Funderingar & frånvaro

Hörni, jag kommer bli frånvarande här inne en tid framöver. Inte för att det är något ovanligt med flera dagar av tystnad från min sida, men för en gångs skull vet jag det liksom i förväg och kan, med er hjälp, kanske göra något spännande och informativt av både pausen och återkomsten!

Helgen spenderar jag i landets mittpunkt (bokstavligt talat), nämligen i Sundsvall. Mitt yngsta syskon har börjat studera till lärare och trots att det gått mindre än en månad sedan insparken känner mellansyskonet och storasyskonet att det är hög tid för kramkalas. I början på nästa vecka ska jag möta tidigare nämnda deadline och även om det är lite gruvsamt så känns det också som att det mesta är under kontroll.

Men innan jag kommer tillbaka och bland annat kan berätta om en fin fredag på skördemarknad, ett besök hemma hos mormor, ett nytt jobberbjudande och ett nytt hjälpmedel i mitt liv så tänkte jag ta tillfället i akt och kolla med er; har ni några önskeinlägg? Några funderingar?

Högt och lågt hörni, alla tankar och frågor är välkomna här! Om ni bara vill berätta något fint, sorgligt, roligt eller knäppt som hänt er de senaste dagarna är det givetvis också en väldigt fin namnsdagspresent. Kram på er, vi hörs om några dagar <3

2 kommentarer

Det blir alltid bättre framåt natten

Kära dagbok. Hur mycket jag än försöker undvika det verkar jag vara så genomdränkt svensk att jag inte kan låta bli att nämna vädret i vart och vartannat inlägg. Jag svär att ”ett annat ord för september, nio bokstäver, vågrätt” är n e d e r b ö r d.

Vanligtvis gör inte regnet mig något. Det är få ljud som är så lugnande och harmoniska som droppar mot tak och fönsterrutor, gärna i samband med häftiga höstvindar som river i tallkronorna ute på gården. Men efter flera veckor av ihärdiga skurar är gräsmattan mer lik en oerhört grund sjö med ohyggligt mycket alger och jag är berövad mina trädgårdspauser med besök till äppelträd och kryddland.

Å andra sidan kanske det är bra, för den lille prokrastineraren i mig har numera väldigt begränsade alternativ som kan ta mitt fokus från studierna. Det är sex dagar till deadline och idag satte jag mig i mitt gamla flickrum och omgav mig med sånt som är gott (kaffe och trattkantarelltoast) och sånt som inspirerar (självbiografier och västerbottniska noveller).

Förstörde en ny fin skrivbok genom att börja skriva i den (varför blir det alltid så?) och började reda ut begreppen narrativ, temporalitet och kausalitet. Sakta men säkert började det klarna, även om himlen utanför fortsatte vara envist grå.

När jag tog den här bilden hade en liten liten idé om temat kring min berättelse börjat formas i mitt huvud. Men sedan föll mörkret och jag fylldes av något helt annat. En känsla att hålla fast vid. Den ska få gro under mina bästa, mest kreativa timmar, ända till läggdags. Förhoppningsvis känns den lika självklar imorgon. Jag tror det kan bli himla bra. Lärorikt och fint, om inte annat.

2 kommentarer

Sekunderna innan deadline

Det är drygt två veckor sedan mejlet landade i min inkorg. Det där jag fick veta att jag var en av reserverna som fått plats på en av landets mest eftertraktade distansutbildningar; kreativt skrivande. Jag blev såklart jätteglad, uppfylld av förväntan på att få lära mig mer om skönlitterärt skrivande. Det är ju raka motsatsen till texterna jag vanligtvis skriver, där mina åsikter ska vara osynliga och min närvaro ska hållas till ett minimum.

Såhär tre veckor in i första momentet har jag hunnit läsa i en av våra kursböcker och satt mig in i vad den första uppgiften innebär. En självbiografisk text med inslag av fiktion, tre till fem sidor lång. Det är en vecka till deadline och jag vet fortfarande inte var eller hur jag ska börja. Idéerna som vanligtvis dyker upp lika tätt och självklart som svampar på en hösthärjad gräsmatta är lika frånvarande som septembersolen.

