Februari är fynd, fortsättningskurs & förfrågningar

Varje gång jag ska skriva ett inlägg här stirrar jag först på markören i ungefär en kvart för att komma på hur jag ska inleda alltihopet. Men nu bestämmer jag att ett HEJ funkar alldeles utmärkt, fastän det är en månad sedan, för jag har faktiskt inget att ursäkta (livet ÄR ju så) och faktiskt saker jag vill komma till och sedan en säng att krypa ner i.

Så, HEJ. Hoppas februari är snäll mot er? Det är så ljust nu. Märker ni? Ljust när jag åker till jobbet. Ljust även om vi sover länge på helgen. Ljust till efter 16! Tur är väl det, när vintern i år känts som en evighetsnovember. Knyter nävarna hårt om två små tummar för att vi ändå får en magisk vårvinter.

Förra veckan gick jag nästan under i maginfluensa, så den här veckan blev jag som en helt ny person. Trött och sliten visserligen, men peppad på livet. På sällskap, frisk luft, att tänka en tanke och att äta mat. Peppad på två dagar i Umeå och på två nätter på hotell. På att äta hotellfrukost helt för mig själv. På att smita förbi på röda korset, säker på att göra ett bra fynd. Blev inte besviken – med kvicken som sällskap till min storspov har jag nu båda mina favoritvärldar representerade runt halsen. Tröjan fyndade jag häromveckan förresten.

Vad gjorde jag i Umeå, kanske du undrar? Eller inte, men du får veta ändå. Jag träffade Kajsa för att fortsätta med den andra delen av kursen som hon satt ihop åt mig. Nästan ett år sedan sist. Den här gången blev det mer fokus på det digitala och jag lärde mig SÅ MYCKET. Än en gång; hoppas verkligen att det här kan ge ringar på vattnet. Att vår första instinkt inte alltid kommer vara att åka långt eller besöka stort.

Jag fick så mycket mersmak att jag satt igår kväll och fortsatte öva. Det resulterade några akvarell-mönstrade illustrationer till det första av många quiz om Västerbotten som jag har planer på att publicera på min instagram under året. Tänker att det ska vara lika delar lärorikt som intressant för alla deltagare, oavsett koppling till västerbotten.

Vill du prova själv så kommer jag samla alla frågor här!

Och på tal om just Västerbotten – här kommer lite reklam för ett eget litet alster. Numera finns min affisch upptryckt i en begränsad upplaga om 100 exemplar. Eljest (min favoritbutik i Umeå) har köpt in några exemplar eftersom jag själv inte har ork nog för att ordna med fakturering och frakt. Det känns så himla roligt att kapten Ida ville ta in dem, för varje gång jag lägger ut en bild på vår västerbottensvägg får jag frågor om var ”postern där uppe till vänster” är från och om den går att få tag på och det har varit så himla, himla trist att svara ”nej, tyvärr”.

Så, det finns just nu några exemplar att köpa här eller genom ett fysiskt besök i butiken i Umeå. Bor du i Skellefteå och kan mötas upp går det också bra att mejla till mig om du är intresserad.

Och nu stundar vecka åtta. För min del innebär det bland annat ambassadörsfrukost, middagsdejt och tre tillfällen med keramik.


Har du fyndat något kul eller lärt dig något nytt på senaste tiden? Eller har du egentligen bara andats dig igenom första halvan av februari? Berätta gärna, om du vill, och ta hand om dig så hörs vi snart igen <3

En kommentar

Etikett med vett (på fem sätt)

Plötsligt var vi här igen; första december och första advent. Startskottet på – och nedräkningen till – min mest känslo-ambivalenta högtid. Tycker ju så mycket om gemenskapen, dekorationerna och stämningen som julen för med sig, men det är också en tid jag förknippar med stress och (efter en november med singles day och black week) peak-magknip över all onödig konsumtion.

Skalar ner och tänker om lite inför varje år. Hur kan jag göra julen mer hållbart på alla vis, både miljö- och orkmässigt? Vi delar numera upp firandet på flera dagar istället för att besöka alla på julafton. Pratar mer om klappar – vad vi faktiskt behöver och var vi införskaffar dem. I fjol fixade och tipsade jag om innovativa sätt att slå in presenter på och tidigare (här och här) har jag också delat med mig av tips på fina presenter att fixa själv.

I år är det etiketternas tur. Det är ju så otroligt onödigt att köpa nya varje år, bara för att klistra fast och sedan slänga bort.

