Skellefteå, Tavelsjö, Umeå. Både orter och stadsdelar blir till plural när Evelina Östlund redogör för sina hemadresser under barndomen, men länet är detsamma; Västerbotten.

– Jag har inget riktigt svar på var jag kommer från. Jag svarar Umeå när någon från södra Sverige undrar, för det var där jag växte upp. Men jag föddes i Skellefteå och det var också under tiden på gymnasiet där som jag hittade mig själv, så jag identifierar mig lika mycket med den staden, säger hon.

Inspirerad av favoritserien Gilmore Girls, och med en brinnande passion för att skriva, läsa och träffa människor, var Evelina säker på sin framtida jobbtitel; journalist. Ändå var det musikprogrammet på Anderstorp hon sökte till när det var dags att lämna högstadiet.

– Musik är ett av mina allra största intressen. Jag har en väldigt musikalisk familj och spelar själv både bas, piano, trummor och gitarr. Men jag visste att jag varken skulle jobba som musiker eller skulle välja att studera musik senare, så för mig blev gymnasiet en sista chans att lära sig mer.

Efter studenten, 2013, återvände hon till björkarnas stad och journalistprogrammet på Strömbäck folkhögskola. En utbildning med höjdpunkter som reportage, foto och grafisk form, men också med upplevelser som fick barndomsdrömmen att blekna.

– Ute på fält var det väldigt mycket ”lilla gumman” och gubbkultur. Jag var 19 när jag var konferencier på en debatt, men istället fick uppmaningar om att ”hämta vatten”. Överlag blev jag väldigt nedvärderad, samtidigt som fokus på vård och gräv inte riktigt gav mig utrymme till att beröra de saker jag ville skriva om. Tillslut tappade jag suget. När jag blev gravid tog jag en paus, och när det väl blev dags att återvända till studierna la jag fokus på det jag hade saknat. Och det var inte journalistiken, säger Evelina.

2015 föddes Helmer. Året därpå gifte sig Evelina med sin Markus. Idag har 23-åringen, och familjen, sin hemadress i en lägenhet på andra våningen. Utanför fönstren finns studentområdet Ålidhem, Umeå. En ny vardag har formats efter och under de återupptagna högskolestudierna; nu i grafisk form och digital mediaproduktion. En vardag med både utställningar och uppdrag.

– Jag trivs jättebra med mina nya studier, lär mig saker hela tiden. Idag kan jag kombinera mitt grafiska skapande med att frilansa inom webbdesign, men skapandet är också en stor del av min fritid. Jag illustrerar ibland, men har också hittat tillbaka till grunderna som farmor lärt mig i att teckna och måla. Sakta men säkert har jag lyckats skapa egna uttryck, det blir ofta kvinnliga motiv med enfärgade eller abstrakta bakgrunder.

Ibland finns en färdig vision för motiven men lika ofta är det kludd i marginalerna på anteckningsblocket som flyttas över och färdigställs på finare papper. Evelina inspireras av sinnesstämningar, och av naturen – framför allt färgerna om sommaren.

– Jag målar större delen av året, när omgivningarna är fyllda av färg. Det är framför allt vintrarna som jag jobbar i datorn, med grafisk form och illustrationer, säger hon.

Vintern är ingen höjdare. Att det finns en längtan om att bo någon annanstans än Västerbotten är därför inte så svårt att förstå, men egentligen handlar det mest om att prova något annat.

– Jag har ju aldrig bott söder om Umeå, och det vore intressant att flytta för att se om vi skulle sakna det vi har här, säger hon.

För Umeå är det inget fel på. Inte Skellefteå heller. Tidigare lockade storstäderna, Stockholm och Göteborg. Tanken på att det skulle vara enklare att få jobb.

– Men under det här året jag frilansat har jag fått jättemycket uppdrag på kort tid, tack vare sociala medier. Behovet att bo i en storstad är inte lika stort längre. Och jag tycker om att arbetsklimatet här är så uppmuntrande. Här är det, föreställer jag mig, inte lika vassa armbågar. Det har inte heller varit så många ögonbryn som höjts när folk får veta att jag är gift eller har barn, även om jag fått några kommentarer. Jag upplever det som mer accepterat här, att bilda familj när det känns rätt och inte i en förbestämd ålder, säger hon.

Men egentligen är det inte så mycket att fundera på – en flytt blir det i samband med att Markus ska färdigställa sina studier. Först Uppsala, och sedan praktik – kanske någonstans i Ångermanland.

– När jag tänker på framtiden föreställer jag mig ett stort hus med en bit till grannen. Nära vattendrag och skog, så som jag själv växte upp. Men om det huset måste ligga i Västerbotten, det får vi känna efter under flytten. Om vi börjar sakna och längta tillbaka.

Jag vill alltid så mycket, så där så hjärtat nästan brister och andetagen ibland inte når ända ner i lungorna. När den här bloggen föddes, för snart ett år sedan, hade jag burit på så många idéer och så mycket längtan under så många månader. Jag ville vara en plattform som värnar om, och lyfter, det hållbara, genuina, närproducerade. En plattform som skildrar och värdesätter alla miljöer och platser jag tog för givet när jag växte upp här.

Men jag ville också vara en plats som utmanar normen. Där andra än män och storstadsbor får ta plats med sina berättelser. Här: om sitt Västerbotten. Om sitt hem, sitt skapande, sitt engagemang eller sin oro. Om glädje, framtidsdrömmar, möjligheter och svårigheter. Om varför de är kvar. Varför de återvänt. Om hur de kom från en plats men hamnade här. Jag började min insamling innan sommaren, men det är först nu, när stjärnorna lyser klart igen, som jag har kraft nog att förverkliga den här delen. Stapplande, men målinriktat. Jag kallar dem Västerdrottningar, och min förhoppning är att i en oregelbunden serie kunna dela med mig av röster från länets alla 15 kommuner. Först ut är Evelina, som hjälpte mig bygga upp det här virtuella drottningdömet med alla mina önskemål intakta.

Vill du bjuda mig på kaffe och dela din västerbottensberättelse med mig? Skriv till mig, så hoppas jag att vi ses inom en snar framtid.