Tusen järnspikar och sex veckor senare

Det var slutet på april och vi hade väntat länge nog. Huset var inte vårt än, är det fortfarande inte (men snart), men det är något med våren och förnyelse och vi satte helt enkelt igång med en renovering. De gul-grå unitskivorna som suttit i trapp och övre hall under hela min uppväxt skulle bort – och träpanelen från när mitt släkthus först byggdes någon gång på 20-talet skulle fram.

Någon gång däremellan hade det hunnits med en tapet också. Att gå tillbaka till något gammalt medför möjligheten att få en liten titt bakåt i historien. Så fint tycker jag.

OBSERVERA! För att se ”Före » Efter”-bilderna senare i inlägget – för din muspekare över respektive bild. Läser du på mobilen? Klicka på respektive bild så byts den ut!

Jag har lärt mig oerhört mycket under projektets gång. Det faktum att vi inte äger en kofot visade mig var impulsiviteten i mitt skapande kommer från ↑.  Jag upptäckte att min impulsivitet inte alltid är min vän (som när jag fick för mig att tvätta trappen en fredagkväll och lämnade plåtburken med vatten på trappsteget högst upp över natten. Fint permanent märke där på morgonen).

Jag har lärt mig räkna ut och kapa hörnlister, förborra hål för spik för att undvika sprickor med – just det – en borr, inte med en bits. Jag har lärt mig att ungefär inga vinklar i ett 100 år gammalt hus är raka, och att det allra mesta inte går planera, för helt plötsligt stöter du på ett hål från ett gammalt elskåp och ett annat från en tvätthörna. Och jag har lärt mig att ta det som det kommer, att det löser sig, och hur fint det är att både jag och Jonathan hellre låter huset ha sin charm än grämer oss över små skönhetsfel och detaljer.

Vi ägnade en hel aprildag åt att ta bort skivorna. Därefter drog vi ut ett oändligt antal små järnspikar som mina förfäder med imponerande ihärdighet spikat tidigare fäst dem med, si sådär var tredje centimeter. Fram kom träpanelen. På vissa platser lodrät, på andra horisontell och vid något tillfälle tycktes de nästan kapade på känn och sågspånet som isolerar väggen riskerade att läcka ut. Det löste vi med en extra list som jag i framtiden har planer på att utveckla.

Sedan! Maj! Spärrfärg! Tydligen viktigt. Hindrar trät från att blöda igenom. Ytterligare en lärdom. Maken till seg färg har jag aldrig varit med om, men färdiga blev vi.

I mitten av månaden hittade vi både material till en platsbyggd hylla och de sista bitarna golvlist vi behövde under en räd i uthuset. De lister som tidigare fanns i rummet (listerna var inte fulltaliga när vi började) var nämligen hyvlade lokalt här i Bureå för många år sedan och finns inte att få tag i idag. Så glad att tillräckligt fanns kvar, så vi kunde använda det vi redan hade.

Men till taket, hörn och runt dörrar blev det nya lister. De kapade och fäste jag och pappa tillsammans en maj-lördag innan jag täppte springor och hål med silikon och sedan satte igång på riktigt med markeringstejpen. Efter det var vi äntligen redo för färg!

En fin grågrön ville vi ha. Hellre mot gult än mot blått, för att inte riskera att det slår mot lila i vissa ljus. En väns mamma gav oss massa färgprover från sitt jobb <3 Och tack vare henne hittade vi snabbt rätt. Två varv i början av juni, med Harry Potter i öronen, sedan kunde vi äntligen känna oss nöjda. Inreda. Jämföra vårt före och efter. ↓
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!

Vi målade lister och vägg i samma färg. Tycker det blev så himla fint! Och gillar så oerhört hur väggen känns så mycket mer levande med strukturen från trät.