Här kommer därför fem tips på etiketter du enkelt kan göra själv och använda år efter år – oavsett tillfälle eller form på paketet.

Psst! Vill du ha tips på andra hållbara och kreativa DIY-projekt att göra i jul (klart du vill!) så bör du också titta in hos Alicia, Jackie och Jenny – vi gör nämligen en liten adventspecial ihop i år!


Har du lite färg över hemma? Kanske en och annan julkula också? Om inte så är second hand-butikerna är just nu överfulla med julkulor. Senast fick vi fem stycken för fem kronor.

Måla namn på kulorna och fäst på respektive klapp. Vi hade till och med lite svart tavelfärg över, så här skrevs namnet med krita och blir därför ännu lite mer användbar!


Nära till skogen? Leta på marken efter en gren i önskad tjocklek och såga centimetertjocka bitar. Borra hål och skriv namn på valfritt sätt – jag använde en helt vanlig svart penna. Trä jutesnöre genom hålet och knyt fast.


I julklapp har jag tidigare fått stansar i metall. De är otroligt användbara, inte minst när det kommer till just etikett-skapande. De funkar på de flesta material; läder, som här ovanför, till exempel. Finns ofta överblivna stuvar på hobbybutikerna eller på second hand. Äger du inte en håltång kan du göra hål med hammare och spik.

Stansarna funkar minst lika bra på trä, så det är också ett alternativ. Andra alternativ för etiketter i trä är att helt enkelt måla eller använda en brännpenna.

Etiketterna som syntes i fjol får framhävas som sitt eget tips i år. De är inte direkt några du använder år efter år, men de hamnar i alla fall i magen istället för i soptunnan. Passa på att fixa några under pepparkaksbaket!

Möjligheterna och materialen att använda för år-efter-år-etiketter är i princip obegränsade. Jag har framtida planer på att skapa varianter i betong, keramik och broderi. Kanske blir det några trävarianter med brännpennan också.

Annars är lufttorkande lera ett bra alternativ för både etiketter och pynt – och för det har Jackie faktiskt gjort ett recept! Inne hos Jenny hittar du dessutom tips om tre snabba julpynt att göra av det tyg och garn som finns hemma i gömmorna och Alicia har knåpat ihop en DIY-beskrivning av hur du binder en krans av lärk, komposterbar utan stomme eller ståltråd. <3

Jag tänker att om tiden fram till jul får vara lite mer sånt här, i kombination med fika och kompisar, så blir det nog den mest hållbara hittills, både för samhälle och själ.

4 kommentarer

I glasblåsarens värld

Hej på er. Jag kämpar på i det töcken som är november, utanför algoritmer och hashtags. Försöker skydda mig mot den ångest och hopplöshet som singles day och black friday (black week!) bygger upp inom mig. Mot apatin som kommer med den samhälleliga konsumtionshetsen.

Utanför filter och flöden är livet fint. Tittar på golv nu när 90-talsmattan börjar släppa. Fikar länge med vänner, grottar ner mig i fan fiction och i helgen körde vi en knapp timme norrut för att njuta av Jonathans julklapp (natt på hotell) och min vinst i en adventstävling i fjol (presentkort för att blåsa en glaskula hos Heta hyttan i Piteå). Och det är det sistnämnda jag tänkte berätta om för er idag!


Jag brukar säga att när du får prova på ett nytt hantverk får du inte bara kunskap om en teknik eller ett material; du får också en mycket djupare förståelse för värdet av saker. Förståelse för tiden det tar att skaffa sig och bemästra kunskapen som krävs. Förståelse för tiden det faktiskt tar att skapa något för hand – inte bara vid det enstaka tillfället, utan också alla gånger det inte gick som du tänkt.

I en värld fylld av massproduktion, slit-och-släng-mentalitet och prisjakt är en lärdom jag aldrig vill börja ta för given.


Av alla olika hantverk jag provat på hittills är glasblåsning det allra häftigaste. Det var mycket olika information i olika steg under de få minuter jag hade på mig, men Linda var en otroligt duktig lärare. Efter att ha värmt upp glasmassan första gången rullade jag det i pigment – en turkos färg jag valt i förväg.


Sedan åkte den i 1400-grader-ugnen igen. Viktigt att komma ihåg att snurra på pipan hela tiden. Tio sekunder inne, sedan ut och rulla i färgen en andra gång.


