Omtanke du får i förbifarten men som stannar i hjärtat länge länge länge

När äpplena kommer in har hösten slagit ut på allvar. Det är snudd på tradition (jag vet inte hur många upprepningar en tradition kräver) att ställa några stycken där intill vår tv. Låta rummet fyllas med äppelarom.

I år står något nytt-nytt där bredvid. En ljusstake i keramik som jag spanat på i nästan tre år. Den är inspirerad av betongpelarna som höll upp världens längsta linbana. Kändes så innerligt ovant att gå in i en butik och på förhand veta precis vad jag skulle komma ut med. En present till mig själv, från mig själv (genom presentkort från farmor och farfar<3). Konstnären är ursprungligen från Boliden förresten, orten som linbanan en gång gick till och från. Det berättade de i butiken.

Men hörni, nu kom jag av mig. Det här inlägget tänkte jag dedikera åt allt fint och omtänksamt som människor i min närhet gett mig den senaste tiden, bara sådär.

Som de två disktrasorna min kompis Erna virkat, i grått och i gult. Så vackra och rejäla och nästan sådär för fina för att användas. Fick dem i vintras, ihop med en burk av de allra godaste hembakta kolasnittarna (som tog slut i ett nafs).

Broschen i rotslöjd har jag fått av mormor. Har aldrig sett maken till pill. Uppskattar den extra mycket, att jag får bära den vidare, sedan jag gått kurs i hantverket och verkligen kan förstå mängden tid och kärlek som investerats i skapandet av den.

Till en fikadejt på Society mitt i veckan hade Ethel med sig ett klotljus hon stöpt själv, och två grytlappar hon skapat genom att återbruka en kofta (och automatiskt får lite extra höstmys-känsla). Blev så himla överraskad och glad!

Och det här då! En stor samling näver som snälla Jenny ville rädda från sin farmors flyttrensande. Ett favoritmaterial som jag nu får möjlighet att utforska mer <3

Lavendelpåse, vykort och broderigarn i naturnära toner kom Alicia med på sitt besök i mitt hemma, nu i sommar. En hel goodiebag hade hon med sig, faktiskt, för utöver dessa vackra alster och material fanns där också de mest fantastiska ätbara gåvorna;

…örtsalt från Brunnen och (hennes släktings lokala) rapsolja från Säby Gård..

 …jordgubbsmarmelad med prosecco inhandlad under ett besök på Nora gård….

 …och kaffe! 100 % ekologiskt och rostat på hennes Värmdö. Ser fram emot att smaka, vill att det ska bli på en dag när jag verkligen kan s m a k a, länge. Kanske till helgen? Ja.

Och så, sist och minst, men inte till värde; kådsalva från Julia. Fick arbeta med några porträtt till hennes hemsida häromdagen och som ett extra tack gav hon mig den. Används på torr hud (vintern kommer) och kan också hjälpa till att dra ut stickor.

Tänk ändå, vilken glädje och omtanke det finns i de mest spontana av gåvor. En sån ynnest det är, att vara omgiven av er <3

 

2 kommentarer

Septembers första skördemarknad

Har längtat i flera veckor efter den här lördagen mitt i månaden. Idag var det nämligen dags för den årliga skördemarknaden i Bureå Hembygdsgård! Vi vaknade tätt inpå klockslaget, klädde oss i septemberlufts-snälla tröjor, spände korgen på pakethållaren och trampade iväg ner på byn.

Var där knappt en kvart efter öppning och redan var det fullt med folk som köade för att betala för bröd, fisk, textiler, smycken och bakverk. Vi ställde oss genast i den längsta, där vi så småningom betalade för röd- och polkabetor, purjolök och en burk havtornsmarmelad.

Tyvärr fanns det ingen grönsakskorg i år, men nöjd med köpet var jag ändå!

Jonathan hade ögonen på bordet med honung – vi köpte en burk flytande guld, slungad i morse. Så glad att se hur hållbarheten tar allt mer plats också, bivaxdukar är så himla bra substitut för att minska användningen av det betydligt sämre foliet i aluminium eller plast.

Vi gick två varv och fyllde korgen med ätbara skatter innan vi kände oss nöjda för idag.

