Så mycket har tänts i mig

Det är torsdag den sista februari när jag vaknar upp med utsikt över Umeås mest centrala hustak. Kvällen innan tog jag bussen söderut efter jobbet, fikade till stängning med en 090-vän jag numera träffar alldeles för sällan och somnade sedan med en elektrisk stjärnhimmel åtta våningar nedanför mig och ett dansande norrsken utanför panoramafönstren. Väckaren på 06.30, för på månadens sista morgon hade jag ett tåg att passa och en kurs att påbörja!

Lev! uppmanar Sara Lidman-tunneln. Och det gör jag, lite mer för varje steg. Spiller äppeljuice över handen. Har tagit med den från hotellfrukosten ihop med en ostmacka. Är glad över personalens förmåga att förutse det, spillandet, och över rådet att inte ta varmt kaffe eftersom de inte hade några lock att erbjuda. Ovan att resa på det här sättet drar jag lärdom av möjligheten att sova längre och sedan ta med frukost på tåget. Nästa gång, tänker jag, tar jag med mig ett eget kit; mugg och skål med lock för kaffe och yoghurt, låda för macka och äggröra. Gaffel! Sked!

Tåg mot Vännäsby, Vännäs, med avgångstid 07.49, avgår från plattform 1b.

Tåget anländer punktligt i Vännäs klockan 08.13 där Kajsa möter upp mig och tar med mig hem till sig. Maken till charmigt hus är det sällan jag får beskåda. Vedspisen sprakar i köket och dörren in till vardagsrummet har permanenta frostrosor som mönster på glaset.

På övervåningen har hon sin ateljé. På bordet står växter i vas, frukt på fat och en hög med böcker med fina omslag. ”Välj en”, säger hon. Vi ska teckna i dem. På sidor som redan har innehåll. För då är det inte lika stor press på att varje linje ska bli bra. Och det låter så logiskt, när jag tänker på alla nya block och böcker jag känt att jag förstört genom att skriva min namnteckning i dem. Omedelbar trygghet i hennes tanke och kompetens. Vi sätter igång.

Vi ritar av, utan att titta på pappret. Utan att lyfta den smala svarta spetsen från boksidan. Betraktar bara en torkad gren från gården. Kaffet blir kallt medan solen stiger utanför fönstret.

Vi byter motiv. Målar av ytorna mellan formerna på bordet. Tecknar varandras ansikten utan att bryta ögonkontakten. Studerar skuggor och perspektiv.

Hon öppnar upp en bortglömd värld. Den jag längtat efter utan att veta hur mycket. Som jag övergav som liten när tålamodet tröt och sedan dess har respekterat på avstånd, tänkt att den inte är för mig för att jag inte kan och inget blir bra, utan att förstå det orimliga i att kräva perfektion av mig själv i något jag aldrig investerat tid i.

Det står hunger på sidan men vi har precis ätit squash- och potatisplättar med chevré, honung, spenat och syltad rödlök på hotellet och är så mätta att tankarna blir tröga. På varsin sida av rubriken formas en tulpan och en craspedia (eller ett duschmunstycke, jag är öppen för tolkning).

Vi avrundar för dagen och jag promenerar tillbaka till hotellet med Harry Potter och Dödsrelikerna i öronen och en iver över vad den allra första dagen på mars kommer erbjuda för insikter och lärdomar.

På fredagsmorgonen är frukosten uppdukad bara för mig. Hotellpersonalen meddelade kvällen innan och jag sa åt dem att de kunde strunta i att ta fram köttprodukterna. I efterhand skulle jag ha förklarat att fil och flingor, en macka och lite frukt räcker gott, att de inte behöver ställa till med en fest.

De undrar om jag vill att de steker våfflor. <3

Äter i lugn och ro i salen som vid lunchtid är fylld av folk. Scrollar långsamt i flödena på sociala medier, de rymmer allt mer fakta om miljöns status i världen, tips på hållbarhet och produkter och engagemang från och i min närhet. Så glad över det nätverk jag bygger upp och över algoritmer som ger mig verktyg att utveckla min vardag mer hållbart. Som lär mig något nytt varje dag och som får mig att reflektera även över även de allra minsta av insatser.

Känner en sån enorm tacksamhet över möjligheten att sitta här. Att få åka på en kurs, lokalt i mitt län, skräddarsydd för mig och mina behov. Att kunna åka kollektivt hit och hem. Ha en erfaren egenföretagares odelade, lyhörda uppmärksamhet i två hela dagar. Ta allt i min egen takt.