När färgen smält in och jag tryckt till formen i en mall hjälpte Linda till att lägga på ännu mer glasmassa.


Sedan förberedde hon massan för nästa steg; blåsandet!


Och det var så himla fascinerande att se kulan växa, för det kändes verkligen inte som att luften jag tryckte ur mina lungor tog vägen någonstans. Och hela tiden; snurra blås snurra blås snurra. Till sist; stopp!


Slutligen brände Linda in mina initialer och la kulan på kylning till dagen. Som en liten, liten boll av norrsken.


Och dagen därpå såg den ut såhär. Som ett annat slags norrsken, turkost istället för grönt.


Hade stora planer för kulans hemkomst och bad därför om att vi skulle lämna ett hål på ovansidan.


Fästet för upphängningen satte Linda därför på sidan av hålet istället för att täppa igen det.


Valde nämligen färgen utifrån de nyanser vi har i sovrummet. Genom hålet trädde jag i en ljusslinga och så fort jag fixat ett hänge (eller en passande fot) ska den få bli fönsterlampa.


Det finns många saker att tänka på när det kommer till presenter. Personligen tycker jag att behov och källa (av vem, vad och var och hur en sak tillverkats) är de allra viktigaste att ta hänsyn till, förutsatt att presenter är något som ska ges överhuvudtaget. Jag hoppas att vi är på väg mot ett samhälle där vi inte handlar för handlandet skull. Där vi gör medvetna (och allra helst lokala) val.

Men jag tror också det finns ett stort värde i att ge bort eller unna sig själv upplevelser som dessa; möjligheten att få skapa ett alster du kommer värna om. Det resulterar nämligen inte bara i ett minne för livet utan också i kunskap om allt det arbete som ligger bakom hantverkens priser som så många så ofta kritiserar; två återbrukbara saker som absolut inte hamnar i slit-och-släng-hjulet.


Tips! På studieförbund som vuxenskolan, medborgarskolan och studiefrämjandet finns det kurser över hela landet. Jag har själv provat både keramik, smide och baka i bagarstuga. Kolla också med lokala kreatörer i din närhet om de har prova på-tillfällen – färdiga kurser eller möjlighet att skräddarsy något som passar dina önskemål. För den som tycker om att resa rekommenderar jag ett medlemskap hos STF – då får du rabatt på alla boenden och ännu en anledning till en spännande hemester nästa år. Kanske ses vi på Stora Fjäderägg, Holmön eller i Saxnäs? <3

3 kommentarer

Mitt mäktigaste alster

Långfredag. Och lång har den varit. Steg upp strax efter nio och spenderade sedan drygt sex timmar åt att riva ner de orangegula unitskivorna som kantat trappen till övervåningen i (minst) 50 år. Nu är det träbrädor där. En del är grå, andra bruna, vissa mer gula i tonen. De är liggande, stående, lappade lite hursom. Och det är så himla fint. Och det kommer bli så himla bra.

Men det är inte det vi ska prata om nu. Nu ska ni få se ett av mina senaste, och hittills allra största, keramikalster!

Vet inte om det känns tjatigt, att jag poängterar något så naturligt och tydligt gång på gång, men sedan de där första stunderna i keramikverkstaden för två år sedan har naturen varit min stora inspirationskälla. Den genomsyrar egentligen allt jag skapar, i material, färg, och/eller form. Oavsett teknik eller om det helt enkelt handlar om att skapa en känsla i ett rum.

Den här kursen landade jag i att göra få, men genomtänka saker. Ibland springer nämligen fantasin och ivern iväg. Jag lyckades hyfsat, och allra mest tid ägnade jag åt det projekt som kanske är mitt allra mäktigaste hittills.

Jag utgick från ett enormt gammalt påskägg i papp som vi hade hemma. Kastade, kavlade ut och lappade totalt närmare fyra kilo lera över. Två halvor, lika tjocka. Sedan; torka över natten, och dagen efter gav jag hjälp på traven med en varmluftspistol.

För att kunna sätta ihop delarna behövde leran nämligen torka så pass att de gick hantera utan pappformen, men ändå vara så pass blöt att de skulle fästa i varandra. Svårt att bedöma och i vanlig ordning fick vi testa oss fram. Det slutade i en hel del sprickor och en hel del lagningar och en hel del nervositet, men det gick. Knöt ett snöre runtom, släckte lampan och gick hem och levde på hoppet i tre långa dagar. Vid nästa kurstillfälle hade det torkat så pass att jag vågade bryta av kanten upptill, för ett lite verkligare och råare uttryck.

