Sekunderna innan deadline

Det är drygt två veckor sedan mejlet landade i min inkorg. Det där jag fick veta att jag var en av reserverna som fått plats på en av landets mest eftertraktade distansutbildningar; kreativt skrivande. Jag blev såklart jätteglad, uppfylld av förväntan på att få lära mig mer om skönlitterärt skrivande. Det är ju raka motsatsen till texterna jag vanligtvis skriver, där mina åsikter ska vara osynliga och min närvaro ska hållas till ett minimum.

Såhär tre veckor in i första momentet har jag hunnit läsa i en av våra kursböcker och satt mig in i vad den första uppgiften innebär. En självbiografisk text med inslag av fiktion, tre till fem sidor lång. Det är en vecka till deadline och jag vet fortfarande inte var eller hur jag ska börja. Idéerna som vanligtvis dyker upp lika tätt och självklart som svampar på en hösthärjad gräsmatta är lika frånvarande som septembersolen.

Men jag kämpar på, trots att kaffekopparna blivit fler än antalet ord är skrivna. Jag sätter mig i husets minst stökiga rum, bland calatheorna och skrivmaskinen, med inspirationsblocket och en kaka. Försöker varva ner, försöker hitta något hos mig själv som jag vill skildra. Fånga en känsla, återvända till ett minne, skapa en fantasi i berättelsen om mig. Idag finns ingenting konkret, bara fragment som försvinner på ett ögonblick. Sådär som de så ofta gör nuförtiden. Idag är kaffekopparna helt klart fler än orden. Men tillslut, när sekundvisaren obarmhärtigt tar mig närmare sista klockslaget för inlämning, kommer det att lossna.

Det gör det alltid.

7 kommentarer

Lugnet efter stormen

Dagarna springer förbi i vanlig ordning. En tredjedel av favoritmånaden har passerat, mestadels försvunnit i blåst och regn och äppelträden har börjat få frukt. Luften är sådär mjuk som bara höstluft kan vara. Fylld av dofter. Hallonbuskarna är konstant överfulla, precis som mitt huvud, och jag hinner plocka nästan två liter under den halvtimme jag får innan regnet börjar ösa ner. Ljudet av smattret mot rutan väcker långsamt sinnet till liv, ger mig ork att boka in både tandläkarbesök för den onda visdomstanden, kontrollera att samtlig kurslitteratur är tillgänglig på biblioteket inne i stan och skriva några bortglömda rubriker till bilagan jag producerat sedan början på förra veckan.

Jag har sagt det förut, men det här allt eller inget-livet jag lever är så himla märkligt. Av någon anledning lyckas alltid alla förfrågningar, måsten och inhopp dyka upp i en enda stor klunga. Sedan tar det liksom flera dagar att anpassa mig till det plötsliga lugn som uppstår när alla uppdrag är avklarade, och jag går vilset omkring hemma i huset och undrar var jag ska börja. Vad jag längtar efter mest. Om det är det prestationslösa skapandet och kreativiteten i mitt arbetsrum, om det är en bra bok att försvinna in i eller om det är att få ordning på rutinerna, som troligtvis snart ställs på ända igen. Oftast hamnar jag ute på gården, går över en vildvuxen gräsmatta dekorerad med ögontröst och gulnande björklöv. Plockar snabbt en näve av de blåbär som inte redan tagits omhand. De ryms perfekt i den lilla keramikkopp jag gjort.

Längtar efter trattkantarellerna, gör soppa av de vi hittade i fjol. Känner skräckblandad förtjusning över höstens första inlämningsuppgift och ser framemot en vecka av- och frånkoppling på Kroatiens kust. Livet är fint, om än det också känns lite upp och ner ibland.

Hur mår ni i höstrusket?

2 kommentarer

37 meter över älven

Julinatten är några nyanser mörkare än vanligt. En kompakt barriär av moln skapar ett matt filter över landskapet framför oss, som en grumlig skymning som ögonen aldrig tycks vänja sig vid. Under oss byts det norrgående körfältet på Europaväg 4 ut mot länsväg 353. En väg som består av de där oregelbundna asfaltslagningarna, charmigt varierande i nyanser i ett lapptäcksliknande mönster. De där som är bland det finaste jag vet. Den tar oss genom ett sovande Nyåker, förbi skylten som visar vägen till ortens berömda pepparkaksfabrik, upp jämsides med ett par älgar som vågar sig fram i skydd av dunklet. Vi tar höger och rullar nedför en brant sluttande backe.

Och så, plötsligt, byts de mörkgröna väggarna av barrskog som omslutit oss mil efter mil ut mot silverfärgade linjer. 164 meter stålräcken ramar in en av Tallbergsbroarna, leder oss rakt över Öreälven.

Ljudet från älvens brus når hela vägen upp. Fyller luften mellan de tre broarna, 37 meter ovanför vattenytan. Kronor av tall och gran bildar en oregelbunden horisont av grönska som fyller hela blickfånget, oavsett väderstreck. Det är så oerhört mäktigt, i all sin enkelhet, i den totala stillheten och tystnaden.

