Höjdpunkten

Andra advent! Och julmarknad på Nordanå. Ett av årets finaste ögonblick enligt mig, även om de senaste åren varit lite väl fuktiga. Extra mycket i år, när mitt väldigt vuxna skoval (stövlar) inte var så briljant som jag trodde eftersom den vänstra visade sig ha hål i sulan. Tur det fanns mycket på plats som kunde ta min uppmärksamhet från en allt kallare fot!

Tycker hela området är så himla mysigt. Nordanå (och Bonnstan) är faktiskt det enda som kan locka mig att välja stan över skog och land på helgen, utöver ett eventuellt besök på second hand. Tycket så mycket om de gamla, röda trähusen ihop med marknadsstånd, julgranar och roliga aktiviteter.

Vilade bland annat ögonen på lite alster från Njuta Keramik. Tycker det är svårt som skaparsjäl, som då och då har tillgång till egen verkstad, att veta vad jag vill slå till på. Vad jag inte kommer skapa själv, så det blir dubbelt. Vad jag har behov av. Vad jag inte kommer få i julklapp, för en av sakerna på önskelistan är en stor skål att servera sallad eller pasta i. Dessutom är ju allt så magiskt fint. Stod länge och kände och inspekterade, argumenterade med mig själv.

En ljusstake fick följa med hem tillslut, för vi har bara två som rymmer stora ljus och det är inte alls tillräckligt för ett december-hem som fortfarande saknar taklampor i en hel del rum. Vill ni att jag visar den?

Hos Lena hittade jag mig en bunt bivaxljus. De luktar så himla gott tycker jag. Tyckte också så himla mycket om hennes vävda filtar. Vill du kika själv har jag precis lagt till henne på lokala listan under textilhantverk!

Min vänsterfot återfick lite värme inne i ett av rummen i handens hus – här fick vi skapa i halm! Jag gjorde en liten stjärna som ska få hänga i granen när det är dags att ta in och klä den. Inte lika fin som den på bilden, men helt okej för att vara ett första försök! Den visar jag en annan gång.

Tvär-kikade in i smedjan med de vackra fönstren också. Sån magisk miljö. Kom på att jag glömt berätta om kvällen jag var där och skapade krokar, men det får jag också berätta en annan gång!

Plötsligt var kolsvart ute, men på julmarknad gör det prick ingenting. Det blir ju så effektfullt med alla lampor, stearinljus och ljusslingor som pryder fönster och stånd. Extra fint är det såklart om de får glittra ikapp med snön, men om det ska finnas något positivt i stora vattenpölar är det väl att de blir väldigt vackra när ljuskällorna reflekteras däri.

Hade knappt något känsel i foten vid det här laget, men det gick inte slita sig. Så mycket fint att titta på, inspireras av, längta efter. Blir helt överväldigad varenda gång över den skaparglädje och den kunskap som samlas här en gång om året. Kreativiteten och drömmarna och utmaningarna. Det är en sån ynnest att få ta del av så mycket av det på plats, och att få ta med en del av det hem.

Sist ner i tygpåsen blev några bitar fudge från ståndet som (föga förvånande) vann pris för bäst utsmyckning..

…och två paket mjukkaka. En vacker dag ska jag lära mig att hantera en bagarstuga på egen hand, hyra den vi har här i byn, men till dess njuter jag av de bröd jag kommer över vid tillfällen som dessa.

 

Har du gått på någon julmarknad i år? Hur mycket älskade du varje ögonblick? Jättemycket, hoppas jag!

Kommentera

Min dag

December. Min månad. I lördags gnuggade vi gruset ur ögonen klockan tio. Den hade lika gärna kunnat vara sju. Min dag kändes som en evig skymning, inbäddad i tjocka moln, så ljuset på min födelsedagsboll blev en fin ersättare till den dolda soluppgången och den ovanliga frånvaron av snö.

Vi åt plättar i sängen till frukost, spillde sylt på lakanen och Jonathan hade slagit in samtliga harry potter-filmer (med bonusmaterial som bortklippta scener, intervjuer med skådespelare och behind the scenes!) i en randig pappåse. Blev så överraskad och glad <3

På grund av plusgraderna hade de tidigare så fina isarna täckts av decimeterdjupt vatten, så den planerade skridskoåkningen på träsken fick vi spara till en annan dag. Istället styrde vi bilen mot pingstkyrkans second hand och fyndade en fin keramikkyrka att ha levande ljus i, för att sedan slå oss ner på stans bästa café.

