Måndag

Måndag. Solen klotrund och orange, knappt över horisonten nu. Möter den med blicken när jag korsar E4. Luften är kvav, för varm för oktober, men inga strålar värmer mig.

Jag doppar en av hörlurarna i morgonkoppen kaffe på skrivbordet och tänker: den här svarta, beska vätskan har den högsta av status i samhället, men en själ med samma kvalitéer är det fulaste som finns. Samtidigt som socker är unn och fusk och skam men om vi översatte de vita kristallernas egenskaper till en personlighet är det det finaste vi kan vara, pigga, söta, goda. Och jag tänker: världen är så jävla skev. Och jag tänker: I rather have my sweets and my soul than your coffee and cuteness.

Det skymmer så fort klockan slår dags att gå hem. Vi väntar på bussen med en meters mellanrum. Ingen spänner fast sig förutom jag och inom mig pyr en längtan att hemsöka dem allihop ifall de krossar mig på min tusende-någonting-tur på linje 207. En längtan att krossa varenda ens favoritkopp, för det är sånt som spöken gör . Jag hoppas ingen av dem äger en Berså.

I älven reflekteras affärens neongröna bokstäver. coob. Vi går av med en meters mellanrum. Korsar Norra Ågatan två meter isär. Följer trottoaren på hundra tvåhundrafemtio centimeters avstånd mellan regnprickiga ryggtavlor innan alla viker av och jag lämnas ensam kvar på Hemvägen.

Möter en bil där, mitt på gångvägen. Gubben har keps. Det har de alltid. Det är deras freecard. Det betyder: okej att svära, palla anmäla. Vårt samhälle är litet men inte laglöst, vi gör bara lite som vi vill.

Luften är aldrig så skön mot lungväggarna som när du dansar fram mellan daggmaskar.

En kommentar

Drottningens nya kläder

Vinterdäcken på. Motorvärmarsladden i. Farmorstickade vantar fram. Än klibbar inte näsborrarna ihop av köld när jag kliver ut på bron om mornarna, men genom grusiga, nyvakna ögon skymtar ändå vita moln av utandningsluft. Minusgrader om nätterna har vi haft ett tag nu, och ändå känns sommaren så färsk i minnet. Kanske för att den, vädermässigt, var det vidrigaste jag någonsin upplevt. Oron för framtiden, sorgen för nuet. Känslan av att vilja skala av sig sitt yttre hudlager för att kanske, kanske bli lite svalare.

Jag tror höstlöven som täcker backen är färre än sommarens svordomar över värmen. Jag svor på Myrorna. På Kupan. På Pingstkyrkans second hand. Om och om igen. På varenda loppis inom tio mil,utan att hitta det jag behövde så. I ren desperation efter något svalt nog att ha på sig bröt jag till och med min egen pakt att inte handla nytt genom att köpa en kort linneklänning. Sprillans ny. Från internet.

En orange. Inte ultimat ändå, på grund av den lite mörkare nyansen, men fin, skön och: sval nog för att ta mig samman. Sedan gav jag mig ut på jakt efter en lokal förmåga som kunde sy upp mitt ultimata överlevnadsplagg. Och äntligen fick jag anledning att jubla.

En lokal kreatör vid namn Maria tog sig an uppdraget. Jag hittade ett tunt, vitt linnetyg i andrahandssorteringen hos Ohlsons tyger och lämnade över det ihop med en drös med knäppa, ungefärliga önskemål på snitt, längd och form samt ännu mindre specificerade mått (eftersom jag omöjligt kunde minnas var jag lagt måttbandet).

Fickor var viktigt. Och två lager på kjolen, för lite volym och extra tyg för rumpan att sitta på. Men viktigast var att den var sval, och smidig nog att rusa omkring i skogen i. Det är väldigt viktigt för mig och jag ser aldrig ett plagg som ett hinder för att vara ute. En del kan säkert tycka att jag är lite för uppklädd för miljöerna jag vistas i, men i min bok är kläder till för att användas; överallt, oavsett. Jag vårdar dem, lagar dem, men sliter dem också med hälsan (och livsglädjen).

Och som hon levererade! Helt enligt önskemål. Är fortfarande imponerad. Tack och lov (men typiskt nog) hade sommaren redan början falna när jag väl lyckats formulera beställningen, men jag tror tyvärr att somrarna inte kommer vara mycket snällare framöver. Nu är jag åtminstone förberedd.