Tänker på hur kompetensutveckling blivit så synonymt med en utbildning i huvudstaden. På hur mycket kunskap det finns i vårt närområde. På hur lyckligt lottad jag är att ha en chef och ett företag bakom mig, som uppmuntrar en sån idé och ger mig medel för att genomföra den.

Hoppas så innerligt att det på något sätt ger ringar på vattnet. Inspirerar fler företag och anställda att ta vara på den skicklighet som finns alldeles intill. Att chefer uppmuntrar och att medarbetare tar initiativ och vice versa och både och. Att vår första instinkt inte alltid kommer vara att åka långt eller besöka stort.

Låter känslan följa med mig under promenaden genom samhället. In i huset och upp på övervåningen. Klockan är nio och rummet badar redan i ljus. Det känns som nyss som det precis börjat ljusna vid den är tiden. Kommer nog aldrig vänja mig vid hur fort en vinter går.

Tacksamheten flyttar in i bakhuvudet när ivern och skaparlusten tar över. Lite mer självsäker idag. Ställer upp en nejlika och ett – till oigenkännlighet förtorkat – exemplar av en vildväxande fjolårsblomma. Betraktar dem medan handen som håller i pennan med den smala svarta spetsen rör sig över pappret.

Lyfter på pennan en enda gång, när jag byter växt. Från att inte ha tittat alls betraktar jag nu den vita sidan länge. Väntar på en självkritik som inte kommer, för hur ska jag kunna klaga på något jag inte sett mig själv skapa. Något jag inte kunnat föreställa mig resultatet av, och därför omöjligt kan misslyckas med.

Förälskar mig i tekniken och njuter av känslan av att vara nöjd. Över att ha lyckats. Inte med själva teckningen, för samma princip gäller som för det uteslutna misslyckandet. Över att ha lyckats bryta ovanan att leta brister att kritisera.

För in alstret i datorn, ihop med några tidigare motiv. En storspov, några hjortron, en solros och en lada. Kajsa visar hur jag kan experimentera med konturer, avsaknaden av densamma, färgsättningar och strukturer. Med former och urklipp och montering. De bildar en krans medan vi planerar andra halvan av kursen. Den som kommer äga rum när gatorna sopats rena från grus och träden inte längre är nakna.

Sedan har två dagar plötsligt passerat och det är dags att ta tåget österut och bussen norrut. Kramar om och tackar och säger vi ses snart igen.

Solen går ner över den första mars, men så mycket har tänts i mig.

5 kommentarer

Kompakta knoppar

Februaris sista dag! Och förhoppningsvis förtidig-vårens sista också. De senaste dagarna har takdroppet och värmen förvandlat världen till en spegel av is och jag går sannerligen inte med på dessa dumheter. Jag kräver kallgrader och snö åtminstone mars ut. Framför allt eftersom den här favoritmånaden till stor del spenderades sjuk, skör och sliten i soffan. Nu vill jag möta vårvintern med varm choklad i snödriva, skridskor på Tallbacka och en stor skopa kreativitet om kvällarna.

Jag tänker att vi börjar omedelbums med det sistnämnda; här kommer ett litet inlägg om ett par knoppar jag knåpat ihop till vårt sovrum.

Två stycken har det blivit hittills. Tänkte göra ett gäng till, för de blev himla fina om jag får säga det själv. I betong är de, gjutna i metallkorkarna som hör till flaskorna på mina parfymer! Busenkelt faktiskt; häll betong i kork, stoppa ner en skruv (huvudet ner i betongen) och låt stelna. Skruva sedan in i förborrat hål!

Tyvärr har jag inte lyckats få ut dem när de stelnat utan att klippa upp korkarna med en tång – därför dröjer det till dess att jag kan göra ytterligare några stycken. Har provat olja in dem, men det funkade inte. Andra tips mottages tacksamt om ni har några på lager. Och! Glöm inte återvinna korkarna, sönderklippta eller ej.

Precis lagom diskreta, om du frågar mig. Stjäl varken uppmärksamheten från vår sänggavel, min pappersstjärna eller min glittriga loppis-blåsa! Är så nöjd med hur vårt sovrum känns allt mer levande. Vet inte om det beror på ljuset som återvänder eller att det blivit så balanserat i sina jordnära färger. Det är så fint att jag på riktigt bor i de här bilderna <3

Håll tummarna för mig att mina keramiskapelser överlevt sedan sist jag karvade i dem – jag tror nämligen mitt favoritalster skulle bli magnifikt här inne och det vore himla fint att få dela resultatet med er framöver <3

6 kommentarer

Skapelser till skänks

Så var den plötsligt över, julen. Den lugnaste vi haft på år, fastän vi hann med fyra destinationer på tre dagar, och nu har ytterligare två att besöka i mellandagarna. Vi har skrattat åt roliga rim, vunnit en hundring på bingolotto, spelat julyatzy, norpat åt oss en fågelmatare i julklappsleken och ätit oändliga mängder tunnbröd med kallrökt lax och fått de allra finaste av klappar. Så önskade allihopa, precis vad vi behövt. Är så tacksam.

