För ganska precis två år sedan, på en annan plats på www, skrev jag att ”DET KÄNNS SOM OM JAG SER LIVET I VERSALER, som att det bor ett skrik i min bröstkorg, som om snöflingorna som dalar från himlen kan krossa mig, som att om jag faller omkull på trottoarens blankis så kommer jag aldrig någonsin ta mig upp igen, då dör jag under karlavagnen i decembernatten”.

Det är dan före dopparedan 104 veckor senare. Trottoarerna är täckta av blankis. Andetagen som fyller mina lungor består förmodligen till 30%  av clementin- och stearinarom. Allt går i rött och vitt; polkagrisstängerna som dinglar i granen, klapparna där inunder, det rutiga täcket som en liten hundkropp kurat ihop sig ovanpå och det snötäckta taket i kontrast till fasaden på gårdens uthus.

Det är 24 månader senare och jag ser så himla mycket fram emot att spendera några lugna dagar tillsammans med våra nära och kära. För även om livet på oändligt många sätt är bättre, mer stabilt än det var i den där bildliga flyttlådan till ume-lägenhet, fylld av år tvåtusenfemtons bokstavliga, ständigt ouppackade, flyttlådor, så resulterar en dag på stan fortfarande i ett suddigt synfält. En versalverklighet. Mitt huvud behöver ro, och min kropp behöver vila.

Med några timmar kvar till en av årets mysigaste, men på många sätt också allra stressigaste dagar, kommer här ett virtuellt litet julkort från mig och min finaste person. Det är fyllt av vårt allra bästa, missmatchande stickat; farmorsvantar, islandsylle, supporterstygn och star wars-mönstrat. Med ett format packat till bredden med trygghet och med kärlek nerknövlad i varenda liten pixel. När hjärtat rusar stabiliserar han rytmen och när andetagen blir för grunda har han sparat några extra för mig att hämta i sitt utrymme mellan axel och hals.

Jag hoppas att ni får en underbar, fridfull julhelg. I ensamhet, i självsamhet eller närhet – vad ni än önskar och orkar med. God jul <3