Allt har sin tid

Huslivet alltså. Finns alltid något att göra. Ibland känns det fortfarande som vi håller på att flytta in, ibland blir det så överväldigande att vi bott här i ungefär 20 månader och ”inte kommit längre”. Att vi har otaliga projekt för ”senare” (tiden efter husköp > renovering > tapetsering) i var och vartannat hörn. Att vi i vissa rum fortfarande saknar taklampor i väntan på det rätta loppisfyndet.

Påminner mig själv om att allt har sin tid. Att lite damm på handfaten och fläckiga speglar inte gör något. Att det är viktigare att umgås, att ha roligt, än det är att dammsuga och ha ett skinande rent kylskåp. Och jag vet ju att det alltid är värt det, att vänta på det där loppisfyndet. Att glädjen i att återbruka och verkligen tycka om överväger väntan. Då står jag ut med vilka lösningar som helst.

Och när vi väl gör saker, då gör vi dem tillsammans. Och gör vi inte samma saker, så gör vi i alla fall sakerna samtidigt. Som den där dagen när Jonathan putsade fönster och jag sorterade alla fakturor, kontrakt, försäkringspapper och bilreperations-rapporter från våra fem år ihop.

Tycker så mycket om att hitta det konstnärliga i det vardagliga. Som såpvatten mot blommande syrén. Så lätt att förbise ett sånt vackert litet ögonblick.

Jag har skurat altanen till dess att jag blött från knogarna. Men fint blev det. Och gott luktade det. Men till vår stora balkong blir det faktiskt högtryckstvätten. Djungelgurkan på bild fick förresten flytta in igen, för kylan smög sig på och jag nojade som en tokig.

Och såhär har den vuxit sedan dess. Jonathan är övertygad att den kommer ta över hela vardagsrummet och jag hoppas att han har rätt. Är den inte fin i sin lappade arvegodskruka jag fått av farmor? Tycker det är så vackert med saker som varit någon så kär att de tagit sig tid att laga istället för att slänga och köpa nytt. Så mycket omsorg i varenda liten spricka. <3

Och alltså, det här med att vi ”inte kommit längre” kan ha något att göra med mina ständiga omflyttningar. Är det inte krukväxter som måste få de ultimata förutsättningarna i kombination med var de är vackrast mest estetiskt så är det min ständiga noja över var saker ska hänga på väggarna. Är livrädd för att borra nytt (eller nej, rädd för att ångra mig och ha sabbat väggen i onödan) och flyttar därför runt varenda tavla, spegel och väggkruka mellan redan befintliga hål. Det här gamla fotografiet på vårt hem känns dock så himla givet att ha i sovrummet (ihop med blommor från gården, luktar så gott där inne!).

Spegeln som hängde där tidigare har istället fått flytta upp. Till ett av våra ”senare”, men som inte är ett hörn utan ett helt rum. Väggarna ska smyckas. Dörren ska bytas. De sista taklisterna sättas upp. Sånt där som får rummet att kännas klart, som gör de finaste av mina second hand-fynd rättvisa.

Men det har sin tid, också.

Kommentera

Storfallet

Hörni! Jag tänkte att vi skulle kika på ett spontant litet äventyr som jag och Jonathan gav oss ut på för någon helg sedan. Vi styrde bilen några mil åt nordväst, irrade bort oss ett tag på grund av en dålig vägbeskrivning OCH fel namn på vårt tänka utflyktsmål (just därför äventyrar jag allra helst helt utan en bestämd destination), men det gjorde inte så himla mycket eftersom jag 1. älskar att åka bil med honom och 2. har så mycket fint utanför fönstret. Ett par nyfikna kor som strosar omkring intill en magnifik utsikt över milsvid barrskog och Storkågeträsket, till exempel.

Tillslut ignorerade vi vår gps och följde bara älven. Saktade in på ställen där skogen glesnade, spanade genom grenverken. Och tillslut kunde vi skymta något vitt och vilt. Storfallet. Blir alldeles pirrig av sådana här vattenmassor. Så mäktiga, kraftfulla, vackra. Älskar ljudet, älskar hur det känns när ansiktet möter vattendimman.

