Höjdpunkten

Andra advent! Och julmarknad på Nordanå. Ett av årets finaste ögonblick enligt mig, även om de senaste åren varit lite väl fuktiga. Extra mycket i år, när mitt väldigt vuxna skoval (stövlar) inte var så briljant som jag trodde eftersom den vänstra visade sig ha hål i sulan. Tur det fanns mycket på plats som kunde ta min uppmärksamhet från en allt kallare fot!

Tycker hela området är så himla mysigt. Nordanå (och Bonnstan) är faktiskt det enda som kan locka mig att välja stan över skog och land på helgen, utöver ett eventuellt besök på second hand. Tycket så mycket om de gamla, röda trähusen ihop med marknadsstånd, julgranar och roliga aktiviteter.

Vilade bland annat ögonen på lite alster från Njuta Keramik. Tycker det är svårt som skaparsjäl, som då och då har tillgång till egen verkstad, att veta vad jag vill slå till på. Vad jag inte kommer skapa själv, så det blir dubbelt. Vad jag har behov av. Vad jag inte kommer få i julklapp, för en av sakerna på önskelistan är en stor skål att servera sallad eller pasta i. Dessutom är ju allt så magiskt fint. Stod länge och kände och inspekterade, argumenterade med mig själv.

En ljusstake fick följa med hem tillslut, för vi har bara två som rymmer stora ljus och det är inte alls tillräckligt för ett december-hem som fortfarande saknar taklampor i en hel del rum. Vill ni att jag visar den?

Hos Lena hittade jag mig en bunt bivaxljus. De luktar så himla gott tycker jag. Tyckte också så himla mycket om hennes vävda filtar. Vill du kika själv har jag precis lagt till henne på lokala listan under textilhantverk!

Min vänsterfot återfick lite värme inne i ett av rummen i handens hus – här fick vi skapa i halm! Jag gjorde en liten stjärna som ska få hänga i granen när det är dags att ta in och klä den. Inte lika fin som den på bilden, men helt okej för att vara ett första försök! Den visar jag en annan gång.

Tvär-kikade in i smedjan med de vackra fönstren också. Sån magisk miljö. Kom på att jag glömt berätta om kvällen jag var där och skapade krokar, men det får jag också berätta en annan gång!

Plötsligt var kolsvart ute, men på julmarknad gör det prick ingenting. Det blir ju så effektfullt med alla lampor, stearinljus och ljusslingor som pryder fönster och stånd. Extra fint är det såklart om de får glittra ikapp med snön, men om det ska finnas något positivt i stora vattenpölar är det väl att de blir väldigt vackra när ljuskällorna reflekteras däri.

Hade knappt något känsel i foten vid det här laget, men det gick inte slita sig. Så mycket fint att titta på, inspireras av, längta efter. Blir helt överväldigad varenda gång över den skaparglädje och den kunskap som samlas här en gång om året. Kreativiteten och drömmarna och utmaningarna. Det är en sån ynnest att få ta del av så mycket av det på plats, och att få ta med en del av det hem.

Sist ner i tygpåsen blev några bitar fudge från ståndet som (föga förvånande) vann pris för bäst utsmyckning..

…och två paket mjukkaka. En vacker dag ska jag lära mig att hantera en bagarstuga på egen hand, hyra den vi har här i byn, men till dess njuter jag av de bröd jag kommer över vid tillfällen som dessa.

 

Har du gått på någon julmarknad i år? Hur mycket älskade du varje ögonblick? Jättemycket, hoppas jag!

Kommentera

Ett lördagsverk

Pratar du för mycket om skapande på jobbet om din chef, sedan ett halvår, säger att hon sett att folk gjort kransar av gamla galgar, börjar tänka på dig och ger dig en att prova på? Kanske.

Fast det är ju också väldigt, väldigt fint att förknippas med en sån sak. Och att hon håller kvar och agerar efter den tanken. Inte minst för att jag annars inte hade fått möjlighet att skapa den här ljusstaken;

Efter en liten omgång med hammaren, för att släta ut galgen och böja den rund, knöt jag fast två snittblommor med silvertråd. Dessa tror jag är en variant på eucalyptus, som ju är minst lika fint även när de torkat.

