Det är onsdag idag. En helt annan typ av onsdag. Den första på min nya arbetsplats, den där som ligger tvärs över E4 från platsen där jag vikarierade i perioder, förr. Där jag sålde in snilleblixtar till frilansjobb, förr.

Nu ställer jag klockan på tidigt och morgonsolen utanför fönstret skvallrar om våren fastän snön fortfarande är meterdjup. Kör norrut. Samma väg som förr, men svänger höger i den sista korsningen. Åker till en annan våning, möts av en annan utsikt. På andra sidan E4, men också i motsatt bransch. Numera kommunikatör, inte journalist. Fast anställd, inte timvikarie.

Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in. Det här med semesterdagar. Namnskylt på platsen, i metall. Alla möjligheter, oändligheter. Och att jag faktiskt fortfarande kommer få göra det jag älskar. Skapa. Text, form, bild. Informera. Berätta. Och, i mån av fritidens tid lust ork, också fortsättningsvis kunna vara min egen. Ställa ut. Porträttera. Inspirera. Det är för fint. För bra.

Det är den första onsdagen av många, många fler. Och varje kväll den här veckan, innan jag ställt klockan på tidigt, har norrskenet dansat för mig. Som ett avsked och ett startskott på samma gång. Inte enbart för jobbet, utan för det som varit och det som kommer. Den femte årstiden är över. Våren är här och jag är så nyfiken på hur den kommer kännas, för det är den första med allt det här nya. Rutinerna, livet, framtiden, lärdomarna. Och samtidigt är jag så glad över att så mycket ändå är detsamma. Som himlavalvet ovanför mig och tryggheten i stjärnan som ständigt finns vid min sida.