Men jag kämpar på, trots att kaffekopparna blivit fler än antalet ord är skrivna. Jag sätter mig i husets minst stökiga rum, bland calatheorna och skrivmaskinen, med inspirationsblocket och en kaka. Försöker varva ner, försöker hitta något hos mig själv som jag vill skildra. Fånga en känsla, återvända till ett minne, skapa en fantasi i berättelsen om mig. Idag finns ingenting konkret, bara fragment som försvinner på ett ögonblick. Sådär som de så ofta gör nuförtiden. Idag är kaffekopparna helt klart fler än orden. Men tillslut, när sekundvisaren obarmhärtigt tar mig närmare sista klockslaget för inlämning, kommer det att lossna.

Det gör det alltid.

6 kommentarer

Lugnet efter stormen

Dagarna springer förbi i vanlig ordning. En tredjedel av favoritmånaden har passerat, mestadels försvunnit i blåst och regn och äppelträden har börjat få frukt. Luften är sådär mjuk som bara höstluft kan vara. Fylld av dofter. Hallonbuskarna är konstant överfulla, precis som mitt huvud, och jag hinner plocka nästan två liter under den halvtimme jag får innan regnet börjar ösa ner. Ljudet av smattret mot rutan väcker långsamt sinnet till liv, ger mig ork att boka in både tandläkarbesök för den onda visdomstanden, kontrollera att samtlig kurslitteratur är tillgänglig på biblioteket inne i stan och skriva några bortglömda rubriker till bilagan jag producerat sedan början på förra veckan.

Jag har sagt det förut, men det här allt eller inget-livet jag lever är så himla märkligt. Av någon anledning lyckas alltid alla förfrågningar, måsten och inhopp dyka upp i en enda stor klunga. Sedan tar det liksom flera dagar att anpassa mig till det plötsliga lugn som uppstår när alla uppdrag är avklarade, och jag går vilset omkring hemma i huset och undrar var jag ska börja. Vad jag längtar efter mest. Om det är det prestationslösa skapandet och kreativiteten i mitt arbetsrum, om det är en bra bok att försvinna in i eller om det är att få ordning på rutinerna, som troligtvis snart ställs på ända igen. Oftast hamnar jag ute på gården, går över en vildvuxen gräsmatta dekorerad med ögontröst och gulnande björklöv. Plockar snabbt en näve av de blåbär som inte redan tagits omhand. De ryms perfekt i den lilla keramikkopp jag gjort.

Längtar efter trattkantarellerna, gör soppa av de vi hittade i fjol. Känner skräckblandad förtjusning över höstens första inlämningsuppgift och ser framemot en vecka av- och frånkoppling på Kroatiens kust. Livet är fint, om än det också känns lite upp och ner ibland.

Hur mår ni i höstrusket?

2 kommentarer

Min skattkista

Alltså skogen. Hur kunde jag någonsin längta så innerligt efter att komma bort från dig? Jag undrar ofta, framför allt när klorofyllet börjar lämna björktopparna och vi går in i en av årets bästa tider – den som ägnas åt att fylla korgar och burkar med skatterna från naturens skafferi.

Det är tidigt än, men efter en äventyrlig promenad över kalhygget hittar vi dem ändå, kantarellerna. Bland knastrande, solblekta kvistar och fuktig mossa som luktar annalkande höstdimma – den som några minuter senare sprider ut sig över de intilliggande våtmarkerna.

De är inte många än, kantarellerna. Men de räcker till den där fantastiska pastasåsen som vi gör lyxiga matlådor av. Och dessutom så är vi ju ändå bara i början av tiden med allt mörkare nätter, och allt mer gyllene skogsmark. Vi har många fina kvällar kvar i en av årets bästa tider, i skogen som jag så innerligt längtar efter att få vandra i idag.

6 kommentarer

Räknar ner från sju

En vecka återstår på mitt vikariat som kulturredaktör. I huvudet myllrar fortfarande idéer för spännande uppslag, även om jag märker av den där tröttheten som sedan länge alltid ligger lite, lite för nära ytan. En vecka återstår, av spännande möten med kreativa själar, målande ingresser att skriva och recensionsexemplar att hantera. Jag vill maxa allt. Samtidigt vill jag bara slappna av, njuta och ta till mig de här sista dagarna, och jag inser mer och mer att hela min existens, mående såväl som åtaganden, förhoppningar och personlighetsdrag, är ett enda stort motsatsförhållande.

