Sjuksoppa och marknadsskatter

Kroppen har varit så tung och omtöcknad hela veckan. I fredags blev jag kvar hemma och sov ända till 13.30. Gjorde kväll igen vid 23 och igår morse vaknade jag sedan redan vid nio av vinden som ruskade om de rodnande buskarna utanför sovrumsfönstret och av regnet som slog häftigt mot fönsterrutan. Fortfarande tung i kroppen, men pigg nog för ett besök på ortens skördemarknad. Precis när vi öppnade dörren byttes de grå molnen ut mot blå himmel, och regnbyxorna blev helt plötsligt överflödiga under vår besöksrunda där vi spanade på honung, grönsaker, fisk, hantverk, garn, saft, korv, bröd och gulliga hundar.

Och hem kom vi inte tomhänta! En nypon-pyntad presentkorg (till mig själv) fylld med morötter, betor, potatis, grön- och svartkål, mangold, persilja och bondbönor ska få vara bas till höstiga måltider framöver.

I den fanns också valmo, lin och kardtistel som blev den nya höstbuketten att ställa på tv-bänken.

Två flaskor av favoritsaften på älgört och en flaska hjortronsirap fick jag också med mig. Sån lycka. Ser fram emot långa, mysiga höstfrukostar med tända ljus och med plättar att ringla sirapen över <3

Idag förbereder vi veckans måltider och matlådor. Vi tänkte oss chevré och rotsaker i ugn, och svartkål med parmesan och potatisgnocci. Bondbönorna ska jag torka tre stycken av och förhoppningsvis lyckas odla egna nästa år – efter tips från den snälla tanten som sålde mig dem. Hackar grönsaker på skärbrädan jag gjorde i mellanstadieslöjden och undrar över hur många bortglömda skatter det här hushållet egentligen gömmer.

Numera är vi förresten två snörvlande i hushållet, så jag tyckte att en improviserad potatis- och purjolökssoppa passade fint till lunch. Receptet har ni här:

Potatis & purjolökssoppa cirka 4 portioner

6 stora potatisar (skala och skiva/tärna), 1 purjolök, 1 klyfta pressad vitlök, olivolja, en tärning grönsaksbuljong, hackad persilja, 5-8 dl vatten (beroende på hur lös du vill ha konsistensen), 3 dl mjölk, 2 dl matlagningsgrädde, salt & peppar.

Börja med att steka vitlök och purjolök i olja. I med resten, låt koka i ca 15 minuter och mixa slät. Toppa med valfri topping, tips är persilja, krutonger och/eller knaperstekt bacon.

En kommentar

September

Min favoritårstid och månad är här! Himla fint känns det. Luften är frisk, färgerna exploderar och skogen är fylld av skatter. Eller borde vara, åtminstone, om inte sommaren totalt berövat den på all fukt.

Jag har så mycket fint att berätta för er. Om min första semester, om ett magiskt augusti och om framtidsplaner och förhoppningar. Men innan vi blickar tillbaka kikar vi på något som skulle kunna vara precis nu. För jag är i skogen nästan dagligen och letar efter skatterna. Även om vi fann just dessa när löven ännu inte hunnit gulna.

Den här gången körde vi inte fel på väg till vårt svampställe. Det är lätt hänt annars. Jag får alltid för mig att vi inte ska köra rakt fram, för det gjorde vi förra gången och körde fel, fastän det är precis tvärtom – och så minns jag bara nästa höst att det är något jag inte ska göra. Men i år höll vi kursen, rakt fram. Förbi älgtornen, kalhyggena och skylten med texten ”här slutar allmän väg”. In på vägen som bara rymmer en bil i bredd, där vi turligt nog aldrig mött någon annan. Under björkar som hänger som svartvita plockepinn efter år av höstblåst.

Vi hittar de nästan osynliga hjulspåren som leder till en liten glänta. Följer de gamla märkena från larvfötter på skogsmaskinerna som härjat, de som nu är två vildvuxna diken. Över kalhygget, där blåbärsriset tidigt ändrar färg och gamla stammar bleknar och brister. Når skogsbrynet på andra sidan och så är jakten igång.