Och på tal om öppnade klappar; det har äntligen blivit dags att visa er vad jag skapat för klappar att lägga under årets julgran.
I fjol såg det ut såhär. I år la jag ganska mycket tid på kreativa och hållbara sätt att slå in dem på (inte minst på det tygfodral som dolde pappas skidstavar, ni kan skymta det långa paketet i sista bilden här) men en och annan gåva hann jag med att skapa under novembers mörkaste stunder. Vi tar en titt!

På vår ytterdörr sitter samma nötta, gröna skylt som fanns där i min barndom. De vita, målade bokstäverna som bildar efternamnet på samtliga av husets alla ägare kan numera bara läsas av de som sett den i sina bästa dagar. Holmqvist.

Huset är inte vårt än, men förhoppningsvis snart. Och nu känns det ännu lite mer hemma, lite mer vi, efter att jag fått överraska Jonathan med en alldeles ny skylt, med bådas våra efternamn. Mönstret har jag skissat med blyerts (är så nöjd, för att illustrera är en av mina största svagheter) och sedan bränt in med brännmärkningspenna!

Det här underlägget i betong har jag inte hunnit ge bort än, men risken är liten att mottagaren ser det här så det får hänga med ändå. Tre stycken i olika varianter har jag gjort, med inspiration och instruktioner från Ruth! Oväntat enkelt att göra, och en himla rolig gå-bort-present om du känner för att testa ögonaböj!

Kan det någonsin bli för mycket Harry Potter? Absolut inte! Men om det är så att den du vill skapa en gåva till inte är lika förälskad i världens bästa bokserie som jag och många i min närhet, kan du givetvis anpassa motiv och text efter något annat den tilltänkte tycker om. Porslinspennor finns på de flesta hobby-butiker och muggar i olika färger och former finns att fynda för småpengar på second hand.

Just de här, med mottot wit beyond measure is man’s greatest treasure hamnade i ett paket till en klok 15-åring som tillhör elevhemmet Rawenclaw.

Här var jag nervös, det ska jag inte ljuga om! Som jag berättat tidigare är textilt skapande inte heller en av mina starkaste sidor, men under hösten har det blivit mycket bättre. Så pass att jag vågade mig på att sy fyra bordstabletter till pappa, som precis börjat få ordning i sitt kök i lägenheten han flyttade till i samma veva som vi började bygga bo i huset. Till hjälp hade jag Alicias ypperliga guide till hur en syr fina kökshanddukar, och med hjälp av den blev hörnen över förväntan för en novis som jag. Och det färdiga resultatet matchar pappas gröna skåpluckor och vita kakel helt perfekt.

I samma paket låg fyra koppar i benporslin, med tillhörande fat. Loppisfyndade ”stockholm” från Gustavsberg. Tyckte de gjorde sig fantastiskt fina ihop.

Utöver dessa fyra gåvor blev det också ett par lådor med non stop-kakor (sån nostalgi att baka dem) och ett par burkar chokladbollar nedpackade i årets paket. Hembakt alltså, alla tiders present om du frågar mig!

Skapade du några klappar i år?
Berätta gärna! Om du skrivit om dem får du också hemskt gärna länka, för jag vill jag hemskt gärna läsa.

8 kommentarer

Innovativa inslagningar & kravlösa klappar

Tredje advent. En vecka till dan före dopparedan! I helgen har jag gnuggat geniknölarna ordentligt i ett försök att kombinera kreativitet och hållbarhet under årets julklappsinslagning. Just den här tiden på året tror jag det finns en liten gnutta återbruk i varje hem; hur många är vi inte som någon gång mött gamla makaron-, florsocker- och blå band-kartonger där under presentpappret?

Men, jag ville ta det längre än så. Skippa plast och tejp i största möjliga mån, skippa nytt presentpapper och helst också strunta i etiketter för att istället fokusera på paket-varianter som kan användas om och om igen.

Här ovan ser ni ett första exempel; en fin näverburk med trälock. De finns i överflöd på second hand-butiker i såväl former som storlekar och kostar från fem ynka kronor och uppåt. När de inte gömmer en present är de fina att ha till förvaring även övrig tid på året.

