Loppisfynd och lokalartikel

Jag vet inte hur det kommer sig, men på senaste tiden har jag hittat precis det jag letar efter varje gång jag stigit in i en second hand-butik. Kanske har jag tur, kanske är jag otroligt bra på tajming. Kanske är det jag letar sånt som alla andra tycker är fullkomligt skräp. Jag vet inte, men glad blir jag för varenda litet fynd. Som den här olivgröna långklänningen, med knäppning från bröst till fotled. 20 kronor betalade jag för ett plagg så bekvämt att jag aldrig vill ta av det och som dessutom matchar helt magiskt med min nygamla hårfärg<3

En annan dag hittade jag de här ljusen, i höstens alla färger. Ser ni hur fint de matchar med nyponen? Fem kronor styck kostade de, kap tycker jag! Brickan är förresten från en give away jag vann hos Mira Kurkiala, en av alla lokala kreatörer som finns listade här.

Jag handlar ju efter principen: köp begagnat, köp lokalproducerat, skapa själv. Och om jag verkligen, verkligen behöver något och absolut inte hittar det begagnat eller lokalproducerat, då köper jag nytt någon annanstans. Det gäller för både garderob, kropp och hushåll och det är sällan jag hamnar där, på den sista punkten.

Är det något ni skulle vilja läsa mer om förresten? Vårt hem, mina tankar om hållbar inredning? Hojta, och ställ frågor, så ska jag knåpa ihop något. Till dess kan ni läsa en liten artikel om oss som lokaltidningen skrev, här.

En kommentar

Skördetider

Det blev inte många stunder ute på gården i sommar. Värmen gjorde det omöjligt för mig att vara någon annan stans än 120 centimeter från fläkten under längre stunder. Trots det får vi skörd i höst, om än en liten sådan. Morötter och äpplen plockar vi in nu i september, tillsammans med de gröna tomater som finns kvar på plantorna. De får mogna upphängda på tråd här inne istället.

Av farmor och farfar fick vi ett äppelträd var när vi var små, mina två syskon och jag. De står i en trekant på gården och är fortfarande ganska små. Jag tror de fem pilträden vi haft intill vägkanten tjuvat både vatten och näring alla dessa år, men i vår tog vi ner dem. Nu hoppas jag att vintern blir snäll och inte knäcker alla äppelträdens grenar. Det här är mitt träd förresten. Jag vet inte sort men jag vet att det får de allra finaste små röda äpplena.

Morötterna blev inte så himla stora heller. Förmodligen för att de inte fick vatten så ofta som de förtjänade.  Eller kanske för att jag slängde fröna på måfå istället för att sätta dem i prydliga rader med jämna mellanrum. Men gott smakar de, stekta med vitlök och gröna ärtor, serverade till potatis och fiskpinnar.

Äpplena vill jag musta något år. Och kanske göra mos. Men inte i höst. Den här gången ska jag istället försöka hinna baka en och annan kaka att servera när nära och kära kommer på besök.

En vacker dag vill jag ha ett litet växthus på gården. Och lite mer uppstyrda pallkragar. Fyllda med favoriter, som betor, potatis, morötter, tomater och en och annan gurkplanta. Kanske lite kål, bönor och ärtor. Men till dess, ja förmodligen även då, kommer skördemarknaderna vara en av septembers absoluta höjdpunkter. Här i Bureå anordnas den redan till helgen <3

 

 

En kommentar

Skapa för skapandet

Hallå! Vad glad jag blir över era fina ord om mitt skapande. Ska bli bättre på att svara på dem (och kika in hos er, tycker ju så mycket om de, internetgemenskapen <3). Efter en trött period har jag fått tillbaka det där drivet att f i x a. Sortera, slänga, skänka. Komma någonvart, få lite ordning.

