Blir lika överrumplad av sommaren varje år. Hur en plats kan få helt andra konturer och kvalitéer av exploderande grönska, hur mjukt solljuset kan bli när det filtreras genom silverpilskronor och tunna sovrumsgardiner. Det här är både den bästa och sämsta platsen ute på vår gård. Syrenträd och småblommiga buskar ger perfekt skugga en varm sommardag, samtidigt som de skyddar mot alltför kalla vindar. Men i skuggorna trivs också myggen, och de senaste dagarnas värmebölja har fått svärmarna att nå outhärdliga proportioner. Jag väntar på nästa kallfront innan min lila loppisfilt och Harry Potter får följa med ut.

Istället får jag betrakta gårdens myshörna från husets bästa rum; sovrummet! Det är ombonat, mjukt och doftar gott av pelargon. Här hör jag vinden prassla i löven och under de bättre stunderna också regnet smattra mot rutan. Det är en fridfull liten bubbla, där jag försöker reda ut huvudkaoset och strukturera upp min tid för att hinna med återhämtning, bildredigering och de berättelser jag vill skapa och dela med mig av.

Det går sådär, för samtidigt som jag älskar mina uppdrag och idéer av hela mitt hjärta är jag orolig över att inte hinna ta vara på den bästa delen av sommaren – den enda del jag faktiskt helhjärtat står ut med – midnattsljuset. För jordaxeln har redan börjat luta bort från solen och fastän jag längtar efter norrskenet och stjärnklara nätter vill jag också fylla sinne och själ med pastellhimlar och de sjöar som aldrig är så spegelblanka som mitt i en julinatt.

Men jag vet att strukturerna är nödvändiga – jag har aldrig lärt mig att njuta av nuet när det finns ögonblick, deadlines och händelser i min framtid som närmar sig i en hastighet som kan spränga ljudbarriären. Jag antar att det bara handlar om att hitta en balans mellan att vara ute och inne. Mellan hjärta och sinne. Och att kunna landa i att allt alltid löser sig.

Gruset knastrar under mina slitna Nikes. De som en gång var vita, men som efter ihärdig året-runt-användning nu, knappt 13 månader efter inköp, är en blandning av grått, grönt och blåbärslila och sjunger på sista refrängen. Jag närmar mig dörrarna, som sedan öppnar sig när jag är knappt en meter bort, och jag möts av en osynlig vägg av fukt och värme. Inne på Slottet luktar det sol, jord och sött av tusen nyanser av allomoner.

Linda gör rätt för företagsnamnet ”mina magiska bakverk” för vi står som förtrollade tappar tidsuppfattningen när vi velar mellan sommarsemlor, päronbiskvier, dekorerade chokladbollar och morotsmuffins och perfekt uppskurna bitar av jordgubbscheesecake.

Tillslut slår vi till på en kolakaka, en dammsugare med baileys och en cheesecake med lime och hallon som försvinner i världsrekordfart samtidigt som vi pratar om hur himla knäppt det är att vi bara känt varandra i FYRA ÅR, eller en sjättedel av livet, samtidigt som det är så himla knäppt att det ju trots allt har hunnit gå FYRA ÅR sedan jag rusade in på lokalredaktionen där vi skulle vikariera, försenad till inskolningen pga en flock kor som blockerat vägen.

Och så flyger lunchtimmen förbi vid det lilla träbordet mitt i djungeln, men är det något vi kan så är det att göra det mesta av sextio minuter i en kombinerad fika- och växthimmel. En bit engelmannsvin och ett litet pelargonträd får följa med mig hem, tillsammans med mina förhoppningar om att den en dag ska vara lika ståtlig som det här fina visningsexemplaret.

Sedan knastrar gruset under mina vita Nikes igen och vi konstaterar att varje fredag borde spenderas såhär. För vad är väl en lunch på Slottet om inte det bästa av två världar.

Det är lördag och vi studsar omkring i minibussen där vi färdas längs en lagad (lapptäcksrutig) och sprucken asfaltsväg, härjad av tjälen och den varje år lika plötsliga vårvärmen. Bakom varje kurva väntar ännu en knytnäve–i–magen–vacker–vy; spegelblanka sjöar, snötäckta toppar och skog i lika många nivåer som gröna nyanser. Det är precis som hemma, och ändå precis tvärtom. För jag är på andra sidan länet och västerbottenskusten har ersatts av västerbottensfjällen när vi bromsar in i Borgafjäll.

Det finns ingen tid att förlora; en lagar middag medan tre plattar hår, förlänger fransar och förstärker/framhäver ögonbryn och kindben. Vi två som utgör resten av sällskapet får äran att undersöka omgivningarna för bästa miljö till kvällens fotografering; det tar inte lång tid innan en skogsväg leder oss till Borgasjön. Jag vet inte med er, men enligt mig är bergsreflektioner, drivvedskantade stenstränder, utsikt till jämtland och den 700 meter höga klippväggen Borgahällan en mycket väl godkänd backdrop.

Och alltså, jag är så glad och tacksam över att Zanna och Kikki gav just mig uppdraget att fotografera till deras bröllopsbok. Det är en jäkla ynnest att få jobba i miljöer som dessa, få skapa med hjärtat och samtidigt få njuta i själen.

Gökens lockläte ekar över vattenytan när vi fotar från 21 till 00 samtidigt som vi öser superlativ över omgivningen, utsikten, tystnaden, den ljusa sommarnatten och varandra. Himlen blir några nyanser mörkare när vi vänder tillbaka mot stugan, men när vi stupar i säng har den redan hunnit ljusna igen.

Jag sover som om jag inte sovit på flera år – drömlöst och djupt – innan jag vaknar till skratt och doften av stekt ägg och bacon. Vi sitter länge och sörplar kaffe och debatterar rätt sida att smöra mackan på innan det blir dags att avrunda vår intensiva visit i inlandet, säga farväl till renhjordarna som springer tvärsöver vägar och stugtomter, och he oss ut mot havet igen. Tack för fina timmar Borgafjäll, jag hoppas vi ses snart igen <3