Jag längtar efter ledigheten, sådär så jag knappt kan sitta still. Samtidigt känner jag mig helt förlamad. Längtar efter sovmornar, att inte behöva tänka eller prestera. Men ledigheten innebär också möjligheten att ta itu med alla idéer och projekt. Träffa de jag inte hunnit träffa, dokumentera, skriva och sälja in, rensa ut och fräscha upp.

Men precis just nu, med en vecka kvar som kulturredaktör, ser jag ändå allra mest fram emot morgondagens halvledighet. Allt jag bryr mig om är de 32 stegen från hallonrisets början till slut, och den blåbärsfyllda slänten intill västra husknuten. Och min enda känsla, precis just nu, är tacksamhet. Tänk vilken ynnest, att kunna varva ner med en skymningskvart ute på gården bland surrande humlor och levnadsglada nässelfjärilslarver, och få med sig en halvliter bär in till måndagens frukostsmoothie.

4 kommentarer

Guldkorn från juli

Hej vänner! Är allt fint med er? Jag hoppas det. Här har julis ljusa sommarnätter successivt blivit allt kortare ju närmre vi kommit augusti och jag har jobbat så mycket att jag knappt hunnit reflektera över månadsskiftet. Men så här tre dagar in i den gamla skördemånaden tycker jag det är dags att titta på lite av det som hänt sedan vi hördes av sist.Vi tar avstamp i en ljummen, mulen midnatt i södra Västerbotten. Jag hoppas ni kan ta ett djupt andetag, titta på bilden och känna doften av våt asfalt, granbarr och dimfuktigt hår. Ett av mina absoluta favoritminnen som förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Vi förflyttar oss 90 minuter söderut, till utsikten av de Ångermanländska höjderna på andra sidan Rössjön. Här spenderades månadens enda lediga helg åt att plocka kantareller mitt på stugtomten, äta kolbullsmiddag tillagad på muurikka och göra loppisfynd i bodar och ladugårdar.

Halvvägs in i månaden påbörjade jag mitt uppdrag som kulturredaktör med att ge Linnea Henriksson 5/5 stjärnor efter en fantastisk show på Trästockfestivalen. Jag fick också njuta av tonerna från så himla många andra duktiga artister, både gräsrötter och mer etablerade som den här stjärnan. Prick tre dagar efter att bilden togs fick jag nästan igenom rubriken ”Miss Li trillar i” efter sitt framträdande på älven här hos oss. Det är en underdrift att säga att min tid på kulturen fick en rivstart och nuförtin’ känns mina tankar mest bara som ett stort hovendroven av tjoller samtidigt som jag är så tacksam över så många som jag får träffa, lyssna på och skriva om.

Och när det är som stressigast och övertidstimmen övergår i plural är det ju himla fint att bli tillfrågad om att passa Bowie, även känd som världens gosigaste katt, i fem långa, mjuka dagar.

 

Nu hoppas den här nya månaden innebär både kapning av lugg, svamp- och bärrekognosering, ett och annat skaparprojekt och några sovmornar. Vad har ni haft för er och vad har ni framför er?

8 kommentarer

En ofrivillig paus

Tänk va, att när det kanske behövs som allra mest så inträffar något som i normala fall skulle ha gett mig en evighetstung klump i magen; datorn kraschar och jag tvingas till en ofrivillig paus från precis allt arbetsrelaterat, såväl bildredigering som utställningsplanering. Tackade min paranoia för trippla backups, lämnade in min trotjänare på reparation och åkte ut till Bjuröklubb. Tänk va, att de här bilderna är fotade 13 minuter efter midnatt.

Där ute fanns ingenting. Och samtidigt fanns precis allt. Där fanns tystnaden, men också bruset från vågorna. Stillheten och reflektionerna i vattnet, men också vinden i håret och trädkronorna. Kylan i luften, men värmen från hans hud. En skör liten bubbla av harmoni, omgiven av en mjuk pastellhimmel. Allt jag någonsin kunnat önska av en midnatt i juli.