Och ihop med en mysig kofta är den ju minst lika bra resten av året!

Knapparna har jag förresten gjort själv på en keramikkurs tidigare i år.

Är så himla glad över att jag unnade mig den. Att jag är priviligerad nog att ha råd att göra det.

I höst har jag som mål att rensa min garderob ordentligt. Se över vad jag verkligen behöver, vad jag verkligen använder. Hitta gemensamma nämnare i material, färger och former jag trivs i och göra mig av med allt det andra. Börja låna mellan vänner och addera mina principer med ”ett in, ett ut”.

Det jag rensar ut ska jag, på ett eller annat sätt, ge till behövande. Antingen skänka kläderna direkt eller anordna loppis och bidra med pengarna. Vi får se, men redan nu känns det så himla, himla skönt.

 

Ska ni inte haka på?

2 kommentarer

Skriver ditt namn i molnen

För precis fyra månader sedan blev jag faster. Till världens finaste Evander. Som växer så det knakar och smälter alla hjärtan som kommer inom räckhåll för nyfikna ögon och högljudda skratt. Ett sånt privilegium det kommer vara, att få se dig växa upp.

Idag var vi på namngivelseceremoni. Och till skillnad från julklappar och födeledagspresenter, där behoven kommer sättas främst under de många firanden vi kommer få ihop, ville jag vid just den här engångshändelsen ge något lika unikt som Evander själv. Så under höstens keramikkurs har jag format moln och stansat siffror och bokstäver, och igår fick jag hämta dem. Precis i tid för att hinna knåpa ihop en kombination av mobil och väggbonad.

Själva stommen utgörs av en fin gren jag hittat på en av mina otaliga skogspromenader. Sådär alldeles torr och grånad och skogshärjad som de mest perfekta pinnarna är. Tråden är en tunn, men stark, silikontråd i vitt. Den och fästena har införskaffats på vår lokala hobbyaffär, pärlorna har jag hittat second hand och molnen, ja, de har jag som sagt gjort med egna händer.

Sju grå, råa. Stansade med de tre namnen, födelsedag, vikt, längd och tid. Och sju stycken jag glaserat – tre i vitt och fyra som även fått ett lager med blå bubblor.

Föräldrarnas katt Bowie (till lika delar fullständigt supergosig och fullkomligt knäpp) bor hos oss några dagar. Han var inte så himla imponerad av min skapelse, förmodligen mest för att den inte var ätbar, men jag hoppas innerligt att E kommer uppskatta den så småningom. <3

10 kommentarer

Finchoklad och kudd-kap

Jaha, hörni. Oktober imorgon. Jag myser in mig i hösten. Är sugen på soppa jämt. Överrumplas ständigt av mörkret och märker hur bruset stadigt ökar sin närvaro i mina bilder. Vi drar bara ner rullgardinen till hälften om natten, för att få hjälp av solen att stiga upp medan det fortfarande är möjligt. Längtar allt mer efter snön, att den ska komma och ljusa upp världen. Men inte riktigt än. Bara precis när sista lövet nuddar lingonrisen.

Lyxar med allt som är kvar efter besöken på skördemarknaderna. Sallader och potatis och betor. Morötter i mängder att laga soppmiddag av. Och mina älskade älgörtsdelikatesser! Har ni smakat det någon gång, älgört? Är bland det absolut godaste jag vet. Fräscht, som att förtära det där första andetaget du tar utanför dörren en frostbiten morgon. Som jag redan berättat köpte jag två flaskor saft på en av marknaderna. På väg till en annan stannade jag till på Lövångers blommor och hittade den här: 70% choklad toppad med torkad älgört. Riktig finchoklad, från Vintage Plantations, producerad i Umeå!

Den lediga tid jag inte är ute i svampskogen, iväg på kurs eller åker runt på äventyr kurar vi här. I soffan. Framför Pointless (sänds på BBC, vi ser via Youtube). Extra gosig nu efter mitt allra senaste loppisfynd (ihop med ett par fina plagg jag tänkt visa er framöver).

Ynka 15 kronor gav jag för den här broderade skönheten. Ett riktigt kudd-kap. Har haft en sån fin second hand-höst hittills och hoppas kunna fortsätta ersätta en hel del här hemma som verkligen är utslitet (eller som pappa så småningom kommer vilja ha igen, nu när han snart renoverat klart i lägenheten och börjar ha plats för sakerna vi fått ha hand om så länge). Håll tummarna för mig?