Det blev så bra. Mysigt. Hemtrevligt. Och varenda pinal är sånt som vi tagit rätt på; en loppisposter och galge, en räddad pall, en uthus-kruka och en gunga jag haft sedan barnsben. Tusen järnspikar och sex veckor senare blev vi klara med vår ny-gamla hall. Ser så mycket fram emot alla kommande före-efter som väntar oss <3

8 kommentarer

Mars sista strålar

Kompisar! Vi är mitt i vårvintern, trädgrenarna har förlorat sitt snötäcke, solen värmer ansiktet igen och jag har fått hämta hem mina keramikalster från den senaste kursen. Förevigade två av dem ikväll i mars sista solstrålar (klockan 19! va!) och jag tänker att vi kikar närmre på dem direkt för jag har längtat SÅ efter att få visa er!

Har tappat räkningen på antalet kurser jag gått och känner att jag verkligen börjat hitta hem i mitt keramikskapande nu. Jag sparar ofta ner sånt som är rakt och symmetriskt på telefonen, men när jag väl sätter igång är det naturens former som vägleder och inspirerar mig. Det lite mer skeva och levande, precis den typ av utseende som jag så gärna vill ha här hemma.

Lagom till årets påskris har jag därför skapat en vas, inspirerad av kottarnas fjäll. Det tog en hel evighet att skära ut var och ett av dem men jag är så nöjd med resultatet – tycker om den så himla mycket! Leran är grå och har sedan glaserats vit.

Just den här kursen satt jag inte speciellt mycket vid drejskivan. Faktum är att jag bara gjorde en enda grej vid den; nämligen denna lilla burk!

Den är gjord i grå lera och oglaserad, men har fått några penseldrag med svart engobe. Som ni vet tycker jag mycket om att kombinera material, därför gjorde jag ett hål i locket för att kunna trä en läderrem genom. Kanske gjuter jag ett litet ljus att ha i den så småningom, att fylla på om och om igen.

I vasen huserar just nu buketten jag köpte på den lokala skördemarknaden i september. Den med vallmo, kardtistel och två för mig okända sorter. Lika fina nu när de torkat tycker jag. De har dessutom fått sällskap av ett par grenar trollhassel, som så småningom kommer få uppdraget som påskris innan de får återgå till den här konstellationen.

Vet att jag säger det ungefär jämt, men jag älskar att se vårt hem ta form. Växa fram. Att få skapa en tillvaro och plats med saker som känns som mig, oss, vi.

Längtar så efter köksskisser, trapp-renovering och golvval inför stundande husköp. Men allt har sin tid, och nu när vi går in i april tänkte jag att den här cyberplatsen skulle få lite mer av mina dygns timmar. Jag har så mycket mer jag vill berätta. Om hur mitt mars har varit, om en nyupptäckt skaparteknik jag gillar, om ett par lokala produkter jag beställt hem och om den där resan jag åkte på för ett år sedan, precis när jag förevigat vårt dåvarande påskris (som placerats i en karaff som tydligt avslöjade behovet av en större vas).

Vi ses snart igen, i den nya månaden! <3

6 kommentarer

Kompakta knoppar

Februaris sista dag! Och förhoppningsvis förtidig-vårens sista också. De senaste dagarna har takdroppet och värmen förvandlat världen till en spegel av is och jag går sannerligen inte med på dessa dumheter. Jag kräver kallgrader och snö åtminstone mars ut. Framför allt eftersom den här favoritmånaden till stor del spenderades sjuk, skör och sliten i soffan. Nu vill jag möta vårvintern med varm choklad i snödriva, skridskor på Tallbacka och en stor skopa kreativitet om kvällarna.

Jag tänker att vi börjar omedelbums med det sistnämnda; här kommer ett litet inlägg om ett par knoppar jag knåpat ihop till vårt sovrum.

Två stycken har det blivit hittills. Tänkte göra ett gäng till, för de blev himla fina om jag får säga det själv. I betong är de, gjutna i metallkorkarna som hör till flaskorna på mina parfymer! Busenkelt faktiskt; häll betong i kork, stoppa ner en skruv (huvudet ner i betongen) och låt stelna. Skruva sedan in i förborrat hål!