Vi vet ställena nu. Ett mitt på spåret. Ett på norra sidan den lilla bergväggen. Ett i det höga gräset mellan tre granar. Ett bland vitmossan och lavklädda stenar och ett vid det fallna trädet. Alla är tomma.

Allt knastrar och knäcks. Inte bara en och annan pinne i det översta lagret. Hela marken splittras under våra steg. Barren och mossan och till och med grästuvorna. Men så hittar vi dem, under den gamla granen intill den lilla fuktiga källan som mest liknar en gräsklädd myr. Drygt en liter att fylla den loppisfyndade kockum-hinken med.

Det är inte mycket, men även en liten skatt är en skatt.

Och snart, när älgjakten dragit förbi men innan frosten, gör vi ett nytt försök. Det finns inget att förlora, bara barrarom att fylla lungorna med, och mjuka läppar att ta paus i skattjakten på.

3 kommentarer

Ledighets-lunket

Juli har, bokstavligt talat, gått upp i rök. I torsdags förra veckan fick jag semester, och sedan dess har jag mest spenderat dagarna utslagen framför fläkten och kvällarna flytande i bottenviken. Som jag lever för timmarna efter klockan 20. Har aldrig badat så mycket som den här sommaren – det är vanligtvis för långgrunt för att jag ska hinna ut på midjedjupt vatten innan benen domnat bort och inte längre bär.

Men inte i år. Inget är som det brukar i år. Hundraåriga skogar, tusentals pensioner och oräkneliga arv i form av gårdar, hus och ägodelar har förgåtts i värmen, och när det inte är svettdroppar som skapar ränder av salt på min hud är det tårar för allt och alla som drabbas av torkan.

Jag får inte ens mothugg när jag klagar på värmen. En åsikt som i vanliga fall är den värsta av svordomar. Aldrig förr har jag fått ett sånt medhåll i längtan efter lägre temperaturer, regn, vind och moln.

Men om jag skulle summera mitt juli hittills, och tog bort vädret ur ekvationen, så har jag haft en av de bästa somrarna på länge. Det är den första på år som jag inte känner någon stress alls över att ta vara på varje ledig stund, och inte heller har prestationsångest över arbetet. Jag tar dagarna som de kommer, och njuter av varje sekund. Av en återträffslunch med vänner från gymnasiet. Av en runda minigolf. Av världsutställningen om Titanic, spelningar på Nordanå och kvällsdopp med vänner. Av att upptäcka nya platser med han jag håller närmast hjärtat.

Jag har två veckor kvar av semestern. De flesta av dagarna är oplanerade, men det finns också mycket fint som väntar. Ser fram emot att dela med mig av allt med er, när hjärnan inte längre är så omtöcknad av värmen och meningarna inte längre är så svåra att formulera. Jag märkte den så tydligt i afton. Skillnaden. Klarheten. När det började skymma och jag gick ut och plockade hallon i väntan på det utlovade regnet.

Den bästa tiden nalkas.
Jag ser det på växterna. De som inte skrumpnat ihop av törst. Blad som börjat skifta i rött och gult och orange.
Jag känner det i luften. Den som, efter veckor av outhärdlig, utmattande torka äntligen innehåller någon promille fukt.

Hösten är på väg.

11 kommentarer

Min sommar

Juni är snart förbi och jag har liksom ändå inte förstått att det faktiskt är  s o m m a r  nu. Kanske för att det inte är en så himla stor grej eftersom jag ändå föredrar hösten och vintern, kanske för att det både är så himla mycket och lite på gång i livet nu, samtidigt, att det här med att hålla reda på vad det är för dag/månad/tidsålder helt enkelt inte har någon hög prioritet, alls.