Och då var det hög tid att packa upp bullar och saft, tyckte vi.

Det var en så himla fin dag. Varm utan att vara outhärdlig. Jonathan åt en, två, tre bullar och jag klättrade omkring på stenar och fick en och annan skymt av regnbågar som skapades i kombinationen av den vattenfyllda luften och strålarna när solen bröt igenom det tunna molntäcket.

Sedan körde vi hemåt igen, genom ett landskap som fullkomligt exploderat i grönt. Sommaren kom så fort i år och det är jag tacksam för. Den skaver så mycket i mig, den där mellanperioden när det varken finns snö eller blomsterängar, bara grushögar, nakna träd och fjolårsris.

Björkar är bäst med blad, så är det bara. Och helger är bäst när de fylls med små äventyr som dessa. Sover så gott om natten sedan. Hoppas och tror att året har fler fina stunder som dessa att bjuda på <3

En kommentar

Rutiner och drömmar

Är inne på min sjätte vecka på nya jobbet. Funderar lite på hur länge det är okej att kalla det nytt? Två månader? Ett halvår? Eller handlar det mer om själva erfarenheten, säkerheten, självklarheten? Att det liksom bara ska landa? Jag vet inte om det någonsin kommer göra det. Om jag någonsin kommer vänja mig vid tanken på att inte behöva fundera på vad jag gör nästa månad. Hur räkningarna ska betalas då.

Men så är det. Jag ägnar dagarna åt spännande energiprojekt, framtidslösningar och att skratta med kollegor som redan känns så självklara. Och om kvällarna tar jag inte längre med mig jobbet hem, utan kan drömma om en liten stuga på Island. Om husrenoveringar, en liten keramikverkstad, ett växthus. Jag ansöker om ledigt för att åka till London och gå på Harry Potter-museet. Jag gör mentala noteringar över vad jag vill göra på min semester i sommar. Mitt livs första betalda.

Och jag har skaffat mig små afton-rutiner. Såna där som folk har efter jobbet. Har dagen varit varm vattnar jag den blivande blomsterslänten. Där har fröna börjat gro. Sedan krattar vi en sväng, snart blir det gräsklippning istället.

På måndagar och onsdagar går jag till vårt lilla badhus för att simma. Oftast har jag bassängen helt för mig själv och ibland är jag med på vattengympan efteråt. För att den ska bli av måste det finnas minst fem deltagare, och så många av ortens äldre dyker inte alltid upp. Så jag stannar kvar, fyller kvoten och får hjältestatus. Vi åker skidor och boxar till ”fångad av en stormvind” och efteråt nynnar en av tanterna på något från förr i duschbåset bredvid.

Gruset knastrar under skorna när jag går hemåt på resterna från vinterns halkbekämpning. Ibland sträcker jag ut mig på soffan, ibland går vi på upptäcksfärd i byn. Klockan är 21.30 och det kommer vara ljust länge än. Det är svalare nu, vindpustarna från havet och älven har äntligen hittat hit, rufsar om håret och smeker sommarfräkniga armar.

Jag upptäcker sånt jag sett tusen gånger förr, allt som tinat fram. Som vuxit upp och slagit ut. Vi går på slingriga skogsstigar men får vända om där broarna spolats bort av vårfloden. En kalv skuttar omkring utanför en hage ihop med sin mamma. Kanske har de rymt, kanske favoriseras de framför alla andra kor som idisslar i hagen intill, mitt mellan en brusande bäck och en sexkantig lada.

Andra kvällar utforskar vi vägar, träsk, skogsvrår vi inte besökt förut. De där platserna jag alltid hade så tätt inpå, men som jag var för hemmablind för att titta efter. Och jag är så glad att jag for, för att det gav mig något att jämföra med. För att sedan kunna återvända hit med alla de erfarenheter som gör mitt hemma och mina rutiner och mina framtidsdrömmar till min allra största rikedom.