Tyvärr har jag inte lyckats få ut dem när de stelnat utan att klippa upp korkarna med en tång – därför dröjer det till dess att jag kan göra ytterligare några stycken. Har provat olja in dem, men det funkade inte. Andra tips mottages tacksamt om ni har några på lager. Och! Glöm inte återvinna korkarna, sönderklippta eller ej.

Precis lagom diskreta, om du frågar mig. Stjäl varken uppmärksamheten från vår sänggavel, min pappersstjärna eller min glittriga loppis-blåsa! Är så nöjd med hur vårt sovrum känns allt mer levande. Vet inte om det beror på ljuset som återvänder eller att det blivit så balanserat i sina jordnära färger. Det är så fint att jag på riktigt bor i de här bilderna <3

Håll tummarna för mig att mina keramiskapelser överlevt sedan sist jag karvade i dem – jag tror nämligen mitt favoritalster skulle bli magnifikt här inne och det vore himla fint att få dela resultatet med er framöver <3

6 kommentarer

Senaste tidens fynd

Det är lite knäppt ändå, hur det kan vara en sån skillnad på november och december. Tycker så mycket om vintern, men årets elfte månad skulle jag helst använda till att dubblera längden på september. Den är så tung. Och så vänder plötsligt allt, där, på min födelsedag. Första dagen på sista månaden.

Är extra glad över helgerna nu. Två dagar där jag under några timmar får se vårt hem i dagsljus. Hur vi ändå, successivt, kommit en bit i att göra det till vårt. Bonar om, med ny-gammalt.

Förr visste jag knappt var saker var från. De var inköp i stunden, funktionella men obetydliga. Slit och släng, en trend jag aldrig riktigt förstått men själv blev en del av.

Idag vet jag precis var varje liten skatt har införskaffats. Soffa, fåtölj och fotpall från möbelvaruhuset. Och LisaLoves rotad törn i present. Resten är andra hands-gods. Ärvt, som stolen och jenny-krukorna från farmor och farfar. Eller fyndat på second hand, köp och sälj-grupper på facebook och på loppisar runt om i Västerbotten. Jag tänkte att vi kunde kika på ett par av nytillskotten som gjorts den senaste månaden;

Ljus finns i överflöd nu, i alla färger och storlekar. Har tidigare köpt mig ett par höstiga, nu hittade jag röda för två ynka kronor styck. Och en fin, guldfärgad ljusstake för några tior. Har insett att de allra flesta av mina ljusstakar är för smalare varianter eller värmeljus, så förhoppningsvis lyckas jag hitta ännu ett par liknande denna på nästa runda.

En vit, broderad kudde för 10 kronor som jag visat tidigare har fått sällskap av en grå med fint mönster. 25 spänn kostade det fodralet!

En fin keramikkyrka, gräddvit med fint grönglaserat tak. Den är så fin, speciellt med ett ljus i, och sådär diskret julig så att den faktiskt kommer få stå framme årets alla mörka månader. Ja, tusan, förmodligen året runt! 95 kronor kostade den. (Och hörni, påminner den inte lite om Jonathans hemorts kyrka, som också har stora likheter med kyrkan i Byske där min mormor bor?). <3

En röd stjärna i glas. Väl värd sina 30 kronor för den är helt ljuvlig om kvällarna med ett värmeljus i…

…precis som sin lite mindre kompis, som vi införskaffade redan i fjol.

För 15 kronor fick jag också med mig en helt otroligt mjuk filt hem. Fint fiskbensmönstrad i smutsgult och rött.

På en lokal köp och sälj-sida hittade jag också tre av dessa. Adventsstaken Gylling från Markslöjd. Tre hundralappar för allihop, ett riktigt kap tycker jag!

Har dessutom lyckats fynda en hel del material att använda här inne, i min alldeles egna lilla tomteverkstad. Sånt att skapa av och sånt att slå in i. Det senare dyker det upp ett litet inspirations-inlägg om inom kort!

