Allt har sin tid

Huslivet alltså. Finns alltid något att göra. Ibland känns det fortfarande som vi håller på att flytta in, ibland blir det så överväldigande att vi bott här i ungefär 20 månader och ”inte kommit längre”. Att vi har otaliga projekt för ”senare” (tiden efter husköp > renovering > tapetsering) i var och vartannat hörn. Att vi i vissa rum fortfarande saknar taklampor i väntan på det rätta loppisfyndet.

Påminner mig själv om att allt har sin tid. Att lite damm på handfaten och fläckiga speglar inte gör något. Att det är viktigare att umgås, att ha roligt, än det är att dammsuga och ha ett skinande rent kylskåp. Och jag vet ju att det alltid är värt det, att vänta på det där loppisfyndet. Att glädjen i att återbruka och verkligen tycka om överväger väntan. Då står jag ut med vilka lösningar som helst.

Och när vi väl gör saker, då gör vi dem tillsammans. Och gör vi inte samma saker, så gör vi i alla fall sakerna samtidigt. Som den där dagen när Jonathan putsade fönster och jag sorterade alla fakturor, kontrakt, försäkringspapper och bilreperations-rapporter från våra fem år ihop.

Tycker så mycket om att hitta det konstnärliga i det vardagliga. Som såpvatten mot blommande syrén. Så lätt att förbise ett sånt vackert litet ögonblick.

Jag har skurat altanen till dess att jag blött från knogarna. Men fint blev det. Och gott luktade det. Men till vår stora balkong blir det faktiskt högtryckstvätten. Djungelgurkan på bild fick förresten flytta in igen, för kylan smög sig på och jag nojade som en tokig.

Och såhär har den vuxit sedan dess. Jonathan är övertygad att den kommer ta över hela vardagsrummet och jag hoppas att han har rätt. Är den inte fin i sin lappade arvegodskruka jag fått av farmor? Tycker det är så vackert med saker som varit någon så kär att de tagit sig tid att laga istället för att slänga och köpa nytt. Så mycket omsorg i varenda liten spricka. <3

Och alltså, det här med att vi ”inte kommit längre” kan ha något att göra med mina ständiga omflyttningar. Är det inte krukväxter som måste få de ultimata förutsättningarna i kombination med var de är vackrast mest estetiskt så är det min ständiga noja över var saker ska hänga på väggarna. Är livrädd för att borra nytt (eller nej, rädd för att ångra mig och ha sabbat väggen i onödan) och flyttar därför runt varenda tavla, spegel och väggkruka mellan redan befintliga hål. Det här gamla fotografiet på vårt hem känns dock så himla givet att ha i sovrummet (ihop med blommor från gården, luktar så gott där inne!).

Spegeln som hängde där tidigare har istället fått flytta upp. Till ett av våra ”senare”, men som inte är ett hörn utan ett helt rum. Väggarna ska smyckas. Dörren ska bytas. De sista taklisterna sättas upp. Sånt där som får rummet att kännas klart, som gör de finaste av mina second hand-fynd rättvisa.

Men det har sin tid, också.

Kommentera

Storfallet

Hörni! Jag tänkte att vi skulle kika på ett spontant litet äventyr som jag och Jonathan gav oss ut på för någon helg sedan. Vi styrde bilen några mil åt nordväst, irrade bort oss ett tag på grund av en dålig vägbeskrivning OCH fel namn på vårt tänka utflyktsmål (just därför äventyrar jag allra helst helt utan en bestämd destination), men det gjorde inte så himla mycket eftersom jag 1. älskar att åka bil med honom och 2. har så mycket fint utanför fönstret. Ett par nyfikna kor som strosar omkring intill en magnifik utsikt över milsvid barrskog och Storkågeträsket, till exempel.

Tillslut ignorerade vi vår gps och följde bara älven. Saktade in på ställen där skogen glesnade, spanade genom grenverken. Och tillslut kunde vi skymta något vitt och vilt. Storfallet. Blir alldeles pirrig av sådana här vattenmassor. Så mäktiga, kraftfulla, vackra. Älskar ljudet, älskar hur det känns när ansiktet möter vattendimman.

Och då var det hög tid att packa upp bullar och saft, tyckte vi.

Det var en så himla fin dag. Varm utan att vara outhärdlig. Jonathan åt en, två, tre bullar och jag klättrade omkring på stenar och fick en och annan skymt av regnbågar som skapades i kombinationen av den vattenfyllda luften och strålarna när solen bröt igenom det tunna molntäcket.

