Innerst inne-arkiv - Sida 2 av 2

Måndag

Måndag. Solen klotrund och orange, knappt över horisonten nu. Möter den med blicken när jag korsar E4. Luften är kvav, för varm för oktober, men inga strålar värmer mig.

Jag doppar en av hörlurarna i morgonkoppen kaffe på skrivbordet och tänker: den här svarta, beska vätskan har den högsta av status i samhället, men en själ med samma kvalitéer är det fulaste som finns. Samtidigt som socker är unn och fusk och skam men om vi översatte de vita kristallernas egenskaper till en personlighet är det det finaste vi kan vara, pigga, söta, goda. Och jag tänker: världen är så jävla skev. Och jag tänker: I rather have my sweets and my soul than your coffee and cuteness.

Det skymmer så fort klockan slår dags att gå hem. Vi väntar på bussen med en meters mellanrum. Ingen spänner fast sig förutom jag och inom mig pyr en längtan att hemsöka dem allihop ifall vi krockar och de krossar mig på min tusende-någonting-tur på linje 207. En längtan att krossa varenda ens favoritkopp, för det är sånt som spöken gör . Jag hoppas ingen av dem äger en Berså.

I älven reflekteras affärens neongröna bokstäver. coob. Vi går av med en meters mellanrum. Korsar Norra Ågatan två meter isär. Följer trottoaren på tvåhundrafemtio centimeters avstånd mellan regnprickiga ryggtavlor innan alla viker av och jag lämnas ensam kvar på Hemvägen.

Möter en bil där, mitt på gångvägen. Gubben som kör har keps. Det har de alltid. Det är deras freecard. Det betyder: okej att svära, palla anmäla. Vårt samhälle är litet men inte laglöst, vi gör bara lite som vi vill.

Luften är aldrig så skön mot lungväggarna som när du dansar fram mellan daggmaskar.

Att forma en klump

Varje måndagskväll sedan två månader tillbaka har jag stigit in i den lilla keramikverkstaden i Yttervik där jag går på kurs. I tre timmars tid har jag format klumpar av lera och porslin till små berg, vaser, krukor och knappar, men också bearbetat den lilla klumpen i magen som mer eller mindre är närvarande under dygnets alla timmar. Den som gror ur tvivel på om jag är bra nog på det jag gör, stressen och ångesten över att sova för mycket (eller inte alls) och skuldkänslorna över att inte må bra när jag inte heller kan förklara vad som känns så himla ledsamt, tungt och fel.

I tre timmar är jag inte 180HP och 190K studielån och någon som borde prestera, konkurrera och agera därefter, jag är en fullkomlig amatör som formar efter mina önskemål, i min takt. Det är helt omöjligt att ställa ouppnåeliga kvalitetskrav på mig själv, för jag det jag skapar kan inte jämföras med vad kollegor och föredetta klasskamrater i min värld alltid skulle gjort, och gör, så mycket bättre.

Och så mycket terapi det finns i små dekorerande penseldrag, så rogivande det är att bara fokusera alla virvlande tankar på en roterande skiva och så lugnande det är att sakta och metodiskt karva ut konturerna av mitt älskade landskap.

Missförstå mig inte; jag älskar det jag gör och är. Men det är först nu som jag insett att energin och glädjen jag alltid fått (och fortfarande får) av att skapa fotografier och texter nu nästan helt förgås av den prestationsångest jag själv samtidigt framkallar genom de egna kraven på dem. Det är först nu jag inser hur mycket jag behöver en fristad med utlopp för kravlös kreativitet för att kunna fylla på med energi – utan att på samma gång göra av med den.

I veckan får jag hämta det färdiga resultatet från de här stunderna, och sedan ska de få stå här hemma och påminna mig om att ta några extra djupa andetag ibland – och att göra något åt de där ögonen som bara ser skavanker, den där rösten som bara påpekar vad som kunnat vara bättre. Men allra mest ska de få vara bevis för att jag kan – till och med när jag inte kan något alls.