I en av mina gömmor hittade jag en silverfärgad ljuskopp. Galgen var tillräckligt bred för att det skulle räcka med superlim för att få den på plats. Perfekt för en otålig människa som mig, som vill att det ska torka på ett kick.

Det tvinnade ljuset i korall blev så fint till det glågrågröna i bladen. Fyndat på loppis för ynka två kronor. Älskar loppisljus!

Lite bucklig, mycket charmig. Precis lagom lördagssyssla, om du frågar mig. Nu blir det att avlägga rapport på jobbet till veckan.

Kommentera

Min dag

December. Min månad. I lördags gnuggade vi gruset ur ögonen klockan tio. Den hade lika gärna kunnat vara sju. Min dag kändes som en evig skymning, inbäddad i tjocka moln, så ljuset på min födelsedagsboll blev en fin ersättare till den dolda soluppgången och den ovanliga frånvaron av snö.

Vi åt plättar i sängen till frukost, spillde sylt på lakanen och Jonathan hade slagit in samtliga harry potter-filmer (med bonusmaterial som bortklippta scener, intervjuer med skådespelare och behind the scenes!) i en randig pappåse. Blev så överraskad och glad <3

På grund av plusgraderna hade de tidigare så fina isarna täckts av decimeterdjupt vatten, så den planerade skridskoåkningen på träsken fick vi spara till en annan dag. Istället styrde vi bilen mot pingstkyrkans second hand och fyndade en fin keramikkyrka att ha levande ljus i, för att sedan slå oss ner på stans bästa café.

På Society Café vankades det afternoon tea. Nybakta scones med sylt och grädde, snittar och efterrätter. Islatte och alkoholfritt bubbel med blåbär. Så gott alltihop. Och hur fint är det inte att vara så pass stammis att de serverar med ljus i din pepparkakscheesecake? Älskade fik <3

Från ett favoritfik till en favoriträtt – någon timme senare mötte jag och J upp pappa, syskon, syskonbarn och respektive på WaSushi och skämde bort smaklökarna ännu mer. En sån fin dag att bli 26 på, ändå, evighetsskymning till trots <3

Dagen därpå hämtade mamma upp oss för en liten födelsedagstur till havet. Stannade till på ett gårdscafé och köpte nybakta saffransbullar, så färska ur ugnen att de fortfarande var varma i påsen när vi vandrat till det lilla vindskyddet och packat upp choklad, blåbärsdricka, mackor och pepparkakor.

En liten mamma, vindpinade småtallar och havet.

Det är sådana kontraster kring min födelsedag. Ibland täcks marken av meterdjup snö, andra dagar är den bar som en mitt-i-november-dag. Varje år hoppas jag få vakna upp till vita trädkronor och ett orört pudertäcke på gräsmattan, men blir det inte så vill jag ha det såhär. För titta bara; är inte det här konst vet jag inte vad som är;

Nu ser jag fram emot vad ett år som 26-åring innebär. Om det ens blir hälften så bra som mitt 25:e, med en fast tjänst, boksläpp, fasterskap, alla roliga kurser jag fått gå och alla magiska platser jag fått besöka runt om i mitt västerbotten (och i världen), så är jag övertygad om att det kommer falla mig helt i smaken.

Kommentera

Ny butik i drottningdömet

25 dagar in i november har jag blivit sams med mörkret, fastän det till största del hittills förvägrat mig sällskap av stjärnor och norrsken. Spenderar kvällarna i skräddarsits, låter händerna arbeta och huvudet vila.

Det är en sån kontrast mot hur mitt liv såg ut för ett år sedan, då jag precis påbörjat en projektanställning som innebar fantastiska möten och upplevelser men som också nötte på en redan trött själ. Jag orkade inte med det kravlösa skapandet då, för tjänsten var ett enormt skapande i sig, kontoret var hemma och jag klarade oftast inte av att vänta med idéer och infall till dagen därpå. Så är det inte nu; det jag skapar på mitt kontor idag är omöjligt att jobba vidare med utanför företagets väggar.

Och jag är så tacksam för båda upplevelserna. Tillfreds med det som varit och hur allt blev i slutändan.