Sa hej hej till min bästa keramiklärare Linda, som i vanlig ordning hade det finast dekorerade bordet med det finaste utbudet!

Titta bara! Små skålar och ljusstakar och tallrikar och saltskålar – allt i mjuka, naturnära toner. Längtar så efter att få kliva in i hennes verkstad igen, förhoppningsvis finns möjligheten om några månader <3

När magarna började kurra köpte vi vårrullar som vi åt nere vid älven. Jonathan var mycket nöjd över detta.

Sedan packade vi allt i cykelkorgen (som kändes säkrare än korg-på-pakehållare nu när vi hade ömtåliga varor att frakta) och begav oss hemåt igen.

En mycket fin fångst på septembers första skördemarknad. Lite senare i höst bär det av till Lövånger och då får vi fylla på kylskåpet ytterligare inför vintern. Honungen och havtornsmarmeladen kommer såklart räcka ett tag, men äggdussinet tar nog slut redan nästa vecka.

Detsamma gäller för betorna och purjolöken – grönsaker i ugn är ju så himla gott både som middag och matlåda. Älgört- och rabarbersaften brukar också kunna gå åt i en rasande fart, men jag försöker spara älgörten till sommaren, för ingen dryck svalkar så bra som den.

En korg, fylld till bredden med lokala varor. Det är rikedom för mig.

 

Har du någon skördemarknad i din närhet? Vilka skatter fyller du då helst korgen med?

2 kommentarer

Isboden

Söndag! Vanligtvis min vilodag, när jag drar mig länge i sängen och tar dagen lite som den kommer. Laddar upp inför en ny arbetsvecka och återhämtar mig efter den oftast lite mer innehållsrika lördagen. Men inte idag!

Idag hade jag och ett gäng andra bestämt träff på Isboden. Eller rättare sagt; Linda var nyfiken på oss och hade frågat om vi inte ville ses över en matbit och samtidigt få tjuvtitta på den nya sommaroasen som premiäröppnar intill Stiftsgåden och Lejonströmsbron i Skellefteå till veckan.

Och det ville vi ju!

Har följt det här projektet med spänning hela våren – och jag blev inte besviken om vi säger så! Tyckte om precis allt; från den loppisfyndade inredningen och träborden av återbrukade plankor till blomsterdekorationerna från den lummiga trädgården och hur ljusslingorna fick det att kännas som en uteplats fast inomhus. Och såklart, historien bakom namnet Isboden; en kvarleva från när gårdens matvaror under hela 1800-talet kyldes i just den här längan med hjälp av stora isblock som fraktades hit från Falkträsket. Alltså. Hur häftigt?!

Och menyn sedan. Ursäkta min lyriskhet, hoppas den inte känns köpt för det är den inte. Är bara så h i m l a glad över att det lokala breder ut sig, blir en självklarhet på menyn. Att rätterna blir allt mer inkluderande i sitt utbud. Det var så annorlunda för bara några år sedan, näst intill omöjligt att hitta vegetariskt.

Och bara en sån liten detalj som att de alkoholfria alternativet står överst och att majoriteten av den dryck erbjuds kommer från Västerbotten.  <3

Vi satte oss vid varsin bukett med tillhörande namnskylt. Började måltiden med en räkmacka och turades om att berätta lite om oss själva; intressen, yrken, lärdomar, familj, sånt vi drömmer om och sånt som redan slagit in.

Fortsatte med caesarsallad (min med halloumi) och hjortronläsk. Samtalade om hur mycket vi har att vinna på att våga fråga. Fråga främlingar om de vill ses på lunch. Fråga en oöppnad restaurang om de kan ta emot i förskott. Fråga vad någon tycker om, är duktig på, brinner för och fråga om det inte finns något gemensamt där, någonstans, att samarbeta för att uppnå. Utveckla och dela med sig av. Det var så himla fint. Tryggt, fastän många av oss aldrig setts förr.

Hela gänget med härgjord glass till efterrätt! Magda, Ethel, Linda R, Linda M, Malin

…och Isabell med sin fina lilla Lo!