Jag stänkte tre olika engober i brunt, grönt och svart på äggets utsida innan det placerades i ugnen för den första bränningen. Än en gång blev det långa dagar i väntan på nästa tillfälle, övertygad om att jag skulle få höra att det inte gått vägen.

Det överlevde skröjbränningen med en lång spricka längs med ena sidan. Jag fyllde tacksamt insidan med genomskinlig glasyr, för att täta för vatten och ge extra stabilitet. En sista bränning, och plötsligt var det färdigt. Jag bar det i snigelfart till bilen över den glashala mars-marken.

Nu står det här hemma, fyllt till bredden med påskpyntat trollhassel. Finare än jag någonsin kunnat föreställa mig, och varenda vrå här hemma känns snudd på ovärdig. Nackdelen med att älska varenda en av sina pinaler är att det är svårt att göra något till huvudattraktionen i ett rum. Fördelen är att jag vet att var det än hamnar tillslut kommer det bli en fin del av de noga utvalda och högt skattade bitarna som utgör vårt hem. <3

Vi får se vad som flyttar in i det när påsken är över. Kanske plockas bara pyntet bort, men jag tror också det skulle bli fint med en hög, grön växt som får sticka upp. Både trollhassel och crasspedia kommer såklart att sparas och i sådana fall placeras i andra vaser, båda gör sig ju så fint även när de torkat helt. Ranukeln får vi passa på och njuta av så länge den står sig, förhoppningsvis åtminstone över helgen!

5 kommentarer

Pynt för påsken (och andra högtider)

Hörni. Påsklov. Eller åtminstone påskledigt. Hittar ni på något speciellt?

För oss blir det en och annan godis, påskmiddag hos pappa och kalas för farfar, men vi tänkte också nyttja de lediga dagarna åt att påbörja en liten renovering här hemma. Som. Jag. Längtat! Före och efterbilder utlovas, så snart det blivit någorlunda klart.

Men utöver ätande och rivande så kommer jag också ägna ledigheten åt lite skapande. Vi har aldrig riktigt firat påsk, men för en som gärna influeras av naturens toner och former i sin inredning är den här högtiden minst sagt en guldgruva. Precis som i fjol använder jag ull från lokala producenter för att skapa pynta riset i vårt hem, men i år tar jag det steget längre och använder min nyfunna kärlek till nåltovning för att skapa pynt till vårt hem – inte nödvändigtvis att använda enbart under högtiderna. Den här lilla kaninen (eller haren) föddes häromkvällen och har fått sällskap av hemägg som jag köpt den senaste tiden.

Vad jag ger mig på härnäst har jag inte riktigt bestämt än, men inspiration finns det gott om. Jaquline har använt äggskal för att skapa tre olika dekorationer och även gjort fina vimplar som jag tänker passar lika bra i julgran som påskris. Jag tänker att det fungerar precis lika bra att använda papper och lim som du har hemma, om du vill använda återbrukat material istället för tejp!

Alicia har gjort ett steg-för-steg-inlägg med instruktioner för hur du skapar marmorerade ägg i lera att hänga i ditt påskris. Som den pedagogiska och kreativa person hon är har hon också dukat upp ett bord med härlig påskinspiration till sina elever – själv blir jag oerhört sugen på att skapa en liknande hare i papier-maché.

Skapar och/eller pyntar du med något speciellt i påsk?

 

4 kommentarer

Helgen mitt i månaden

Den här helgen alltså. Så fin på alla sätt. Vi har knappt varit hemma, vilket är ovanligt för oss. Är glad över insikten att jag ändå inte är trött, eller orolig över att det ska vara för långt till nästa chans att sova ut. Vilken skillnad ett år av trygghet kan göra.

Vi började lördagen med frukost på vårt favoritcafé.

Society café har mina bilder hängt (ibland lite snett) sedan februari, ihop med en del poesi från fantastiska Lo. Det känns fint att få vara en del av ägarnas avsked. Skärtorsdagen är nämligen sista dagen som Rob och Erika driver vårt älskade stammishak, sedan lämnar de för att ge sig ut på nya äventyr. Så tacksam över vad de gjort den här platsen till de senaste åren. <3 Tack och lov kommer konceptet och platsen leva vidare genom nya ägare som tar över efter påsk.