Nu har kvällsrutinen i mitt skaparrum och stunderna på keramikkurs resulterat i ett par alster som jag tänkte sälja vidare. Till er som vill ge bort ett småskaligt Västerbottensalster till någon ni tycker om, eller behålla helt för er själva. De finns i en liten shop som kommer fyllas på regelbundet oregelbundet, ungefär som inläggen i den här bloggen.

Alla skapelser och all information om hur du köper dem hittar du i drottningdömets nya butik här, eller under fliken ”shop” längst upp i min meny.

2 kommentarer

Konsumtionen av klappar

Vi är elva dagar in i november. Om dagarna blir det aldrig ljust, bara mindre mörkt. Jag vill så gärna berätta om allt jag känner, tycker, tänker, men orden glider mellan fingrarna på samma sätt som du tappar greppet om en dröms detaljer när du vaknar. Formuleringarna finns där, på andra sidan barriären i bröstkorgen, på samma sätt som ljuset går att förnimma bakom den blygrå molnmassan. Det känns som att ingenting stannar, ingenting når fram.

Men jag tänker; jag gör det här ändå. Från hjärtat.

Det här inlägget har grott ur mina komplexa känslor för presenter; jag älskar att ge, tycker om att få, men jag står inte ut med all överkonsumtion. Står inte ut med summorna vi köper julklappspapper för. Står inte ut med rapporter om hur högtidshandeln, år efter år, slår rekord. Står inte ut med att vi, faktiskt, konsumerar ihjäl vår värld. Jag står inte ut med hetsig musik som valts ut i syftet att öka kundernas impulsbeslut och köp.

Men, som sagt; jag älskar att ge. Ofta, men inte alltid, för att det finns ett syfte och ett behov. Allra finast tycker jag det är att överraska (och överraskas!) en helt vanlig, mulen tisdag. Därför är det här inlägget inte på något sätt knutet till julafton – även om jag publicerar det i god tid i förhoppning om att det ska inspirera någon av er som läser till att konsumera och kreera med hänsyn till den ömtåliga klump vi alla lever på.

Så. Här kommer några idéer på vad du kan ge dina nära och kära när andan faller på. En del kan du skapa själv, andra kan du handla av lokalproducenter och småföretagare.

Kaffefilter i (återbrukat) tyg! Till skillnad mot pappersversionerna kan dessa användas om och om igen – släng sumpen och tvätta rent genom att koka. Hållbart och ekonomiskt!

Och! Kaffe och kaka heter det ju, så det kan ju vara ett passande komplement. De här syltgrottorna med hjärtan tycker jag var så fina – är själv sugen på att prova med saffran i degen och hjortronsylt som fyllning.

Ett kartsmycke. Eller kanske en nyckelring. Väldigt personligt – och resterna av kartan eller kartboken (som du garanterat kan hitta på loppis) kan du till exempel vika till en presentbox (så slipper du köpa julklappspapper) eller göra en festlig origami-trana eller fågel av. Smyckesdelen finns förhoppningsvis på din lokala hobbyaffär och kedjor finns i överflöd på second hand.

Påsar med eget tryck! Allt från små påsar till förvaring till lite större för exempelvis tvätt eller träningskläder. Min stämpel har jag gjort i keramik, men det funkar också att karva i linoleum, eller varför inte en potatis? Tyget är gamla lakan jag fått av farmor, liknande finns i överflöd att handla i andra hand.

En mindre variant kan vara fint att ha till resväskan – att lägga smutstvätt eller kanske samla fina minnen i. Eller varför inte slå in julklapparna i dem? De funkar faktiskt till de mesta, förutom att handla frukt och grönt i (eftersom det blir så bökigt för kassapersonalen att se vad det är för sort du handlat). De kan du istället sy i återbrukad spets eller handla desamma direkt av Alicia.

Förvaring och bruksföremål i betong! Kul och fint och går variera i oändlighet efter behov istället för att köpa nytt. En smyckeskon. En ljusstake. Ett kakfat, mugg för tandborstarna eller hållare för att ha hemäggen framme. Bara fantasin sätter stopp!

Använd formar du har hemma; här ovan har jag använt en bit tapet för konen och en plastburk som tidigare innehöll rostad lök till burken.