Är oändligt glad att jag tackade ja, vilodag till trots. Så värdefullt med nya, kreativa och genuina kontakter och så fint med en förhandstitt på vad jag är övertygad om kommer bli en av mina personliga sommarfavoriter.

3 kommentarer

Juniglimtar

Juni har varat en evighet och en sekund på samma gång. Tror mycket av den känslan beror på att så många veckor fått en extra söndag (och i många fall en tillhörande halvdag) som gjort helgerna dubbelt så långa än vad de brukar vara. Mer vila, men också mer firande. Nationaldag och midsommarafton. Vi är egentligen inte så traditionella på någon av dem, men sedan den 6 juni 2018 är den den förstnämnda en av årets viktigaste högtidsdagar, för då kom min älskade brorson till världen!

Till den allra första födelsedagen bakade jag en Bobbo-tårta. Och så gav vi ett par presenter som jag hoppas får finnas med honom länge, länge. Kanske till och med gå i arv, om det blir aktuellt. Två brio-leksaker vi hittat second hand, i absolut toppskick. Ett litet livsblad i minikruka, som vuxit flera centimeter sedan dess. Och så den fina berättelsen om Elis ryggsäck, skriven av den lokala författaren och konstnären Elbe Wallin!

Vi hade en lång period av de där temperaturerna då jag helst håller mig inomhus. Fixar och donar och äter isglass. Om kvällarna njöt jag sedan av ljumna vindar, promenader, ljudbok och en himmel som gång på gång såg ut som en målning i akvarell. Hemmavid vattnade jag mina odlingar och planterade en pionbuske. Knorten har inte varit nådiga i år, men det börjar lugna ner sig.

Under midsommarveckan kom också det traditionella midsommarvädret. Temperaturer som enligt mig är snällare. Natten är ändå min bästa tid. Fastän folk börjar ha semester har du nästan alltid midnattstimmen för dig själv. I alla fall när himlen är dramatisk och stundvis öppnar sig. Tycker extra mycket om att åka på äventyr med Jonathan då. Natten som övergick i midsommarafton bar det av till kyrkbyn i Lövånger. Här vill jag sova över någon gång. Älskar den här platsen. Precis när vi kom fram blev det uppehåll. Hade velat spara doften av nyduschad sommargrönska på flaska.

På nationaldagen i fjol fotade jag två av bilderna i inlägget om mina sommarplaner här. I år matchade mitt hår de små stugorna och på huvudet bar jag en krans med blommor från gården. De förtjänar egentligen mer än en dag om året, blomsterkransarna. Det är min allra bästa och egentligen enda midsommartradition, att skapa den. Utöver det spelar egentligen inget någon roll; platsen, maten, (o)sällskapet. Tycker om att ha landat i det. Att lyssna på vad kroppen orkar och vad magen vill.

Tycker också om den här bilden. Vet inte exakt varför. Kanske för att oskärpan påminner om fukten mot huden, doften mot näsväggarna, den mjuka tystnaden. Kanske bara för att.

Så glad över allt jag får dela med honom. Allt det där som inte kommer med i själva bilden, men som bilden i sig påminner mig om. Det runtom. Allt det vi pratar om, musiken som vi lyssnar på i bilen, täcket vi fördelar över blöta fötter. Hur vi båda skrattar åt vår tur, för att regnet åter börjar ösa ner i samma stund vi kommer innanför ytterdörren.

Ingenting är tråkigt med honom, inte ens att bara vara.

Inte ens att hacka sallad.

Och den där kravlösheten, fridfullheten lever också i mina andra relationer. Spiller över på midsommarfirandet. Det som blev så lugnt, intimt och trevligt, med en liten buffé av allas bidrag till bordet. Västerbottensostpaj, vegansk ”sill” på aubergine och rödlök och fraiche, vitlöksbröd. En sallad med mozzarella, tomater och hemodlad basilika och en annan med vattenmelon och fetaost. Fem sorters småkakor och irish cream-kaffe till efterrätt. En kort promenad till havet, kattgos och kransbindning. Så naturligt att timmarna flög förbi och blev små under en timme som aldrig blev mörk.