Vad betyder frukost på Society undrar ni kanske. Ägg med och utan bacon menar vi. Och nybakta scones med sylt och grädde, en islatte och en smoothie på hallon, banan och yoghurt. En bra grund att bygga en fin helg på, tycker jag.

Efteråt fyndade vi på second hand och gick på ett otroligt fint vernissage jag längtat efter i veckor innan dagen avrundades med påskmiddag hos mamma med syskon, syskonbarn och respektive.

Den 14 april är mormors dag, (minns ni den fina presenten jag gav henne i fjol?) så vår söndagsförmiddag ägnade vi åt att äta, dricka kaffe, kramas och utan framgång försöka besegra den nyblivna 76-åringen i maxi yatzy.

Från stillsamt födelsedagsfirande bar det sedan av till spelkväll hos ett kompispar, där jag också kunde lämna en ordentligt sen keramikpresent till deras lilla september-Saga. Alltid lika lugnt och kravlöst att umgås med dem <3

Lite eget skapande har jag hunnit med också. Har knappt hunnit prova tekniken och ändå helt förälskat mig i ulltovning. Det fridfulla i att metodiskt forma med händerna med en ljudbok i öronen. Harry Potter såklart, och med ett alster därefter. En gyllene kvick att hänga i påskriset, skapad med ull från Lillemor.

Titta bara! Så himla gullig. Ska ansa trådarna runt om så småningom, men just nu fokuserar jag mest på att skapa ett par kompisar. Har du kanske någon idé på andra HP-relaterade former och figurer jag kan försöka mig på?

Är förresten så himla glad över att det numera liksom automatiskt kommer med egna skapelser i var och varannan bild som tas här hemma, utan att jag ens tänker på det. Att så mycket kunnat växa fram i orken och skaparlusten de senaste månaderna.

Förhoppningsvis fortsätter det på den vägen. Drömmer om att skapa skåpknoppar, spegelramar och kanske till och med ett handfat hit hem, när vi väl köpt huset och kan sätta igång på riktigt. Men först ska det mätas, planeras, rivas och beställas. Och allra först väntar en påskhelg som jag hoppas blir minst lika fin som den här, mitt i månaden.

 

4 kommentarer

Mars sista strålar

Kompisar! Vi är mitt i vårvintern, trädgrenarna har förlorat sitt snötäcke, solen värmer ansiktet igen och jag har fått hämta hem mina keramikalster från den senaste kursen. Förevigade två av dem ikväll i mars sista solstrålar (klockan 19! va!) och jag tänker att vi kikar närmre på dem direkt för jag har längtat SÅ efter att få visa er!

Har tappat räkningen på antalet kurser jag gått och känner att jag verkligen börjat hitta hem i mitt keramikskapande nu. Jag sparar ofta ner sånt som är rakt och symmetriskt på telefonen, men när jag väl sätter igång är det naturens former som vägleder och inspirerar mig. Det lite mer skeva och levande, precis den typ av utseende som jag så gärna vill ha här hemma.

Lagom till årets påskris har jag därför skapat en vas, inspirerad av kottarnas fjäll. Det tog en hel evighet att skära ut var och ett av dem men jag är så nöjd med resultatet – tycker om den så himla mycket! Leran är grå och har sedan glaserats vit.

Just den här kursen satt jag inte speciellt mycket vid drejskivan. Faktum är att jag bara gjorde en enda grej vid den; nämligen denna lilla burk!

Den är gjord i grå lera och oglaserad, men har fått några penseldrag med svart engobe. Som ni vet tycker jag mycket om att kombinera material, därför gjorde jag ett hål i locket för att kunna trä en läderrem genom. Kanske gjuter jag ett litet ljus att ha i den så småningom, att fylla på om och om igen.

I vasen huserar just nu buketten jag köpte på den lokala skördemarknaden i september. Den med vallmo, kardtistel och två för mig okända sorter. Lika fina nu när de torkat tycker jag. De har dessutom fått sällskap av ett par grenar trollhassel, som så småningom kommer få uppdraget som påskris innan de får återgå till den här konstellationen.

Vet att jag säger det ungefär jämt, men jag älskar att se vårt hem ta form. Växa fram. Att få skapa en tillvaro och plats med saker som känns som mig, oss, vi.