En annan variant är en fin trälåda. Den här tyckte jag mycket om, och eftersom den är så rejäl funkar den även för de ömtåligaste av klappar. Den här är också införskaffad second hand och kräver ingen som helst inslagning – det lilla låset gör alla snören och tejpbitar totalt överflödiga. Etikett på, och klar!

Och på tal om etiketter; är så nöjd med de vi gjort i år. De är visserligen engångsprodukter, men det får vara okej när de förmodligen äts upp (och annars åker de i komposten). Inget klister som gör revor i (och förstör) eventuellt papper och dessutom en detalj som verkligen piffar upp – tycker du inte?

Tyg är ett annat hett tips. Går variera i det oändliga, allt från små gulliga tygpåsar för presentkort, smycken eller godsaker, till lite större varianter (jag har sytt en avlång variant på 160 centimeter i år och slagit in som en smällkaramell)!

De blir också fina att linda in en hel låda i, som Jaquline visat här, eller att klä in en lite rejälare lådas botten och/eller lock för sig, som lådan med senapsgul tygbotten här ovan. Tyg (och tygband) är dessutom ännu en sak som du busenkelt hittar second hand, ofta för knappt några pengar alls.

Och så har vi ju det traditionella materialet papper, här i en någorlunda ny tappning. Silkespapper samlar jag på mig under hela året utan större ansträngning; det kommer med de enstaka snittblommor jag köper och med bilder jag framkallar. Tycker det är så fint att knövla ihop dem så de får lite struktur. Det enda knepiga är att det är så otroligt skört, men om en skippar tejpen är chansen större att det klarar av att täcka åtminstone två gåvor.

(psst. torkade apelsiner är minst lika fint som lockat snöre tycker jag! torkad lime får kanske inte lika mycket utrymme i våra flöden, men enligt mig är det precis lika vackert. torkar mina i svamptorken efter att ha skurit så tunt jag nånsin kan. fint att återbruka som pynt på paket, eller att trä på tråd!)

Jag har slagit in lock och botten för sig på lådan till vänster med lite rejälare, brunt blompapper. Här tejpade jag faktiskt både insida hörn och ovansida kanter för att den skulle tåla slitaget vid öppning och stängning.

Och när vi ändå är inne på papper; papperspåsen! Ännu en sak jag samlar på mig under året från diverse butiker, bland annat där jag handlar kaffe. Men jag har också hittat fem randiga pappåsar i olika storlekar i en helt oöppnad(!) förpackning på loppis, så håll span även där!

Jag fick verkligen tänka till när det kom till paketering av hembakat (som för övrigt är ett tips på gåvor du kan skapa själv!). Det är ju himla fint när bakverken faktiskt går att titta på, men cellofan eller annan plast kändes inte helt okej.

Efter lite fundering kändes glasburkar givet – i den mån bakverken ryms där i. Eventuella etiketter på får du lätt bort med varmt vatten och diskmedel och locket är fint att klä i en bit tyg (använd med fördel ett gummiband istället för snöre för att mottagaren ska kunna återsluta på samma fina sätt). Även glasburkar är enkla att hitta i alla former och storlekar på loppis – favoriterna är de med en gummiring runt locket som håller tätt, och de med ett metallspänne på sidan.

Om du inte slår in burken ihop med något annat i exempelvis en kartong kan du göra en omvänd variant av tyg-på-locket och istället dölja den genomskinliga delen med en tygbit och fästa det hela med ett gummiband runt locket. På så sätt syns det inte direkt vad burken innehåller.

En liten svepask med lock är också fint tycker jag. Denna till vänster kostade 25 kronor på second hand. Diska ur för hand med varmt vatten och klä med lite silkespapper.

Tyckte också det blev roligt att använda den här djupa träramen med glas. Hittade den för 20 kronor på pingstkyrkans second hand, fortfarande oöppnad i sin förpackning. Lite knixigare för mottagaren att ta ut kakorna dock, så jag överväger att sätta fast ett litet gångjärn och en liten hasp på baksidan för lättar åtkomst.

I den traditionella plåtburken syns inte bakverken, men det är så fint att jag vill tipsa om det ändå. Den här är ärvd, men precis som många av mina tidigare tips finns det nästan obegränsad tillgång på plåtburkar på loppis.

Andra idéer jag klurat ut, men inte förverkligat än, är små påsar i återbrukad spets, cylinderformade tygpåsar och att göra någon slags kon med hjälp av kaffefilter.