Och så nutid. En lördag som är söndag. Med en tur till Skråmträsk kvarn för sopplunch (morot!) och kaffetår medan vinden sliter oupphörligt i trädkronorna utanför. Betrakta fotokonst på siden från Magdalena Sandberg och köpa de saftigaste av muffins till efterrätt.

Åka på en liten sightseeing genom den charmiga byn, förbi bönhuset och ladorna och loppisen och skofabriken. Vända vid badplatsen och köra hemåt igen.

Imorgon är det också söndag. Vet redan nu att den kommer bli fin, för det är två extra roliga juniglimtar som väntar på mig. Men de får bli egna inlägg om inte allt för länge, tänker jag!

En kommentar

Helgen mitt i månaden

Den här helgen alltså. Så fin på alla sätt. Vi har knappt varit hemma, vilket är ovanligt för oss. Är glad över insikten att jag ändå inte är trött, eller orolig över att det ska vara för långt till nästa chans att sova ut. Vilken skillnad ett år av trygghet kan göra.

Vi började lördagen med frukost på vårt favoritcafé.

Society café har mina bilder hängt (ibland lite snett) sedan februari, ihop med en del poesi från fantastiska Lo. Det känns fint att få vara en del av ägarnas avsked. Skärtorsdagen är nämligen sista dagen som Rob och Erika driver vårt älskade stammishak, sedan lämnar de för att ge sig ut på nya äventyr. Så tacksam över vad de gjort den här platsen till de senaste åren. <3 Tack och lov kommer konceptet och platsen leva vidare genom nya ägare som tar över efter påsk.

Vad betyder frukost på Society undrar ni kanske. Ägg med och utan bacon menar vi. Och nybakta scones med sylt och grädde, en islatte och en smoothie på hallon, banan och yoghurt. En bra grund att bygga en fin helg på, tycker jag.

Efteråt fyndade vi på second hand och gick på ett otroligt fint vernissage jag längtat efter i veckor innan dagen avrundades med påskmiddag hos mamma med syskon, syskonbarn och respektive.

Den 14 april är mormors dag, (minns ni den fina presenten jag gav henne i fjol?) så vår söndagsförmiddag ägnade vi åt att äta, dricka kaffe, kramas och utan framgång försöka besegra den nyblivna 76-åringen i maxi yatzy.

Från stillsamt födelsedagsfirande bar det sedan av till spelkväll hos ett kompispar, där jag också kunde lämna en ordentligt sen keramikpresent till deras lilla september-Saga. Alltid lika lugnt och kravlöst att umgås med dem <3

Lite eget skapande har jag hunnit med också. Har knappt hunnit prova tekniken och ändå helt förälskat mig i ulltovning. Det fridfulla i att metodiskt forma med händerna med en ljudbok i öronen. Harry Potter såklart, och med ett alster därefter. En gyllene kvick att hänga i påskriset, skapad med ull från Lillemor.

Titta bara! Så himla gullig. Ska ansa trådarna runt om så småningom, men just nu fokuserar jag mest på att skapa ett par kompisar. Har du kanske någon idé på andra HP-relaterade former och figurer jag kan försöka mig på?

Är förresten så himla glad över att det numera liksom automatiskt kommer med egna skapelser i var och varannan bild som tas här hemma, utan att jag ens tänker på det. Att så mycket kunnat växa fram i orken och skaparlusten de senaste månaderna.

Förhoppningsvis fortsätter det på den vägen. Drömmer om att skapa skåpknoppar, spegelramar och kanske till och med ett handfat hit hem, när vi väl köpt huset och kan sätta igång på riktigt. Men först ska det mätas, planeras, rivas och beställas. Och allra först väntar en påskhelg som jag hoppas blir minst lika fin som den här, mitt i månaden.

 

4 kommentarer

Genialt lokalt

Är det inte knäppt hur dagarna blir längre och ändå går snabbare än någonsin förut? Mitt i april är vi, och hela världen verkar hög på våren medan jag försöker fokusera på ljusglimtarna i vad jag (till högljudda protester från omgivningen) anser vara årets näst sämsta månad.

Som tur är finns det gott om dem. Ljusglimtarna. Till finheter som fortfarande väntar hör mormors och farfars födelsedagar, spelkväll med vänner och tusen idéer till påskskapande att förverkliga. Till guldkorn som varit hör gårdagens premiär av Skellefteås egen reko-ring.