Längtar så efter köksskisser, trapp-renovering och golvval inför stundande husköp. Men allt har sin tid, och nu när vi går in i april tänkte jag att den här cyberplatsen skulle få lite mer av mina dygns timmar. Jag har så mycket mer jag vill berätta. Om hur mitt mars har varit, om en nyupptäckt skaparteknik jag gillar, om ett par lokala produkter jag beställt hem och om den där resan jag åkte på för ett år sedan, precis när jag förevigat vårt dåvarande påskris (som placerats i en karaff som tydligt avslöjade behovet av en större vas).

Vi ses snart igen, i den nya månaden! <3

6 kommentarer

Så mycket har tänts i mig

Det är torsdag den sista februari när jag vaknar upp med utsikt över Umeås mest centrala hustak. Kvällen innan tog jag bussen söderut efter jobbet, fikade till stängning med en 090-vän jag numera träffar alldeles för sällan och somnade sedan med en elektrisk stjärnhimmel åtta våningar nedanför mig och ett dansande norrsken utanför panoramafönstren. Väckaren på 06.30, för på månadens sista morgon hade jag ett tåg att passa och en kurs att påbörja!

Lev! uppmanar Sara Lidman-tunneln. Och det gör jag, lite mer för varje steg. Spiller äppeljuice över handen. Har tagit med den från hotellfrukosten ihop med en ostmacka. Är glad över personalens förmåga att förutse det, spillandet, och över rådet att inte ta varmt kaffe eftersom de inte hade några lock att erbjuda. Ovan att resa på det här sättet drar jag lärdom av möjligheten att sova längre och sedan ta med frukost på tåget. Nästa gång, tänker jag, tar jag med mig ett eget kit; mugg och skål med lock för kaffe och yoghurt, låda för macka och äggröra. Gaffel! Sked!

Tåg mot Vännäsby, Vännäs, med avgångstid 07.49, avgår från plattform 1b.

Tåget anländer punktligt i Vännäs klockan 08.13 där Kajsa möter upp mig och tar med mig hem till sig. Maken till charmigt hus är det sällan jag får beskåda. Vedspisen sprakar i köket och dörren in till vardagsrummet har permanenta frostrosor som mönster på glaset.

På övervåningen har hon sin ateljé. På bordet står växter i vas, frukt på fat och en hög med böcker med fina omslag. ”Välj en”, säger hon. Vi ska teckna i dem. På sidor som redan har innehåll. För då är det inte lika stor press på att varje linje ska bli bra. Och det låter så logiskt, när jag tänker på alla nya block och böcker jag känt att jag förstört genom att skriva min namnteckning i dem. Omedelbar trygghet i hennes tanke och kompetens. Vi sätter igång.

Vi ritar av, utan att titta på pappret. Utan att lyfta den smala svarta spetsen från boksidan. Betraktar bara en torkad gren från gården. Kaffet blir kallt medan solen stiger utanför fönstret.

Vi byter motiv. Målar av ytorna mellan formerna på bordet. Tecknar varandras ansikten utan att bryta ögonkontakten. Studerar skuggor och perspektiv.

Hon öppnar upp en bortglömd värld. Den jag längtat efter utan att veta hur mycket. Som jag övergav som liten när tålamodet tröt och sedan dess har respekterat på avstånd, tänkt att den inte är för mig för att jag inte kan och inget blir bra, utan att förstå det orimliga i att kräva perfektion av mig själv i något jag aldrig investerat tid i.

Det står hunger på sidan men vi har precis ätit squash- och potatisplättar med chevré, honung, spenat och syltad rödlök på hotellet och är så mätta att tankarna blir tröga. På varsin sida av rubriken formas en tulpan och en craspedia (eller ett duschmunstycke, jag är öppen för tolkning).

Vi avrundar för dagen och jag promenerar tillbaka till hotellet med Harry Potter och Dödsrelikerna i öronen och en iver över vad den allra första dagen på mars kommer erbjuda för insikter och lärdomar.

På fredagsmorgonen är frukosten uppdukad bara för mig. Hotellpersonalen meddelade kvällen innan och jag sa åt dem att de kunde strunta i att ta fram köttprodukterna. I efterhand skulle jag ha förklarat att fil och flingor, en macka och lite frukt räcker gott, att de inte behöver ställa till med en fest.

De undrar om jag vill att de steker våfflor. <3

Äter i lugn och ro i salen som vid lunchtid är fylld av folk. Scrollar långsamt i flödena på sociala medier, de rymmer allt mer fakta om miljöns status i världen, tips på hållbarhet och produkter och engagemang från och i min närhet. Så glad över det nätverk jag bygger upp och över algoritmer som ger mig verktyg att utveckla min vardag mer hållbart. Som lär mig något nytt varje dag och som får mig att reflektera även över även de allra minsta av insatser.