På Society Café vankades det afternoon tea. Nybakta scones med sylt och grädde, snittar och efterrätter. Islatte och alkoholfritt bubbel med blåbär. Så gott alltihop. Och hur fint är det inte att vara så pass stammis att de serverar med ljus i din pepparkakscheesecake? Älskade fik <3

Från ett favoritfik till en favoriträtt – någon timme senare mötte jag och J upp pappa, syskon, syskonbarn och respektive på WaSushi och skämde bort smaklökarna ännu mer. En sån fin dag att bli 26 på, ändå, evighetsskymning till trots <3

Dagen därpå hämtade mamma upp oss för en liten födelsedagstur till havet. Stannade till på ett gårdscafé och köpte nybakta saffransbullar, så färska ur ugnen att de fortfarande var varma i påsen när vi vandrat till det lilla vindskyddet och packat upp choklad, blåbärsdricka, mackor och pepparkakor.

En liten mamma, vindpinade småtallar och havet.

Det är sådana kontraster kring min födelsedag. Ibland täcks marken av meterdjup snö, andra dagar är den bar som en mitt-i-november-dag. Varje år hoppas jag få vakna upp till vita trädkronor och ett orört pudertäcke på gräsmattan, men blir det inte så vill jag ha det såhär. För titta bara; är inte det här konst vet jag inte vad som är;

Nu ser jag fram emot vad ett år som 26-åring innebär. Om det ens blir hälften så bra som mitt 25:e, med en fast tjänst, boksläpp, fasterskap, alla roliga kurser jag fått gå och alla magiska platser jag fått besöka runt om i mitt västerbotten (och i världen), så är jag övertygad om att det kommer falla mig helt i smaken.

Kommentera

Drottningens nya kläder

Vinterdäcken på. Motorvärmarsladden i. Farmorstickade vantar fram. Än klibbar inte näsborrarna ihop av köld när jag kliver ut på bron om mornarna, men genom grusiga, nyvakna ögon skymtar ändå vita moln av utandningsluft. Minusgrader om nätterna har vi haft ett tag nu, och ändå känns sommaren så färsk i minnet. Kanske för att den, vädermässigt, var det vidrigaste jag någonsin upplevt. Oron för framtiden, sorgen för nuet. Känslan av att vilja skala av sig sitt yttre hudlager för att kanske, kanske bli lite svalare.

Jag tror höstlöven som täcker backen är färre än sommarens svordomar över värmen. Jag svor på Myrorna. På Kupan. På Pingstkyrkans second hand. Om och om igen. På varenda loppis inom tio mil,utan att hitta det jag behövde så. I ren desperation efter något svalt nog att ha på sig bröt jag till och med min egen pakt att inte handla nytt genom att köpa en kort linneklänning. Sprillans ny. Från internet.

En orange. Inte ultimat ändå, på grund av den lite mörkare nyansen, men fin, skön och: sval nog för att ta mig samman. Sedan gav jag mig ut på jakt efter en lokal förmåga som kunde sy upp mitt ultimata överlevnadsplagg. Och äntligen fick jag anledning att jubla.

En lokal kreatör vid namn Maria tog sig an uppdraget. Jag hittade ett tunt, vitt linnetyg i andrahandssorteringen hos Ohlsons tyger och lämnade över det ihop med en drös med knäppa, ungefärliga önskemål på snitt, längd och form samt ännu mindre specificerade mått (eftersom jag omöjligt kunde minnas var jag lagt måttbandet).

Fickor var viktigt. Och två lager på kjolen, för lite volym och extra tyg för rumpan att sitta på. Men viktigast var att den var sval, och smidig nog att rusa omkring i skogen i. Det är väldigt viktigt för mig och jag ser aldrig ett plagg som ett hinder för att vara ute. En del kan säkert tycka att jag är lite för uppklädd för miljöerna jag vistas i, men i min bok är kläder till för att användas; överallt, oavsett. Jag vårdar dem, lagar dem, men sliter dem också med hälsan (och livsglädjen).

Och som hon levererade! Helt enligt önskemål. Är fortfarande imponerad. Tack och lov (men typiskt nog) hade sommaren redan början falna när jag väl lyckats formulera beställningen, men jag tror tyvärr att somrarna inte kommer vara mycket snällare framöver. Nu är jag åtminstone förberedd.

Och ihop med en mysig kofta är den ju minst lika bra resten av året!

Knapparna har jag förresten gjort själv på en keramikkurs tidigare i år.