Här om dagen fyndade jag en helt fantastisk skrivbordsmöbel på en lokal köp- och säljsida och tänkte att mitt skaparrum var ett alldeles förträffligt ställe att börja f i x a på. Det har nämligen sett ut som om en tornado härjat omkring där inne lite för länge nu. (Det har det också. Den heter Thea). Inte för att ett skaparrum inte får vara stökigt, det är väl själva grejen. Mer så att jag inte hittar, och det är ju trist om en snilleblixt skulle bli lidande av något sånt. Men hörni, nu kikar vi på när jag skapade min (nya) skaparhörna!

Sämst bloggare som jag är tog jag ingen bra förebild. Här stod i alla fall mitt ”omplanteringsbord”. Synd bara att det inte gick använda som det eftersom det var fyllt till bredden med all världens krukor. Nu har jag rensat, skänkt bort och bara behållit favoriterna.

Det här fönstret är husets äldsta. Fönsterbrädan är bred och om vintrarna fylls rutorna av frostrosor, och jag tänkte att det är alldeles för vackert för att inte sitta mitt emot. Sagt och gjort, blombordet fick flytta. Det syns inte på bilden, men skrivbordet är 211 centimeter långt. Längst till vänster står ytterligare ett bord, ett litet, som jag placerat min scanner på. På hyllplanet under har jag de sparade krukorna, och på golvet under det står min nygamla symaskin som jag tänkte försöka bekanta mig med i sommar!

Som gardinstång ville jag ha en pinne. En sån där vackert naturhärjad, som till posterramen. Jag tog med Jonathan på promenad till mitt pinnställe i skogen intill. Hittade en alldeles perfekt som bara behövde kortas några decimeter.

Av stumpen passade jag på att förverkliga en idé som började gro i mitt bröst för en tid sedan. Inspirationen är de där bokstavstavlorna, ni vet, sådana som sitter i trapphus. I framtiden tänker jag nog göra fler, med andra bokstäver, men tills vidare känns det så himla bra med orden ”norrländska är ingen dialekt” på väggen.

Älskar hur ombonat det blev. Väggarna är fulla med hål och märken efter otaliga ommöbleringar, så för en gångs skull var jag inte så himla feg med hammare och borr. En hylla med fina saker och väggbonaden jag gjorde under min tid i Umeå fick flytta upp på väggen. Gör sig fint ihop med en slingerväxt på var sida fönstret, tycker jag!

Där intill hänger en handduk signerad Kajsa Nilsson också. Den blev så himla fin mot väggfärgen. Nu kliar det i fingrarna av längtan efter något nytt projekt. Men först är det midsommar!

Hoppas ni får en himla fin helg, så hörs vi snart igen <3

5 kommentarer

Allt har sin tid

Huslivet alltså. Finns alltid något att göra. Ibland känns det fortfarande som vi håller på att flytta in, ibland blir det så överväldigande att vi bott här i ungefär 20 månader och ”inte kommit längre”. Att vi har otaliga projekt för ”senare” (tiden efter husköp > renovering > tapetsering) i var och vartannat hörn. Att vi i vissa rum fortfarande saknar taklampor i väntan på det rätta loppisfyndet.

Påminner mig själv om att allt har sin tid. Att lite damm på handfaten och fläckiga speglar inte gör något. Att det är viktigare att umgås, att ha roligt, än det är att dammsuga och ha ett skinande rent kylskåp. Och jag vet ju att det alltid är värt det, att vänta på det där loppisfyndet. Att glädjen i att återbruka och verkligen tycka om överväger väntan. Då står jag ut med vilka lösningar som helst.

Och när vi väl gör saker, då gör vi dem tillsammans. Och gör vi inte samma saker, så gör vi i alla fall sakerna samtidigt. Som den där dagen när Jonathan putsade fönster och jag sorterade alla fakturor, kontrakt, försäkringspapper och bilreperations-rapporter från våra fem år ihop.

Tycker så mycket om att hitta det konstnärliga i det vardagliga. Som såpvatten mot blommande syrén. Så lätt att förbise ett sånt vackert litet ögonblick.