Och medan jag ändå är i tipsar-tagen; här kommer två tips på några enkla klappar att skapa av second hand-fynd. Jag ser ställningar liknande dessa hela tiden. Med lite betong blir de enkelt till ett unikt underlägg som funkar för både kastruller eller ett gäng fina ljus (som du också kan göra själv, om du vill!)(men det här fina är från Lowima).

Ett gäng minivaser är också roliga presenter. Rota en stickling, gör till en ljusslinga, fyll med tändstickor eller limma på magneter för att ha små växt-vaser på kylskåpet. Eller så gör du ljusstakar. Bara fantasin sätter stopp!

Skapar du några klappar i år? Och hur tänker du kring din inslagning? Berätta gärna, det är så fint att höra om era tankar och idéer <3

8 kommentarer

Ett lördagsverk

Pratar du för mycket om skapande på jobbet om din chef, sedan ett halvår, säger att hon sett att folk gjort kransar av gamla galgar, börjar tänka på dig och ger dig en att prova på? Kanske.

Fast det är ju också väldigt, väldigt fint att förknippas med en sån sak. Och att hon håller kvar och agerar efter den tanken. Inte minst för att jag annars inte hade fått möjlighet att skapa den här ljusstaken;

Efter en liten omgång med hammaren, för att släta ut galgen och böja den rund, knöt jag fast två snittblommor med silvertråd. Dessa tror jag är en variant på eucalyptus, som ju är minst lika fint även när de torkat.

I en av mina gömmor hittade jag en silverfärgad ljuskopp. Galgen var tillräckligt bred för att det skulle räcka med superlim för att få den på plats. Perfekt för en otålig människa som mig, som vill att det ska torka på ett kick.

Det tvinnade ljuset i korall blev så fint till det glågrågröna i bladen. Fyndat på loppis för ynka två kronor. Älskar loppisljus!

Lite bucklig, mycket charmig. Precis lagom lördagssyssla, om du frågar mig. Nu blir det att avlägga rapport på jobbet till veckan.

2 kommentarer

Ny butik i drottningdömet

25 dagar in i november har jag blivit sams med mörkret, fastän det till största del hittills förvägrat mig sällskap av stjärnor och norrsken. Spenderar kvällarna i skräddarsits, låter händerna arbeta och huvudet vila.

Det är en sån kontrast mot hur mitt liv såg ut för ett år sedan, då jag precis påbörjat en projektanställning som innebar fantastiska möten och upplevelser men som också nötte på en redan trött själ. Jag orkade inte med det kravlösa skapandet då, för tjänsten var ett enormt skapande i sig, kontoret var hemma och jag klarade oftast inte av att vänta med idéer och infall till dagen därpå. Så är det inte nu; det jag skapar på mitt kontor idag är omöjligt att jobba vidare med utanför företagets väggar.

Och jag är så tacksam för båda upplevelserna. Tillfreds med det som varit och hur allt blev i slutändan.

Nu har kvällsrutinen i mitt skaparrum och stunderna på keramikkurs resulterat i ett par alster som jag tänkte sälja vidare. Till er som vill ge bort ett småskaligt Västerbottensalster till någon ni tycker om, eller behålla helt för er själva. De finns i en liten shop som kommer fyllas på regelbundet oregelbundet, ungefär som inläggen i den här bloggen.

Alla skapelser och all information om hur du köper dem hittar du i drottningdömets nya butik här, eller under fliken ”shop” längst upp i min meny.

4 kommentarer

Konsumtionen av klappar

Vi är elva dagar in i november. Om dagarna blir det aldrig ljust, bara mindre mörkt. Jag vill så gärna berätta om allt jag känner, tycker, tänker, men orden glider mellan fingrarna på samma sätt som du tappar greppet om en dröms detaljer när du vaknar. Formuleringarna finns där, på andra sidan barriären i bröstkorgen, på samma sätt som ljuset går att förnimma bakom den blygrå molnmassan. Det känns som att ingenting stannar, ingenting når fram.

Men jag tänker; jag gör det här ändå. Från hjärtat.

Det här inlägget har grott ur mina komplexa känslor för presenter; jag älskar att ge, tycker om att få, men jag står inte ut med all överkonsumtion. Står inte ut med summorna vi köper julklappspapper för. Står inte ut med rapporter om hur högtidshandeln, år efter år, slår rekord. Står inte ut med att vi, faktiskt, konsumerar ihjäl vår värld. Jag står inte ut med hetsig musik som valts ut i syftet att öka kundernas impulsbeslut och köp.