4 kommentarer

Keramikkreationer

I höst fick jag två perioder i keramikverkstaden. Så himla fint är det. Att sitta där och få form på tankarna. Jag har redan fått hämta hem sakerna från första kursen. På onsdag är andra kursens sista tillfälle. Då glaserar vi.

De rymmer så många känslor, dessa små alster. Hela grejen egentligen, att kasta, knåda, dreja, kavla, bygga, bränna, dekorera, glasera. Hur det i slutändan ser helt annorlunda ut, när det kommer ut ur ugnen. Och hur det inte alltid är positivt, när jag slarvat med glasyren eller haffsat ihop något bara för att.

Det vill jag bli bättre på, framöver. Att skapa med lite mer kvalité. Hellre ta hem få saker jag verkligen vill och kan använda, än många saker där någon procent ändå stoppas bort i en låda. Det känns som ett sånt slöseri på lera, fastän jag försöker att inte tänka så; varje litet alster lär mig ju något på vägen. Det känns mest bara så ojag, att ha tre obrukbara trattar till droppkaffe här hemma, bara för att jag inte tänkt till. Glaserat för tjockt, gjort hålet för stort och foten för liten.

Men, det går framåt. Både med drejtekniken och att få till glasyren. Jag hoppas så det håller i sig, så att jag om någon vecka har lyckats få till en liten en-persons-fika-servis att ha här hemma. Med skål och sked och bricka och kanna. Tusan, vad fint det vore, att få servera frukostgröt med tillbehör på alltsammans. Till dess fyller jag de nyaste favoriterna från kurs nummer ett med höstens skördeskatter; de sista tomaterna och trattkantarellerna som inte hamnade direkt i torken.

Nästa kurs hoppas jag börja våga mig på det här med att karva lite mer. Skapa lite mer mönster. Och kanske, tillslut, få till den där tratten att få mitt kaffe från.

2 kommentarer

Efter besvikelser kommer guldregn

I fredags kompade jag ut ett par timmar för att hinna med ett besök på en av årets absoluta höjdpunkter: Skördemarknaden i Lövångers kyrkstad. Just i år krockade nämligen arrangemanget med helgens keramikkurs, och tråkigt nog blev inte fredags-besöket vad jag hoppats på.

Jag möttes inte av doften av nybakt bröd, folkmyller eller överfulla bord med produkter av naturens alla skatter. Istället stod flera bord helt tomma. Som jag misstänkte blev både antalet besökare och utställare högre på lördagen, då de flesta var lediga, och det var i alla fall en liten tröst även om jag inte kunde vara där och njuta av den marknad jag älskar så.

Trots den lilla besvikelsen över att höjdpunkts-känslan inte riktigt infann sig fick jag med mig en hel del fint hem. Pumpamarmelad, polkabetor, ett knippe morötter i regnbågens alla färger och ett par grönsaksfyllda knyten att äta till middag. Det var inte den önskade zucchini- eller morotsmarmeladen, blåbärsmusten eller den nybakta mjukkakan, men helt klart en skatt värd resan dit. Hade inte västerbottenssåpan varit så himla dryg att mina förpackningar knappt ser använda ut trots ihärdigt bords- och altanskurande hade jag slagit till på dem också – förutom det utomordentliga innehållet är ju deras nya burkar dessutom helt fantastiska.

På vägen hem frågade jag mitt sällskap om vi inte skulle svänga förbi mitt svampställe. Kolla om det kommit något sedan sist, när det var så torrt att till och med mossan knakade och brast under fötterna. Så vi gick på jakt efter skogens guld och jublade snart över våra fynd. 20 minuter hade vi på oss innan vi var tvungna att återvända till bilen och köra hemåt, så vi plockade tygpåsen full och lovade skogen att vi snart kommer igen.

Och fredagskvällen, den spenderade jag lite såhär. Med tända ljus, radiolyssnande och en hög kantareller att rensa och dela upp i två papperspåsar. Jag uppskattar det till att vi fick ihop ungefär fem liter tillsammans.

Känner mig alltid så himla rik när jag får ta hand om det jag själv samlat in. Rik över att ha möjligheten att ta mig fram så obehindrat i skogen. Att kroppen orkar och att sinnet inte är oroligt över att kanske inte hitta tillbaka. Rik för att jag vet vad och var jag ska leta och rik för att jag har en tillvaro som ger mig tid att prioritera saker jag älskar att göra. Det är så fint och jag vill aldrig någonsin ta det för givet.

