Allt har sin tid

Huslivet alltså. Finns alltid något att göra. Ibland känns det fortfarande som vi håller på att flytta in, ibland blir det så överväldigande att vi bott här i ungefär 20 månader och ”inte kommit längre”. Att vi har otaliga projekt för ”senare” (tiden efter husköp > renovering > tapetsering) i var och vartannat hörn. Att vi i vissa rum fortfarande saknar taklampor i väntan på det rätta loppisfyndet.

Påminner mig själv om att allt har sin tid. Att lite damm på handfaten och fläckiga speglar inte gör något. Att det är viktigare att umgås, att ha roligt, än det är att dammsuga och ha ett skinande rent kylskåp. Och jag vet ju att det alltid är värt det, att vänta på det där loppisfyndet. Att glädjen i att återbruka och verkligen tycka om överväger väntan. Då står jag ut med vilka lösningar som helst.

Och när vi väl gör saker, då gör vi dem tillsammans. Och gör vi inte samma saker, så gör vi i alla fall sakerna samtidigt. Som den där dagen när Jonathan putsade fönster och jag sorterade alla fakturor, kontrakt, försäkringspapper och bilreperations-rapporter från våra fem år ihop.

Tycker så mycket om att hitta det konstnärliga i det vardagliga. Som såpvatten mot blommande syrén. Så lätt att förbise ett sånt vackert litet ögonblick.

Jag har skurat altanen till dess att jag blött från knogarna. Men fint blev det. Och gott luktade det. Men till vår stora balkong blir det faktiskt högtryckstvätten. Djungelgurkan på bild fick förresten flytta in igen, för kylan smög sig på och jag nojade som en tokig.

Och såhär har den vuxit sedan dess. Jonathan är övertygad att den kommer ta över hela vardagsrummet och jag hoppas att han har rätt. Är den inte fin i sin lappade arvegodskruka jag fått av farmor? Tycker det är så vackert med saker som varit någon så kär att de tagit sig tid att laga istället för att slänga och köpa nytt. Så mycket omsorg i varenda liten spricka. <3

Och alltså, det här med att vi ”inte kommit längre” kan ha något att göra med mina ständiga omflyttningar. Är det inte krukväxter som måste få de ultimata förutsättningarna i kombination med var de är vackrast mest estetiskt så är det min ständiga noja över var saker ska hänga på väggarna. Är livrädd för att borra nytt (eller nej, rädd för att ångra mig och ha sabbat väggen i onödan) och flyttar därför runt varenda tavla, spegel och väggkruka mellan redan befintliga hål. Det här gamla fotografiet på vårt hem känns dock så himla givet att ha i sovrummet (ihop med blommor från gården, luktar så gott där inne!).

Spegeln som hängde där tidigare har istället fått flytta upp. Till ett av våra ”senare”, men som inte är ett hörn utan ett helt rum. Väggarna ska smyckas. Dörren ska bytas. De sista taklisterna sättas upp. Sånt där som får rummet att kännas klart, som gör de finaste av mina second hand-fynd rättvisa.

Men det har sin tid, också.

Kommentera

Vårruset

Den senaste veckan har jag i princip slagit rot ute på gården. Iklädd min bästa jeanskappa med de djupaste fickorna. För 366 dygn sedan hade vi precis fått tre centimeter nysnö – de senaste dagarna har jag fyllt pallkragar, hinkar och slänter med morötter, smultron och blåklint. Knäppa kontraster.

I skogen ligger snön kvar på sina ställen men i övrigt växer gräsmattan snabbare än vi hinner kratta och buskarna blir grönare för varje timme. Temperaturen har pendlat mellan (olidliga) tjugotre och tjugosex plusgrader, myggen har redan kläckts och jag har i vanlig ordning funderat på hur tusan jag ska överleva de kommande månadernas hetta. Är verkligen vinterhalvåring ända in i själen. Och då påminner jag mig om att jag ju ändå bor på precis rätt ställe.

Jag har varit uppfylld av en sån sprudlande energi den senaste tiden. Ett riktigt vårrus. Kan liksom inte komma ihåg när jag mådde så här senast. Är övertygad om att de fyra månaderna med en halvtidstjänst och min nya arbetssituation, ihop med min fristad, har gjort såväl sinne som själ så himla gott. Stressen kopplar inte lika snabbt grepp om mig och det är länge sedan svarta tussar letade sig in i synfältet.

Istället längtar jag efter sånt där riktigt tungt. Att ta ut mig riktigt ordentligt. Kånka jordsäckar, bära bråte. Röja, rensa, fixa. Göra fint mitt i skrotet. Som att skruva ner den där skivan ovanför dubbeldörrarna som en gång i min barndom höll fast en basketkorg. Infall jag måste ta tag i, på en gång, innan något annat fångar min uppmärksamhet.