Har du hittat något fint på loppis på sistone? Berätta gärna <3

6 kommentarer

Loppisfynd och lokalartikel

Jag vet inte hur det kommer sig, men på senaste tiden har jag hittat precis det jag letar efter varje gång jag stigit in i en second hand-butik. Kanske har jag tur, kanske är jag otroligt bra på tajming. Kanske är det jag letar sånt som alla andra tycker är fullkomligt skräp. Jag vet inte, men glad blir jag för varenda litet fynd. Som den här olivgröna långklänningen, med knäppning från bröst till fotled. 20 kronor betalade jag för ett plagg så bekvämt att jag aldrig vill ta av det och som dessutom matchar helt magiskt med min nygamla hårfärg<3

En annan dag hittade jag de här ljusen, i höstens alla färger. Ser ni hur fint de matchar med nyponen? Fem kronor styck kostade de, kap tycker jag! Brickan är förresten från en give away jag vann hos Mira Kurkiala, en av alla lokala kreatörer som finns listade här.

Jag handlar ju efter principen: köp begagnat, köp lokalproducerat, skapa själv. Och om jag verkligen, verkligen behöver något och absolut inte hittar det begagnat eller lokalproducerat, då köper jag nytt någon annanstans. Det gäller för både garderob, kropp och hushåll och det är sällan jag hamnar där, på den sista punkten.

Är det något ni skulle vilja läsa mer om förresten? Vårt hem, mina tankar om hållbar inredning? Hojta, och ställ frågor, så ska jag knåpa ihop något. Till dess kan ni läsa en liten artikel om oss som lokaltidningen skrev, här.

4 kommentarer

Skördetider

Det blev inte många stunder ute på gården i sommar. Värmen gjorde det omöjligt för mig att vara någon annan stans än 120 centimeter från fläkten under längre stunder. Trots det får vi skörd i höst, om än en liten sådan. Morötter och äpplen plockar vi in nu i september, tillsammans med de gröna tomater som finns kvar på plantorna. De får mogna upphängda på tråd här inne istället.

Av farmor och farfar fick vi ett äppelträd var när vi var små, mina två syskon och jag. De står i en trekant på gården och är fortfarande ganska små. Jag tror de fem pilträden vi haft intill vägkanten tjuvat både vatten och näring alla dessa år, men i vår tog vi ner dem. Nu hoppas jag att vintern blir snäll och inte knäcker alla äppelträdens grenar. Det här är mitt träd förresten. Jag vet inte sort men jag vet att det får de allra finaste små röda äpplena.

Morötterna blev inte så himla stora heller. Förmodligen för att de inte fick vatten så ofta som de förtjänade.  Eller kanske för att jag slängde fröna på måfå istället för att sätta dem i prydliga rader med jämna mellanrum. Men gott smakar de, stekta med vitlök och gröna ärtor, serverade till potatis och fiskpinnar.

Äpplena vill jag musta något år. Och kanske göra mos. Men inte i höst. Den här gången ska jag istället försöka hinna baka en och annan kaka att servera när nära och kära kommer på besök.

En vacker dag vill jag ha ett litet växthus på gården. Och lite mer uppstyrda pallkragar. Fyllda med favoriter, som betor, potatis, morötter, tomater och en och annan gurkplanta. Kanske lite kål, bönor och ärtor. Men till dess, ja förmodligen även då, kommer skördemarknaderna vara en av septembers absoluta höjdpunkter. Här i Bureå anordnas den redan till helgen <3

 

 

2 kommentarer

Skapa för skapandet

Hallå! Vad glad jag blir över era fina ord om mitt skapande. Ska bli bättre på att svara på dem (och kika in hos er, tycker ju så mycket om de, internetgemenskapen <3). Efter en trött period har jag fått tillbaka det där drivet att f i x a. Sortera, slänga, skänka. Komma någonvart, få lite ordning.

