Ledighets-lunket

Juli har, bokstavligt talat, gått upp i rök. I torsdags förra veckan fick jag semester, och sedan dess har jag mest spenderat dagarna utslagen framför fläkten och kvällarna flytande i bottenviken. Som jag lever för timmarna efter klockan 20. Har aldrig badat så mycket som den här sommaren – det är vanligtvis för långgrunt för att jag ska hinna ut på midjedjupt vatten innan benen domnat bort och inte längre bär.

Men inte i år. Inget är som det brukar i år. Hundraåriga skogar, tusentals pensioner och oräkneliga arv i form av gårdar, hus och ägodelar har förgåtts i värmen, och när det inte är svettdroppar som skapar ränder av salt på min hud är det tårar för allt och alla som drabbas av torkan.

Jag får inte ens mothugg när jag klagar på värmen. En åsikt som i vanliga fall är den värsta av svordomar. Aldrig förr har jag fått ett sånt medhåll i längtan efter lägre temperaturer, regn, vind och moln.

Men om jag skulle summera mitt juli hittills, och tog bort vädret ur ekvationen, så har jag haft en av de bästa somrarna på länge. Det är den första på år som jag inte känner någon stress alls över att ta vara på varje ledig stund, och inte heller har prestationsångest över arbetet. Jag tar dagarna som de kommer, och njuter av varje sekund. Av en återträffslunch med vänner från gymnasiet. Av en runda minigolf. Av världsutställningen om Titanic, spelningar på Nordanå och kvällsdopp med vänner. Av att upptäcka nya platser med han jag håller närmast hjärtat.

Jag har två veckor kvar av semestern. De flesta av dagarna är oplanerade, men det finns också mycket fint som väntar. Ser fram emot att dela med mig av allt med er, när hjärnan inte längre är så omtöcknad av värmen och meningarna inte längre är så svåra att formulera. Jag märkte den så tydligt i afton. Skillnaden. Klarheten. När det började skymma och jag gick ut och plockade hallon i väntan på det utlovade regnet.

Den bästa tiden nalkas.
Jag ser det på växterna. De som inte skrumpnat ihop av törst. Blad som börjat skifta i rött och gult och orange.
Jag känner det i luften. Den som, efter veckor av outhärdlig, utmattande torka äntligen innehåller någon promille fukt.

Hösten är på väg.

6 kommentarer

Miniatyr-moln

Minns ni de små keramikmolnen jag gjorde på kursen i vår? Har verkligen fått så himla mycket fina kommentarer om dem i diverse skapargrupper. En av dem skickade jag så småningom till Ellen, ihop med lite glädje, styrka och beröm för att hon är en sådan inspiratör och kämpe. En annan blev ett hårspänne som numera bor i mitt hår mest hela tiden.

Längtar så himla mycket till kursstarten i höst. Då ska jag göra fler små moln, både till försäljning och för att kunna ge små oväntade presenter när någon jag tycker om verkar behöva det som mest. Tycker så mycket om det, den här digitala gemenskapen. Vilka avstånd den kan övervinna alltså. Och vilka relationer den kan skapa, fastän jag aldrig ens träffat majoriteten av er. Är glad och tacksam för varenda en av er som vill hänga här inne med mig!

 

På tal om det, ni har blivit ett lite större gäng här inne på sistone.
Har ni något önskeinlägg jag kan göra lite sommarläsning av? Lämna en kommentar, så fixar jag <3

4 kommentarer

Min sommar

Juni är snart förbi och jag har liksom ändå inte förstått att det faktiskt är  s o m m a r  nu. Kanske för att det inte är en så himla stor grej eftersom jag ändå föredrar hösten och vintern, kanske för att det både är så himla mycket och lite på gång i livet nu, samtidigt, att det här med att hålla reda på vad det är för dag/månad/tidsålder helt enkelt inte har någon hög prioritet, alls.