Oavsett orsak så går vi nu åter mot mörkret. Sommarfolket skriker förmodligen av fasa medan jag dagdrömmer om kantarellskogen och norrskenet. Men nu är nu, och med inspiration av Alicia har jag knåpat ihop en liten lista för vad jag gärna vill att nu (och de kommande veckorna) ska få innehålla. I slutet av juli börjar dessutom mitt livs första betalda semester. Något jag inte alls räknat med, eftersom jag bara haft min nya tjänst sedan april. Fint känns det i alla fall, och sexton dagar har jag tagit ut. Resten sparar jag till ett par äventyr i höst.

Vad jag har för planer under mina favoritårstider får bli ett annat inlägg, för nu tycker jag vi tar och kikar vi på vad jag hoppas få fylla några av sommarens resterande dagar (och nätter) med;

  • Midnatts-picknick på sillhällorna
  • Fylla frysen med blåbär, hallon & hjortron
  • Fika länge, länge på Skråmträsk kvarn
  • Sova över intill fyren på Holmön
  • Besöka en hantverksmarknad
  • Rensa ut ur alla skåp & garderober här hemma
  • Värdera huset & spara det sista till handpenningen(!)
  • Läsa tre nya böcker…
  • … och åtminstone en av Harry Potter-böckerna
  • Göra något fint fynd på en gårdsloppis

  • Krama om mina bästa 08:or…
  • … Malin som bor i Västerås <3
  • … och Veronica som sedan examen för tre(!) år sedan gör gatorna osäkra i Berlin <3
  • Gå på hantverkskurs
  • Åka på roadtrip till inlandet
  • Bada i en perfekt reflektion av himlen
  • Njuta av konserten av First Aid Kit…
  • … och Trästockfestivalen-akterna Tove Styrke, Sara Klang, Prospekt Mira på Nordanå!
  • Skörda mina små djungelgurkor, tomater & chilis
  • Dricka litervis med islatte och skratta åt/skrika på/sörja över livet med Mio
  • Gosa med mitt brorsbarn (& resten av min familj)

  • Njuta av långa sovmornar tätt intill honom
  • Åka ner till svärföräldrarnas stuga i Ångermanland, skörda kantarellerna som växer intill stubben vid stranden & äta till kvällsmat
  • Spela sällskapsspel med Albin och Erna, vinna åtminstone en gång
  • Dricka kaffe med havsutsikt hos farmor & farfar
  • Vandra längs med lingonkantade stigar i sällskap av en visslande mormor

Vad vill du göra i sommar?

6 kommentarer

Allt har sin tid

Huslivet alltså. Finns alltid något att göra. Ibland känns det fortfarande som vi håller på att flytta in, ibland blir det så överväldigande att vi bott här i ungefär 20 månader och ”inte kommit längre”. Att vi har otaliga projekt för ”senare” (tiden efter husköp > renovering > tapetsering) i var och vartannat hörn. Att vi i vissa rum fortfarande saknar taklampor i väntan på det rätta loppisfyndet.

Påminner mig själv om att allt har sin tid. Att lite damm på handfaten och fläckiga speglar inte gör något. Att det är viktigare att umgås, att ha roligt, än det är att dammsuga och ha ett skinande rent kylskåp. Och jag vet ju att det alltid är värt det, att vänta på det där loppisfyndet. Att glädjen i att återbruka och verkligen tycka om överväger väntan. Då står jag ut med vilka lösningar som helst.

Och när vi väl gör saker, då gör vi dem tillsammans. Och gör vi inte samma saker, så gör vi i alla fall sakerna samtidigt. Som den där dagen när Jonathan putsade fönster och jag sorterade alla fakturor, kontrakt, försäkringspapper och bilreperations-rapporter från våra fem år ihop.

Tycker så mycket om att hitta det konstnärliga i det vardagliga. Som såpvatten mot blommande syrén. Så lätt att förbise ett sånt vackert litet ögonblick.

Jag har skurat altanen till dess att jag blött från knogarna. Men fint blev det. Och gott luktade det. Men till vår stora balkong blir det faktiskt högtryckstvätten. Djungelgurkan på bild fick förresten flytta in igen, för kylan smög sig på och jag nojade som en tokig.

