Min favoritårstid och månad är här! Himla fint känns det. Luften är frisk, färgerna exploderar och skogen är fylld av skatter. Eller borde vara, åtminstone, om inte sommaren totalt berövat den på all fukt.

Jag har så mycket fint att berätta för er. Om min första semester, om ett magiskt augusti och om framtidsplaner och förhoppningar. Men innan vi blickar tillbaka kikar vi på något som skulle kunna vara precis nu. För jag är i skogen nästan dagligen och letar efter skatterna. Även om vi fann just dessa när löven ännu inte hunnit gulna.

Den här gången körde vi inte fel på väg till vårt svampställe. Det är lätt hänt annars. Jag får alltid för mig att vi inte ska köra rakt fram, för det gjorde vi förra gången och körde fel, fastän det är precis tvärtom – och så minns jag bara nästa höst att det är något jag inte ska göra. Men i år höll vi kursen, rakt fram. Förbi älgtornen, kalhyggena och skylten med texten ”här slutar allmän väg”. In på vägen som bara rymmer en bil i bredd, där vi turligt nog aldrig mött någon annan. Under björkar som hänger som svartvita plockepinn efter år av höstblåst.

Vi hittar de nästan osynliga hjulspåren som leder till en liten glänta. Följer de gamla märkena från larvfötter på skogsmaskinerna som härjat, de som nu är två vildvuxna diken. Över kalhygget, där blåbärsriset tidigt ändrar färg och gamla stammar bleknar och brister. Når skogsbrynet på andra sidan och så är jakten igång.

Vi vet ställena nu. Ett mitt på spåret. Ett på norra sidan den lilla bergväggen. Ett i det höga gräset mellan tre granar. Ett bland vitmossan och lavklädda stenar och ett vid det fallna trädet. Alla är tomma.

Allt knastrar och knäcks. Inte bara en och annan pinne i det översta lagret. Hela marken splittras under våra steg. Barren och mossan och till och med grästuvorna. Men så hittar vi dem, under den gamla granen intill den lilla fuktiga källan som mest liknar en gräsklädd myr. Drygt en liter att fylla den loppisfyndade kockum-hinken med.

Det är inte mycket, men även en liten skatt är en skatt.

Och snart, när älgjakten dragit förbi men innan frosten, gör vi ett nytt försök. Det finns inget att förlora, bara barrarom att fylla lungorna med, och mjuka läppar att ta paus i skattjakten på.