Oavsett orsak så går vi nu åter mot mörkret. Sommarfolket skriker förmodligen av fasa medan jag dagdrömmer om kantarellskogen och norrskenet. Men nu är nu, och med inspiration av Alicia har jag knåpat ihop en liten lista för vad jag gärna vill att nu (och de kommande veckorna) ska få innehålla. I slutet av juli börjar dessutom mitt livs första betalda semester. Något jag inte alls räknat med, eftersom jag bara haft min nya tjänst sedan april. Fint känns det i alla fall, och sexton dagar har jag tagit ut. Resten sparar jag till ett par äventyr i höst.

Vad jag har för planer under mina favoritårstider får bli ett annat inlägg, för nu tycker jag vi tar och kikar vi på vad jag hoppas få fylla några av sommarens resterande dagar (och nätter) med;

  • Midnatts-picknick på sillhällorna
  • Fylla frysen med blåbär, hallon & hjortron
  • Fika länge, länge på Skråmträsk kvarn
  • Sova över intill fyren på Holmön
  • Besöka en hantverksmarknad
  • Rensa ut ur alla skåp & garderober här hemma
  • Värdera huset & spara det sista till handpenningen(!)
  • Läsa tre nya böcker…
  • … och åtminstone en av Harry Potter-böckerna
  • Göra något fint fynd på en gårdsloppis

  • Krama om mina bästa 08:or…
  • … Malin som bor i Västerås <3
  • … och Veronica som sedan examen för tre(!) år sedan gör gatorna osäkra i Berlin <3
  • Gå på hantverkskurs
  • Åka på roadtrip till inlandet
  • Bada i en perfekt reflektion av himlen
  • Njuta av konserten av First Aid Kit…
  • … och Trästockfestivalen-akterna Tove Styrke, Sara Klang, Prospekt Mira på Nordanå!
  • Skörda mina små djungelgurkor, tomater & chilis
  • Dricka litervis med islatte och skratta åt/skrika på/sörja över livet med Mio
  • Gosa med mitt brorsbarn (& resten av min familj)

  • Njuta av långa sovmornar tätt intill honom
  • Åka ner till svärföräldrarnas stuga i Ångermanland, skörda kantarellerna som växer intill stubben vid stranden & äta till kvällsmat
  • Spela sällskapsspel med Albin och Erna, vinna åtminstone en gång
  • Dricka kaffe med havsutsikt hos farmor & farfar
  • Vandra längs med lingonkantade stigar i sällskap av en visslande mormor

Vad vill du göra i sommar?

5 kommentarer

Skapa för skapandet

Hallå! Vad glad jag blir över era fina ord om mitt skapande. Ska bli bättre på att svara på dem (och kika in hos er, tycker ju så mycket om de, internetgemenskapen <3). Efter en trött period har jag fått tillbaka det där drivet att f i x a. Sortera, slänga, skänka. Komma någonvart, få lite ordning.

Här om dagen fyndade jag en helt fantastisk skrivbordsmöbel på en lokal köp- och säljsida och tänkte att mitt skaparrum var ett alldeles förträffligt ställe att börja f i x a på. Det har nämligen sett ut som om en tornado härjat omkring där inne lite för länge nu. (Det har det också. Den heter Thea). Inte för att ett skaparrum inte får vara stökigt, det är väl själva grejen. Mer så att jag inte hittar, och det är ju trist om en snilleblixt skulle bli lidande av något sånt. Men hörni, nu kikar vi på när jag skapade min (nya) skaparhörna!

Sämst bloggare som jag är tog jag ingen bra förebild. Här stod i alla fall mitt ”omplanteringsbord”. Synd bara att det inte gick använda som det eftersom det var fyllt till bredden med all världens krukor. Nu har jag rensat, skänkt bort och bara behållit favoriterna.