Jag har skurat altanen till dess att jag blött från knogarna. Men fint blev det. Och gott luktade det. Men till vår stora balkong blir det faktiskt högtryckstvätten. Djungelgurkan på bild fick förresten flytta in igen, för kylan smög sig på och jag nojade som en tokig.

Och såhär har den vuxit sedan dess. Jonathan är övertygad att den kommer ta över hela vardagsrummet och jag hoppas att han har rätt. Är den inte fin i sin lappade arvegodskruka jag fått av farmor? Tycker det är så vackert med saker som varit någon så kär att de tagit sig tid att laga istället för att slänga och köpa nytt. Så mycket omsorg i varenda liten spricka. <3

Och alltså, det här med att vi ”inte kommit längre” kan ha något att göra med mina ständiga omflyttningar. Är det inte krukväxter som måste få de ultimata förutsättningarna i kombination med var de är vackrast mest estetiskt så är det min ständiga noja över var saker ska hänga på väggarna. Är livrädd för att borra nytt (eller nej, rädd för att ångra mig och ha sabbat väggen i onödan) och flyttar därför runt varenda tavla, spegel och väggkruka mellan redan befintliga hål. Det här gamla fotografiet på vårt hem känns dock så himla givet att ha i sovrummet (ihop med blommor från gården, luktar så gott där inne!).

Spegeln som hängde där tidigare har istället fått flytta upp. Till ett av våra ”senare”, men som inte är ett hörn utan ett helt rum. Väggarna ska smyckas. Dörren ska bytas. De sista taklisterna sättas upp. Sånt där som får rummet att kännas klart, som gör de finaste av mina second hand-fynd rättvisa.

Men det har sin tid, också.

Kommentera

Vårruset

Den senaste veckan har jag i princip slagit rot ute på gården. Iklädd min bästa jeanskappa med de djupaste fickorna. För 366 dygn sedan hade vi precis fått tre centimeter nysnö – de senaste dagarna har jag fyllt pallkragar, hinkar och slänter med morötter, smultron och blåklint. Knäppa kontraster.

I skogen ligger snön kvar på sina ställen men i övrigt växer gräsmattan snabbare än vi hinner kratta och buskarna blir grönare för varje timme. Temperaturen har pendlat mellan (olidliga) tjugotre och tjugosex plusgrader, myggen har redan kläckts och jag har i vanlig ordning funderat på hur tusan jag ska överleva de kommande månadernas hetta. Är verkligen vinterhalvåring ända in i själen. Och då påminner jag mig om att jag ju ändå bor på precis rätt ställe.

Jag har varit uppfylld av en sån sprudlande energi den senaste tiden. Ett riktigt vårrus. Kan liksom inte komma ihåg när jag mådde så här senast. Är övertygad om att de fyra månaderna med en halvtidstjänst och min nya arbetssituation, ihop med min fristad, har gjort såväl sinne som själ så himla gott. Stressen kopplar inte lika snabbt grepp om mig och det är länge sedan svarta tussar letade sig in i synfältet.

Istället längtar jag efter sånt där riktigt tungt. Att ta ut mig riktigt ordentligt. Kånka jordsäckar, bära bråte. Röja, rensa, fixa. Göra fint mitt i skrotet. Som att skruva ner den där skivan ovanför dubbeldörrarna som en gång i min barndom höll fast en basketkorg. Infall jag måste ta tag i, på en gång, innan något annat fångar min uppmärksamhet.

Just det här infallet berövade dock en stackars fladdermus sin sovplats (och för stunden: mig modet att gå på skattjakt uthuset i rädsla för hämndaktion). Som tur var  överlevde den fallet, jag överlevde chocken och jag tror vi skiljdes åt som vänner efter att jag gett den lite skugga och skydd för återhämtning innan den gav sig iväg på jakt efter en ny viloplats.

Vi har ”sommartid” på jobbet nu, vilket innebär att vi slutar redan klockan 16. Från det att jag svänger in på uppfarten och möts av en liten orkester i form av blåmes, hackspett och småsparvar när jag kliver ur bilen har jag sedan ganska  precis sex timmar dagsljus kvar (och sedan skymmer det långsamt, långsamt).

