Funderingar & frånvaro

Hörni, jag kommer bli frånvarande här inne en tid framöver. Inte för att det är något ovanligt med flera dagar av tystnad från min sida, men för en gångs skull vet jag det liksom i förväg och kan, med er hjälp, kanske göra något spännande och informativt av både pausen och återkomsten!

Helgen spenderar jag i landets mittpunkt (bokstavligt talat), nämligen i Sundsvall. Mitt yngsta syskon har börjat studera till lärare och trots att det gått mindre än en månad sedan insparken känner mellansyskonet och storasyskonet att det är hög tid för kramkalas. I början på nästa vecka ska jag möta tidigare nämnda deadline och även om det är lite gruvsamt så känns det också som att det mesta är under kontroll.

Men innan jag kommer tillbaka och bland annat kan berätta om en fin fredag på skördemarknad, ett besök hemma hos mormor, ett nytt jobberbjudande och ett nytt hjälpmedel i mitt liv så tänkte jag ta tillfället i akt och kolla med er; har ni några önskeinlägg? Några funderingar?

Högt och lågt hörni, alla tankar och frågor är välkomna här! Om ni bara vill berätta något fint, sorgligt, roligt eller knäppt som hänt er de senaste dagarna är det givetvis också en väldigt fin namnsdagspresent. Kram på er, vi hörs om några dagar <3

2 kommentarer

Men blåast av allt är nog blåklint ändå

Varken huvud eller kalender har särskilt mycket plats för skapande just nu, hur sorgligt det än är att erkänna. Därför är jag extra tacksam för det här lilla projektet, som tar minimalt med tid men bidrar till några extra djupa andetag. Av påsen med blåklintfrö som jag sådde i pallkragen i juni, med förhoppningen om att kunna göra saft på dem, var det slutligen två som kämpade sig ända in i blom.

Nu hänger de på tork i mitt arbetsrum, intill min lilla drömfångare i björk och spetsduk. Vill gärna läsa in något tecken på att resultatet blir fint även om förutsättningarna inte alltid är rätt, men mitt humör låter mig hellre fokusera på alla de små frön som inte kom någonvart. Därför har jag bestämt mig för att de inte fyller någon djupare innebörd annat än att de blir ett minne från vår första sommar i huset. Så småningom tänkte jag ge dem sällskap av ljung och mynta men det får bli vid nästa syresättarstund.

Hur tar ni vara på naturen i höst? Berätta gärna <3

4 kommentarer

Det blir alltid bättre framåt natten

Kära dagbok. Hur mycket jag än försöker undvika det verkar jag vara så genomdränkt svensk att jag inte kan låta bli att nämna vädret i vart och vartannat inlägg. Jag svär att ”ett annat ord för september, nio bokstäver, vågrätt” är n e d e r b ö r d.

Vanligtvis gör inte regnet mig något. Det är få ljud som är så lugnande och harmoniska som droppar mot tak och fönsterrutor, gärna i samband med häftiga höstvindar som river i tallkronorna ute på gården. Men efter flera veckor av ihärdiga skurar är gräsmattan mer lik en oerhört grund sjö med ohyggligt mycket alger och jag är berövad mina trädgårdspauser med besök till äppelträd och kryddland.

Å andra sidan kanske det är bra, för den lille prokrastineraren i mig har numera väldigt begränsade alternativ som kan ta mitt fokus från studierna. Det är sex dagar till deadline och idag satte jag mig i mitt gamla flickrum och omgav mig med sånt som är gott (kaffe och trattkantarelltoast) och sånt som inspirerar (självbiografier och västerbottniska noveller).

Förstörde en ny fin skrivbok genom att börja skriva i den (varför blir det alltid så?) och började reda ut begreppen narrativ, temporalitet och kausalitet. Sakta men säkert började det klarna, även om himlen utanför fortsatte vara envist grå.

När jag tog den här bilden hade en liten liten idé om temat kring min berättelse börjat formas i mitt huvud. Men sedan föll mörkret och jag fylldes av något helt annat. En känsla att hålla fast vid. Den ska få gro under mina bästa, mest kreativa timmar, ända till läggdags. Förhoppningsvis känns den lika självklar imorgon. Jag tror det kan bli himla bra. Lärorikt och fint, om inte annat.

2 kommentarer

Sekunderna innan deadline

Det är drygt två veckor sedan mejlet landade i min inkorg. Det där jag fick veta att jag var en av reserverna som fått plats på en av landets mest eftertraktade distansutbildningar; kreativt skrivande. Jag blev såklart jätteglad, uppfylld av förväntan på att få lära mig mer om skönlitterärt skrivande. Det är ju raka motsatsen till texterna jag vanligtvis skriver, där mina åsikter ska vara osynliga och min närvaro ska hållas till ett minimum.