Här om dagen fyndade jag en helt fantastisk skrivbordsmöbel på en lokal köp- och säljsida och tänkte att mitt skaparrum var ett alldeles förträffligt ställe att börja f i x a på. Det har nämligen sett ut som om en tornado härjat omkring där inne lite för länge nu. (Det har det också. Den heter Thea). Inte för att ett skaparrum inte får vara stökigt, det är väl själva grejen. Mer så att jag inte hittar, och det är ju trist om en snilleblixt skulle bli lidande av något sånt. Men hörni, nu kikar vi på när jag skapade min (nya) skaparhörna!

Sämst bloggare som jag är tog jag ingen bra förebild. Här stod i alla fall mitt ”omplanteringsbord”. Synd bara att det inte gick använda som det eftersom det var fyllt till bredden med all världens krukor. Nu har jag rensat, skänkt bort och bara behållit favoriterna.

Det här fönstret är husets äldsta. Fönsterbrädan är bred och om vintrarna fylls rutorna av frostrosor, och jag tänkte att det är alldeles för vackert för att inte sitta mitt emot. Sagt och gjort, blombordet fick flytta. Det syns inte på bilden, men skrivbordet är 211 centimeter långt. Längst till vänster står ytterligare ett bord, ett litet, som jag placerat min scanner på. På hyllplanet under har jag de sparade krukorna, och på golvet under det står min nygamla symaskin som jag tänkte försöka bekanta mig med i sommar!

Som gardinstång ville jag ha en pinne. En sån där vackert naturhärjad, som till posterramen. Jag tog med Jonathan på promenad till mitt pinnställe i skogen intill. Hittade en alldeles perfekt som bara behövde kortas några decimeter.

Av stumpen passade jag på att förverkliga en idé som började gro i mitt bröst för en tid sedan. Inspirationen är de där bokstavstavlorna, ni vet, sådana som sitter i trapphus. I framtiden tänker jag nog göra fler, med andra bokstäver, men tills vidare känns det så himla bra med orden ”norrländska är ingen dialekt” på väggen.

Älskar hur ombonat det blev. Väggarna är fulla med hål och märken efter otaliga ommöbleringar, så för en gångs skull var jag inte så himla feg med hammare och borr. En hylla med fina saker och väggbonaden jag gjorde under min tid i Umeå fick flytta upp på väggen. Gör sig fint ihop med en slingerväxt på var sida fönstret, tycker jag!

Där intill hänger en handduk signerad Kajsa Nilsson också. Den blev så himla fin mot väggfärgen. Nu kliar det i fingrarna av längtan efter något nytt projekt. Men först är det midsommar!

Hoppas ni får en himla fin helg, så hörs vi snart igen <3

7 kommentarer

Allt har sin tid

Huslivet alltså. Finns alltid något att göra. Ibland känns det fortfarande som vi håller på att flytta in, ibland blir det så överväldigande att vi bott här i ungefär 20 månader och ”inte kommit längre”. Att vi har otaliga projekt för ”senare” (tiden efter husköp > renovering > tapetsering) i var och vartannat hörn. Att vi i vissa rum fortfarande saknar taklampor i väntan på det rätta loppisfyndet.

Påminner mig själv om att allt har sin tid. Att lite damm på handfaten och fläckiga speglar inte gör något. Att det är viktigare att umgås, att ha roligt, än det är att dammsuga och ha ett skinande rent kylskåp. Och jag vet ju att det alltid är värt det, att vänta på det där loppisfyndet. Att glädjen i att återbruka och verkligen tycka om överväger väntan. Då står jag ut med vilka lösningar som helst.

Och när vi väl gör saker, då gör vi dem tillsammans. Och gör vi inte samma saker, så gör vi i alla fall sakerna samtidigt. Som den där dagen när Jonathan putsade fönster och jag sorterade alla fakturor, kontrakt, försäkringspapper och bilreperations-rapporter från våra fem år ihop.

Tycker så mycket om att hitta det konstnärliga i det vardagliga. Som såpvatten mot blommande syrén. Så lätt att förbise ett sånt vackert litet ögonblick.

