Blir lika överrumplad av sommaren varje år. Hur en plats kan få helt andra konturer och kvalitéer av exploderande grönska, hur mjukt solljuset kan bli när det filtreras genom silverpilskronor och tunna sovrumsgardiner. Det här är både den bästa och sämsta platsen ute på vår gård. Syrenträd och småblommiga buskar ger perfekt skugga en varm sommardag, samtidigt som de skyddar mot alltför kalla vindar. Men i skuggorna trivs också myggen, och de senaste dagarnas värmebölja har fått svärmarna att nå outhärdliga proportioner. Jag väntar på nästa kallfront innan min lila loppisfilt och Harry Potter får följa med ut.

Istället får jag betrakta gårdens myshörna från husets bästa rum; sovrummet! Det är ombonat, mjukt och doftar gott av pelargon. Här hör jag vinden prassla i löven och under de bättre stunderna också regnet smattra mot rutan. Det är en fridfull liten bubbla, där jag försöker reda ut huvudkaoset och strukturera upp min tid för att hinna med återhämtning, bildredigering och de berättelser jag vill skapa och dela med mig av.

Det går sådär, för samtidigt som jag älskar mina uppdrag och idéer av hela mitt hjärta är jag orolig över att inte hinna ta vara på den bästa delen av sommaren – den enda del jag faktiskt helhjärtat står ut med – midnattsljuset. För jordaxeln har redan börjat luta bort från solen och fastän jag längtar efter norrskenet och stjärnklara nätter vill jag också fylla sinne och själ med pastellhimlar och de sjöar som aldrig är så spegelblanka som mitt i en julinatt.

Men jag vet att strukturerna är nödvändiga – jag har aldrig lärt mig att njuta av nuet när det finns ögonblick, deadlines och händelser i min framtid som närmar sig i en hastighet som kan spränga ljudbarriären. Jag antar att det bara handlar om att hitta en balans mellan att vara ute och inne. Mellan hjärta och sinne. Och att kunna landa i att allt alltid löser sig.