Varje måndagskväll sedan två månader tillbaka har jag stigit in i den lilla keramikverkstaden i Yttervik där jag går på kurs. I tre timmars tid har jag format klumpar av lera och porslin till små berg, vaser, krukor och knappar, men också bearbetat den lilla klumpen i magen som mer eller mindre är närvarande under dygnets alla timmar. Den som gror ur tvivel på om jag är bra nog på det jag gör, stressen och ångesten över att sova för mycket (eller inte alls) och skuldkänslorna över att inte må bra när jag inte heller kan förklara vad som känns så himla ledsamt, tungt och fel.
I tre timmar är jag inte 180HP och 190K studielån och någon som borde prestera, konkurrera och agera därefter, jag är en fullkomlig amatör som formar efter mina önskemål, i min takt. Det är helt omöjligt att ställa ouppnåeliga kvalitetskrav på mig själv, för jag det jag skapar kan inte jämföras med vad kollegor och föredetta klasskamrater i min värld alltid skulle gjort, och gör, så mycket bättre.
Och så mycket terapi det finns i små dekorerande penseldrag, så rogivande det är att bara fokusera alla virvlande tankar på en roterande skiva och så lugnande det är att sakta och metodiskt karva ut konturerna av mitt älskade landskap.
Missförstå mig inte; jag älskar det jag gör och är. Men det är först nu som jag insett att energin och glädjen jag alltid fått (och fortfarande får) av att skapa fotografier och texter nu nästan helt förgås av den prestationsångest jag själv samtidigt framkallar genom de egna kraven på dem. Det är först nu jag inser hur mycket jag behöver en fristad med utlopp för kravlös kreativitet för att kunna fylla på med energi – utan att på samma gång göra av med den.
I veckan får jag hämta det färdiga resultatet från de här stunderna, och sedan ska de få stå här hemma och påminna mig om att ta några extra djupa andetag ibland – och att göra något åt de där ögonen som bara ser skavanker, den där rösten som bara påpekar vad som kunnat vara bättre. Men allra mest ska de få vara bevis för att jag kan – till och med när jag inte kan något alls.
19 kommentarer
Vill bara börja med: SÅ GLAD att du bloggar igen! Så himla fint, och som jag saknat din lugna röst i bloggvärlden.
Sen, så många fina saker! Blir det ljusblå mörkblått sen, eller får det samma färg? Har aldrig riktigt fattat det där med glasyr och sånt, men vill så gärna testa själv en dag!
Men åh, tack Bea, blir helt rörd av dina fina ord<3 Känns riktigt fint att vara tillbaka också!
Tack så mycket! Ja, tanken är att det ska bli mörkblått när det bränts en andra gång, men det är verkligen ett mysterium med dessa glasyrer alltså! Den svarta "smeten" ser grå ut och den vita är lite beige och det ser ut på ett sätt när det torkar och ett annat efter bränning. Vi får se vad det blir för färg helt enkelt, känns väldigt spännande 🙂
Vilka fina grejer du gör, och så skönt det måste kännas att ha möjligheten att göra något så prestationslöst men samtidigt så kreativt 😊
Tack så mycket, vad glad jag blir! 🙂 Ja, det har verkligen gjort gott för mig, att få göra det jag gillar mest (dvs skapa) utan att klaga på resultatet!
Vilken jättefin, klok och stark text! Tycker dina små skapade alster är hur fina och uttrycksfulla som helst.
Tack så jättemycket, vad glad jag blir av dina fina ord!<3 Ser så mycket fram emot att få hem dem!
Så himla fint du skriver och åh vilka vackra skapelser. <3 Tack för en text som bara fick mig att stanna upp och vara här.
Tusen tusen tack för dina fina ord, och för länken (blev helt rörd). Tack <3
Så fint!
Så bra du skriver om kravlös kreativitet. Jag tror att vi alla måste ge oss en sådan fristad.
Alltså åh, tack! Blir så glad.<3 Och ja, jag tror absolut att det är något de allra flesta behöver, kanske mer än de vet om själva. Ibland gäller det ju bara att hitta vad den där fristaden kan vara också, det är ju så individuellt.
Så himla himla fint. Älskar den ljusblå färgen – även om jag läste att den ska bli mörkblå.Och väldigt fint text till det hela!
Tusen tack! Ja, den är fin också, men jag hoppas verkligen att det blir mörkblått sådär som proverna visade, haha! Tack <3
Alltså prestationsångest är ens värsta fiende -_- (Plus-gillar att du är tillbaka!!)
Eller hur, så jobbigt när ens värsta fiende blir en själv, går ju liksom inte säga upp kontakten, haha! TACK, så fint att du hittat hit!<3
SÅ FINT!
Tack <3
Så fint berättat, och vad jag känner igen det! Idag är jag blivit rätt bra på att leva (och leverera) med och trots prestationsångest men jag minns hur förlamande och värdelös den är, och hör hela tiden hur den sätter käppar i hjulet för folk jag tycker om. Bästa knepet är verkligen att göra precis det du beskriver, byta medium totalt. Hoppas knådandet kan få det att släppa lite även för jobbet inom din egen nisch. Och tack för att du delar med dig!
Tack! Ja alltså det verkar ju vara så himla vanligt (speciellt hos kreativa personer), den här känslan att inte vara bra nog. Så himla onödigt, men så fint att höra att det går att någorlunda jobba bort den. Hoppas verkligen att jag ska nå dit en dag jag med. Och tack själv, för dina fina ord <3