Sedan blev det en favorit-rätt till middag idag, efter ännu en heldag i keramikverkstaden. Och matlådor dessutom, tre stycken! Resten ska förvällas och frysas in, i väntan på att få bidra med lite guldkant på vardagskvällarna i form av soppa och pastarätter under de kommande månaderna. <3

 

Har du varit ut på svampjakt än? Berätta, hur har det gått?

2 kommentarer

Loppisfynd och lokalartikel

Jag vet inte hur det kommer sig, men på senaste tiden har jag hittat precis det jag letar efter varje gång jag stigit in i en second hand-butik. Kanske har jag tur, kanske är jag otroligt bra på tajming. Kanske är det jag letar sånt som alla andra tycker är fullkomligt skräp. Jag vet inte, men glad blir jag för varenda litet fynd. Som den här olivgröna långklänningen, med knäppning från bröst till fotled. 20 kronor betalade jag för ett plagg så bekvämt att jag aldrig vill ta av det och som dessutom matchar helt magiskt med min nygamla hårfärg<3

En annan dag hittade jag de här ljusen, i höstens alla färger. Ser ni hur fint de matchar med nyponen? Fem kronor styck kostade de, kap tycker jag! Brickan är förresten från en give away jag vann hos Mira Kurkiala, en av alla lokala kreatörer som finns listade här.

Jag handlar ju efter principen: köp begagnat, köp lokalproducerat, skapa själv. Och om jag verkligen, verkligen behöver något och absolut inte hittar det begagnat eller lokalproducerat, då köper jag nytt någon annanstans. Det gäller för både garderob, kropp och hushåll och det är sällan jag hamnar där, på den sista punkten.

Är det något ni skulle vilja läsa mer om förresten? Vårt hem, mina tankar om hållbar inredning? Hojta, och ställ frågor, så ska jag knåpa ihop något. Till dess kan ni läsa en liten artikel om oss som lokaltidningen skrev, här.

4 kommentarer

Sjuksoppa och marknadsskatter

Kroppen har varit så tung och omtöcknad hela veckan. I fredags blev jag kvar hemma och sov ända till 13.30. Gjorde kväll igen vid 23 och igår morse vaknade jag sedan redan vid nio av vinden som ruskade om de rodnande buskarna utanför sovrumsfönstret och av regnet som slog häftigt mot fönsterrutan. Fortfarande tung i kroppen, men pigg nog för ett besök på ortens skördemarknad. Precis när vi öppnade dörren byttes de grå molnen ut mot blå himmel, och regnbyxorna blev helt plötsligt överflödiga under vår besöksrunda där vi spanade på honung, grönsaker, fisk, hantverk, garn, saft, korv, bröd och gulliga hundar.

Och hem kom vi inte tomhänta! En nypon-pyntad presentkorg (till mig själv) fylld med morötter, betor, potatis, grön- och svartkål, mangold, persilja och bondbönor ska få vara bas till höstiga måltider framöver.

I den fanns också valmo, lin och kardtistel som blev den nya höstbuketten att ställa på tv-bänken.

Två flaskor av favoritsaften på älgört och en flaska hjortronsirap fick jag också med mig. Sån lycka. Ser fram emot långa, mysiga höstfrukostar med tända ljus och med plättar att ringla sirapen över <3

Idag förbereder vi veckans måltider och matlådor. Vi tänkte oss chevré och rotsaker i ugn, och svartkål med parmesan och potatisgnocci. Bondbönorna ska jag torka tre stycken av och förhoppningsvis lyckas odla egna nästa år – efter tips från den snälla tanten som sålde mig dem. Hackar grönsaker på skärbrädan jag gjorde i mellanstadieslöjden och undrar över hur många bortglömda skatter det här hushållet egentligen gömmer.

Numera är vi förresten två snörvlande i hushållet, så jag tyckte att en improviserad potatis- och purjolökssoppa passade fint till lunch. Receptet har ni här:

Potatis & purjolökssoppa cirka 4 portioner

6 stora potatisar (skala och skiva/tärna), 1 purjolök, 1 klyfta pressad vitlök, olivolja, en tärning grönsaksbuljong, hackad persilja, 5-8 dl vatten (beroende på hur lös du vill ha konsistensen), 3 dl mjölk, 2 dl matlagningsgrädde, salt & peppar.

Börja med att steka vitlök och purjolök i olja. I med resten, låt koka i ca 15 minuter och mixa slät. Toppa med valfri topping, tips är persilja, krutonger och/eller knaperstekt bacon.