Och såhär har den vuxit sedan dess. Jonathan är övertygad att den kommer ta över hela vardagsrummet och jag hoppas att han har rätt. Är den inte fin i sin lappade arvegodskruka jag fått av farmor? Tycker det är så vackert med saker som varit någon så kär att de tagit sig tid att laga istället för att slänga och köpa nytt. Så mycket omsorg i varenda liten spricka. <3

Och alltså, det här med att vi ”inte kommit längre” kan ha något att göra med mina ständiga omflyttningar. Är det inte krukväxter som måste få de ultimata förutsättningarna i kombination med var de är vackrast mest estetiskt så är det min ständiga noja över var saker ska hänga på väggarna. Är livrädd för att borra nytt (eller nej, rädd för att ångra mig och ha sabbat väggen i onödan) och flyttar därför runt varenda tavla, spegel och väggkruka mellan redan befintliga hål. Det här gamla fotografiet på vårt hem känns dock så himla givet att ha i sovrummet (ihop med blommor från gården, luktar så gott där inne!).

Spegeln som hängde där tidigare har istället fått flytta upp. Till ett av våra ”senare”, men som inte är ett hörn utan ett helt rum. Väggarna ska smyckas. Dörren ska bytas. De sista taklisterna sättas upp. Sånt där som får rummet att kännas klart, som gör de finaste av mina second hand-fynd rättvisa.

Men det har sin tid, också.

Kommentera

Storfallet

Hörni! Jag tänkte att vi skulle kika på ett spontant litet äventyr som jag och Jonathan gav oss ut på för någon helg sedan. Vi styrde bilen några mil åt nordväst, irrade bort oss ett tag på grund av en dålig vägbeskrivning OCH fel namn på vårt tänka utflyktsmål (just därför äventyrar jag allra helst helt utan en bestämd destination), men det gjorde inte så himla mycket eftersom jag 1. älskar att åka bil med honom och 2. har så mycket fint utanför fönstret. Ett par nyfikna kor som strosar omkring intill en magnifik utsikt över milsvid barrskog och Storkågeträsket, till exempel.

Tillslut ignorerade vi vår gps och följde bara älven. Saktade in på ställen där skogen glesnade, spanade genom grenverken. Och tillslut kunde vi skymta något vitt och vilt. Storfallet. Blir alldeles pirrig av sådana här vattenmassor. Så mäktiga, kraftfulla, vackra. Älskar ljudet, älskar hur det känns när ansiktet möter vattendimman.

Och då var det hög tid att packa upp bullar och saft, tyckte vi.

Det var en så himla fin dag. Varm utan att vara outhärdlig. Jonathan åt en, två, tre bullar och jag klättrade omkring på stenar och fick en och annan skymt av regnbågar som skapades i kombinationen av den vattenfyllda luften och strålarna när solen bröt igenom det tunna molntäcket.

Sedan körde vi hemåt igen, genom ett landskap som fullkomligt exploderat i grönt. Sommaren kom så fort i år och det är jag tacksam för. Den skaver så mycket i mig, den där mellanperioden när det varken finns snö eller blomsterängar, bara grushögar, nakna träd och fjolårsris.

Björkar är bäst med blad, så är det bara. Och helger är bäst när de fylls med små äventyr som dessa. Sover så gott om natten sedan. Hoppas och tror att året har fler fina stunder som dessa att bjuda på <3

En kommentar

Rutiner och drömmar

Är inne på min sjätte vecka på nya jobbet. Funderar lite på hur länge det är okej att kalla det nytt? Två månader? Ett halvår? Eller handlar det mer om själva erfarenheten, säkerheten, självklarheten? Att det liksom bara ska landa? Jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att inte behöva fundera på vad jag gör nästa månad. Hur räkningarna ska betalas då.