Under de senaste veckorna har lokala företagare lagt ut annonser som kommuninvånarna fått beställa från. Honung, sylt, färs och korv. Bröd, kött, såser och grönsaker. Producenternas gårdar är spridda, de flesta från Skellefteå med närmsta omnejd men en del tiotals mil ifrån. Samtliga från Västerbotten.

Istället för att konsumenterna behöver åka mil efter mil för att handla från var och en av gårdarna, samlas alla producenter under en timme på en förutbestämd, central plats. Allt är färdigpaketerat, ofta i återvunnet material, och betalning sker med swish. Sån vinst för både miljön och för det lokala företagandet!

Jag hade sett fram emot mina bokade skatter i flera veckor och inspekterade dem lite mer noggrant efter att vi tagit syskonporträtt i Bonnstan. Vi kikar!

Två paket Lapplandssmör från ett gårdsmejeri i Siksjönäs, Vilhelmina. Ett i original och ett med vitlök. Ett sexpack helt ljuvliga turkosa ankägg från Västerbotten Korv, som vi också köpte några burgare från. Hemägg från Kågemarkens Kaningård, ett exemplar av den prisbelönta osten Löpeld från Svedjan ost och tre paket ull från Bergsåkersgården.

Är så glad över att initiativet fått sånt omedelbart, positivt gensvar. Att det finns alla möjligheter för det att fortsätta. Tidigare har skatter som dessa inte varit helt lätta att få tag på utan oftast begränsats till skörde- och julmarknader. Något som resulterat i att jag blivit dumsnål och inte vågat använda. Ingen måltid har liksom varit dem värdig. Nu har vi istället möjligheten att på regelbunden basis kunna stötta det lokala även via kylskåp och mage. Det känns fantastiskt.

Och jag tänker att april kanske hädanefter inte behöver vara så tokig ändå. En av ljusglimtarna är i alla fall att den kommer smaka väldigt, väldigt gott.

 

Har ni reko-ring där du bor? Om: har du handlat något – och vad tycker du om idén?

6 kommentarer

2019

Hörni! Hej! Vi är en vecka in i februari, en av mina absoluta favoritmånader, och jag börjar äntligen får lite grepp om det nya året. 2019. Det låter inte ens konstigt längre.

Januari rusade förbi. Det var 31 dagar som successivt blev längre. Ljusare. Snörikare. De innehöll en envis förkylning, en långhelg med bästisarna i huvudstaden och livets allra första (och alldeles för korta) fikadejt med Alicia <3

Det var också en månad där jag försökte landa i det nya. Men jag har aldrig förstått mig på hur något nytt ska kunna ta vid precis när klockan slår midnatt och när jag knappt hunnit reflektera över det som varit. 2018. Jag läste sammanfattningen jag gjorde när 2017 försvann bland fyrverkerier och jubel och fullkomligt överrumplades över att det liv som idag är så självklart inte ens var påtänkt för ett år sedan.

Jag skrev: 2018. För första gången i mitt 25-åriga liv går jag in i ett nytt år utan någon som helst vetskap om hur de 12 kommande månaderna kommer att se ut. Ovissheten skulle tidigare ha skrämt mig, rivit upp såren i magen och fått hjärtat att rusa, men jag har kommit längre än så under året som varit. Vet att det löser sig. Så istället tänker jag mig det nya året som ett blankt blad, eller en immig bilruta, fri för mig att dekorera efter mina önskemål och möjligheter.

Om jag bara vetat att jag knappt fyra månader senare skulle skriva under på en heltidstjänst. Och om jag bara vetat vilka möjligheter det ligger i en liten namnteckning på ett a4, fortfarande varmt från skrivaren.

Det var en insikt som förtjänade en paus. För känslan jag hade när jag skrev de raderna var fortfarande så färsk i minnet. Det kunde omöjligt ha gått ett år. Redan? Men jo. Så var det.