6 kommentarer

Skördetider

Det blev inte många stunder ute på gården i sommar. Värmen gjorde det omöjligt för mig att vara någon annan stans än 120 centimeter från fläkten under längre stunder. Trots det får vi skörd i höst, om än en liten sådan. Morötter och äpplen plockar vi in nu i september, tillsammans med de gröna tomater som finns kvar på plantorna. De får mogna upphängda på tråd här inne istället.

Av farmor och farfar fick vi ett äppelträd var när vi var små, mina två syskon och jag. De står i en trekant på gården och är fortfarande ganska små. Jag tror de fem pilträden vi haft intill vägkanten tjuvat både vatten och näring alla dessa år, men i vår tog vi ner dem. Nu hoppas jag att vintern blir snäll och inte knäcker alla äppelträdens grenar. Det här är mitt träd förresten. Jag vet inte sort men jag vet att det får de allra finaste små röda äpplena.

Morötterna blev inte så himla stora heller. Förmodligen för att de inte fick vatten så ofta som de förtjänade.  Eller kanske för att jag slängde fröna på måfå istället för att sätta dem i prydliga rader med jämna mellanrum. Men gott smakar de, stekta med vitlök och gröna ärtor, serverade till potatis och fiskpinnar.

Äpplena vill jag musta något år. Och kanske göra mos. Men inte i höst. Den här gången ska jag istället försöka hinna baka en och annan kaka att servera när nära och kära kommer på besök.

En vacker dag vill jag ha ett litet växthus på gården. Och lite mer uppstyrda pallkragar. Fyllda med favoriter, som betor, potatis, morötter, tomater och en och annan gurkplanta. Kanske lite kål, bönor och ärtor. Men till dess, ja förmodligen även då, kommer skördemarknaderna vara en av septembers absoluta höjdpunkter. Här i Bureå anordnas den redan till helgen <3

 

 

2 kommentarer

September

Min favoritårstid och månad är här! Himla fint känns det. Luften är frisk, färgerna exploderar och skogen är fylld av skatter. Eller borde vara, åtminstone, om inte sommaren totalt berövat den på all fukt.

Jag har så mycket fint att berätta för er. Om min första semester, om ett magiskt augusti och om framtidsplaner och förhoppningar. Men innan vi blickar tillbaka kikar vi på något som skulle kunna vara precis nu. För jag är i skogen nästan dagligen och letar efter skatterna. Även om vi fann just dessa när löven ännu inte hunnit gulna.

Den här gången körde vi inte fel på väg till vårt svampställe. Det är lätt hänt annars. Jag får alltid för mig att vi inte ska köra rakt fram, för det gjorde vi förra gången och körde fel, fastän det är precis tvärtom – och så minns jag bara nästa höst att det är något jag inte ska göra. Men i år höll vi kursen, rakt fram. Förbi älgtornen, kalhyggena och skylten med texten ”här slutar allmän väg”. In på vägen som bara rymmer en bil i bredd, där vi turligt nog aldrig mött någon annan. Under björkar som hänger som svartvita plockepinn efter år av höstblåst.

Vi hittar de nästan osynliga hjulspåren som leder till en liten glänta. Följer de gamla märkena från larvfötter på skogsmaskinerna som härjat, de som nu är två vildvuxna diken. Över kalhygget, där blåbärsriset tidigt ändrar färg och gamla stammar bleknar och brister. Når skogsbrynet på andra sidan och så är jakten igång.

Vi vet ställena nu. Ett mitt på spåret. Ett på norra sidan den lilla bergväggen. Ett i det höga gräset mellan tre granar. Ett bland vitmossan och lavklädda stenar och ett vid det fallna trädet. Alla är tomma.

Allt knastrar och knäcks. Inte bara en och annan pinne i det översta lagret. Hela marken splittras under våra steg. Barren och mossan och till och med grästuvorna. Men så hittar vi dem, under den gamla granen intill den lilla fuktiga källan som mest liknar en gräsklädd myr. Drygt en liter att fylla den loppisfyndade kockum-hinken med.

Det är inte mycket, men även en liten skatt är en skatt.

Och snart, när älgjakten dragit förbi men innan frosten, gör vi ett nytt försök. Det finns inget att förlora, bara barrarom att fylla lungorna med, och mjuka läppar att ta paus i skattjakten på.

4 kommentarer
1 2 3 10