Är så himla glad över att jag unnade mig den. Att jag är priviligerad nog att ha råd att göra det.

I höst har jag som mål att rensa min garderob ordentligt. Se över vad jag verkligen behöver, vad jag verkligen använder. Hitta gemensamma nämnare i material, färger och former jag trivs i och göra mig av med allt det andra. Börja låna mellan vänner och addera mina principer med ”ett in, ett ut”.

Det jag rensar ut ska jag, på ett eller annat sätt, ge till behövande. Antingen skänka kläderna direkt eller anordna loppis och bidra med pengarna. Vi får se, men redan nu känns det så himla, himla skönt.

 

Ska ni inte haka på?

2 kommentarer

Finchoklad och kudd-kap

Jaha, hörni. Oktober imorgon. Jag myser in mig i hösten. Är sugen på soppa jämt. Överrumplas ständigt av mörkret och märker hur bruset stadigt ökar sin närvaro i mina bilder. Vi drar bara ner rullgardinen till hälften om natten, för att få hjälp av solen att stiga upp medan det fortfarande är möjligt. Längtar allt mer efter snön, att den ska komma och ljusa upp världen. Men inte riktigt än. Bara precis när sista lövet nuddar lingonrisen.

Lyxar med allt som är kvar efter besöken på skördemarknaderna. Sallader och potatis och betor. Morötter i mängder att laga soppmiddag av. Och mina älskade älgörtsdelikatesser! Har ni smakat det någon gång, älgört? Är bland det absolut godaste jag vet. Fräscht, som att förtära det där första andetaget du tar utanför dörren en frostbiten morgon. Som jag redan berättat köpte jag två flaskor saft på en av marknaderna. På väg till en annan stannade jag till på Lövångers blommor och hittade den här: 70% choklad toppad med torkad älgört. Riktig finchoklad, från Vintage Plantations, producerad i Umeå!

Den lediga tid jag inte är ute i svampskogen, iväg på kurs eller åker runt på äventyr kurar vi här. I soffan. Framför Pointless (sänds på BBC, vi ser via Youtube). Extra gosig nu efter mitt allra senaste loppisfynd (ihop med ett par fina plagg jag tänkt visa er framöver).

Ynka 15 kronor gav jag för den här broderade skönheten. Ett riktigt kudd-kap. Har haft en sån fin second hand-höst hittills och hoppas kunna fortsätta ersätta en hel del här hemma som verkligen är utslitet (eller som pappa så småningom kommer vilja ha igen, nu när han snart renoverat klart i lägenheten och börjar ha plats för sakerna vi fått ha hand om så länge). Håll tummarna för mig?

4 kommentarer

Keramikkreationer

I höst fick jag två perioder i keramikverkstaden. Så himla fint är det. Att sitta där och få form på tankarna. Jag har redan fått hämta hem sakerna från första kursen. På onsdag är andra kursens sista tillfälle. Då glaserar vi.

De rymmer så många känslor, dessa små alster. Hela grejen egentligen, att kasta, knåda, dreja, kavla, bygga, bränna, dekorera, glasera. Hur det i slutändan ser helt annorlunda ut, när det kommer ut ur ugnen. Och hur det inte alltid är positivt, när jag slarvat med glasyren eller haffsat ihop något bara för att.

Det vill jag bli bättre på, framöver. Att skapa med lite mer kvalité. Hellre ta hem få saker jag verkligen vill och kan använda, än många saker där någon procent ändå stoppas bort i en låda. Det känns som ett sånt slöseri på lera, fastän jag försöker att inte tänka så; varje litet alster lär mig ju något på vägen. Det känns mest bara så ojag, att ha tre obrukbara trattar till droppkaffe här hemma, bara för att jag inte tänkt till. Glaserat för tjockt, gjort hålet för stort och foten för liten.

Men, det går framåt. Både med drejtekniken och att få till glasyren. Jag hoppas så det håller i sig, så att jag om någon vecka har lyckats få till en liten en-persons-fika-servis att ha här hemma. Med skål och sked och bricka och kanna. Tusan, vad fint det vore, att få servera frukostgröt med tillbehör på alltsammans. Till dess fyller jag de nyaste favoriterna från kurs nummer ett med höstens skördeskatter; de sista tomaterna och trattkantarellerna som inte hamnade direkt i torken.

Nästa kurs hoppas jag börja våga mig på det här med att karva lite mer. Skapa lite mer mönster. Och kanske, tillslut, få till den där tratten att få mitt kaffe från.