Det här fönstret är husets äldsta. Fönsterbrädan är bred och om vintrarna fylls rutorna av frostrosor, och jag tänkte att det är alldeles för vackert för att inte sitta mitt emot. Sagt och gjort, blombordet fick flytta. Det syns inte på bilden, men skrivbordet är 211 centimeter långt. Längst till vänster står ytterligare ett bord, ett litet, som jag placerat min scanner på. På hyllplanet under har jag de sparade krukorna, och på golvet under det står min nygamla symaskin som jag tänkte försöka bekanta mig med i sommar!

Som gardinstång ville jag ha en pinne. En sån där vackert naturhärjad, som till posterramen. Jag tog med Jonathan på promenad till mitt pinnställe i skogen intill. Hittade en alldeles perfekt som bara behövde kortas några decimeter.

Av stumpen passade jag på att förverkliga en idé som började gro i mitt bröst för en tid sedan. Inspirationen är de där bokstavstavlorna, ni vet, sådana som sitter i trapphus. I framtiden tänker jag nog göra fler, med andra bokstäver, men tills vidare känns det så himla bra med orden ”norrländska är ingen dialekt” på väggen.

Älskar hur ombonat det blev. Väggarna är fulla med hål och märken efter otaliga ommöbleringar, så för en gångs skull var jag inte så himla feg med hammare och borr. En hylla med fina saker och väggbonaden jag gjorde under min tid i Umeå fick flytta upp på väggen. Gör sig fint ihop med en slingerväxt på var sida fönstret, tycker jag!

Där intill hänger en handduk signerad Kajsa Nilsson också. Den blev så himla fin mot väggfärgen. Nu kliar det i fingrarna av längtan efter något nytt projekt. Men först är det midsommar!

Hoppas ni får en himla fin helg, så hörs vi snart igen <3

4 kommentarer

Fjällvandringen

Har ni poster-listen jag gjorde till den där fina solros-akvarellen färskt i minnet? Här kommer en till, i en lite större variant. 50×70 centimeter närmare bestämt. Blev så nöjd med den förra (och glad att min väldigt enkla konstruktion faktiskt fungerade), så jag kunde liksom inte låta bli att samla ihop ett par pinnar och göra en till.

Det är sådana där riktigt fina, väder-härjade pinnar. Ni vet, de där som ligger i hög i skogen, där de har torkat, spruckit och blekts i solen och fått mönster av insekters framfart?

Märker direkt hur det blir skillnad i rummet när en bit av skogen utanför får flytta in såhär. Mer liv, liksom. Varmt. Tryggt. Och så känns det så självklart att en poster som Fjällvandringen, som andas så mycket VÄSTERBOTTEN, också ska omges av en bit av det. Blev så nöjd, och ser fram emot att fortsätta med de här små alstren. Postern finns bl.a. att köpa hos Eljest och hos skaparna The Pattern Landscape, förresten.

Vill ni fortsatt se resultaten av mina små poster-lister, eller har ni tröttnat nu?

 

2 kommentarer

Allt har sin tid

Huslivet alltså. Finns alltid något att göra. Ibland känns det fortfarande som vi håller på att flytta in, ibland blir det så överväldigande att vi bott här i ungefär 20 månader och ”inte kommit längre”. Att vi har otaliga projekt för ”senare” (tiden efter husköp > renovering > tapetsering) i var och vartannat hörn. Att vi i vissa rum fortfarande saknar taklampor i väntan på det rätta loppisfyndet.

Påminner mig själv om att allt har sin tid. Att lite damm på handfaten och fläckiga speglar inte gör något. Att det är viktigare att umgås, att ha roligt, än det är att dammsuga och ha ett skinande rent kylskåp. Och jag vet ju att det alltid är värt det, att vänta på det där loppisfyndet. Att glädjen i att återbruka och verkligen tycka om överväger väntan. Då står jag ut med vilka lösningar som helst.

Och när vi väl gör saker, då gör vi dem tillsammans. Och gör vi inte samma saker, så gör vi i alla fall sakerna samtidigt. Som den där dagen när Jonathan putsade fönster och jag sorterade alla fakturor, kontrakt, försäkringspapper och bilreperations-rapporter från våra fem år ihop.