Så jag har låtit det nya året komma till mig i varsam takt och långsamt formulerat förhoppningar och drömmar i tankeform istället för att försöka sätta ord på dem här. Låtit dem växa och slå rot i hjärtat innan jag, nu, känner att jag har närvaro nog att uttrycka dem på det sätt jag förtjänar att minnas dem när det åter är dags att ringa in det nya, knappt 11 månader från nu.

Här kommer mina små och stora drömmar, mål, planer och förhoppningar för mitt 26:e levnadsår:

Jag vill ge mig själv tid för skapande. Både det hemmavid och på kurs. Om en vecka börjar keramiken igen, och utöver det har jag förhoppningar på att få lära mig både smide och silversmide. Tänk vad fint om jag en dag kan dreja både eget handfat och smida egna krokar till kök och hall att ha här hemma?!

Drömmer också om att hyra och anordna en skaparträff i det här fina lusthuset på Åbacka. Att kreatörer skulle vilja komma långväga för det. Eller kanske bara de som bor allra närmst. Det vore fint, hur som helst, att sitta här och skapa i text- rotslöjds, broderi- och teckningstekniker under den ljusa sommarhimlen. När frostrosorna bytts ut mot vallmo i rabatten. Dricka kaffe och inspirera och peppa, alldeles kravlöst. Åh <3

Jag vill åka skridskor. Älskar det så mycket och vet inte varför jag inte tar mig för. Jag vill äta fler middagar ute, åka på roadtrip till västerbottniska platser jag ännu bara googlat fram och jag vill lära mig göra palt. Fylla frysen med svamp och bär, skörda mina egna tomater och sy ett par byxor alldeles själv. Jag vill fynda de perfekta hängselbyxorna på second hand, skippa inrikesflyget och hitta tillbaka till min grundtanke med den här virtuella platsen.

Jag vill investera i, och själv skapa, hållbara alternativ till det vi använder här hemma. Minska på plasten, hitta alternativ till engång-/förbrukningsartiklar och fortsätta tänka långsiktigt, etiskt och miljövänligt. Tipsa mer, om saker du själv kan tillverka och saker du kan uppleva utan att passera lands- (eller läns-) gränsen. Jag vill att min lista med lokala producenter ska växa och jag vill fortsätta bidra till en positiv syn (men också prata om utmaningarna) på livet långt ifrån storstadsbruset, både från mitt eget perspektiv och andras. Jag vill återuppta mitt berättande om mina länsfränder.

Och så, min allra största dröm; att få köpa huset vi hyrt i 28 månader. Göra det till vårt, på riktigt. Mitt och Jonathans. Få skissa och planera och kanske lite smått och varsamt börja renovera. Att också detta år få smaka på möjligheterna som kommer med att lämna en liten namnteckning på ett a4, fortfarande varmt från skrivaren.

 

Har du landat i det nya året? Vad hoppas du att det för med sig? 

6 kommentarer

Höjdpunkten

Andra advent! Och julmarknad på Nordanå. Ett av årets finaste ögonblick enligt mig, även om de senaste åren varit lite väl fuktiga. Extra mycket i år, när mitt väldigt vuxna skoval (stövlar) inte var så briljant som jag trodde eftersom den vänstra visade sig ha hål i sulan. Tur det fanns mycket på plats som kunde ta min uppmärksamhet från en allt kallare fot!

Tycker hela området är så himla mysigt. Nordanå (och Bonnstan) är faktiskt det enda som kan locka mig att välja stan över skog och land på helgen, utöver ett eventuellt besök på second hand. Tycket så mycket om de gamla, röda trähusen ihop med marknadsstånd, julgranar och roliga aktiviteter.

Vilade bland annat ögonen på lite alster från Njuta Keramik. Tycker det är svårt som skaparsjäl, som då och då har tillgång till egen verkstad, att veta vad jag vill slå till på. Vad jag inte kommer skapa själv, så det blir dubbelt. Vad jag har behov av. Vad jag inte kommer få i julklapp, för en av sakerna på önskelistan är en stor skål att servera sallad eller pasta i. Dessutom är ju allt så magiskt fint. Stod länge och kände och inspekterade, argumenterade med mig själv.