Såhär tre veckor in i första momentet har jag hunnit läsa i en av våra kursböcker och satt mig in i vad den första uppgiften innebär. En självbiografisk text med inslag av fiktion, tre till fem sidor lång. Det är en vecka till deadline och jag vet fortfarande inte var eller hur jag ska börja. Idéerna som vanligtvis dyker upp lika tätt och självklart som svampar på en hösthärjad gräsmatta är lika frånvarande som septembersolen.

Men jag kämpar på, trots att kaffekopparna blivit fler än antalet ord är skrivna. Jag sätter mig i husets minst stökiga rum, bland calatheorna och skrivmaskinen, med inspirationsblocket och en kaka. Försöker varva ner, försöker hitta något hos mig själv som jag vill skildra. Fånga en känsla, återvända till ett minne, skapa en fantasi i berättelsen om mig. Idag finns ingenting konkret, bara fragment som försvinner på ett ögonblick. Sådär som de så ofta gör nuförtiden. Idag är kaffekopparna helt klart fler än orden. Men tillslut, när sekundvisaren obarmhärtigt tar mig närmare sista klockslaget för inlämning, kommer det att lossna.

Det gör det alltid.

6 kommentarer

Lugnet efter stormen

Dagarna springer förbi i vanlig ordning. En tredjedel av favoritmånaden har passerat, mestadels försvunnit i blåst och regn och äppelträden har börjat få frukt. Luften är sådär mjuk som bara höstluft kan vara. Fylld av dofter. Hallonbuskarna är konstant överfulla, precis som mitt huvud, och jag hinner plocka nästan två liter under den halvtimme jag får innan regnet börjar ösa ner. Ljudet av smattret mot rutan väcker långsamt sinnet till liv, ger mig ork att boka in både tandläkarbesök för den onda visdomstanden, kontrollera att samtlig kurslitteratur är tillgänglig på biblioteket inne i stan och skriva några bortglömda rubriker till bilagan jag producerat sedan början på förra veckan.

Jag har sagt det förut, men det här allt eller inget-livet jag lever är så himla märkligt. Av någon anledning lyckas alltid alla förfrågningar, måsten och inhopp dyka upp i en enda stor klunga. Sedan tar det liksom flera dagar att anpassa mig till det plötsliga lugn som uppstår när alla uppdrag är avklarade, och jag går vilset omkring hemma i huset och undrar var jag ska börja. Vad jag längtar efter mest. Om det är det prestationslösa skapandet och kreativiteten i mitt arbetsrum, om det är en bra bok att försvinna in i eller om det är att få ordning på rutinerna, som troligtvis snart ställs på ända igen. Oftast hamnar jag ute på gården, går över en vildvuxen gräsmatta dekorerad med ögontröst och gulnande björklöv. Plockar snabbt en näve av de blåbär som inte redan tagits omhand. De ryms perfekt i den lilla keramikkopp jag gjort.

Längtar efter trattkantarellerna, gör soppa av de vi hittade i fjol. Känner skräckblandad förtjusning över höstens första inlämningsuppgift och ser framemot en vecka av- och frånkoppling på Kroatiens kust. Livet är fint, om än det också känns lite upp och ner ibland.

Hur mår ni i höstrusket?

2 kommentarer

37 meter över älven

Julinatten är några nyanser mörkare än vanligt. En kompakt barriär av moln skapar ett matt filter över landskapet framför oss, som en grumlig skymning som ögonen aldrig tycks vänja sig vid. Under oss byts det norrgående körfältet på Europaväg 4 ut mot länsväg 353. En väg som består av de där oregelbundna asfaltslagningarna, charmigt varierande i nyanser i ett lapptäcksliknande mönster. De där som är bland det finaste jag vet. Den tar oss genom ett sovande Nyåker, förbi skylten som visar vägen till ortens berömda pepparkaksfabrik, upp jämsides med ett par älgar som vågar sig fram i skydd av dunklet. Vi tar höger och rullar nedför en brant sluttande backe.

Och så, plötsligt, byts de mörkgröna väggarna av barrskog som omslutit oss mil efter mil ut mot silverfärgade linjer. 164 meter stålräcken ramar in en av Tallbergsbroarna, leder oss rakt över Öreälven.

Ljudet från älvens brus når hela vägen upp. Fyller luften mellan de tre broarna, 37 meter ovanför vattenytan. Kronor av tall och gran bildar en oregelbunden horisont av grönska som fyller hela blickfånget, oavsett väderstreck. Det är så oerhört mäktigt, i all sin enkelhet, i den totala stillheten och tystnaden.

Jag beundrar utsikten ett tag. Registrerar långsamt och metodiskt varje vinkel, känsla och intryck för att lägga det säkert tillrätta i episodminnet. Det är beundran, litenhet, storhet och stolthet. Det är ett sting av sorg för hur lite jag faktiskt sett och upplevt av mitt län, men också beslutsamhet över att se till att det ändras. Och det är glädje och förväntan över framtida äventyr, att överväldigas likadant av något annat som gömmer sig där ute.