Det ger mig gott om tid att gå på daglig skattjakt här inne, där närvaron av andra ljuskällor inte är speciellt hög. Det är så knäppt att jag, under mina 25,5 år på jorden och 20,5 år på gården, fortfarande kan hitta nya guldkorn här inne. Bland vinterdäck, gamla fönster (som en dag kanske blir växthus), krukor, takpannor, soffor och sparkar. Som det där skåpet, längst in i hörnet. En gång tillhörde det min pappas farfar. Nu har jag som mål att rensa mig fram till det och ge det nog med kärlek för att kunna flytta in i värmen.

I övrigt så gräver jag. Och vattnar. Och rensar. Och beskär. Och sår. I pallkragarna blir det jordgubbar och sommar-morötter. Och förhoppningsvis mynta och citronmeliss, om de överlevt från i fjol. I grusslänten nedanför altanen har jag krattat, fyllt på jord och strött ut en salig blandning blomfröer. Bolltistel, sibirisk- och jättevallmo, brudslöja, apelsintimjan, blåklint, nattviol. Jag hoppas på en färgexplosion, och på en festmåltid för gårdens alla humlor.

Och när jag lägger mig om kvällarna, alltid lite senare än tänkt för att jag glömt bort tiden (det är sånt som sommarljuset gör med en), så är kroppen så himla, himla tung. Men inte längre för att jag behövt lägga alla krafter jag kunnat uppbåda för att ta mig genom dagen, utan för att jag gjort så mycket jag tycker om. Fy fasen, vad fint det är att kunna skriva det.

En kommentar

Hemma bäst

Hej älskade kallgrader! Så fint att ni fanns kvar och väntade på mig, för det var precis vad jag behövde fylla lungorna med efter en vecka i ett 35-gradigt Egypten. Är det inte knäppt (och fint) att det bästa med att åka bort är att få komma hem igen? Om inte det är det ultimata kvittot på jag bor precis där jag borde vet jag inte vad som är.

Fint också att det mesta är sig likt, i den mening att det händer saker här hemma hela tiden. Det rensas ut och bort, möbleras om, fyndas (gammalt) nytt. När vi kom hem väntade ett brev-avi om den här fina brickan på mig. Den vann jag inne hos Mira häromveckan. Blev överlycklig, inte minst för att färg- och mönstermatcharen i mig nästan gick under av tillfredställelse när den fick sällskap av min spräckliga, gropbrända ljusstake och fula lilla keramikräv med flingsalt (för övrigt min första keramikskapelse någonsin!).

Och på tal om matchning – jakten på ett soffbord till vardagsrummet är över, för sittmöblernas ben och vår slöjdbänk till tv-möbel är i precis samma träslag som det här fina jag gav en hundralapp för på pmu second hand häromdagen. Hurra!

Det känns så sprudlande, hemtrevligt, färglatt vårigt här inne att jag knappt vill vara någon annanstans. I stringhyllan, som väntade nästan tre (!) år på sin rätta plats, tronar poesi från Lo, porträtt från LisaLove och bröllopsboken jag var med och fotade i fjol. Ihop med ett och annat loppisfynd och läns-relevant litteratur som ”Tjärdalen”, såklart.

Skrivmaskinen jag fick i julklapp av Jonathan har fått sig en plats på sovrumsbyrån. Har ett litet dikt-dokument i mobilen som kanske får bli analogt genom de där tangenterna framöver, känns som en typiskt fin inredningsdetalj. En som är mindre fin är den där resväskan som fortfarande står ouppackad i hallen, så den tänkte jag ta mig an nu.

Vi ses snart med en liten lista, en kärleksförklaring till norrskenet och kanske en och annan glimt från de där sju dagarna intill röda havet. Men först; en helg med konsert och kompishäng. Vad hittar ni på? <3

2 kommentarer