Jag har skurat altanen till dess att jag blött från knogarna. Men fint blev det. Och gott luktade det. Men till vår stora balkong blir det faktiskt högtryckstvätten. Djungelgurkan på bild fick förresten flytta in igen, för kylan smög sig på och jag nojade som en tokig.

Och såhär har den vuxit sedan dess. Jonathan är övertygad att den kommer ta över hela vardagsrummet och jag hoppas att han har rätt. Är den inte fin i sin lappade arvegodskruka jag fått av farmor? Tycker det är så vackert med saker som varit någon så kär att de tagit sig tid att laga istället för att slänga och köpa nytt. Så mycket omsorg i varenda liten spricka. <3

Och alltså, det här med att vi ”inte kommit längre” kan ha något att göra med mina ständiga omflyttningar. Är det inte krukväxter som måste få de ultimata förutsättningarna i kombination med var de är vackrast mest estetiskt så är det min ständiga noja över var saker ska hänga på väggarna. Är livrädd för att borra nytt (eller nej, rädd för att ångra mig och ha sabbat väggen i onödan) och flyttar därför runt varenda tavla, spegel och väggkruka mellan redan befintliga hål. Det här gamla fotografiet på vårt hem känns dock så himla givet att ha i sovrummet (ihop med blommor från gården, luktar så gott där inne!).

Spegeln som hängde där tidigare har istället fått flytta upp. Till ett av våra ”senare”, men som inte är ett hörn utan ett helt rum. Väggarna ska smyckas. Dörren ska bytas. De sista taklisterna sättas upp. Sånt där som får rummet att kännas klart, som gör de finaste av mina second hand-fynd rättvisa.

Men det har sin tid, också.

Kommentera

Vårruset

Den senaste veckan har jag i princip slagit rot ute på gården. Iklädd min bästa jeanskappa med de djupaste fickorna. För 366 dygn sedan hade vi precis fått tre centimeter nysnö – de senaste dagarna har jag fyllt pallkragar, hinkar och slänter med morötter, smultron och blåklint. Knäppa kontraster.

I skogen ligger snön kvar på sina ställen men i övrigt växer gräsmattan snabbare än vi hinner kratta och buskarna blir grönare för varje timme. Temperaturen har pendlat mellan (olidliga) tjugotre och tjugosex plusgrader, myggen har redan kläckts och jag har i vanlig ordning funderat på hur tusan jag ska överleva de kommande månadernas hetta. Är verkligen vinterhalvåring ända in i själen. Och då påminner jag mig om att jag ju ändå bor på precis rätt ställe.

Jag har varit uppfylld av en sån sprudlande energi den senaste tiden. Ett riktigt vårrus. Kan liksom inte komma ihåg när jag mådde så här senast. Är övertygad om att de fyra månaderna med en halvtidstjänst och min nya arbetssituation, ihop med min fristad, har gjort såväl sinne som själ så himla gott. Stressen kopplar inte lika snabbt grepp om mig och det är länge sedan svarta tussar letade sig in i synfältet.

Istället längtar jag efter sånt där riktigt tungt. Att ta ut mig riktigt ordentligt. Kånka jordsäckar, bära bråte. Röja, rensa, fixa. Göra fint mitt i skrotet. Som att skruva ner den där skivan ovanför dubbeldörrarna som en gång i min barndom höll fast en basketkorg. Infall jag måste ta tag i, på en gång, innan något annat fångar min uppmärksamhet.

Just det här infallet berövade dock en stackars fladdermus sin sovplats (och för stunden: mig modet att gå på skattjakt uthuset i rädsla för hämndaktion). Som tur var  överlevde den fallet, jag överlevde chocken och jag tror vi skiljdes åt som vänner efter att jag gett den lite skugga och skydd för återhämtning innan den gav sig iväg på jakt efter en ny viloplats.

Vi har ”sommartid” på jobbet nu, vilket innebär att vi slutar redan klockan 16. Från det att jag svänger in på uppfarten och möts av en liten orkester i form av blåmes, hackspett och småsparvar när jag kliver ur bilen har jag sedan ganska  precis sex timmar dagsljus kvar (och sedan skymmer det långsamt, långsamt).