Men så är det. Jag ägnar dagarna åt spännande energiprojekt, framtidslösningar och att skratta med kollegor som redan känns så självklara. Och om kvällarna tar jag inte längre med mig jobbet hem, utan kan drömma om en liten stuga på Island. Om husrenoveringar, en liten keramikverkstad, ett växthus. Jag ansöker om ledigt för att åka till London och gå på Harry Potter-museet. Jag gör mentala noteringar över vad jag vill göra på min semester i sommar. Mitt livs första betalda.

Och jag har skaffat mig små afton-rutiner. Såna där som folk har efter jobbet. Har dagen varit varm vattnar jag den blivande blomsterslänten. Där har fröna börjat gro. Sedan krattar vi en sväng, snart blir det gräsklippning istället.

På måndagar och onsdagar går jag till vårt lilla badhus för att simma. Oftast har jag bassängen helt för mig själv och ibland är jag med på vattengympan efteråt. För att den ska bli av måste det finnas minst fem deltagare, och så många av ortens äldre dyker inte alltid upp. Så jag stannar kvar, fyller kvoten och får hjältestatus. Vi åker skidor och boxar till ”fångad av en stormvind” och efteråt nynnar en av tanterna på något från förr i duschbåset bredvid.

Gruset knastrar under skorna när jag går hemåt på resterna från vinterns halkbekämpning. Ibland sträcker jag ut mig på soffan, ibland går vi på upptäcksfärd i byn. Klockan är 21.30 och det kommer vara ljust länge än. Det är svalare nu, vindpustarna från havet och älven har äntligen hittat hit, rufsar om håret och smeker sommarfräkniga armar.

Jag upptäcker sånt jag sett tusen gånger förr, allt som tinat fram. Som vuxit upp och slagit ut. Vi går på slingriga skogsstigar men får vända om där broarna spolats bort av vårfloden. En kalv skuttar omkring utanför en hage ihop med sin mamma. Kanske har de rymt, kanske favoriseras de framför alla andra kor som idisslar i hagen intill, mitt mellan en brusande bäck och en sexkantig lada.

Andra kvällar utforskar vi vägar, träsk, skogsvrår vi inte besökt förut. De där platserna jag alltid hade så tätt inpå, men som jag var för hemmablind för att titta efter. Och jag är så glad att jag for, för att det gav mig något att jämföra med. För att sedan kunna återvända hit med alla de erfarenheter som gör mitt hemma och mina rutiner och mina framtidsdrömmar till min allra största rikedom.

2 kommentarer

Nedräkning

Alltså. Tiden bokstavligen smälter bort. För exakt två veckor sedan, 31 dagar innan beräknad födsel, förevigade jag min lillebror Nils, hans Frida och deras lilla skatt framför en vägg av turkos is. Nu slår björkarna ut, blåbärsriset knoppar och Bureälven svämmar över på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.

Om en månad har vi, nästan hundra procent säkert, en ny liten medlem i familjen. Och jag är faster. Och hujedamig, vad jag har tänkt vara en sån som skämmer bort. Med roliga historier och kluriga leksaker, men också med mysiga barnvaktskvällar där föräldrarna får titta på sin favoritserie, gå ut och fika eller bara sluta ögonen en stund.

Och medan vi väntar på nyheter tänker jag göra det allra finaste av de varma aftnarna maj än så länge bjuder på. Men det, det är ett helt annat inlägg!

 

2 kommentarer

Mormors bok

min rikedom
min uppväxt
min familj
jag tycker om…
när jag flyttade hemifrån…
ett möte jag minns
min favoritplats
mitt första jobb
en favoritsång
det bästa från varje årstid
min visdom
mina hemligheter
mina tips, tricks & råd
min stora kärlek

I flera månader har jag längtat nu. Ända sedan december faktiskt, då jag fick hem boken jag skulle ge mormor i julklapp. Men så visade det sig att den inte alls var som jag hoppats. Närvaron, själen, fanns inte där. Så ”mormors bok” skickades i retur till bokhandeln och jag kontaktade Alicia för plan B.