2 kommentarer

Efter besvikelser kommer guldregn

I fredags kompade jag ut ett par timmar för att hinna med ett besök på en av årets absoluta höjdpunkter: Skördemarknaden i Lövångers kyrkstad. Just i år krockade nämligen arrangemanget med helgens keramikkurs, och tråkigt nog blev inte fredags-besöket vad jag hoppats på.

Jag möttes inte av doften av nybakt bröd, folkmyller eller överfulla bord med produkter av naturens alla skatter. Istället stod flera bord helt tomma. Som jag misstänkte blev både antalet besökare och utställare högre på lördagen, då de flesta var lediga, och det var i alla fall en liten tröst även om jag inte kunde vara där och njuta av den marknad jag älskar så.

Trots den lilla besvikelsen över att höjdpunkts-känslan inte riktigt infann sig fick jag med mig en hel del fint hem. Pumpamarmelad, polkabetor, ett knippe morötter i regnbågens alla färger och ett par grönsaksfyllda knyten att äta till middag. Det var inte den önskade zucchini- eller morotsmarmeladen, blåbärsmusten eller den nybakta mjukkakan, men helt klart en skatt värd resan dit. Hade inte västerbottenssåpan varit så himla dryg att mina förpackningar knappt ser använda ut trots ihärdigt bords- och altanskurande hade jag slagit till på dem också – förutom det utomordentliga innehållet är ju deras nya burkar dessutom helt fantastiska.

På vägen hem frågade jag mitt sällskap om vi inte skulle svänga förbi mitt svampställe. Kolla om det kommit något sedan sist, när det var så torrt att till och med mossan knakade och brast under fötterna. Så vi gick på jakt efter skogens guld och jublade snart över våra fynd. 20 minuter hade vi på oss innan vi var tvungna att återvända till bilen och köra hemåt, så vi plockade tygpåsen full och lovade skogen att vi snart kommer igen.

Och fredagskvällen, den spenderade jag lite såhär. Med tända ljus, radiolyssnande och en hög kantareller att rensa och dela upp i två papperspåsar. Jag uppskattar det till att vi fick ihop ungefär fem liter tillsammans.

Känner mig alltid så himla rik när jag får ta hand om det jag själv samlat in. Rik över att ha möjligheten att ta mig fram så obehindrat i skogen. Att kroppen orkar och att sinnet inte är oroligt över att kanske inte hitta tillbaka. Rik för att jag vet vad och var jag ska leta och rik för att jag har en tillvaro som ger mig tid att prioritera saker jag älskar att göra. Det är så fint och jag vill aldrig någonsin ta det för givet.

Sedan blev det en favorit-rätt till middag idag, efter ännu en heldag i keramikverkstaden. Och matlådor dessutom, tre stycken! Resten ska förvällas och frysas in, i väntan på att få bidra med lite guldkant på vardagskvällarna i form av soppa och pastarätter under de kommande månaderna. <3

 

Har du varit ut på svampjakt än? Berätta, hur har det gått?

2 kommentarer

Sjuksoppa och marknadsskatter

Kroppen har varit så tung och omtöcknad hela veckan. I fredags blev jag kvar hemma och sov ända till 13.30. Gjorde kväll igen vid 23 och igår morse vaknade jag sedan redan vid nio av vinden som ruskade om de rodnande buskarna utanför sovrumsfönstret och av regnet som slog häftigt mot fönsterrutan. Fortfarande tung i kroppen, men pigg nog för ett besök på ortens skördemarknad. Precis när vi öppnade dörren byttes de grå molnen ut mot blå himmel, och regnbyxorna blev helt plötsligt överflödiga under vår besöksrunda där vi spanade på honung, grönsaker, fisk, hantverk, garn, saft, korv, bröd och gulliga hundar.

Och hem kom vi inte tomhänta! En nypon-pyntad presentkorg (till mig själv) fylld med morötter, betor, potatis, grön- och svartkål, mangold, persilja och bondbönor ska få vara bas till höstiga måltider framöver.

I den fanns också valmo, lin och kardtistel som blev den nya höstbuketten att ställa på tv-bänken.