Sedan körde vi hemåt igen, genom ett landskap som fullkomligt exploderat i grönt. Sommaren kom så fort i år och det är jag tacksam för. Den skaver så mycket i mig, den där mellanperioden när det varken finns snö eller blomsterängar, bara grushögar, nakna träd och fjolårsris.

Björkar är bäst med blad, så är det bara. Och helger är bäst när de fylls med små äventyr som dessa. Sover så gott om natten sedan. Hoppas och tror att året har fler fina stunder som dessa att bjuda på <3

En kommentar

Sol i sinne, solros inne

Den smyger sig på allt oftare, skaparlusten. Vet inte om det beror på att det är ljust alla mina vakna timmar (dvs. helg-vaken till 02.30, inte ”lägg dig kl 23 för att sova 8h innan jobbet”, så ni fattar vidden!) eller om det är för att luften liksom känns lite mer, för att den är fylld av syrén, liljekonvalj, nyklippt gräs och fågelsång. Kanske är det en kombination, kanske är det något helt annat, men det är så fantastiskt att sitta vid ett ljust öst-fönster när klockan passerat midnatt och bara känna hur hela kroppen vill ta tag i den där idén jag burit på, men inte haft ro nog i kroppen för att få ur mig.

Precis det gjorde jag i lördags natt. Tog tag. I den där poster-ramen. Och nu tänkte jag dela med mig lite av hur det gick till. Fast ni får inga steg-för-steg-bilder, för sånt ryms inte i min hjärna när jag väl sätter igång. Det blir steg-för-steg-meningar istället. Och det funkar nog lika bra det, ska ni se!

Du behöver: trälister, såg, magneter, snöre, häftpistol och superlim. Just de här listerna är 4mm tjocka och ungefär 1cm breda. En meter kostade sju ynka kronor på min lokala hobbyaffär (som hotas av nedläggning </3 glöm aldrig att stötta din lokala skapar-butik). Magneterna är 9mm och 10mm i diameter, också från min hobbyaffär (de svarta) och från clas ohlsson (de silvriga).

Såga ut fyra lister i rätt längd. Två blir baksida, två blir framsida, ett par uppe och ett par nere. Limma på magneterna mitt emot varandra, så att du sedan kan klämma fast ditt motiv mellan listerna.
Här testade jag först med de svarta magneterna på två lister (med superlim – inte jättelyckat), vilket tyvärr blev för svagt för att kunna hålla målningen uppe, trots tre stycken på varje list. De silvriga magneterna funkade däremot fint – de har en bärkraft på 0,9kg.

I slutändan blev det alltså två lister med tre svarta magneter, och två lister med två silvriga magneter. Listerna med tre magneter blev båda baksidor och de med två magneter hamnade fram.

På framsidan av de båda listerna stansade jag också in citatet ”they tried to bury us, they did not know we were seeds”. Just små detaljer är en sån grej jag verkligen uppskattar i mitt eget skapande. Sånt jag inte alltid ser här i vårt hem, utan måste gå nära för att lägga märke till. Som små skatter jag gömmer åt mig själv.

Allra sist häftade jag fast en bit av ett (fejk)läderband och hängde upp det hela på vår Västerbottensvägg. Intill landskapsdjur och landskapsfågel. Hembygdspoesi och motiv av LisaLove. Och så ett och annat av mina egna skapelser. Och de passar så bra där, solrosorna av fantastiska Elbe.

Tycker så mycket om den här känslan. Att det funkade. Att jag kunde. Det är så fint. Så idag skrev jag till Jonathan att ”efter jobbet måste du följa med ut i skogen, jag måste samla pinnar”. Och det är också så fint. Att det liksom inte ställs några frågor. Han svarar bara ”okej”. Med en smiley. Och så samlar vi pinnar.

Och nu ser jag fram emot att bygga vidare på idén. Större. Smycka på andra sätt. Intill ett fönster, med sommarnattsljuset, junidoften och västerbottens-tonerna som sällskap.

6 kommentarer

Rutiner och drömmar

Är inne på min sjätte vecka på nya jobbet. Funderar lite på hur länge det är okej att kalla det nytt? Två månader? Ett halvår? Eller handlar det mer om själva erfarenheten, säkerheten, självklarheten? Att det liksom bara ska landa? Jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att inte behöva fundera på vad jag gör nästa månad. Hur räkningarna ska betalas då.