Och så blev det den 14 april, mormors födelsedag, och jag fick räcka över resultatet av flera veckors arbete med illustrationer och bokbinderi till den finaste, mest omtänksamma person som år 1943 gav den här världen. En ljusgrå bok fylld med teckningar av allt som är mormor för mig.

Det är bingolotter och korsord, plättar i gjutgärnspanna och yatzy där extraslag representeras av tändstickor med blå toppar. Fyllda kakfat, perkolator och NV-mugg, en gran med vinterklädda domherrar på middag. Den gamla 20-lappen hon stack i handen på alla oss syskon när vi var små och kramades hejdå efter varje besök. Bären hon plockar litervis av varje höst, inte för att hon äter dem själv utan för att ”någon som hälsar på kanske vill ha”.

Det är pionerna i rabatten vid husknuten som hon tar med kökskniven till och, på frågan ”vad ska du göra med den där?”, med en busig glimt i ögat tvärsäkert svarar ”det är fredag, jag ska palla blommor”, fastän blombänken är hennes gamla och som hon fortfarande sköter om.

Jag är helt överväldigad av hur väl Alicia lyckats fånga alla detaljer. Alla unika nyanser av min mormor. När jag bläddrar i den ser jag inte bara exakta återgivelser av det blommiga porslinet och formen på svepfatet, jag hör också hur mormor gnolar på internationalen tidigt om morgonen eller på stigen genom skogen. Jag känner doften av kaffe och smaken av aromkaka, vaniljbullar och världens godaste köttfärssås.

I slutet av boken fäste jag en liten lapp med rubrik-förslag jag skrivit på skrivmaskin. Först tänkte jag skriva dem direkt på sidorna, men jag tänker att det blir extra fint att mormor själv får välja vad hon vill skriva om i sin bok. Och jag ville inte förstöra sidorna med min halvdana handstil, utan enbart låta den fyllas av den där vackra skrivstilen som finns förevigad i bläck på varje jul- och födelsedagskort men också på insidan av min vänsterarm.

En dag kommer den här boken vara bland det mest värdefulla jag har. Fylld med meningar att läsa, om allt hon ville att jag skulle veta. Men jag hoppas att vi än har många stunder vid köksbordet kvar tillsammans, där hon kan berätta, förklara och filosofera för mig på gammal skelleftebondska. <3

9 kommentarer

Oändligheter

Det är onsdag idag. En helt annan typ av onsdag. Den första på min nya arbetsplats, den där som ligger tvärs över E4 från platsen där jag vikarierade i perioder, förr. Där jag sålde in snilleblixtar till frilansjobb, förr.

Nu ställer jag klockan på tidigt och morgonsolen utanför fönstret skvallrar om våren fastän snön fortfarande är meterdjup. Kör norrut. Samma väg som förr, men svänger höger i den sista korsningen. Åker till en annan våning, möts av en annan utsikt. På andra sidan E4, men också i motsatt bransch. Numera kommunikatör, inte journalist. Fast anställd, inte timvikarie.

Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in. Det här med semesterdagar. Namnskylt på platsen, i metall. Alla möjligheter, oändligheter. Och att jag faktiskt fortfarande kommer få göra det jag älskar. Skapa. Text, form, bild. Informera. Berätta. Och, i mån av fritidens tid lust ork, också fortsättningsvis kunna vara min egen. Ställa ut. Porträttera. Inspirera. Det är för fint. För bra.

Det är den första onsdagen av många, många fler. Och varje kväll den här veckan, innan jag ställt klockan på tidigt, har norrskenet dansat för mig. Som ett avsked och ett startskott på samma gång. Inte enbart för jobbet, utan för det som varit och det som kommer. Den femte årstiden är över. Våren är här och jag är så nyfiken på hur den kommer kännas, för det är den första med allt det här nya. Rutinerna, livet, framtiden, lärdomarna. Och samtidigt är jag så glad över att så mycket ändå är detsamma. Som himlavalvet ovanför mig och tryggheten i stjärnan som ständigt finns vid min sida.

5 kommentarer
1 2 3 5