I höst fick jag två perioder i keramikverkstaden. Så himla fint är det. Att sitta där och få form på tankarna. Jag har redan fått hämta hem sakerna från första kursen. På onsdag är andra kursens sista tillfälle. Då glaserar vi.

De rymmer så många känslor, dessa små alster. Hela grejen egentligen, att kasta, knåda, dreja, kavla, bygga, bränna, dekorera, glasera. Hur det i slutändan ser helt annorlunda ut, när det kommer ut ur ugnen. Och hur det inte alltid är positivt, när jag slarvat med glasyren eller haffsat ihop något bara för att.

Det vill jag bli bättre på, framöver. Att skapa med lite mer kvalité. Hellre ta hem få saker jag verkligen vill och kan använda, än många saker där någon procent ändå stoppas bort i en låda. Det känns som ett sånt slöseri på lera, fastän jag försöker att inte tänka så; varje litet alster lär mig ju något på vägen. Det känns mest bara så ojag, att ha tre obrukbara trattar till droppkaffe här hemma, bara för att jag inte tänkt till. Glaserat för tjockt, gjort hålet för stort och foten för liten.

Men, det går framåt. Både med drejtekniken och att få till glasyren. Jag hoppas så det håller i sig, så att jag om någon vecka har lyckats få till en liten en-persons-fika-servis att ha här hemma. Med skål och sked och bricka och kanna. Tusan, vad fint det vore, att få servera frukostgröt med tillbehör på alltsammans. Till dess fyller jag de nyaste favoriterna från kurs nummer ett med höstens skördeskatter; de sista tomaterna och trattkantarellerna som inte hamnade direkt i torken.

Nästa kurs hoppas jag börja våga mig på det här med att karva lite mer. Skapa lite mer mönster. Och kanske, tillslut, få till den där tratten att få mitt kaffe från.