En ljusstake fick följa med hem tillslut, för vi har bara två som rymmer stora ljus och det är inte alls tillräckligt för ett december-hem som fortfarande saknar taklampor i en hel del rum. Vill ni att jag visar den?

Hos Lena hittade jag mig en bunt bivaxljus. De luktar så himla gott tycker jag. Tyckte också så himla mycket om hennes vävda filtar. Vill du kika själv har jag precis lagt till henne på lokala listan under textilhantverk!

Min vänsterfot återfick lite värme inne i ett av rummen i handens hus – här fick vi skapa i halm! Jag gjorde en liten stjärna som ska få hänga i granen när det är dags att ta in och klä den. Inte lika fin som den på bilden, men helt okej för att vara ett första försök! Den visar jag en annan gång.

Tvär-kikade in i smedjan med de vackra fönstren också. Sån magisk miljö. Kom på att jag glömt berätta om kvällen jag var där och skapade krokar, men det får jag också berätta en annan gång!

Plötsligt var kolsvart ute, men på julmarknad gör det prick ingenting. Det blir ju så effektfullt med alla lampor, stearinljus och ljusslingor som pryder fönster och stånd. Extra fint är det såklart om de får glittra ikapp med snön, men om det ska finnas något positivt i stora vattenpölar är det väl att de blir väldigt vackra när ljuskällorna reflekteras däri.

Hade knappt något känsel i foten vid det här laget, men det gick inte slita sig. Så mycket fint att titta på, inspireras av, längta efter. Blir helt överväldigad varenda gång över den skaparglädje och den kunskap som samlas här en gång om året. Kreativiteten och drömmarna och utmaningarna. Det är en sån ynnest att få ta del av så mycket av det på plats, och att få ta med en del av det hem.

Sist ner i tygpåsen blev några bitar fudge från ståndet som (föga förvånande) vann pris för bäst utsmyckning..

…och två paket mjukkaka. En vacker dag ska jag lära mig att hantera en bagarstuga på egen hand, hyra den vi har här i byn, men till dess njuter jag av de bröd jag kommer över vid tillfällen som dessa.

 

Har du gått på någon julmarknad i år? Hur mycket älskade du varje ögonblick? Jättemycket, hoppas jag!

2 kommentarer

Min dag

December. Min månad. I lördags gnuggade vi gruset ur ögonen klockan tio. Den hade lika gärna kunnat vara sju. Min dag kändes som en evig skymning, inbäddad i tjocka moln, så ljuset på min födelsedagsboll blev en fin ersättare till den dolda soluppgången och den ovanliga frånvaron av snö.

Vi åt plättar i sängen till frukost, spillde sylt på lakanen och Jonathan hade slagit in samtliga harry potter-filmer (med bonusmaterial som bortklippta scener, intervjuer med skådespelare och behind the scenes!) i en randig pappåse. Blev så överraskad och glad <3

På grund av plusgraderna hade de tidigare så fina isarna täckts av decimeterdjupt vatten, så den planerade skridskoåkningen på träsken fick vi spara till en annan dag. Istället styrde vi bilen mot pingstkyrkans second hand och fyndade en fin keramikkyrka att ha levande ljus i, för att sedan slå oss ner på stans bästa café.

På Society Café vankades det afternoon tea. Nybakta scones med sylt och grädde, snittar och efterrätter. Islatte och alkoholfritt bubbel med blåbär. Så gott alltihop. Och hur fint är det inte att vara så pass stammis att de serverar med ljus i din pepparkakscheesecake? Älskade fik <3

Från ett favoritfik till en favoriträtt – någon timme senare mötte jag och J upp pappa, syskon, syskonbarn och respektive på WaSushi och skämde bort smaklökarna ännu mer. En sån fin dag att bli 26 på, ändå, evighetsskymning till trots <3

Dagen därpå hämtade mamma upp oss för en liten födelsedagstur till havet. Stannade till på ett gårdscafé och köpte nybakta saffransbullar, så färska ur ugnen att de fortfarande var varma i påsen när vi vandrat till det lilla vindskyddet och packat upp choklad, blåbärsdricka, mackor och pepparkakor.

En liten mamma, vindpinade småtallar och havet.