Känner en sån enorm tacksamhet över möjligheten att sitta här. Att få åka på en kurs, lokalt i mitt län, skräddarsydd för mig och mina behov. Att kunna åka kollektivt hit och hem. Ha en erfaren egenföretagares odelade, lyhörda uppmärksamhet i två hela dagar. Ta allt i min egen takt.

Tänker på hur kompetensutveckling blivit så synonymt med en utbildning i huvudstaden. På hur mycket kunskap det finns i vårt närområde. På hur lyckligt lottad jag är att ha en chef och ett företag bakom mig, som uppmuntrar en sån idé och ger mig medel för att genomföra den.

Hoppas så innerligt att det på något sätt ger ringar på vattnet. Inspirerar fler företag och anställda att ta vara på den skicklighet som finns alldeles intill. Att chefer uppmuntrar och att medarbetare tar initiativ och vice versa och både och. Att vår första instinkt inte alltid kommer vara att åka långt eller besöka stort.

Låter känslan följa med mig under promenaden genom samhället. In i huset och upp på övervåningen. Klockan är nio och rummet badar redan i ljus. Det känns som nyss som det precis börjat ljusna vid den är tiden. Kommer nog aldrig vänja mig vid hur fort en vinter går.

Tacksamheten flyttar in i bakhuvudet när ivern och skaparlusten tar över. Lite mer självsäker idag. Ställer upp en nejlika och ett – till oigenkännlighet förtorkat – exemplar av en vildväxande fjolårsblomma. Betraktar dem medan handen som håller i pennan med den smala svarta spetsen rör sig över pappret.

Lyfter på pennan en enda gång, när jag byter växt. Från att inte ha tittat alls betraktar jag nu den vita sidan länge. Väntar på en självkritik som inte kommer, för hur ska jag kunna klaga på något jag inte sett mig själv skapa. Något jag inte kunnat föreställa mig resultatet av, och därför omöjligt kan misslyckas med.

Förälskar mig i tekniken och njuter av känslan av att vara nöjd. Över att ha lyckats. Inte med själva teckningen, för samma princip gäller som för det uteslutna misslyckandet. Över att ha lyckats bryta ovanan att leta brister att kritisera.

För in alstret i datorn, ihop med några tidigare motiv. En storspov, några hjortron, en solros och en lada. Kajsa visar hur jag kan experimentera med konturer, avsaknaden av densamma, färgsättningar och strukturer. Med former och urklipp och montering. De bildar en krans medan vi planerar andra halvan av kursen. Den som kommer äga rum när gatorna sopats rena från grus och träden inte längre är nakna.

Sedan har två dagar plötsligt passerat och det är dags att ta tåget österut och bussen norrut. Kramar om och tackar och säger vi ses snart igen.

Solen går ner över den första mars, men så mycket har tänts i mig.

10 kommentarer

Kompakta knoppar

Februaris sista dag! Och förhoppningsvis förtidig-vårens sista också. De senaste dagarna har takdroppet och värmen förvandlat världen till en spegel av is och jag går sannerligen inte med på dessa dumheter. Jag kräver kallgrader och snö åtminstone mars ut. Framför allt eftersom den här favoritmånaden till stor del spenderades sjuk, skör och sliten i soffan. Nu vill jag möta vårvintern med varm choklad i snödriva, skridskor på Tallbacka och en stor skopa kreativitet om kvällarna.

Jag tänker att vi börjar omedelbums med det sistnämnda; här kommer ett litet inlägg om ett par knoppar jag knåpat ihop till vårt sovrum.

Två stycken har det blivit hittills. Tänkte göra ett gäng till, för de blev himla fina om jag får säga det själv. I betong är de, gjutna i metallkorkarna som hör till flaskorna på mina parfymer! Busenkelt faktiskt; häll betong i kork, stoppa ner en skruv (huvudet ner i betongen) och låt stelna. Skruva sedan in i förborrat hål!

Tyvärr har jag inte lyckats få ut dem när de stelnat utan att klippa upp korkarna med en tång – därför dröjer det till dess att jag kan göra ytterligare några stycken. Har provat olja in dem, men det funkade inte. Andra tips mottages tacksamt om ni har några på lager. Och! Glöm inte återvinna korkarna, sönderklippta eller ej.