Två flaskor av favoritsaften på älgört och en flaska hjortronsirap fick jag också med mig. Sån lycka. Ser fram emot långa, mysiga höstfrukostar med tända ljus och med plättar att ringla sirapen över <3

Idag förbereder vi veckans måltider och matlådor. Vi tänkte oss chevré och rotsaker i ugn, och svartkål med parmesan och potatisgnocci. Bondbönorna ska jag torka tre stycken av och förhoppningsvis lyckas odla egna nästa år – efter tips från den snälla tanten som sålde mig dem. Hackar grönsaker på skärbrädan jag gjorde i mellanstadieslöjden och undrar över hur många bortglömda skatter det här hushållet egentligen gömmer.

Numera är vi förresten två snörvlande i hushållet, så jag tyckte att en improviserad potatis- och purjolökssoppa passade fint till lunch. Receptet har ni här:

Potatis & purjolökssoppa cirka 4 portioner

6 stora potatisar (skala och skiva/tärna), 1 purjolök, 1 klyfta pressad vitlök, olivolja, en tärning grönsaksbuljong, hackad persilja, 5-8 dl vatten (beroende på hur lös du vill ha konsistensen), 3 dl mjölk, 2 dl matlagningsgrädde, salt & peppar.

Börja med att steka vitlök och purjolök i olja. I med resten, låt koka i ca 15 minuter och mixa slät. Toppa med valfri topping, tips är persilja, krutonger och/eller knaperstekt bacon.

6 kommentarer

September

Min favoritårstid och månad är här! Himla fint känns det. Luften är frisk, färgerna exploderar och skogen är fylld av skatter. Eller borde vara, åtminstone, om inte sommaren totalt berövat den på all fukt.

Jag har så mycket fint att berätta för er. Om min första semester, om ett magiskt augusti och om framtidsplaner och förhoppningar. Men innan vi blickar tillbaka kikar vi på något som skulle kunna vara precis nu. För jag är i skogen nästan dagligen och letar efter skatterna. Även om vi fann just dessa när löven ännu inte hunnit gulna.

Den här gången körde vi inte fel på väg till vårt svampställe. Det är lätt hänt annars. Jag får alltid för mig att vi inte ska köra rakt fram, för det gjorde vi förra gången och körde fel, fastän det är precis tvärtom – och så minns jag bara nästa höst att det är något jag inte ska göra. Men i år höll vi kursen, rakt fram. Förbi älgtornen, kalhyggena och skylten med texten ”här slutar allmän väg”. In på vägen som bara rymmer en bil i bredd, där vi turligt nog aldrig mött någon annan. Under björkar som hänger som svartvita plockepinn efter år av höstblåst.

Vi hittar de nästan osynliga hjulspåren som leder till en liten glänta. Följer de gamla märkena från larvfötter på skogsmaskinerna som härjat, de som nu är två vildvuxna diken. Över kalhygget, där blåbärsriset tidigt ändrar färg och gamla stammar bleknar och brister. Når skogsbrynet på andra sidan och så är jakten igång.

Vi vet ställena nu. Ett mitt på spåret. Ett på norra sidan den lilla bergväggen. Ett i det höga gräset mellan tre granar. Ett bland vitmossan och lavklädda stenar och ett vid det fallna trädet. Alla är tomma.

Allt knastrar och knäcks. Inte bara en och annan pinne i det översta lagret. Hela marken splittras under våra steg. Barren och mossan och till och med grästuvorna. Men så hittar vi dem, under den gamla granen intill den lilla fuktiga källan som mest liknar en gräsklädd myr. Drygt en liter att fylla den loppisfyndade kockum-hinken med.

Det är inte mycket, men även en liten skatt är en skatt.

Och snart, när älgjakten dragit förbi men innan frosten, gör vi ett nytt försök. Det finns inget att förlora, bara barrarom att fylla lungorna med, och mjuka läppar att ta paus i skattjakten på.

4 kommentarer

Ledighets-lunket

Juli har, bokstavligt talat, gått upp i rök. I torsdags förra veckan fick jag semester, och sedan dess har jag mest spenderat dagarna utslagen framför fläkten och kvällarna flytande i bottenviken. Som jag lever för timmarna efter klockan 20. Har aldrig badat så mycket som den här sommaren – det är vanligtvis för långgrunt för att jag ska hinna ut på midjedjupt vatten innan benen domnat bort och inte längre bär.

Men inte i år. Inget är som det brukar i år. Hundraåriga skogar, tusentals pensioner och oräkneliga arv i form av gårdar, hus och ägodelar har förgåtts i värmen, och när det inte är svettdroppar som skapar ränder av salt på min hud är det tårar för allt och alla som drabbas av torkan.