Locket till burken har jag hittat på loppis – det finns ofta både i trä, i glas och i kork. Det blir extra spännande när två material möts, tycker jag. Är du nyfiken på fler saker att göra i betong har Jaquline en hel kategori för det.

Ytterligare en sak att sy; värmekudde. Eller korv. Eller klump. Eller katt. Formen kan ju anpassas i absurdum. Tyg hittar du lätt på second hand och de flesta rissorter funkar bra att fylla med, så länge du kommer ihåg att ha ett litet glas vatten i micron när det är dags att värma upp den. Just den här har jag, precis som tidigare, gjort trycket själv på gamla lakan jag fått av farmor. Knappen har jag gjort på keramiken – den sidan är öppen för att jag ska kunna ta ut rispåsen och tvätta överdraget ifall det blir smutsigt.

Fler tips?
Vad sägs om en personlig mugg (Harry Potter-motiv är ju kanske bland det FINASTE) eller ett par godluktande, handbroderade lavendelpåsar att lägga i klädlådan? Jag vill testa allt. Är så glad att skaparlusten hittat tillbaka in i min novembertrötta kropp. Att det är d-vitaminen som tryter, inte inspirationen. Att jag satt igång i god tid i år och, precis som i fjol, kommer kunna visa upp årets julklappar för er i mellandagarna.

Men hörni. Det här är viktigt. Vi har inte alla möjligheten, kunskapen, orken att skapa varenda, eller en enda, gåva på egen hand. En del av oss väljer bort klappar och presenter helt och hållet. Och vissa av oss köper allt, eller en del, nytt. Vi är olika, och det är okej. Framför allt att inte orka och att skippa. Men, tillhör du den sista kategorin och bor i Västerbotten hoppas jag att du ger alla duktiga småföretagare jag samlat på lokala listan en chans. Bor du någon annanstans hoppas jag du ägnar dina närproducenter en extra tanke. Våra val och vår självransakan är viktigare än någonsin.

Det är sex veckor till jul. Sju veckor kvar av året. I år önskar jag att jag slipper läsa rubriker om ännu ett rekordår för julhandeln och istället ser fler nyårslöften om en mer miljömedveten livsstil. Tillsammans flyttar vi kanske inte berg, men vi kan bevara snön på deras toppar.

4 kommentarer

Spräcklig soppskål, serveringsbricka samt sked

Vänner! Jag har fått hämta hem mina senaste keramikalster. I vanlig ordning har ett och annat gått hädan i ugnen (bland annat den fina lilla kannan som skulle matcha detta set </3) och några blev inte alls som jag hoppats efter glasering (lovar mig själv att från och med nu försöka ha en tydlig plan för det där sista steget så jag slutar göra samma misstag om och om igen), men det allra mesta blev precis så som jag hoppats!

Så idag blev det lunch i min matchande uppsättning skål – bricka – sked. Stora delar av dem är råa (oglaserade), men några detaljer är i vit glasyr med blå-svart stänk, precis som stora delar hos de alster jag berättat om här.

Tycker det är en himla fin kombination och framöver vill jag gärna kombinera med en liten kopp och göra ett nytt försök på en kanna. Och – jag fick en idé prova mig på att göra sugrör också. Finns ju knappast något dummare än de i plast, så just nu är vi utan här hemma – men det vore ju väldigt festligt att ha till varm choklad framöver tänker jag.

Anammar det operfekta fullt ut och tycker min krokiga lilla sked blev helt fantastiskt charmig. Inte helt ultimat för soppa, men desto bättre till goda smoothie-bowls gjorda på sommarens hallon tror jag!

Tycker det lilla utrymmet för skeden blev pricken över i:et. Den bubbliga kanten runt skålen har jag skapat genom att klippa upp en blommig pepparkaksform jag fyndade på loppis i sommar. Kanske fortsätter även på den stilen, ser så mycket av naturen i den formen; blomblad, moln och vågor.

Lyxig premiär med grön ärtsoppa och mormors farinlimpa med ost! Recept? Kommer här:

Soppan finns i otaliga varianter. Oftast googlar vi bara ”grön ärtsoppa”. Då dyker bland annat det här receptet upp – fast vi skippade ägg och krutonger och toppade med naturell creme fraiche och pumpafrön istället!