Men, som sagt; jag älskar att ge. Ofta, men inte alltid, för att det finns ett syfte och ett behov. Allra finast tycker jag det är att överraska (och överraskas!) en helt vanlig, mulen tisdag. Därför är det här inlägget inte på något sätt knutet till julafton – även om jag publicerar det i god tid i förhoppning om att det ska inspirera någon av er som läser till att konsumera och kreera med hänsyn till den ömtåliga klump vi alla lever på.

Så. Här kommer några idéer på vad du kan ge dina nära och kära när andan faller på. En del kan du skapa själv, andra kan du handla av lokalproducenter och småföretagare.

Kaffefilter i (återbrukat) tyg! Till skillnad mot pappersversionerna kan dessa användas om och om igen – släng sumpen och tvätta rent genom att koka. Hållbart och ekonomiskt!

Och! Kaffe och kaka heter det ju, så det kan ju vara ett passande komplement. De här syltgrottorna med hjärtan tycker jag var så fina – är själv sugen på att prova med saffran i degen och hjortronsylt som fyllning.

Ett kartsmycke. Eller kanske en nyckelring. Väldigt personligt – och resterna av kartan eller kartboken (som du garanterat kan hitta på loppis) kan du till exempel vika till en presentbox (så slipper du köpa julklappspapper) eller göra en festlig origami-trana eller fågel av. Smyckesdelen finns förhoppningsvis på din lokala hobbyaffär och kedjor finns i överflöd på second hand.

Påsar med eget tryck! Allt från små påsar till förvaring till lite större för exempelvis tvätt eller träningskläder. Min stämpel har jag gjort i keramik, men det funkar också att karva i linoleum, eller varför inte en potatis? Tyget är gamla lakan jag fått av farmor, liknande finns i överflöd att handla i andra hand.

En mindre variant kan vara fint att ha till resväskan – att lägga smutstvätt eller kanske samla fina minnen i. Eller varför inte slå in julklapparna i dem? De funkar faktiskt till de mesta, förutom att handla frukt och grönt i (eftersom det blir så bökigt för kassapersonalen att se vad det är för sort du handlat). De kan du istället sy i återbrukad spets eller handla desamma direkt av Alicia.

Förvaring och bruksföremål i betong! Kul och fint och går variera i oändlighet efter behov istället för att köpa nytt. En smyckeskon. En ljusstake. Ett kakfat, mugg för tandborstarna eller hållare för att ha hemäggen framme. Bara fantasin sätter stopp!

Använd formar du har hemma; här ovan har jag använt en bit tapet för konen och en plastburk som tidigare innehöll rostad lök till burken.

Locket till burken har jag hittat på loppis – det finns ofta både i trä, i glas och i kork. Det blir extra spännande när två material möts, tycker jag. Är du nyfiken på fler saker att göra i betong har Jaquline en hel kategori för det.

Ytterligare en sak att sy; värmekudde. Eller korv. Eller klump. Eller katt. Formen kan ju anpassas i absurdum. Tyg hittar du lätt på second hand och de flesta rissorter funkar bra att fylla med, så länge du kommer ihåg att ha ett litet glas vatten i micron när det är dags att värma upp den. Just den här har jag, precis som tidigare, gjort trycket själv på gamla lakan jag fått av farmor. Knappen har jag gjort på keramiken – den sidan är öppen för att jag ska kunna ta ut rispåsen och tvätta överdraget ifall det blir smutsigt.

Fler tips?
Vad sägs om en personlig mugg (Harry Potter-motiv är ju kanske bland det FINASTE) eller ett par godluktande, handbroderade lavendelpåsar att lägga i klädlådan? Jag vill testa allt. Är så glad att skaparlusten hittat tillbaka in i min novembertrötta kropp. Att det är d-vitaminen som tryter, inte inspirationen. Att jag satt igång i god tid i år och, precis som i fjol, kommer kunna visa upp årets julklappar för er i mellandagarna.

Men hörni. Det här är viktigt. Vi har inte alla möjligheten, kunskapen, orken att skapa varenda, eller en enda, gåva på egen hand. En del av oss väljer bort klappar och presenter helt och hållet. Och vissa av oss köper allt, eller en del, nytt. Vi är olika, och det är okej. Framför allt att inte orka och att skippa. Men, tillhör du den sista kategorin och bor i Västerbotten hoppas jag att du ger alla duktiga småföretagare jag samlat på lokala listan en chans. Bor du någon annanstans hoppas jag du ägnar dina närproducenter en extra tanke. Våra val och vår självransakan är viktigare än någonsin.

Det är sex veckor till jul. Sju veckor kvar av året. I år önskar jag att jag slipper läsa rubriker om ännu ett rekordår för julhandeln och istället ser fler nyårslöften om en mer miljömedveten livsstil. Tillsammans flyttar vi kanske inte berg, men vi kan bevara snön på deras toppar.