2 kommentarer

Nedräkning

Alltså. Tiden bokstavligen smälter bort. För exakt två veckor sedan, 31 dagar innan beräknad födsel, förevigade jag min lillebror Nils, hans Frida och deras lilla skatt framför en vägg av turkos is. Nu slår björkarna ut, blåbärsriset knoppar och Bureälven svämmar över på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.

Om en månad har vi, nästan hundra procent säkert, en ny liten medlem i familjen. Och jag är faster. Och hujedamig, vad jag har tänkt vara en sån som skämmer bort. Med roliga historier och kluriga leksaker, men också med mysiga barnvaktskvällar där föräldrarna får titta på sin favoritserie, gå ut och fika eller bara sluta ögonen en stund.

Och medan vi väntar på nyheter tänker jag göra det allra finaste av de varma aftnarna maj än så länge bjuder på. Men det, det är ett helt annat inlägg!

 

2 kommentarer

Mormors bok

min rikedom
min uppväxt
min familj
jag tycker om…
när jag flyttade hemifrån…
ett möte jag minns
min favoritplats
mitt första jobb
en favoritsång
det bästa från varje årstid
min visdom
mina hemligheter
mina tips, tricks & råd
min stora kärlek

I flera månader har jag längtat nu. Ända sedan december faktiskt, då jag fick hem boken jag skulle ge mormor i julklapp. Men så visade det sig att den inte alls var som jag hoppats. Närvaron, själen, fanns inte där. Så ”mormors bok” skickades i retur till bokhandeln och jag kontaktade Alicia för plan B.

Och så blev det den 14 april, mormors födelsedag, och jag fick räcka över resultatet av flera veckors arbete med illustrationer och bokbinderi till den finaste, mest omtänksamma person som år 1943 gav den här världen. En ljusgrå bok fylld med teckningar av allt som är mormor för mig.

Det är bingolotter och korsord, plättar i gjutgärnspanna och yatzy där extraslag representeras av tändstickor med blå toppar. Fyllda kakfat, perkolator och NV-mugg, en gran med vinterklädda domherrar på middag. Den gamla 20-lappen hon stack i handen på alla oss syskon när vi var små och kramades hejdå efter varje besök. Bären hon plockar litervis av varje höst, inte för att hon äter dem själv utan för att ”någon som hälsar på kanske vill ha”.

Det är pionerna i rabatten vid husknuten som hon tar med kökskniven till och, på frågan ”vad ska du göra med den där?”, med en busig glimt i ögat tvärsäkert svarar ”det är fredag, jag ska palla blommor”, fastän blombänken är hennes gamla och som hon fortfarande sköter om.

Jag är helt överväldigad av hur väl Alicia lyckats fånga alla detaljer. Alla unika nyanser av min mormor. När jag bläddrar i den ser jag inte bara exakta återgivelser av det blommiga porslinet och formen på svepfatet, jag hör också hur mormor gnolar på internationalen tidigt om morgonen eller på stigen genom skogen. Jag känner doften av kaffe och smaken av aromkaka, vaniljbullar och världens godaste köttfärssås.

I slutet av boken fäste jag en liten lapp med rubrik-förslag jag skrivit på skrivmaskin. Först tänkte jag skriva dem direkt på sidorna, men jag tänker att det blir extra fint att mormor själv får välja vad hon vill skriva om i sin bok. Och jag ville inte förstöra sidorna med min halvdana handstil, utan enbart låta den fyllas av den där vackra skrivstilen som finns förevigad i bläck på varje jul- och födelsedagskort men också på insidan av min vänsterarm.

En dag kommer den här boken vara bland det mest värdefulla jag har. Fylld med meningar att läsa, om allt hon ville att jag skulle veta. Men jag hoppas att vi än har många stunder vid köksbordet kvar tillsammans, där hon kan berätta, förklara och filosofera för mig på gammal skelleftebondska. <3

9 kommentarer

Oändligheter

Det är onsdag idag. En helt annan typ av onsdag. Den första på min nya arbetsplats, den där som ligger tvärs över E4 från platsen där jag vikarierade i perioder, förr. Där jag sålde in snilleblixtar till frilansjobb, förr.