Just det här infallet berövade dock en stackars fladdermus sin sovplats (och för stunden: mig modet att gå på skattjakt uthuset i rädsla för hämndaktion). Som tur var  överlevde den fallet, jag överlevde chocken och jag tror vi skiljdes åt som vänner efter att jag gett den lite skugga och skydd för återhämtning innan den gav sig iväg på jakt efter en ny viloplats.

Vi har ”sommartid” på jobbet nu, vilket innebär att vi slutar redan klockan 16. Från det att jag svänger in på uppfarten och möts av en liten orkester i form av blåmes, hackspett och småsparvar när jag kliver ur bilen har jag sedan ganska  precis sex timmar dagsljus kvar (och sedan skymmer det långsamt, långsamt).

Det ger mig gott om tid att gå på daglig skattjakt här inne, där närvaron av andra ljuskällor inte är speciellt hög. Det är så knäppt att jag, under mina 25,5 år på jorden och 20,5 år på gården, fortfarande kan hitta nya guldkorn här inne. Bland vinterdäck, gamla fönster (som en dag kanske blir växthus), krukor, takpannor, soffor och sparkar. Som det där skåpet, längst in i hörnet. En gång tillhörde det min pappas farfar. Nu har jag som mål att rensa mig fram till det och ge det nog med kärlek för att kunna flytta in i värmen.

I övrigt så gräver jag. Och vattnar. Och rensar. Och beskär. Och sår. I pallkragarna blir det jordgubbar och sommar-morötter. Och förhoppningsvis mynta och citronmeliss, om de överlevt från i fjol. I grusslänten nedanför altanen har jag krattat, fyllt på jord och strött ut en salig blandning blomfröer. Bolltistel, sibirisk- och jättevallmo, brudslöja, apelsintimjan, blåklint, nattviol. Jag hoppas på en färgexplosion, och på en festmåltid för gårdens alla humlor.

Och när jag lägger mig om kvällarna, alltid lite senare än tänkt för att jag glömt bort tiden (det är sånt som sommarljuset gör med en), så är kroppen så himla, himla tung. Men inte längre för att jag behövt lägga alla krafter jag kunnat uppbåda för att ta mig genom dagen, utan för att jag gjort så mycket jag tycker om. Fy fasen, vad fint det är att kunna skriva det.

En kommentar

Hemma bäst

Hej älskade kallgrader! Så fint att ni fanns kvar och väntade på mig, för det var precis vad jag behövde fylla lungorna med efter en vecka i ett 35-gradigt Egypten. Är det inte knäppt (och fint) att det bästa med att åka bort är att få komma hem igen? Om inte det är det ultimata kvittot på jag bor precis där jag borde vet jag inte vad som är.

Fint också att det mesta är sig likt, i den mening att det händer saker här hemma hela tiden. Det rensas ut och bort, möbleras om, fyndas (gammalt) nytt. När vi kom hem väntade ett brev-avi om den här fina brickan på mig. Den vann jag inne hos Mira häromveckan. Blev överlycklig, inte minst för att färg- och mönstermatcharen i mig nästan gick under av tillfredställelse när den fick sällskap av min spräckliga, gropbrända ljusstake och fula lilla keramikräv med flingsalt (för övrigt min första keramikskapelse någonsin!).

Och på tal om matchning – jakten på ett soffbord till vardagsrummet är över, för sittmöblernas ben och vår slöjdbänk till tv-möbel är i precis samma träslag som det här fina jag gav en hundralapp för på pmu second hand häromdagen. Hurra!

Det känns så sprudlande, hemtrevligt, färglatt vårigt här inne att jag knappt vill vara någon annanstans. I stringhyllan, som väntade nästan tre (!) år på sin rätta plats, tronar poesi från Lo, porträtt från LisaLove och bröllopsboken jag var med och fotade i fjol. Ihop med ett och annat loppisfynd och läns-relevant litteratur som ”Tjärdalen”, såklart.

Skrivmaskinen jag fick i julklapp av Jonathan har fått sig en plats på sovrumsbyrån. Har ett litet dikt-dokument i mobilen som kanske får bli analogt genom de där tangenterna framöver, känns som en typiskt fin inredningsdetalj. En som är mindre fin är den där resväskan som fortfarande står ouppackad i hallen, så den tänkte jag ta mig an nu.

Vi ses snart med en liten lista, en kärleksförklaring till norrskenet och kanske en och annan glimt från de där sju dagarna intill röda havet. Men först; en helg med konsert och kompishäng. Vad hittar ni på? <3

2 kommentarer