Precis lagom diskreta, om du frågar mig. Stjäl varken uppmärksamheten från vår sänggavel, min pappersstjärna eller min glittriga loppis-blåsa! Är så nöjd med hur vårt sovrum känns allt mer levande. Vet inte om det beror på ljuset som återvänder eller att det blivit så balanserat i sina jordnära färger. Det är så fint att jag på riktigt bor i de här bilderna <3

Håll tummarna för mig att mina keramiskapelser överlevt sedan sist jag karvade i dem – jag tror nämligen mitt favoritalster skulle bli magnifikt här inne och det vore himla fint att få dela resultatet med er framöver <3

6 kommentarer

Skapelser till skänks

Så var den plötsligt över, julen. Den lugnaste vi haft på år, fastän vi hann med fyra destinationer på tre dagar, och nu har ytterligare två att besöka i mellandagarna. Vi har skrattat åt roliga rim, vunnit en hundring på bingolotto, spelat julyatzy, norpat åt oss en fågelmatare i julklappsleken och ätit oändliga mängder tunnbröd med kallrökt lax och fått de allra finaste av klappar. Så önskade allihopa, precis vad vi behövt. Är så tacksam.

Och på tal om öppnade klappar; det har äntligen blivit dags att visa er vad jag skapat för klappar att lägga under årets julgran.
I fjol såg det ut såhär. I år la jag ganska mycket tid på kreativa och hållbara sätt att slå in dem på (inte minst på det tygfodral som dolde pappas skidstavar, ni kan skymta det långa paketet i sista bilden här) men en och annan gåva hann jag med att skapa under novembers mörkaste stunder. Vi tar en titt!

På vår ytterdörr sitter samma nötta, gröna skylt som fanns där i min barndom. De vita, målade bokstäverna som bildar efternamnet på samtliga av husets alla ägare kan numera bara läsas av de som sett den i sina bästa dagar. Holmqvist.

Huset är inte vårt än, men förhoppningsvis snart. Och nu känns det ännu lite mer hemma, lite mer vi, efter att jag fått överraska Jonathan med en alldeles ny skylt, med bådas våra efternamn. Mönstret har jag skissat med blyerts (är så nöjd, för att illustrera är en av mina största svagheter) och sedan bränt in med brännmärkningspenna!

Det här underlägget i betong har jag inte hunnit ge bort än, men risken är liten att mottagaren ser det här så det får hänga med ändå. Tre stycken i olika varianter har jag gjort, med inspiration och instruktioner från Ruth! Oväntat enkelt att göra, och en himla rolig gå-bort-present om du känner för att testa ögonaböj!

Kan det någonsin bli för mycket Harry Potter? Absolut inte! Men om det är så att den du vill skapa en gåva till inte är lika förälskad i världens bästa bokserie som jag och många i min närhet, kan du givetvis anpassa motiv och text efter något annat den tilltänkte tycker om. Porslinspennor finns på de flesta hobby-butiker och muggar i olika färger och former finns att fynda för småpengar på second hand.

Just de här, med mottot wit beyond measure is man’s greatest treasure hamnade i ett paket till en klok 15-åring som tillhör elevhemmet Rawenclaw.

Här var jag nervös, det ska jag inte ljuga om! Som jag berättat tidigare är textilt skapande inte heller en av mina starkaste sidor, men under hösten har det blivit mycket bättre. Så pass att jag vågade mig på att sy fyra bordstabletter till pappa, som precis börjat få ordning i sitt kök i lägenheten han flyttade till i samma veva som vi började bygga bo i huset. Till hjälp hade jag Alicias ypperliga guide till hur en syr fina kökshanddukar, och med hjälp av den blev hörnen över förväntan för en novis som jag. Och det färdiga resultatet matchar pappas gröna skåpluckor och vita kakel helt perfekt.

I samma paket låg fyra koppar i benporslin, med tillhörande fat. Loppisfyndade ”stockholm” från Gustavsberg. Tyckte de gjorde sig fantastiskt fina ihop.

Utöver dessa fyra gåvor blev det också ett par lådor med non stop-kakor (sån nostalgi att baka dem) och ett par burkar chokladbollar nedpackade i årets paket. Hembakt alltså, alla tiders present om du frågar mig!

Skapade du några klappar i år?
Berätta gärna! Om du skrivit om dem får du också hemskt gärna länka, för jag vill jag hemskt gärna läsa.

8 kommentarer