Nu ställer jag klockan på tidigt och morgonsolen utanför fönstret skvallrar om våren fastän snön fortfarande är meterdjup. Kör norrut. Samma väg som förr, men svänger höger i den sista korsningen. Åker till en annan våning, möts av en annan utsikt. På andra sidan E4, men också i motsatt bransch. Numera kommunikatör, inte journalist. Fast anställd, inte timvikarie.

Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in. Det här med semesterdagar. Namnskylt på platsen, i metall. Alla möjligheter, oändligheter. Och att jag faktiskt fortfarande kommer få göra det jag älskar. Skapa. Text, form, bild. Informera. Berätta. Och, i mån av fritidens tid lust ork, också fortsättningsvis kunna vara min egen. Ställa ut. Porträttera. Inspirera. Det är för fint. För bra.

Det är den första onsdagen av många, många fler. Och varje kväll den här veckan, innan jag ställt klockan på tidigt, har norrskenet dansat för mig. Som ett avsked och ett startskott på samma gång. Inte enbart för jobbet, utan för det som varit och det som kommer. Den femte årstiden är över. Våren är här och jag är så nyfiken på hur den kommer kännas, för det är den första med allt det här nya. Rutinerna, livet, framtiden, lärdomarna. Och samtidigt är jag så glad över att så mycket ändå är detsamma. Som himlavalvet ovanför mig och tryggheten i stjärnan som ständigt finns vid min sida.

4 kommentarer

Vecka 14


• Veckans planer:

Är det inte något långt där inne i huvudet som alltid förknippar vecka 10 med sportlov och vecka 14 med påsklov? Trots att det är många år sedan högstadiet nu. Tio för min egen del, för att vara exakt. Och ändå är det precis så lov-ledig min vecka 14 är i år – den sista innan jag börjar på mitt nya jobb(!). Jag ska ägna den åt typiska hushållssysslor som att skura trapp och rensa garderob, men också åt diverse måltider och fikastunder med familj och vänner. I helgen tänkte vi kanske fira nya tjänsten också, han och jag.

• Veckans trista:
Min kropp har invaderats av någon mellanmjölksaktig förkylning. Ni vet, en såndär som inte gör dig sängliggandes men ändå får världen att gå i slow motion och alla röster att låta avlägsna? Så himla onödigt, men förhoppningsvis går den över lika fort som den kom.

• Veckans skapande:
Sitter med ett gäng detaljbilder och försöker få ihop spännande triptyker att framkalla. Dessutom ska jag fixa ett bokomslag till en födelsedagspresent, så det kommer bli några stunder ihop med scanner och photoshop.

• Veckans önskningar:
Få bli frisk och kry. Hitta en ny bok att läsa (även: komma igång med läsningen!). Sätta upp min grattis-till-nya-jobbet-thea-önskar-thea-present så jag kan visa er denna s k ö n h e t jag suktat efter i jag vet inte ens hur länge.

• Veckans blogginlägg:
Jag vill dela med mig om min fina påskhelg i Sara Lidmans hus i Missenträsk (bilderna i detta inlägg är en liten förtitt). Sedan tänkte jag berätta mer om nya jobbet och vad det innebär, kanske visa ett par av de där pixlarna från Egypten och så är jag lite sugen på ett-foto-i-timmen men då vore det ju kanske trevligt om detta lilla snörvelpaket orkade utanför dörren så vi får se hur det går med det.

• Veckans måste:
Äta soppa. Minst en gång. Pga så gott. Gjord på ärtor, trattkantareller, sötpotatis eller kanske något helt annat – har ni något smaskigt att tipsa om? Min host-härjade hals kommer stå i evig tacksamhetsskuld!

En kommentar

Magiska mars

Livet alltså. Så himla fint just nu. Så där alldeles fint att jag i princip spenderat de senaste dagarna i någon slags omtöcknad glädjedimma. Jag ska alldeles snart berätta varför, men först väntar en påskhelg och då är det dags att ta itu med en punkt på den här listan, nämligen; spontan road trip med två vänner, till ingen mindre stans än Missenträsk! Lovar att dokumentera ordentligt och sedan börja beta av alla dessa inlägg som hamnat i skymundan av livet på sistone.