Men så är det. Jag ägnar dagarna åt spännande energiprojekt, framtidslösningar och att skratta med kollegor som redan känns så självklara. Och om kvällarna tar jag inte längre med mig jobbet hem, utan kan drömma om en liten stuga på Island. Om husrenoveringar, en liten keramikverkstad, ett växthus. Jag ansöker om ledigt för att åka till London och gå på Harry Potter-museet. Jag gör mentala noteringar över vad jag vill göra på min semester i sommar. Mitt livs första betalda.

Och jag har skaffat mig små afton-rutiner. Såna där som folk har efter jobbet. Har dagen varit varm vattnar jag den blivande blomsterslänten. Där har fröna börjat gro. Sedan krattar vi en sväng, snart blir det gräsklippning istället.

På måndagar och onsdagar går jag till vårt lilla badhus för att simma. Oftast har jag bassängen helt för mig själv och ibland är jag med på vattengympan efteråt. För att den ska bli av måste det finnas minst fem deltagare, och så många av ortens äldre dyker inte alltid upp. Så jag stannar kvar, fyller kvoten och får hjältestatus. Vi åker skidor och boxar till ”fångad av en stormvind” och efteråt nynnar en av tanterna på något från förr i duschbåset bredvid.

Gruset knastrar under skorna när jag går hemåt på resterna från vinterns halkbekämpning. Ibland sträcker jag ut mig på soffan, ibland går vi på upptäcksfärd i byn. Klockan är 21.30 och det kommer vara ljust länge än. Det är svalare nu, vindpustarna från havet och älven har äntligen hittat hit, rufsar om håret och smeker sommarfräkniga armar.

Jag upptäcker sånt jag sett tusen gånger förr, allt som tinat fram. Som vuxit upp och slagit ut. Vi går på slingriga skogsstigar men får vända om där broarna spolats bort av vårfloden. En kalv skuttar omkring utanför en hage ihop med sin mamma. Kanske har de rymt, kanske favoriseras de framför alla andra kor som idisslar i hagen intill, mitt mellan en brusande bäck och en sexkantig lada.

Andra kvällar utforskar vi vägar, träsk, skogsvrår vi inte besökt förut. De där platserna jag alltid hade så tätt inpå, men som jag var för hemmablind för att titta efter. Och jag är så glad att jag for, för att det gav mig något att jämföra med. För att sedan kunna återvända hit med alla de erfarenheter som gör mitt hemma och mina rutiner och mina framtidsdrömmar till min allra största rikedom.

2 kommentarer

Slut med snålheterna

Några av er kanske minns min kärleksförklaring till kalhyggen och skogsmiljöer i höstskrud? Om inte – det är helt okej, för det här inlägget kommer handla om något helt annat. Jag tänkte nämligen dela med mig av det där goda receptet som vi äter flera gånger precis efter dagarna i svampskogen, sen snålar lite på under den mörkaste vintern (ni vet, när en får panik för att det är så länge kvar till nästa höst och du är rädd att svampen, bären, sylten, saften ska ta slut?), och sedan kan frossa i igen om våren för att vi, just det, snålat helt i onödan under vintern!

Lite såhär har vi inmundigat våra middagar senaste dagarna förresten. Klockan 19 är det perfekt varmt här uppe, små små vindpustar håller myggen borta hela sommaren och dessutom är vi tillräckligt högt uppe för att kunna spionera på grannarna om vi vill. Gulligaste, bästa människan att äta middag med har jag också. Lyllo mig!

Nog om allt annat, recept var det. Jag är inte så himla noga med mått och sånt, utan det här handlar mest om att steka en/flera nävar kantareller ihop med en grovt hackad gul lök. I med 2,5 deciliter matlagningsgrädde, ett halvt paket (skivad) chevréost. Låt osten smälta. Sist; i med typ en fjärdedel färskost (grekisk vitlök – bonjour) och svartpeppar. Till; pasta av valfri sort. Och någon grönsak! Njut! Bjud någon du tycker om! (Det är helt ok om du är personen du tycker om). Hoppas ni gillar <3

4 kommentarer

Vårruset

Den senaste veckan har jag i princip slagit rot ute på gården. Iklädd min bästa jeanskappa med de djupaste fickorna. För 366 dygn sedan hade vi precis fått tre centimeter nysnö – de senaste dagarna har jag fyllt pallkragar, hinkar och slänter med morötter, smultron och blåklint. Knäppa kontraster.