9 kommentarer

Spräcklig soppskål, serveringsbricka samt sked

Vänner! Jag har fått hämta hem mina senaste keramikalster. I vanlig ordning har ett och annat gått hädan i ugnen (bland annat den fina lilla kannan som skulle matcha detta set </3) och några blev inte alls som jag hoppats efter glasering (lovar mig själv att från och med nu försöka ha en tydlig plan för det där sista steget så jag slutar göra samma misstag om och om igen), men det allra mesta blev precis så som jag hoppats!

Så idag blev det lunch i min matchande uppsättning skål – bricka – sked. Stora delar av dem är råa (oglaserade), men några detaljer är i vit glasyr med blå-svart stänk, precis som stora delar hos de alster jag berättat om här.

Tycker det är en himla fin kombination och framöver vill jag gärna kombinera med en liten kopp och göra ett nytt försök på en kanna. Och – jag fick en idé prova mig på att göra sugrör också. Finns ju knappast något dummare än de i plast, så just nu är vi utan här hemma – men det vore ju väldigt festligt att ha till varm choklad framöver tänker jag.

Anammar det operfekta fullt ut och tycker min krokiga lilla sked blev helt fantastiskt charmig. Inte helt ultimat för soppa, men desto bättre till goda smoothie-bowls gjorda på sommarens hallon tror jag!

Tycker det lilla utrymmet för skeden blev pricken över i:et. Den bubbliga kanten runt skålen har jag skapat genom att klippa upp en blommig pepparkaksform jag fyndade på loppis i sommar. Kanske fortsätter även på den stilen, ser så mycket av naturen i den formen; blomblad, moln och vågor.

Lyxig premiär med grön ärtsoppa och mormors farinlimpa med ost! Recept? Kommer här:

Soppan finns i otaliga varianter. Oftast googlar vi bara ”grön ärtsoppa”. Då dyker bland annat det här receptet upp – fast vi skippade ägg och krutonger och toppade med naturell creme fraiche och pumpafrön istället!

Min mormors farinlimpa gör du såhär: 6 deciliter mjölk, 2 ägg, 1 paket röd jäst, 1 hekto margarin, ½ paket brunt farinsocker, 1½ matsked brödkryddor, en gnutta salt och drygt 16 deciliter rågsiktsmjöl.

4 limpor, ugn 200°C, grädda åtminstone 20 minuter.

Smält margarinet, häll i mjölken. He lite rågsiktsmjöl i botten av en bunke. Häll i margarin-mjölk-blandningen och jästen. Tillsätt de andra ingredienserna allt eftersom. Låt degen jäsa under en handduk innan du bakar ut den och delar i fyra avlånga limpor. Lägg på bakplåtspapper, nagga med kallt vatten och låt jäsa ytterligare (ungefär 20 minuter). Grädda långt ner i ugnen, ta ut och pensla med smör. Låt kallna innan du skär upp eller fryser in. <3

9 kommentarer

Från tanke till kudde

Har så många idéer som ligger och gror. Så många drömmar inför framtiden: om en keramikverkstad här på gården där jag själv tillverkar sånt vi behöver. Om att kanske, en dag, till och med sälja lite alster. Om att vara en del av ett skapargäng som hyr smedjor, åker på skaparläger och utforskar hantverkens alla olika inriktningar tillsammans.

Jag vet att den tiden kommer. Och det är ingen brådska, för det råder det absolut ingen brist på idéer som är möjliga att genomföra redan nu. Jag fyller mobilen med skärmdumpar och anteckningar och ögonen spanar ständigt efter vad hemmet saknar, allt eftersom vi rensar ut, skänker bort och pappa hämtar det som är hans.

Idén om ett kuddfodral fyllt med vår landskapsfågel har jag burit med mig sedan tidig vår. Men tiden har inte riktigt varit rätt; jag har anpassat mig till en ny vardag på en ny tjänst, uthärdat en sommarvärme som lamslog mig totalt och haft en jobbig start på hösten med min traditionella, urvidriga hosta och regelbundet näsblod.

Det är inte förrän nu, när första snön lagt sig och istapparna dykt upp utanför fönstret i mitt skaparrum, som en liten gnista har tänts i mig igen. Genom hörlurarna lyssnar jag sedan en vecka tillbaka på hur Stephen Fry läser Harry Potter and the order of the Phoenix för mig, och med händerna fria kan jag inte tänka mig något mysigare än att långsamt börja ta itu med den långa listan av idéer som byggts upp under året med en magisk värld både utanför fönstret och i öronen.