Tycker så mycket om att hitta det konstnärliga i det vardagliga. Som såpvatten mot blommande syrén. Så lätt att förbise ett sånt vackert litet ögonblick.

Jag har skurat altanen till dess att jag blött från knogarna. Men fint blev det. Och gott luktade det. Men till vår stora balkong blir det faktiskt högtryckstvätten. Djungelgurkan på bild fick förresten flytta in igen, för kylan smög sig på och jag nojade som en tokig.

Och såhär har den vuxit sedan dess. Jonathan är övertygad att den kommer ta över hela vardagsrummet och jag hoppas att han har rätt. Är den inte fin i sin lappade arvegodskruka jag fått av farmor? Tycker det är så vackert med saker som varit någon så kär att de tagit sig tid att laga istället för att slänga och köpa nytt. Så mycket omsorg i varenda liten spricka. <3

Och alltså, det här med att vi ”inte kommit längre” kan ha något att göra med mina ständiga omflyttningar. Är det inte krukväxter som måste få de ultimata förutsättningarna i kombination med var de är vackrast mest estetiskt så är det min ständiga noja över var saker ska hänga på väggarna. Är livrädd för att borra nytt (eller nej, rädd för att ångra mig och ha sabbat väggen i onödan) och flyttar därför runt varenda tavla, spegel och väggkruka mellan redan befintliga hål. Det här gamla fotografiet på vårt hem känns dock så himla givet att ha i sovrummet (ihop med blommor från gården, luktar så gott där inne!).

Spegeln som hängde där tidigare har istället fått flytta upp. Till ett av våra ”senare”, men som inte är ett hörn utan ett helt rum. Väggarna ska smyckas. Dörren ska bytas. De sista taklisterna sättas upp. Sånt där som får rummet att kännas klart, som gör de finaste av mina second hand-fynd rättvisa.

Men det har sin tid, också.

Kommentera

Storfallet

Hörni! Jag tänkte att vi skulle kika på ett spontant litet äventyr som jag och Jonathan gav oss ut på för någon helg sedan. Vi styrde bilen några mil åt nordväst, irrade bort oss ett tag på grund av en dålig vägbeskrivning OCH fel namn på vårt tänka utflyktsmål (just därför äventyrar jag allra helst helt utan en bestämd destination), men det gjorde inte så himla mycket eftersom jag 1. älskar att åka bil med honom och 2. har så mycket fint utanför fönstret. Ett par nyfikna kor som strosar omkring intill en magnifik utsikt över milsvid barrskog och Storkågeträsket, till exempel.

Tillslut ignorerade vi vår gps och följde bara älven. Saktade in på ställen där skogen glesnade, spanade genom grenverken. Och tillslut kunde vi skymta något vitt och vilt. Storfallet. Blir alldeles pirrig av sådana här vattenmassor. Så mäktiga, kraftfulla, vackra. Älskar ljudet, älskar hur det känns när ansiktet möter vattendimman.

Och då var det hög tid att packa upp bullar och saft, tyckte vi.

Det var en så himla fin dag. Varm utan att vara outhärdlig. Jonathan åt en, två, tre bullar och jag klättrade omkring på stenar och fick en och annan skymt av regnbågar som skapades i kombinationen av den vattenfyllda luften och strålarna när solen bröt igenom det tunna molntäcket.

Sedan körde vi hemåt igen, genom ett landskap som fullkomligt exploderat i grönt. Sommaren kom så fort i år och det är jag tacksam för. Den skaver så mycket i mig, den där mellanperioden när det varken finns snö eller blomsterängar, bara grushögar, nakna träd och fjolårsris.