Jag beundrar utsikten ett tag. Registrerar långsamt och metodiskt varje vinkel, känsla och intryck för att lägga det säkert tillrätta i episodminnet. Det är beundran, litenhet, storhet och stolthet. Det är ett sting av sorg för hur lite jag faktiskt sett och upplevt av mitt län, men också beslutsamhet över att se till att det ändras. Och det är glädje och förväntan över framtida äventyr, att överväldigas likadant av något annat som gömmer sig där ute.

När regnet tilltar fäller vi ihop våra paraplyn, gör en u-sväng och åker söderut igen. AC:n fyller bilen med doften av älggräs och dagg medan vi lämnar ett av julis finaste semesterminnen bakom oss och jag fantiserar om ett kärt återseende i en brandfärgad höstdag och en snötäckt norrskensnatt.

7 kommentarer

Fina, försummade frön

Har verkligen försummat ungefär allt som har med hushållssysslor att göra i sommar – allt från disk och tvätt till blomvattning. Det senare har resulterat i en mindre invasion av ohyra som jag knappt klarat av att tänka på eftersom jag så ofta är på gränsen av en känslotsunami. Men häromdagen tog jag en liten paus från veckans arbetsuppgift (bildredigering till boken jag fotar åt) och planterade om några av mina små bebispaletter – en del är räddade sticklingar och några har jag skött om sedan de var små frön!

Nu står det små plantor lite varstans i sovrummet – i min loppisfyndade hundkruka och på de små björkarna, till exempel. Är dessutom så himla glad att calatheorna återvänt till Slottet – en solklar favorit hos mig pga vackra, lättskötta och bra namn!

Den här lila/rosa är en av mina nya favoriter. Den är frösådd ur en blandpåse så har absolut ingen aning om sort. Förhoppningsvis växer den sig lite större och starkare innan mörkret slukar oss så den både överlever västerbottensvintern och livar upp sovrummet lite extra.

 

Nu ska jag förbereda mig inför de kommande dagarnas fotouppdrag, hoppas ni har en superfin helg och att ni får en fin start på vecka 35 <3

2 kommentarer

Nästan som magi

Hösten är här! Det känns i luften som luktar sådär friskt och tungt av fukt och kyla. Men det märks också i min i längtan av att bona om och fylla hemmet med stora gröna växter, fina textiler, varma filtar och mysiga lampor.

Det finns så mycket fint att se fram emot i höst; slutarbetet med bröllopsboken och lanseringen i november, spännande frilansuppdrag och en uppfräschning av min hemsida. Dessutom blir det lite distansstudier och en fortsättning på vårens keramikkurs, där jag bland annat gjorde dessa små skyltar som,  i samband med att lampan tänds, för in lite magi i vardagen  <3

Och fastän september är en av mina bästa tider med svampplock, skördemarknader och uppackandet av mina mysigaste tröjor, så letar vi intensivt efter en sista-minuten-resa om kvällarna. En destination med snorkling, god mat och lugn miljö. Inte alls för värmens skull, utan för återhämtning och ledighet. Har ni några tips får ni gärna dela med er, och annars vill jag gärna höra vad ni ser fram emot de närmsta månaderna <3

8 kommentarer

Min skattkista

Alltså skogen. Hur kunde jag någonsin längta så innerligt efter att komma bort från dig? Jag undrar ofta, framför allt när klorofyllet börjar lämna björktopparna och vi går in i en av årets bästa tider – den som ägnas åt att fylla korgar och burkar med skatterna från naturens skafferi.

Det är tidigt än, men efter en äventyrlig promenad över kalhygget hittar vi dem ändå, kantarellerna. Bland knastrande, solblekta kvistar och fuktig mossa som luktar annalkande höstdimma – den som några minuter senare sprider ut sig över de intilliggande våtmarkerna.

De är inte många än, kantarellerna. Men de räcker till den där fantastiska pastasåsen som vi gör lyxiga matlådor av. Och dessutom så är vi ju ändå bara i början av tiden med allt mörkare nätter, och allt mer gyllene skogsmark. Vi har många fina kvällar kvar i en av årets bästa tider, i skogen som jag så innerligt längtar efter att få vandra i idag.

6 kommentarer

Fantastiska fynd och hur du hittar dem

Finns det ett ordspråk i stil med ”de bästa fynden gör du när du letar något helt annat”? Om inte så uppfinner jag det nu! Eller så är det bara jag som aldrig lyckas fynda det jag söker, men ändå aldrig kommer ut från en second hand-butik tomhänt?

Sommaren har nästan passerat, men inköpslistan innehåller fortfarande både saftmaja, större blomkrukor och en byrå till hallen – däremot växer stapeln med retroassietter i en stadig takt efter varje loppisrunda.

Men att det som följer med hem sällan är det jag letade efter gör ju inte nödvändigtvis fynden onödiga. Den här gamla väskan till exempel – ett fullkomligt slumpartat fynd (var liksom inte ens på rätt avdelning i butiken), men så himla perfekt för datorn och dessutom med plats för både anteckningsbok, pennor och hårddisk!