Jag får inte ens mothugg när jag klagar på värmen. En åsikt som i vanliga fall är den värsta av svordomar. Aldrig förr har jag fått ett sånt medhåll i längtan efter lägre temperaturer, regn, vind och moln.

Men om jag skulle summera mitt juli hittills, och tog bort vädret ur ekvationen, så har jag haft en av de bästa somrarna på länge. Det är den första på år som jag inte känner någon stress alls över att ta vara på varje ledig stund, och inte heller har prestationsångest över arbetet. Jag tar dagarna som de kommer, och njuter av varje sekund. Av en återträffslunch med vänner från gymnasiet. Av en runda minigolf. Av världsutställningen om Titanic, spelningar på Nordanå och kvällsdopp med vänner. Av att upptäcka nya platser med han jag håller närmast hjärtat.

Jag har två veckor kvar av semestern. De flesta av dagarna är oplanerade, men det finns också mycket fint som väntar. Ser fram emot att dela med mig av allt med er, när hjärnan inte längre är så omtöcknad av värmen och meningarna inte längre är så svåra att formulera. Jag märkte den så tydligt i afton. Skillnaden. Klarheten. När det började skymma och jag gick ut och plockade hallon i väntan på det utlovade regnet.

Den bästa tiden nalkas.
Jag ser det på växterna. De som inte skrumpnat ihop av törst. Blad som börjat skifta i rött och gult och orange.
Jag känner det i luften. Den som, efter veckor av outhärdlig, utmattande torka äntligen innehåller någon promille fukt.

Hösten är på väg.

11 kommentarer

Min sommar

Juni är snart förbi och jag har liksom ändå inte förstått att det faktiskt är  s o m m a r  nu. Kanske för att det inte är en så himla stor grej eftersom jag ändå föredrar hösten och vintern, kanske för att det både är så himla mycket och lite på gång i livet nu, samtidigt, att det här med att hålla reda på vad det är för dag/månad/tidsålder helt enkelt inte har någon hög prioritet, alls.

Oavsett orsak så går vi nu åter mot mörkret. Sommarfolket skriker förmodligen av fasa medan jag dagdrömmer om kantarellskogen och norrskenet. Men nu är nu, och med inspiration av Alicia har jag knåpat ihop en liten lista för vad jag gärna vill att nu (och de kommande veckorna) ska få innehålla. I slutet av juli börjar dessutom mitt livs första betalda semester. Något jag inte alls räknat med, eftersom jag bara haft min nya tjänst sedan april. Fint känns det i alla fall, och sexton dagar har jag tagit ut. Resten sparar jag till ett par äventyr i höst.

Vad jag har för planer under mina favoritårstider får bli ett annat inlägg, för nu tycker jag vi tar och kikar vi på vad jag hoppas få fylla några av sommarens resterande dagar (och nätter) med;

  • Midnatts-picknick på sillhällorna
  • Fylla frysen med blåbär, hallon & hjortron
  • Fika länge, länge på Skråmträsk kvarn
  • Sova över intill fyren på Holmön
  • Besöka en hantverksmarknad
  • Rensa ut ur alla skåp & garderober här hemma
  • Värdera huset & spara det sista till handpenningen(!)
  • Läsa tre nya böcker…
  • … och åtminstone en av Harry Potter-böckerna
  • Göra något fint fynd på en gårdsloppis

  • Krama om mina bästa 08:or…
  • … Malin som bor i Västerås <3
  • … och Veronica som sedan examen för tre(!) år sedan gör gatorna osäkra i Berlin <3
  • Gå på hantverkskurs
  • Åka på roadtrip till inlandet
  • Bada i en perfekt reflektion av himlen
  • Njuta av konserten av First Aid Kit…
  • … och Trästockfestivalen-akterna Tove Styrke, Sara Klang, Prospekt Mira på Nordanå!
  • Skörda mina små djungelgurkor, tomater & chilis
  • Dricka litervis med islatte och skratta åt/skrika på/sörja över livet med Mio
  • Gosa med mitt brorsbarn (& resten av min familj)

  • Njuta av långa sovmornar tätt intill honom
  • Åka ner till svärföräldrarnas stuga i Ångermanland, skörda kantarellerna som växer intill stubben vid stranden & äta till kvällsmat
  • Spela sällskapsspel med Albin och Erna, vinna åtminstone en gång
  • Dricka kaffe med havsutsikt hos farmor & farfar
  • Vandra längs med lingonkantade stigar i sällskap av en visslande mormor

Vad vill du göra i sommar?

10 kommentarer
1 2 3 5