I skogen ligger snön kvar på sina ställen men i övrigt växer gräsmattan snabbare än vi hinner kratta och buskarna blir grönare för varje timme. Temperaturen har pendlat mellan (olidliga) tjugotre och tjugosex plusgrader, myggen har redan kläckts och jag har i vanlig ordning funderat på hur tusan jag ska överleva de kommande månadernas hetta. Är verkligen vinterhalvåring ända in i själen. Och då påminner jag mig om att jag ju ändå bor på precis rätt ställe.

Jag har varit uppfylld av en sån sprudlande energi den senaste tiden. Ett riktigt vårrus. Kan liksom inte komma ihåg när jag mådde så här senast. Är övertygad om att de fyra månaderna med en halvtidstjänst och min nya arbetssituation, ihop med min fristad, har gjort såväl sinne som själ så himla gott. Stressen kopplar inte lika snabbt grepp om mig och det är länge sedan svarta tussar letade sig in i synfältet.

Istället längtar jag efter sånt där riktigt tungt. Att ta ut mig riktigt ordentligt. Kånka jordsäckar, bära bråte. Röja, rensa, fixa. Göra fint mitt i skrotet. Som att skruva ner den där skivan ovanför dubbeldörrarna som en gång i min barndom höll fast en basketkorg. Infall jag måste ta tag i, på en gång, innan något annat fångar min uppmärksamhet.

Just det här infallet berövade dock en stackars fladdermus sin sovplats (och för stunden: mig modet att gå på skattjakt uthuset i rädsla för hämndaktion). Som tur var  överlevde den fallet, jag överlevde chocken och jag tror vi skiljdes åt som vänner efter att jag gett den lite skugga och skydd för återhämtning innan den gav sig iväg på jakt efter en ny viloplats.

Vi har ”sommartid” på jobbet nu, vilket innebär att vi slutar redan klockan 16. Från det att jag svänger in på uppfarten och möts av en liten orkester i form av blåmes, hackspett och småsparvar när jag kliver ur bilen har jag sedan ganska  precis sex timmar dagsljus kvar (och sedan skymmer det långsamt, långsamt).

Det ger mig gott om tid att gå på daglig skattjakt här inne, där närvaron av andra ljuskällor inte är speciellt hög. Det är så knäppt att jag, under mina 25,5 år på jorden och 20,5 år på gården, fortfarande kan hitta nya guldkorn här inne. Bland vinterdäck, gamla fönster (som en dag kanske blir växthus), krukor, takpannor, soffor och sparkar. Som det där skåpet, längst in i hörnet. En gång tillhörde det min pappas farfar. Nu har jag som mål att rensa mig fram till det och ge det nog med kärlek för att kunna flytta in i värmen.

I övrigt så gräver jag. Och vattnar. Och rensar. Och beskär. Och sår. I pallkragarna blir det jordgubbar och sommar-morötter. Och förhoppningsvis mynta och citronmeliss, om de överlevt från i fjol. I grusslänten nedanför altanen har jag krattat, fyllt på jord och strött ut en salig blandning blomfröer. Bolltistel, sibirisk- och jättevallmo, brudslöja, apelsintimjan, blåklint, nattviol. Jag hoppas på en färgexplosion, och på en festmåltid för gårdens alla humlor.

Och när jag lägger mig om kvällarna, alltid lite senare än tänkt för att jag glömt bort tiden (det är sånt som sommarljuset gör med en), så är kroppen så himla, himla tung. Men inte längre för att jag behövt lägga alla krafter jag kunnat uppbåda för att ta mig genom dagen, utan för att jag gjort så mycket jag tycker om. Fy fasen, vad fint det är att kunna skriva det.

En kommentar

Nedräkning

Alltså. Tiden bokstavligen smälter bort. För exakt två veckor sedan, 31 dagar innan beräknad födsel, förevigade jag min lillebror Nils, hans Frida och deras lilla skatt framför en vägg av turkos is. Nu slår björkarna ut, blåbärsriset knoppar och Bureälven svämmar över på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.

Om en månad har vi, nästan hundra procent säkert, en ny liten medlem i familjen. Och jag är faster. Och hujedamig, vad jag har tänkt vara en sån som skämmer bort. Med roliga historier och kluriga leksaker, men också med mysiga barnvaktskvällar där föräldrarna får titta på sin favoritserie, gå ut och fika eller bara sluta ögonen en stund.

