig?

4 kommentarer

Keramikkreationer

I höst fick jag två perioder i keramikverkstaden. Så himla fint är det. Att sitta där och få form på tankarna. Jag har redan fått hämta hem sakerna från första kursen. På onsdag är andra kursens sista tillfälle. Då glaserar vi.

De rymmer så många känslor, dessa små alster. Hela grejen egentligen, att kasta, knåda, dreja, kavla, bygga, bränna, dekorera, glasera. Hur det i slutändan ser helt annorlunda ut, när det kommer ut ur ugnen. Och hur det inte alltid är positivt, när jag slarvat med glasyren eller haffsat ihop något bara för att.

Det vill jag bli bättre på, framöver. Att skapa med lite mer kvalité. Hellre ta hem få saker jag verkligen vill och kan använda, än många saker där någon procent ändå stoppas bort i en låda. Det känns som ett sånt slöseri på lera, fastän jag försöker att inte tänka så; varje litet alster lär mig ju något på vägen. Det känns mest bara så ojag, att ha tre obrukbara trattar till droppkaffe här hemma, bara för att jag inte tänkt till. Glaserat för tjockt, gjort hålet för stort och foten för liten.

Men, det går framåt. Både med drejtekniken och att få till glasyren. Jag hoppas så det håller i sig, så att jag om någon vecka har lyckats få till en liten en-persons-fika-servis att ha här hemma. Med skål och sked och bricka och kanna. Tusan, vad fint det vore, att få servera frukostgröt med tillbehör på alltsammans. Till dess fyller jag de nyaste favoriterna från kurs nummer ett med höstens skördeskatter; de sista tomaterna och trattkantarellerna som inte hamnade direkt i torken.

Nästa kurs hoppas jag börja våga mig på det här med att karva lite mer. Skapa lite mer mönster. Och kanske, tillslut, få till den där tratten att få mitt kaffe från.

2 kommentarer

Efter besvikelser kommer guldregn

I fredags kompade jag ut ett par timmar för att hinna med ett besök på en av årets absoluta höjdpunkter: Skördemarknaden i Lövångers kyrkstad. Just i år krockade nämligen arrangemanget med helgens keramikkurs, och tråkigt nog blev inte fredags-besöket vad jag hoppats på.

Jag möttes inte av doften av nybakt bröd, folkmyller eller överfulla bord med produkter av naturens alla skatter. Istället stod flera bord helt tomma. Som jag misstänkte blev både antalet besökare och utställare högre på lördagen, då de flesta var lediga, och det var i alla fall en liten tröst även om jag inte kunde vara där och njuta av den marknad jag älskar så.

Trots den lilla besvikelsen över att höjdpunkts-känslan inte riktigt infann sig fick jag med mig en hel del fint hem. Pumpamarmelad, polkabetor, ett knippe morötter i regnbågens alla färger och ett par grönsaksfyllda knyten att äta till middag. Det var inte den önskade zucchini- eller morotsmarmeladen, blåbärsmusten eller den nybakta mjukkakan, men helt klart en skatt värd resan dit. Hade inte västerbottenssåpan varit så himla dryg att mina förpackningar knappt ser använda ut trots ihärdigt bords- och altanskurande hade jag slagit till på dem också – förutom det utomordentliga innehållet är ju deras nya burkar dessutom helt fantastiska.

På vägen hem frågade jag mitt sällskap om vi inte skulle svänga förbi mitt svampställe. Kolla om det kommit något sedan sist, när det var så torrt att till och med mossan knakade och brast under fötterna. Så vi gick på jakt efter skogens guld och jublade snart över våra fynd. 20 minuter hade vi på oss innan vi var tvungna att återvända till bilen och köra hemåt, så vi plockade tygpåsen full och lovade skogen att vi snart kommer igen.

Och fredagskvällen, den spenderade jag lite såhär. Med tända ljus, radiolyssnande och en hög kantareller att rensa och dela upp i två papperspåsar. Jag uppskattar det till att vi fick ihop ungefär fem liter tillsammans.

Känner mig alltid så himla rik när jag får ta hand om det jag själv samlat in. Rik över att ha möjligheten att ta mig fram så obehindrat i skogen. Att kroppen orkar och att sinnet inte är oroligt över att kanske inte hitta tillbaka. Rik för att jag vet vad och var jag ska leta och rik för att jag har en tillvaro som ger mig tid att prioritera saker jag älskar att göra. Det är så fint och jag vill aldrig någonsin ta det för givet.

Sedan blev det en favorit-rätt till middag idag, efter ännu en heldag i keramikverkstaden. Och matlådor dessutom, tre stycken! Resten ska förvällas och frysas in, i väntan på att få bidra med lite guldkant på vardagskvällarna i form av soppa och pastarätter under de kommande månaderna. <3

 

Har du varit ut på svampjakt än? Berätta, hur har det gått?

2 kommentarer

Loppisfynd och lokalartikel

Jag vet inte hur det kommer sig, men på senaste tiden har jag hittat precis det jag letar efter varje gång jag stigit in i en second hand-butik. Kanske har jag tur, kanske är jag otroligt bra på tajming. Kanske är det jag letar sånt som alla andra tycker är fullkomligt skräp. Jag vet inte, men glad blir jag för varenda litet fynd. Som den här olivgröna långklänningen, med knäppning från bröst till fotled. 20 kronor betalade jag för ett plagg så bekvämt att jag aldrig vill ta av det och som dessutom matchar helt magiskt med min nygamla hårfärg<3

En annan dag hittade jag de här ljusen, i höstens alla färger. Ser ni hur fint de matchar med nyponen? Fem kronor styck kostade de, kap tycker jag! Brickan är förresten från en give away jag vann hos Mira Kurkiala, en av alla lokala kreatörer som finns listade här.

Jag handlar ju efter principen: köp begagnat, köp lokalproducerat, skapa själv. Och om jag verkligen, verkligen behöver något och absolut inte hittar det begagnat eller lokalproducerat, då köper jag nytt någon annanstans. Det gäller för både garderob, kropp och hushåll och det är sällan jag hamnar där, på den sista punkten.

Är det något ni skulle vilja läsa mer om förresten? Vårt hem, mina tankar om hållbar inredning? Hojta, och ställ frågor, så ska jag knåpa ihop något. Till dess kan ni läsa en liten artikel om oss som lokaltidningen skrev, här.

4 kommentarer
1 2 3 10