Storspoven är mig så kär. Inget är så mycket vår som dess sång. Den finns redan representerad på en och annan dekoration här hemma, men jag tror inte att jag någonsin skulle kunna tycka att de blev för många.

Som ni vet, och som jag en dag ska berätta mer om, försöker jag i första hand göra det mesta till vårt hem själv. Går inte det köper jag ”nytt” på second hand, och därefter av en lokal förmåga. Textilt skapande är inte min starkaste sida (faktiskt en av mina svagaste – jag har inte ens sytt sedan årskurs sju) men ett kuddfodral kände jag mig trots det hyfsat säker på i teorin. Så jag provade, höftade och blev så nöjd med resultatet!

Det här använde jag mig av:

  • En storspovstämpel som jag själv karvat ut på keramikkursen nu i höst.
  • Svart textilfärg som jag köpt på min lokala hobbybutik…
  • …där jag också införskaffat en liten roller för att kunna applicera färgen i ett tunt lager
  • Ljust linnetyg jag fått av farmor, klippt i två kvadrater på cirka 40×40 centimeter
  • Symaskin och tråd
  • Två gamla kuddar att fylla fodralet med

Stämpeln blev lite ojämn i höjd, vilket innebar en hel del vickande för att få med både näbb, ben och stjärt. Jag lyckades sällan få med varenda liten detalj, men i den lite skavda känslan finns också charmen tycker jag. Inte en är den andra lik, fastän det är samma stämpel.

När jag fyllt framsidan med så många spovar jag ville ha fixerade jag färgen med strykjärn i fem minuter. Sedan sydde jag ihop tre av de fyra sidorna ut och in, vände på alltihopet, tryckte in kuddarna och sydde igen den sista sidan rättvänd.

Den sista kanten är givetvis inte lika fin som de andra, kanske mest på grund av min otålighet och längtan efter att bli klar, sådär som det kan bli när en idé du burit på så länge är ett steg från att vara förverkligad. Jag tycker egentligen inte det gör något, men idag hittade jag faktiskt en passande dragkedja på loppis, så om kudden en dag ska få en kompis kanske jag använder den för att få fyra fina kanter.

Och som jag sa i början; jag blev så nöjd! Det är få saker jag tycker så mycket om som att få se en tanke förverkligad i fysisk form. Speciellt när den blir minst lika fin som jag hoppats på, och dessutom är gjord i en teknik jag inte känner mig helt trygg i. Nu ska jag bara bestämma mig för om den ska få pryda vardagsrummet, ihop med så många andra landskapssymboler där på västerbottensväggen…..

…eller om den ska få vara den första riktiga utsmyckningen i vårt, än så länge, ganska kala sovrum.

Vad tycker du?

Och – berätta gärna om någon landskapssymbol du håller kär! Tycker det är så intressant att höra <3

2 kommentarer

Skriver ditt namn i molnen

För precis fyra månader sedan blev jag faster. Till världens finaste Evander. Som växer så det knakar och smälter alla hjärtan som kommer inom räckhåll för nyfikna ögon och högljudda skratt. Ett sånt privilegium det kommer vara, att få se dig växa upp.

Idag var vi på namngivelseceremoni. Och till skillnad från julklappar och födeledagspresenter, där behoven kommer sättas främst under de många firanden vi kommer få ihop, ville jag vid just den här engångshändelsen ge något lika unikt som Evander själv. Så under höstens keramikkurs har jag format moln och stansat siffror och bokstäver, och igår fick jag hämta dem. Precis i tid för att hinna knåpa ihop en kombination av mobil och väggbonad.

Själva stommen utgörs av en fin gren jag hittat på en av mina otaliga skogspromenader. Sådär alldeles torr och grånad och skogshärjad som de mest perfekta pinnarna är. Tråden är en tunn, men stark, silikontråd i vitt. Den och fästena har införskaffats på vår lokala hobbyaffär, pärlorna har jag hittat second hand och molnen, ja, de har jag som sagt gjort med egna händer.

Sju grå, råa. Stansade med de tre namnen, födelsedag, vikt, längd och tid. Och sju stycken jag glaserat – tre i vitt och fyra som även fått ett lager med blå bubblor.

Föräldrarnas katt Bowie (till lika delar fullständigt supergosig och fullkomligt knäpp) bor hos oss några dagar. Han var inte så himla imponerad av min skapelse, förmodligen mest för att den inte var ätbar, men jag hoppas innerligt att E kommer uppskatta den så småningom. <3

10 kommentarer