Och medan vi väntar på nyheter tänker jag göra det allra finaste av de varma aftnarna maj än så länge bjuder på. Men det, det är ett helt annat inlägg!

 

2 kommentarer

Fika och funderingar

Hej på er! Hoppas ni har en mysig helg. Här hemma har vi på oss våra gosigaste plagg, spelar sällskapsspel till varje måltid (har ni spelat carcassonne? om inte – gör! så beroendeframkallande roligt) och jag fyller min lilla igelkottbok med små och stora idéer om allt från skapande till renoveringstankar.

Idag inventerade jag i både recepthögar, kyl och frys och insåg att vi hade det mesta hemma för en rödbets-brownie. Jag tänker att vi kikar lite på receptet, för det blev verkligen en typiskt bra ”passar alltid”-kaka. Ni vet, en sån en kan äta ensam, med en vän, en regnig läsdag eller på en solig balkong.

Att slänga ihop den här kakan går supersnabbt! Skala och finriv 2-3 rödbetor samtidigt som du smälter 120 gram smör. Låt smöret svalna samtidigt som du fyller en bunke med 1 deciliter kakao, 2,5 deciliter socker, 1,5 deciliter vetemjöl, 1 tesked vaniljsocker och bakpulver, lite salt, två ägg och alla rivna rödbetor. Häll i smöret sist, blanda om alltihopet och häll ut i form.

Toppa med nötter. Jag använde hasselnötter men tänker och tror att även salta cashew eller vanliga pekannötter blir gott. Grädda mitt i ugnen på 175 grader i ungefär 20 minuter, låt svalna, skär i bitar och servera med valfritt tillbehör!

I väntan på att kakan skulle gräddas klart satte jag mig och funderade på några små skapelser jag tänkte få klara i veckan. Har länge funderat på vad mina små keramikmoln (som jag tvärt visat er här) ska få bli egentligen. Broscher, örhängen, halsband. Möjligheterna är så många, känns lika fina. Kanske får det bli några av varje såhär i början. Vad tycker du?

Jag inser också att jag verkligen borde ta tag i det här med egen firma. Lära mig bokföra, fakturera. Det hade varit så roligt att kunna svara ”ja” de gånger folk och butiker frågar om de kan och får köpa av mina printar och keramikalster. Ja, minsann. Det ska jag försöka ta tag i under de närmsta månaderna!

2 kommentarer

Sits med snits

Alltså. Maj?! När hände det? April verkligen flög förbi, innehållande så mycket fint. Påskhelg i Missenträsk, utställning inne i stan, födelsedagsfika, gravidfotografering och inte minst – nytt jobb.

Snön har så sakteliga tinat bort och skinnjackan åker på ibland, även om nätterna fortfarande domineras av minusgrader. Små vita högar ligger här och var och en del av gården är fortfarande täckt, men det är ljust till efter 21, krokusarna har kämpat sig upp utanför köksfönstret och nu, nu börjar säsongen av utomhusprojekt på riktigt. Längtar så efter utrymme att måla om, såga till. Växtbytarkvällar och skaparstunder med lokala gäris-grupper uppe på altanen. Jag är visserligen inte mycket för det här med vår, och inte riktigt värme heller. Men tusan, ljuset. Vilken energi jag får. På lunchpromenaden idag kände jag att en häftpistol vore bra att införskaffa, för ikväll, då skulle jag minsann klä om bänken i hallen.

Den har alltid funnits här i huset, den där ljust lindblomsgröna pinnsoffan från Edsbyverken. Ett arvegods som en gång i tiden tillhörde (gammel)farmor Eva och hennes Fred. Då stod den under köksfönstret. När mamma och pappa sedan byggde ut huset hamnade den i hallen och där har den stått hela mitt liv.

Idag fick den luftas lite. Torkas av ordentligt med gódoftande västerbottenssåpa och sedan påbörjades arbetet med att ta bort tyg och häftklamrar. Var lite för ivrig och dokumenterade inte det översta grå-beige-mönstrade tyglagret (drog bort det häromdagen för att komma igång och sluta skjuta upp) och under fanns det här blå-orangea. Charmigt ändå, tycker jag. Ska tvätta upp och se om det går göra något annat av det.

Några minuter senare såg det ut såhär. Oklart om det gömde sig ytterligare ett lager under den här plastiga, brun sitsen men den fick vara kvar. Tänkte att det skulle vara en bra bas ifall det nya tyget skulle vara lite genomskinligt.