Min mormors farinlimpa gör du såhär: 6 deciliter mjölk, 2 ägg, 1 paket röd jäst, 1 hekto margarin, ½ paket brunt farinsocker, 1½ matsked brödkryddor, en gnutta salt och drygt 16 deciliter rågsiktsmjöl.

4 limpor, ugn 200°C, grädda åtminstone 20 minuter.

Smält margarinet, häll i mjölken. He lite rågsiktsmjöl i botten av en bunke. Häll i margarin-mjölk-blandningen och jästen. Tillsätt de andra ingredienserna allt eftersom. Låt degen jäsa under en handduk innan du bakar ut den och delar i fyra avlånga limpor. Lägg på bakplåtspapper, nagga med kallt vatten och låt jäsa ytterligare (ungefär 20 minuter). Grädda långt ner i ugnen, ta ut och pensla med smör. Låt kallna innan du skär upp eller fryser in. <3

4 kommentarer

Från tanke till kudde

Har så många idéer som ligger och gror. Så många drömmar inför framtiden: om en keramikverkstad här på gården där jag själv tillverkar sånt vi behöver. Om att kanske, en dag, till och med sälja lite alster. Om att vara en del av ett skapargäng som hyr smedjor, åker på skaparläger och utforskar hantverkens alla olika inriktningar tillsammans.

Jag vet att den tiden kommer. Och det är ingen brådska, för det råder det absolut ingen brist på idéer som är möjliga att genomföra redan nu. Jag fyller mobilen med skärmdumpar och anteckningar och ögonen spanar ständigt efter vad hemmet saknar, allt eftersom vi rensar ut, skänker bort och pappa hämtar det som är hans.

Idén om ett kuddfodral fyllt med vår landskapsfågel har jag burit med mig sedan tidig vår. Men tiden har inte riktigt varit rätt; jag har anpassat mig till en ny vardag på en ny tjänst, uthärdat en sommarvärme som lamslog mig totalt och haft en jobbig start på hösten med min traditionella, urvidriga hosta och regelbundet näsblod.

Det är inte förrän nu, när första snön lagt sig och istapparna dykt upp utanför fönstret i mitt skaparrum, som en liten gnista har tänts i mig igen. Genom hörlurarna lyssnar jag sedan en vecka tillbaka på hur Stephen Fry läser Harry Potter and the order of the Phoenix för mig, och med händerna fria kan jag inte tänka mig något mysigare än att långsamt börja ta itu med den långa listan av idéer som byggts upp under året med en magisk värld både utanför fönstret och i öronen.

Storspoven är mig så kär. Inget är så mycket vår som dess sång. Den finns redan representerad på en och annan dekoration här hemma, men jag tror inte att jag någonsin skulle kunna tycka att de blev för många.

Som ni vet, och som jag en dag ska berätta mer om, försöker jag i första hand göra det mesta till vårt hem själv. Går inte det köper jag ”nytt” på second hand, och därefter av en lokal förmåga. Textilt skapande är inte min starkaste sida (faktiskt en av mina svagaste – jag har inte ens sytt sedan årskurs sju) men ett kuddfodral kände jag mig trots det hyfsat säker på i teorin. Så jag provade, höftade och blev så nöjd med resultatet!

Det här använde jag mig av:

  • En storspovstämpel som jag själv karvat ut på keramikkursen nu i höst.
  • Svart textilfärg som jag köpt på min lokala hobbybutik…
  • …där jag också införskaffat en liten roller för att kunna applicera färgen i ett tunt lager
  • Ljust linnetyg jag fått av farmor, klippt i två kvadrater på cirka 40×40 centimeter
  • Symaskin och tråd
  • Två gamla kuddar att fylla fodralet med

Stämpeln blev lite ojämn i höjd, vilket innebar en hel del vickande för att få med både näbb, ben och stjärt. Jag lyckades sällan få med varenda liten detalj, men i den lite skavda känslan finns också charmen tycker jag. Inte en är den andra lik, fastän det är samma stämpel.