Björkar är bäst med blad, så är det bara. Och helger är bäst när de fylls med små äventyr som dessa. Sover så gott om natten sedan. Hoppas och tror att året har fler fina stunder som dessa att bjuda på <3

En kommentar

Sol i sinne, solros inne

Den smyger sig på allt oftare, skaparlusten. Vet inte om det beror på att det är ljust alla mina vakna timmar (dvs. helg-vaken till 02.30, inte ”lägg dig kl 23 för att sova 8h innan jobbet”, så ni fattar vidden!) eller om det är för att luften liksom känns lite mer, för att den är fylld av syrén, liljekonvalj, nyklippt gräs och fågelsång. Kanske är det en kombination, kanske är det något helt annat, men det är så fantastiskt att sitta vid ett ljust öst-fönster när klockan passerat midnatt och bara känna hur hela kroppen vill ta tag i den där idén jag burit på, men inte haft ro nog i kroppen för att få ur mig.

Precis det gjorde jag i lördags natt. Tog tag. I den där poster-ramen. Och nu tänkte jag dela med mig lite av hur det gick till. Fast ni får inga steg-för-steg-bilder, för sånt ryms inte i min hjärna när jag väl sätter igång. Det blir steg-för-steg-meningar istället. Och det funkar nog lika bra det, ska ni se!

Du behöver: trälister, såg, magneter, snöre, häftpistol och superlim. Just de här listerna är 4mm tjocka och ungefär 1cm breda. En meter kostade sju ynka kronor på min lokala hobbyaffär (som hotas av nedläggning </3 glöm aldrig att stötta din lokala skapar-butik). Magneterna är 9mm och 10mm i diameter, också från min hobbyaffär (de svarta) och från clas ohlsson (de silvriga).

Såga ut fyra lister i rätt längd. Två blir baksida, två blir framsida, ett par uppe och ett par nere. Limma på magneterna mitt emot varandra, så att du sedan kan klämma fast ditt motiv mellan listerna.
Här testade jag först med de svarta magneterna på två lister (med superlim – inte jättelyckat), vilket tyvärr blev för svagt för att kunna hålla målningen uppe, trots tre stycken på varje list. De silvriga magneterna funkade däremot fint – de har en bärkraft på 0,9kg.

I slutändan blev det alltså två lister med tre svarta magneter, och två lister med två silvriga magneter. Listerna med tre magneter blev båda baksidor och de med två magneter hamnade fram.

På framsidan av de båda listerna stansade jag också in citatet ”they tried to bury us, they did not know we were seeds”. Just små detaljer är en sån grej jag verkligen uppskattar i mitt eget skapande. Sånt jag inte alltid ser här i vårt hem, utan måste gå nära för att lägga märke till. Som små skatter jag gömmer åt mig själv.

Allra sist häftade jag fast en bit av ett (fejk)läderband och hängde upp det hela på vår Västerbottensvägg. Intill landskapsdjur och landskapsfågel. Hembygdspoesi och motiv av LisaLove. Och så ett och annat av mina egna skapelser. Och de passar så bra där, solrosorna av fantastiska Elbe.

Tycker så mycket om den här känslan. Att det funkade. Att jag kunde. Det är så fint. Så idag skrev jag till Jonathan att ”efter jobbet måste du följa med ut i skogen, jag måste samla pinnar”. Och det är också så fint. Att det liksom inte ställs några frågor. Han svarar bara ”okej”. Med en smiley. Och så samlar vi pinnar.

Och nu ser jag fram emot att bygga vidare på idén. Större. Smycka på andra sätt. Intill ett fönster, med sommarnattsljuset, junidoften och västerbottens-tonerna som sällskap.

6 kommentarer

Rutiner och drömmar

Är inne på min sjätte vecka på nya jobbet. Funderar lite på hur länge det är okej att kalla det nytt? Två månader? Ett halvår? Eller handlar det mer om själva erfarenheten, säkerheten, självklarheten? Att det liksom bara ska landa? Jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att inte behöva fundera på vad jag gör nästa månad. Hur räkningarna ska betalas då.