Och ytterligare några minuter senare vad jag klar! Efter att ha lusletat på alla second hand-butiker utan att hitta en bra bit i rätt storlek fann jag den här lilla stuven av gardintyg på vår lokala tygbutik och blev så glad av både färgerna och mönstret (påminner det inte lite, lite om den gyllene kvicken?!). Är verkligen svag för det senapsgula, speciellt till ljust grålila. Så fint.

Och nu står den åter på sin plats precis vid ytterdörren. Intill busktomater, chili och basilika i loppiskrukor. Det allra finaste i en hall som i övrigt är ett enda hovendroven. Hur många vuxenpoäng är det att längta efter grovsoporna? Jättemånga!

Och hörni, jag hoppas ni orkar hänga kvar här, för jag har så mycket på gång. På riktigt nu. Vill berätta allt för er. Vi ses, alldeles, alldeles snart <3

6 kommentarer

Ett år i fristaden

Det är lite drygt ett år sedan jag hittade en fristad i en keramikverkstad i Yttervik. Jag skrev lite om det då, om hur lugnet i den prestigelösa kreativiteten sakta men säkert fick den där stressrelaterade klumpen i magen att lösas upp. I maj samma år fick jag slutligen visa er mina finaste alster, och nu är det dags igen.

Jag har precis fått hämta hem resultatet från vårens fortsättningskurs. Faktum är att jag hunnit med totalt fyra kursomgångar med olika kamrater. Jag vet inte om jag blivit speciellt mycket bättre, men det har ju heller aldrig riktigt varit målet. Målet har varit att få MÅ bättre – och såhär ett år senare är skillnaden helt enorm. Jag minns så mycket mer detaljer från dagen nu. Vaknar nästan aldrig om nätterna och i sådana fall högst en gång. Det är länge sedan det där trycket över bröstkorgen kom och paralyserade mig, hämmade andetagen.

Det är så fint att fylla hemmet med de här framstegen, och jag längtar redan till nästa kursstart. Till dess har jag gott om tid på mig placera rätt sak på rätt plats. Jag tänker att jag ska fortsätta med att göra speglar i olika storlekar. Kanske sätta dem ihop i tiotal på en liten vägg? Tror det skulle vara fint!

Inför den här kursen förbjöd jag mig själv att göra växtrelaterade saker. Framför allt sticklingsvaser som jag redan massproducerat som om världsekonomin hängde på det. Uppenbarligen kan jag inte låta bli, men å andra sidan är det väldigt fint med saker som kommer till användning. Djur + sticklingar är dessutom en oslagbar kombo.

Bröst-krukorna har också en given plats på min ”att göra”-lista i höst. Tycker de blev så himla, himla fina. Speciellt i kontrast till blå väggar och lila växter. Kanske gör jag en som rymmer pump-tvålen, tandborstarna och som ljuslykta också, vi får se!

Små, små moln har jag gett mig på också. Kanske gör jag smycken och ger bort ett par. Eller en mobil? Kanske en brosch? De matchar lite med en vas från tidigare kurs, fint att färgerna går igen. Ansiktskrukan har jag tyvärr inte gjort själv, men en dag kanske jag lyckas med något liknande. När det kommer till saker jag skapar själv gillar jag dock det lite skeva. Tycker det är så charmigt med det opropertioneliga, lite buckliga och just det försökte jag verkligen anamma den här kursen. Knäppt och fulfint hellre än helt slätt och ”perfekt”.

Det kanske är därför jag är lite extra förtjust i den här lilla räv-taxen. Med sina små, knöliga ben, långa kropp och plats för en minikaktus i huvudet. Eftersom jag vid det här laget insett att jag nog inte kan gå en kurs utan att skapa saker att, på ett eller annat sätt, stoppa växter i kommer det troligtvis bli fler av djurkrukorna i höst också. Men jag hoppas även lyckas med ett par bruksföremål, som ett durkslag, en perfekt tratt för droppkaffe och ett par underlägg till kastrullerna. Kanske vågar jag ge mig på någon fin lampfot eller skärm.

Ja, vi får se helt enkelt. Hittills har jag aldrig lyckats följa någon plan eller idé-lista. Saker bara blir. Allt jag vet är att varenda sekund vid drejskiva och bord, bland lera, former, verktyg, engobe och glasyr, är den bästa form av återhämtning jag någonsin kunnat hitta.

 

Har ni någon favorit? Och vill ni att jag visar några fler alster längre fram?

8 kommentarer