När jag fyllt framsidan med så många spovar jag ville ha fixerade jag färgen med strykjärn i fem minuter. Sedan sydde jag ihop tre av de fyra sidorna ut och in, vände på alltihopet, tryckte in kuddarna och sydde igen den sista sidan rättvänd.

Den sista kanten är givetvis inte lika fin som de andra, kanske mest på grund av min otålighet och längtan efter att bli klar, sådär som det kan bli när en idé du burit på så länge är ett steg från att vara förverkligad. Jag tycker egentligen inte det gör något, men idag hittade jag faktiskt en passande dragkedja på loppis, så om kudden en dag ska få en kompis kanske jag använder den för att få fyra fina kanter.

Och som jag sa i början; jag blev så nöjd! Det är få saker jag tycker så mycket om som att få se en tanke förverkligad i fysisk form. Speciellt när den blir minst lika fin som jag hoppats på, och dessutom är gjord i en teknik jag inte känner mig helt trygg i. Nu ska jag bara bestämma mig för om den ska få pryda vardagsrummet, ihop med så många andra landskapssymboler där på västerbottensväggen…..

…eller om den ska få vara den första riktiga utsmyckningen i vårt, än så länge, ganska kala sovrum.

Vad tycker du?

Och – berätta gärna om någon landskapssymbol du håller kär! Tycker det är så intressant att höra <3

En kommentar

Måndag

Måndag. Solen klotrund och orange, knappt över horisonten nu. Möter den med blicken när jag korsar E4. Luften är kvav, för varm för oktober, men inga strålar värmer mig.

Jag doppar en av hörlurarna i morgonkoppen kaffe på skrivbordet och tänker: den här svarta, beska vätskan har den högsta av status i samhället, men en själ med samma kvalitéer är det fulaste som finns. Samtidigt som socker är unn och fusk och skam men om vi översatte de vita kristallernas egenskaper till en personlighet är det det finaste vi kan vara, pigga, söta, goda. Och jag tänker: världen är så jävla skev. Och jag tänker: I rather have my sweets and my soul than your coffee and cuteness.

Det skymmer så fort klockan slår dags att gå hem. Vi väntar på bussen med en meters mellanrum. Ingen spänner fast sig förutom jag och inom mig pyr en längtan att hemsöka dem allihop ifall vi krockar och de krossar mig på min tusende-någonting-tur på linje 207. En längtan att krossa varenda ens favoritkopp, för det är sånt som spöken gör . Jag hoppas ingen av dem äger en Berså.

I älven reflekteras affärens neongröna bokstäver. coob. Vi går av med en meters mellanrum. Korsar Norra Ågatan två meter isär. Följer trottoaren på tvåhundrafemtio centimeters avstånd mellan regnprickiga ryggtavlor innan alla viker av och jag lämnas ensam kvar på Hemvägen.

Möter en bil där, mitt på gångvägen. Gubben som kör har keps. Det har de alltid. Det är deras freecard. Det betyder: okej att svära, palla anmäla. Vårt samhälle är litet men inte laglöst, vi gör bara lite som vi vill.

Luften är aldrig så skön mot lungväggarna som när du dansar fram mellan daggmaskar.

2 kommentarer

Drottningens nya kläder

Vinterdäcken på. Motorvärmarsladden i. Farmorstickade vantar fram. Än klibbar inte näsborrarna ihop av köld när jag kliver ut på bron om mornarna, men genom grusiga, nyvakna ögon skymtar ändå vita moln av utandningsluft. Minusgrader om nätterna har vi haft ett tag nu, och ändå känns sommaren så färsk i minnet. Kanske för att den, vädermässigt, var det vidrigaste jag någonsin upplevt. Oron för framtiden, sorgen för nuet. Känslan av att vilja skala av sig sitt yttre hudlager för att kanske, kanske bli lite svalare.

Jag tror höstlöven som täcker backen är färre än sommarens svordomar över värmen. Jag svor på Myrorna. På Kupan. På Pingstkyrkans second hand. Om och om igen. På varenda loppis inom tio mil,utan att hitta det jag behövde så. I ren desperation efter något svalt nog att ha på sig bröt jag till och med min egen pakt att inte handla nytt genom att köpa en kort linneklänning. Sprillans ny. Från internet.