När regnet tilltar fäller vi ihop våra paraplyn, gör en u-sväng och åker söderut igen. AC:n fyller bilen med doften av älggräs och dagg medan vi lämnar ett av julis finaste semesterminnen bakom oss och jag fantiserar om ett kärt återseende i en brandfärgad höstdag och en snötäckt norrskensnatt.

7 kommentarer

Fina, försummade frön

Har verkligen försummat ungefär allt som har med hushållssysslor att göra i sommar – allt från disk och tvätt till blomvattning. Det senare har resulterat i en mindre invasion av ohyra som jag knappt klarat av att tänka på eftersom jag så ofta är på gränsen av en känslotsunami. Men häromdagen tog jag en liten paus från veckans arbetsuppgift (bildredigering till boken jag fotar åt) och planterade om några av mina små bebispaletter – en del är räddade sticklingar och några har jag skött om sedan de var små frön!

Nu står det små plantor lite varstans i sovrummet – i min loppisfyndade hundkruka och på de små björkarna, till exempel. Är dessutom så himla glad att calatheorna återvänt till Slottet – en solklar favorit hos mig pga vackra, lättskötta och bra namn!

Den här lila/rosa är en av mina nya favoriter. Den är frösådd ur en blandpåse så har absolut ingen aning om sort. Förhoppningsvis växer den sig lite större och starkare innan mörkret slukar oss så den både överlever västerbottensvintern och livar upp sovrummet lite extra.

 

Nu ska jag förbereda mig inför de kommande dagarnas fotouppdrag, hoppas ni har en superfin helg och att ni får en fin start på vecka 35 <3

2 kommentarer

Nästan som magi

Hösten är här! Det känns i luften som luktar sådär friskt och tungt av fukt och kyla. Men det märks också i min i längtan av att bona om och fylla hemmet med stora gröna växter, fina textiler, varma filtar och mysiga lampor.

Det finns så mycket fint att se fram emot i höst; slutarbetet med bröllopsboken och lanseringen i november, spännande frilansuppdrag och en uppfräschning av min hemsida. Dessutom blir det lite distansstudier och en fortsättning på vårens keramikkurs, där jag bland annat gjorde dessa små skyltar som,  i samband med att lampan tänds, för in lite magi i vardagen  <3

Och fastän september är en av mina bästa tider med svampplock, skördemarknader och uppackandet av mina mysigaste tröjor, så letar vi intensivt efter en sista-minuten-resa om kvällarna. En destination med snorkling, god mat och lugn miljö. Inte alls för värmens skull, utan för återhämtning och ledighet. Har ni några tips får ni gärna dela med er, och annars vill jag gärna höra vad ni ser fram emot de närmsta månaderna <3

8 kommentarer

Min skattkista

Alltså skogen. Hur kunde jag någonsin längta så innerligt efter att komma bort från dig? Jag undrar ofta, framför allt när klorofyllet börjar lämna björktopparna och vi går in i en av årets bästa tider – den som ägnas åt att fylla korgar och burkar med skatterna från naturens skafferi.

Det är tidigt än, men efter en äventyrlig promenad över kalhygget hittar vi dem ändå, kantarellerna. Bland knastrande, solblekta kvistar och fuktig mossa som luktar annalkande höstdimma – den som några minuter senare sprider ut sig över de intilliggande våtmarkerna.

De är inte många än, kantarellerna. Men de räcker till den där fantastiska pastasåsen som vi gör lyxiga matlådor av. Och dessutom så är vi ju ändå bara i början av tiden med allt mörkare nätter, och allt mer gyllene skogsmark. Vi har många fina kvällar kvar i en av årets bästa tider, i skogen som jag så innerligt längtar efter att få vandra i idag.

6 kommentarer

Fantastiska fynd och hur du hittar dem

Finns det ett ordspråk i stil med ”de bästa fynden gör du när du letar något helt annat”? Om inte så uppfinner jag det nu! Eller så är det bara jag som aldrig lyckas fynda det jag söker, men ändå aldrig kommer ut från en second hand-butik tomhänt?

Sommaren har nästan passerat, men inköpslistan innehåller fortfarande både saftmaja, större blomkrukor och en byrå till hallen – däremot växer stapeln med retroassietter i en stadig takt efter varje loppisrunda.

Men att det som följer med hem sällan är det jag letade efter gör ju inte nödvändigtvis fynden onödiga. Den här gamla väskan till exempel – ett fullkomligt slumpartat fynd (var liksom inte ens på rätt avdelning i butiken), men så himla perfekt för datorn och dessutom med plats för både anteckningsbok, pennor och hårddisk!

Fin är den också – och ett alldeles ypperligt gömställe att förvara datorn i när den inte används. Ett mycket bra fynd, fastän den varken rår på den stundande saftproduktionen eller hjälper trångbodda palettblad. Bättre loppis-list-lycka nästa gång!

8 kommentarer