Det ger mig gott om tid att gå på daglig skattjakt här inne, där närvaron av andra ljuskällor inte är speciellt hög. Det är så knäppt att jag, under mina 25,5 år på jorden och 20,5 år på gården, fortfarande kan hitta nya guldkorn här inne. Bland vinterdäck, gamla fönster (som en dag kanske blir växthus), krukor, takpannor, soffor och sparkar. Som det där skåpet, längst in i hörnet. En gång tillhörde det min pappas farfar. Nu har jag som mål att rensa mig fram till det och ge det nog med kärlek för att kunna flytta in i värmen.

I övrigt så gräver jag. Och vattnar. Och rensar. Och beskär. Och sår. I pallkragarna blir det jordgubbar och sommar-morötter. Och förhoppningsvis mynta och citronmeliss, om de överlevt från i fjol. I grusslänten nedanför altanen har jag krattat, fyllt på jord och strött ut en salig blandning blomfröer. Bolltistel, sibirisk- och jättevallmo, brudslöja, apelsintimjan, blåklint, nattviol. Jag hoppas på en färgexplosion, och på en festmåltid för gårdens alla humlor.

Och när jag lägger mig om kvällarna, alltid lite senare än tänkt för att jag glömt bort tiden (det är sånt som sommarljuset gör med en), så är kroppen så himla, himla tung. Men inte längre för att jag behövt lägga alla krafter jag kunnat uppbåda för att ta mig genom dagen, utan för att jag gjort så mycket jag tycker om. Fy fasen, vad fint det är att kunna skriva det.

2 kommentarer

Hemma bäst

Hej älskade kallgrader! Så fint att ni fanns kvar och väntade på mig, för det var precis vad jag behövde fylla lungorna med efter en vecka i ett 35-gradigt Egypten. Är det inte knäppt (och fint) att det bästa med att åka bort är att få komma hem igen? Om inte det är det ultimata kvittot på jag bor precis där jag borde vet jag inte vad som är.

Fint också att det mesta är sig likt, i den mening att det händer saker här hemma hela tiden. Det rensas ut och bort, möbleras om, fyndas (gammalt) nytt. När vi kom hem väntade ett brev-avi om den här fina brickan på mig. Den vann jag inne hos Mira häromveckan. Blev överlycklig, inte minst för att färg- och mönstermatcharen i mig nästan gick under av tillfredställelse när den fick sällskap av min spräckliga, gropbrända ljusstake och fula lilla keramikräv med flingsalt (för övrigt min första keramikskapelse någonsin!).

Och på tal om matchning – jakten på ett soffbord till vardagsrummet är över, för sittmöblernas ben och vår slöjdbänk till tv-möbel är i precis samma träslag som det här fina jag gav en hundralapp för på pmu second hand häromdagen. Hurra!

Det känns så sprudlande, hemtrevligt, färglatt vårigt här inne att jag knappt vill vara någon annanstans. I stringhyllan, som väntade nästan tre (!) år på sin rätta plats, tronar poesi från Lo, porträtt från LisaLove och bröllopsboken jag var med och fotade i fjol. Ihop med ett och annat loppisfynd och läns-relevant litteratur som ”Tjärdalen”, såklart.

Skrivmaskinen jag fick i julklapp av Jonathan har fått sig en plats på sovrumsbyrån. Har ett litet dikt-dokument i mobilen som kanske får bli analogt genom de där tangenterna framöver, känns som en typiskt fin inredningsdetalj. En som är mindre fin är den där resväskan som fortfarande står ouppackad i hallen, så den tänkte jag ta mig an nu.

Vi ses snart med en liten lista, en kärleksförklaring till norrskenet och kanske en och annan glimt från de där sju dagarna intill röda havet. Men först; en helg med konsert och kompishäng. Vad hittar ni på? <3

2 kommentarer