8 kommentarer

Hjärta VS sinne

Blir lika överrumplad av sommaren varje år. Hur en plats kan få helt andra konturer och kvalitéer av exploderande grönska, hur mjukt solljuset kan bli när det filtreras genom silverpilskronor och tunna sovrumsgardiner. Det här är både den bästa och sämsta platsen ute på vår gård. Syrenträd och småblommiga buskar ger perfekt skugga en varm sommardag, samtidigt som de skyddar mot alltför kalla vindar. Men i skuggorna trivs också myggen, och de senaste dagarnas värmebölja har fått svärmarna att nå outhärdliga proportioner. Jag väntar på nästa kallfront innan min lila loppisfilt och Harry Potter får följa med ut.

Istället får jag betrakta gårdens myshörna från husets bästa rum; sovrummet! Det är ombonat, mjukt och doftar gott av pelargon. Här hör jag vinden prassla i löven och under de bättre stunderna också regnet smattra mot rutan. Det är en fridfull liten bubbla, där jag försöker reda ut huvudkaoset och strukturera upp min tid för att hinna med återhämtning, bildredigering och de berättelser jag vill skapa och dela med mig av.

Det går sådär, för samtidigt som jag älskar mina uppdrag och idéer av hela mitt hjärta är jag orolig över att inte hinna ta vara på den bästa delen av sommaren – den enda del jag faktiskt helhjärtat står ut med – midnattsljuset. För jordaxeln har redan börjat luta bort från solen och fastän jag längtar efter norrskenet och stjärnklara nätter vill jag också fylla sinne och själ med pastellhimlar och de sjöar som aldrig är så spegelblanka som mitt i en julinatt.

Men jag vet att strukturerna är nödvändiga – jag har aldrig lärt mig att njuta av nuet när det finns ögonblick, deadlines och händelser i min framtid som närmar sig i en hastighet som kan spränga ljudbarriären. Jag antar att det bara handlar om att hitta en balans mellan att vara ute och inne. Mellan hjärta och sinne. Och att kunna landa i att allt alltid löser sig.

6 kommentarer

Det bästa av två världar

Gruset knastrar under mina slitna Nikes. De som en gång var vita, men som efter ihärdig året-runt-användning nu, knappt 13 månader efter inköp, är en blandning av grått, grönt och blåbärslila och sjunger på sista refrängen. Jag närmar mig dörrarna, som sedan öppnar sig när jag är knappt en meter bort, och jag möts av en osynlig vägg av fukt och värme. Inne på Slottet luktar det sol, jord och sött av tusen nyanser av allomoner.

Det här är min favoritbutik alla kategorier. Jag kan spendera timmar åt att titta på bladformer och knäppa kaktusar, fascineras av airplants och alla variationer av mönster, färger och former. Gå varv efter varv och noggrant känna, lukta och för varje varv ändå upptäcka något nytt. Jag behöver liksom inte mer än så, men då och då förvandlas också en del av det här paradiset till ett litet pop up-café.

Och när det bästa av två världar möts är det ju inte ens upp till diskution var fredagslunchen spenderas. Framför allt inte när det dessutom råkar vara fyraårs-jubileum för min och Marias vänskap.

Linda gör rätt för företagsnamnet ”mina magiska bakverk” för vi står som förtrollade tappar tidsuppfattningen när vi velar mellan sommarsemlor, päronbiskvier, dekorerade chokladbollar och morotsmuffins och perfekt uppskurna bitar av jordgubbscheesecake.

Tillslut slår vi till på en kolakaka, en dammsugare med baileys och en cheesecake med lime och hallon som försvinner i världsrekordfart samtidigt som vi pratar om hur himla knäppt det är att vi bara känt varandra i FYRA ÅR, eller en sjättedel av livet, samtidigt som det är så himla knäppt att det ju trots allt har hunnit gå FYRA ÅR sedan jag rusade in på lokalredaktionen där vi skulle vikariera, försenad till inskolningen pga en flock kor som blockerat vägen.

Och så flyger lunchtimmen förbi vid det lilla träbordet mitt i djungeln, men är det något vi kan så är det att göra det mesta av sextio minuter i en kombinerad fika- och växthimmel. En bit engelmannsvin och ett litet pelargonträd får följa med mig hem, tillsammans med mina förhoppningar om att den en dag ska vara lika ståtlig som det här fina visningsexemplaret.

Sedan knastrar gruset under mina vita Nikes igen och vi konstaterar att varje fredag borde spenderas såhär. För vad är väl en lunch på Slottet om inte det bästa av två världar.

4 kommentarer