Och alltså, denna mars. Vanligtvis en sån där mittemellanmånad som jag aldrig riktigt förstått mig på (förstår mig visserligen inte på hajpen med de kommande fyra månaderna heller men vet inte om det är ok att säga i detta land), men i år har det hittills varit 28 dagar helt utöver det vanliga. En vecka i Egypten, en helg med förstklassig konsert och ännu bättre kramkalas med mina bästa vänner i huvudstaden och så lite mysig bingolotto med mormor och fina luncher med vänner här på hemmaplan.

Och på tal om fint; kan vi ta ett ögonblick och beundra vårt påskris? Vanligtvis klipper jag björk från gården men snödjupet höll på att svälja mig levande, så detta är körsbärskvistar och magnolia från min bästa blomsterbutik som jag delat upp i loppis-vaser i glada färger och spexiga former. Extra piffat med färgad västerbottensull jag köpt från Lillemor. Snällt och närproducerat – tips tips! <3

Nu ska jag förbereda inför min avfärd imorgon. Trattkantarellsoppa ska kokas och kamerabatteriet laddas. Hoppas ni får en superfin och vilsam påsk med det sällskap du önskar helst, andras eller ditt eget. Vi hörs till veckan igen!

6 kommentarer

Tjena mars!

Första mars. Ett kapitel tar slut och ett nytt sin början. Februari har varit så himla fin, fylld med både solkatter, myskatter, loppisskatter och kompistjatter. Och så igår, plötsligt, tog det slut. Jag lyckas alltid glömma bort att månaden inte räcker lika länge som de andra.

Det har inneburit att den här veckan blev lite extra tidsknaper, för igår tog också min projektanställning på gold of lapland slut. Deras magasin, som jag arbetat med att utforma sedan november, är färdigt att tryckas. Om några månader håller jag det i handen och jag har ingen aning om var jag kommer befinna mig då. Vilken ny titel eller arbetsuppgift jag kommer ha skaffat mig. Det är lite spännande att fundera på. Att liksom inte ha en aning. Och för en gång skull är det skönt att inte känna någon gnagande oro i magen. För det löser sig.

Och om Bowie var här nu skulle han hålla med – och tycka att jag kunde klia honom på magen så länge. Som ni ser på bilden var han inte speciellt nöjd över att kattvakten ägnade mer uppmärksamhet åt de orangea hårddiskarna än honom.

Så, nu återgår jag till mina listor. Lapptäcken och tavelvägg och keramik. Ser nu hur fint det börjar bli i vardagsrummet? Så där på gränsen färdigt att det liksom börjar gå att visa upp stora delar, fastän det fortfarande saknas några motiv. Det är så skönt att komma hem och känna sig som hemma. Om ni fattar hur jag menar? Tips: håll utkik på instagram för lite fler glimtar framöver.

Och hörni, vi ses snart! Lovar! Berätta gärna vad ni tror/vet att ert mars kommer innehålla så länge, det är så fint att läsa. För mig blir det en hel del resande, lite reunion med gamla klasskamrater och ett och annat spännande frilansuppdrag. Och husfix. Alltid husfix. Himlarns vad fint, va.

6 kommentarer

Fettisdag med guldkant

Fettisdag! En mindre högtid här hemma hos mig och han jag delar hushåll med – en av världens kanske största semmelentusiaster. Vi har givetvis redan hunnit njuta av några i år, men är det semmeldag så är det. I år har jag för första gången försökt baka bullarna själv. Tycker det var lite klurigt att lyckas med jäsprocessen utan termometer så några skönheter blev de inte, men med lite övning och ett inköp av termometer är receptet är helt klart värd en revansch!

Hittade dessutom en liten skatt i frysen – en bortglömd burk med sommarens hjortron. Några av dem fick sätta lite guldkant på grädden i mina bullar. Tips tips, så himla gott!

Sån lyx, så här dagen efter pappas 50-årskalas och dagen innan hjärtedejt på pinchos. Den här veckan alltså, fylld med så mycket fint. Precis som de kommande. Bästa februari, tack för ljuset, energin och allt roligt du innehåller <3

2 kommentarer