Men så är det. Jag ägnar dagarna åt spännande energiprojekt, framtidslösningar och att skratta med kollegor som redan känns så självklara. Och om kvällarna tar jag inte längre med mig jobbet hem, utan kan drömma om en liten stuga på Island. Om husrenoveringar, en liten keramikverkstad, ett växthus. Jag ansöker om ledigt för att åka till London och gå på Harry Potter-museet. Jag gör mentala noteringar över vad jag vill göra på min semester i sommar. Mitt livs första betalda.

Och jag har skaffat mig små afton-rutiner. Såna där som folk har efter jobbet. Har dagen varit varm vattnar jag den blivande blomsterslänten. Där har fröna börjat gro. Sedan krattar vi en sväng, snart blir det gräsklippning istället.

På måndagar och onsdagar går jag till vårt lilla badhus för att simma. Oftast har jag bassängen helt för mig själv och ibland är jag med på vattengympan efteråt. För att den ska bli av måste det finnas minst fem deltagare, och så många av ortens äldre dyker inte alltid upp. Så jag stannar kvar, fyller kvoten och får hjältestatus. Vi åker skidor och boxar till ”fångad av en stormvind” och efteråt nynnar en av tanterna på något från förr i duschbåset bredvid.

Gruset knastrar under skorna när jag går hemåt på resterna från vinterns halkbekämpning. Ibland sträcker jag ut mig på soffan, ibland går vi på upptäcksfärd i byn. Klockan är 21.30 och det kommer vara ljust länge än. Det är svalare nu, vindpustarna från havet och älven har äntligen hittat hit, rufsar om håret och smeker sommarfräkniga armar.

Jag upptäcker sånt jag sett tusen gånger förr, allt som tinat fram. Som vuxit upp och slagit ut. Vi går på slingriga skogsstigar men får vända om där broarna spolats bort av vårfloden. En kalv skuttar omkring utanför en hage ihop med sin mamma. Kanske har de rymt, kanske favoriseras de framför alla andra kor som idisslar i hagen intill, mitt mellan en brusande bäck och en sexkantig lada.

Andra kvällar utforskar vi vägar, träsk, skogsvrår vi inte besökt förut. De där platserna jag alltid hade så tätt inpå, men som jag var för hemmablind för att titta efter. Och jag är så glad att jag for, för att det gav mig något att jämföra med. För att sedan kunna återvända hit med alla de erfarenheter som gör mitt hemma och mina rutiner och mina framtidsdrömmar till min allra största rikedom.

2 kommentarer

Slut med snålheterna

Några av er kanske minns min kärleksförklaring till kalhyggen och skogsmiljöer i höstskrud? Om inte – det är helt okej, för det här inlägget kommer handla om något helt annat. Jag tänkte nämligen dela med mig av det där goda receptet som vi äter flera gånger precis efter dagarna i svampskogen, sen snålar lite på under den mörkaste vintern (ni vet, när en får panik för att det är så länge kvar till nästa höst och du är rädd att svampen, bären, sylten, saften ska ta slut?), och sedan kan frossa i igen om våren för att vi, just det, snålat helt i onödan under vintern!

Lite såhär har vi inmundigat våra middagar senaste dagarna förresten. Klockan 19 är det perfekt varmt här uppe, små små vindpustar håller myggen borta hela sommaren och dessutom är vi tillräckligt högt uppe för att kunna spionera på grannarna om vi vill. Gulligaste, bästa människan att äta middag med har jag också. Lyllo mig!

Nog om allt annat, recept var det. Jag är inte så himla noga med mått och sånt, utan det här handlar mest om att steka en/flera nävar kantareller ihop med en grovt hackad gul lök. I med 2,5 deciliter matlagningsgrädde, ett halvt paket (skivad) chevréost. Låt osten smälta. Sist; i med typ en fjärdedel färskost (grekisk vitlök – bonjour) och svartpeppar. Till; pasta av valfri sort. Och någon grönsak! Njut! Bjud någon du tycker om! (Det är helt ok om du är personen du tycker om). Hoppas ni gillar <3

4 kommentarer
1 2 3 8