En orange. Inte ultimat ändå, på grund av den lite mörkare nyansen, men fin, skön och: sval nog för att ta mig samman. Sedan gav jag mig ut på jakt efter en lokal förmåga som kunde sy upp mitt ultimata överlevnadsplagg. Och äntligen fick jag anledning att jubla.

En lokal kreatör vid namn Maria tog sig an uppdraget. Jag hittade ett tunt, vitt linnetyg i andrahandssorteringen hos Ohlsons tyger och lämnade över det ihop med en drös med knäppa, ungefärliga önskemål på snitt, längd och form samt ännu mindre specificerade mått (eftersom jag omöjligt kunde minnas var jag lagt måttbandet).

Fickor var viktigt. Och två lager på kjolen, för lite volym och extra tyg för rumpan att sitta på. Men viktigast var att den var sval, och smidig nog att rusa omkring i skogen i. Det är väldigt viktigt för mig och jag ser aldrig ett plagg som ett hinder för att vara ute. En del kan säkert tycka att jag är lite för uppklädd för miljöerna jag vistas i, men i min bok är kläder till för att användas; överallt, oavsett. Jag vårdar dem, lagar dem, men sliter dem också med hälsan (och livsglädjen).

Och som hon levererade! Helt enligt önskemål. Är fortfarande imponerad. Tack och lov (men typiskt nog) hade sommaren redan början falna när jag väl lyckats formulera beställningen, men jag tror tyvärr att somrarna inte kommer vara mycket snällare framöver. Nu är jag åtminstone förberedd.

Och ihop med en mysig kofta är den ju minst lika bra resten av året!

Knapparna har jag förresten gjort själv på en keramikkurs tidigare i år.

Är så himla glad över att jag unnade mig den. Att jag är priviligerad nog att ha råd att göra det.

I höst har jag som mål att rensa min garderob ordentligt. Se över vad jag verkligen behöver, vad jag verkligen använder. Hitta gemensamma nämnare i material, färger och former jag trivs i och göra mig av med allt det andra. Börja låna mellan vänner och addera mina principer med ”ett in, ett ut”.

Det jag rensar ut ska jag, på ett eller annat sätt, ge till behövande. Antingen skänka kläderna direkt eller anordna loppis och bidra med pengarna. Vi får se, men redan nu känns det så himla, himla skönt.

 

Ska ni inte haka på?

2 kommentarer

Skriver ditt namn i molnen

För precis fyra månader sedan blev jag faster. Till världens finaste Evander. Som växer så det knakar och smälter alla hjärtan som kommer inom räckhåll för nyfikna ögon och högljudda skratt. Ett sånt privilegium det kommer vara, att få se dig växa upp.

Idag var vi på namngivelseceremoni. Och till skillnad från julklappar och födeledagspresenter, där behoven kommer sättas främst under de många firanden vi kommer få ihop, ville jag vid just den här engångshändelsen ge något lika unikt som Evander själv. Så under höstens keramikkurs har jag format moln och stansat siffror och bokstäver, och igår fick jag hämta dem. Precis i tid för att hinna knåpa ihop en kombination av mobil och väggbonad.

Själva stommen utgörs av en fin gren jag hittat på en av mina otaliga skogspromenader. Sådär alldeles torr och grånad och skogshärjad som de mest perfekta pinnarna är. Tråden är en tunn, men stark, silikontråd i vitt. Den och fästena har införskaffats på vår lokala hobbyaffär, pärlorna har jag hittat second hand och molnen, ja, de har jag som sagt gjort med egna händer.

Sju grå, råa. Stansade med de tre namnen, födelsedag, vikt, längd och tid. Och sju stycken jag glaserat – tre i vitt och fyra som även fått ett lager med blå bubblor.

Föräldrarnas katt Bowie (till lika delar fullständigt supergosig och fullkomligt knäpp) bor hos oss några dagar. Han var inte så himla imponerad av min skapelse, förmodligen mest för att den inte var ätbar, men jag hoppas innerligt att E kommer uppskatta den så småningom. <3

10 kommentarer
1 2 3 10