Fin är den också – och ett alldeles ypperligt gömställe att förvara datorn i när den inte används. Ett mycket bra fynd, fastän den varken rår på den stundande saftproduktionen eller hjälper trångbodda palettblad. Bättre loppis-list-lycka nästa gång!

8 kommentarer

Räknar ner från sju

En vecka återstår på mitt vikariat som kulturredaktör. I huvudet myllrar fortfarande idéer för spännande uppslag, även om jag märker av den där tröttheten som sedan länge alltid ligger lite, lite för nära ytan. En vecka återstår, av spännande möten med kreativa själar, målande ingresser att skriva och recensionsexemplar att hantera. Jag vill maxa allt. Samtidigt vill jag bara slappna av, njuta och ta till mig de här sista dagarna, och jag inser mer och mer att hela min existens, mående såväl som åtaganden, förhoppningar och personlighetsdrag, är ett enda stort motsatsförhållande.

Jag längtar efter ledigheten, sådär så jag knappt kan sitta still. Samtidigt känner jag mig helt förlamad. Längtar efter sovmornar, att inte behöva tänka eller prestera. Men ledigheten innebär också möjligheten att ta itu med alla idéer och projekt. Träffa de jag inte hunnit träffa, dokumentera, skriva och sälja in, rensa ut och fräscha upp.

Men precis just nu, med en vecka kvar som kulturredaktör, ser jag ändå allra mest fram emot morgondagens halvledighet. Allt jag bryr mig om är de 32 stegen från hallonrisets början till slut, och den blåbärsfyllda slänten intill västra husknuten. Och min enda känsla, precis just nu, är tacksamhet. Tänk vilken ynnest, att kunna varva ner med en skymningskvart ute på gården bland surrande humlor och levnadsglada nässelfjärilslarver, och få med sig en halvliter bär in till måndagens frukostsmoothie.

4 kommentarer

Guldkorn från juli

Hej vänner! Är allt fint med er? Jag hoppas det. Här har julis ljusa sommarnätter successivt blivit allt kortare ju närmre vi kommit augusti och jag har jobbat så mycket att jag knappt hunnit reflektera över månadsskiftet. Men så här tre dagar in i den gamla skördemånaden tycker jag det är dags att titta på lite av det som hänt sedan vi hördes av sist.Vi tar avstamp i en ljummen, mulen midnatt i södra Västerbotten. Jag hoppas ni kan ta ett djupt andetag, titta på bilden och känna doften av våt asfalt, granbarr och dimfuktigt hår. Ett av mina absoluta favoritminnen som förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Vi förflyttar oss 90 minuter söderut, till utsikten av de Ångermanländska höjderna på andra sidan Rössjön. Här spenderades månadens enda lediga helg åt att plocka kantareller mitt på stugtomten, äta kolbullsmiddag tillagad på muurikka och göra loppisfynd i bodar och ladugårdar.

Halvvägs in i månaden påbörjade jag mitt uppdrag som kulturredaktör med att ge Linnea Henriksson 5/5 stjärnor efter en fantastisk show på Trästockfestivalen. Jag fick också njuta av tonerna från så himla många andra duktiga artister, både gräsrötter och mer etablerade som den här stjärnan. Prick tre dagar efter att bilden togs fick jag nästan igenom rubriken ”Miss Li trillar i” efter sitt framträdande på älven här hos oss. Det är en underdrift att säga att min tid på kulturen fick en rivstart och nuförtin’ känns mina tankar mest bara som ett stort hovendroven av tjoller samtidigt som jag är så tacksam över så många som jag får träffa, lyssna på och skriva om.

Och när det är som stressigast och övertidstimmen övergår i plural är det ju himla fint att bli tillfrågad om att passa Bowie, även känd som världens gosigaste katt, i fem långa, mjuka dagar.

 

Nu hoppas den här nya månaden innebär både kapning av lugg, svamp- och bärrekognosering, ett och annat skaparprojekt och några sovmornar. Vad har ni haft för er och vad har ni framför er?

8 kommentarer

En ofrivillig paus

Tänk va, att när det kanske behövs som allra mest så inträffar något som i normala fall skulle ha gett mig en evighetstung klump i magen; datorn kraschar och jag tvingas till en ofrivillig paus från precis allt arbetsrelaterat, såväl bildredigering som utställningsplanering. Tackade min paranoia för trippla backups, lämnade in min trotjänare på reparation och åkte ut till Bjuröklubb. Tänk va, att de här bilderna är fotade 13 minuter efter midnatt.

Där ute fanns ingenting. Och samtidigt fanns precis allt. Där fanns tystnaden, men också bruset från vågorna. Stillheten och reflektionerna i vattnet, men också vinden i håret och trädkronorna. Kylan i luften, men värmen från hans hud. En skör liten bubbla av harmoni, omgiven av en mjuk pastellhimmel. Allt jag någonsin kunnat önska av en midnatt i juli.

8 kommentarer