Det är sådana kontraster kring min födelsedag. Ibland täcks marken av meterdjup snö, andra dagar är den bar som en mitt-i-november-dag. Varje år hoppas jag få vakna upp till vita trädkronor och ett orört pudertäcke på gräsmattan, men blir det inte så vill jag ha det såhär. För titta bara; är inte det här konst vet jag inte vad som är;

Nu ser jag fram emot vad ett år som 26-åring innebär. Om det ens blir hälften så bra som mitt 25:e, med en fast tjänst, boksläpp, fasterskap, alla roliga kurser jag fått gå och alla magiska platser jag fått besöka runt om i mitt västerbotten (och i världen), så är jag övertygad om att det kommer falla mig helt i smaken.

Kommentera

Drottningens nya kläder

Vinterdäcken på. Motorvärmarsladden i. Farmorstickade vantar fram. Än klibbar inte näsborrarna ihop av köld när jag kliver ut på bron om mornarna, men genom grusiga, nyvakna ögon skymtar ändå vita moln av utandningsluft. Minusgrader om nätterna har vi haft ett tag nu, och ändå känns sommaren så färsk i minnet. Kanske för att den, vädermässigt, var det vidrigaste jag någonsin upplevt. Oron för framtiden, sorgen för nuet. Känslan av att vilja skala av sig sitt yttre hudlager för att kanske, kanske bli lite svalare.

Jag tror höstlöven som täcker backen är färre än sommarens svordomar över värmen. Jag svor på Myrorna. På Kupan. På Pingstkyrkans second hand. Om och om igen. På varenda loppis inom tio mil,utan att hitta det jag behövde så. I ren desperation efter något svalt nog att ha på sig bröt jag till och med min egen pakt att inte handla nytt genom att köpa en kort linneklänning. Sprillans ny. Från internet.

En orange. Inte ultimat ändå, på grund av den lite mörkare nyansen, men fin, skön och: sval nog för att ta mig samman. Sedan gav jag mig ut på jakt efter en lokal förmåga som kunde sy upp mitt ultimata överlevnadsplagg. Och äntligen fick jag anledning att jubla.

En lokal kreatör vid namn Maria tog sig an uppdraget. Jag hittade ett tunt, vitt linnetyg i andrahandssorteringen hos Ohlsons tyger och lämnade över det ihop med en drös med knäppa, ungefärliga önskemål på snitt, längd och form samt ännu mindre specificerade mått (eftersom jag omöjligt kunde minnas var jag lagt måttbandet).

Fickor var viktigt. Och två lager på kjolen, för lite volym och extra tyg för rumpan att sitta på. Men viktigast var att den var sval, och smidig nog att rusa omkring i skogen i. Det är väldigt viktigt för mig och jag ser aldrig ett plagg som ett hinder för att vara ute. En del kan säkert tycka att jag är lite för uppklädd för miljöerna jag vistas i, men i min bok är kläder till för att användas; överallt, oavsett. Jag vårdar dem, lagar dem, men sliter dem också med hälsan (och livsglädjen).

Och som hon levererade! Helt enligt önskemål. Är fortfarande imponerad. Tack och lov (men typiskt nog) hade sommaren redan början falna när jag väl lyckats formulera beställningen, men jag tror tyvärr att somrarna inte kommer vara mycket snällare framöver. Nu är jag åtminstone förberedd.

Och ihop med en mysig kofta är den ju minst lika bra resten av året!

Knapparna har jag förresten gjort själv på en keramikkurs tidigare i år.

Är så himla glad över att jag unnade mig den. Att jag är priviligerad nog att ha råd att göra det.

I höst har jag som mål att rensa min garderob ordentligt. Se över vad jag verkligen behöver, vad jag verkligen använder. Hitta gemensamma nämnare i material, färger och former jag trivs i och göra mig av med allt det andra. Börja låna mellan vänner och addera mina principer med ”ett in, ett ut”.

Det jag rensar ut ska jag, på ett eller annat sätt, ge till behövande. Antingen skänka kläderna direkt eller anordna loppis och bidra med pengarna. Vi får se, men redan nu känns det så himla, himla skönt.

 

Ska ni inte haka på?

2 kommentarer
1 2 3 6