Skriver ditt namn i molnen

För precis fyra månader sedan blev jag faster. Till världens finaste Evander. Som växer så det knakar och smälter alla hjärtan som kommer inom räckhåll för nyfikna ögon och högljudda skratt. Ett sånt privilegium det kommer vara, att få se dig växa upp.

Idag var vi på namngivelseceremoni. Och till skillnad från julklappar och födeledagspresenter, där behoven kommer sättas främst under de många firanden vi kommer få ihop, ville jag vid just den här engångshändelsen ge något lika unikt som Evander själv. Så under höstens keramikkurs har jag format moln och stansat siffror och bokstäver, och igår fick jag hämta dem. Precis i tid för att hinna knåpa ihop en kombination av mobil och väggbonad.

Själva stommen utgörs av en fin gren jag hittat på en av mina otaliga skogspromenader. Sådär alldeles torr och grånad och skogshärjad som de mest perfekta pinnarna är. Tråden är en tunn, men stark, silikontråd i vitt. Den och fästena har införskaffats på vår lokala hobbyaffär, pärlorna har jag hittat second hand och molnen, ja, de har jag som sagt gjort med egna händer.

Sju grå, råa. Stansade med de tre namnen, födelsedag, vikt, längd och tid. Och sju stycken jag glaserat – tre i vitt och fyra som även fått ett lager med blå bubblor.

Föräldrarnas katt Bowie (till lika delar fullständigt supergosig och fullkomligt knäpp) bor hos oss några dagar. Han var inte så himla imponerad av min skapelse, förmodligen mest för att den inte var ätbar, men jag hoppas innerligt att E kommer uppskatta den så småningom. <3

10 kommentarer

Keramikkreationer

I höst fick jag två perioder i keramikverkstaden. Så himla fint är det. Att sitta där och få form på tankarna. Jag har redan fått hämta hem sakerna från första kursen. På onsdag är andra kursens sista tillfälle. Då glaserar vi.

De rymmer så många känslor, dessa små alster. Hela grejen egentligen, att kasta, knåda, dreja, kavla, bygga, bränna, dekorera, glasera. Hur det i slutändan ser helt annorlunda ut, när det kommer ut ur ugnen. Och hur det inte alltid är positivt, när jag slarvat med glasyren eller haffsat ihop något bara för att.

Det vill jag bli bättre på, framöver. Att skapa med lite mer kvalité. Hellre ta hem få saker jag verkligen vill och kan använda, än många saker där någon procent ändå stoppas bort i en låda. Det känns som ett sånt slöseri på lera, fastän jag försöker att inte tänka så; varje litet alster lär mig ju något på vägen. Det känns mest bara så ojag, att ha tre obrukbara trattar till droppkaffe här hemma, bara för att jag inte tänkt till. Glaserat för tjockt, gjort hålet för stort och foten för liten.

Men, det går framåt. Både med drejtekniken och att få till glasyren. Jag hoppas så det håller i sig, så att jag om någon vecka har lyckats få till en liten en-persons-fika-servis att ha här hemma. Med skål och sked och bricka och kanna. Tusan, vad fint det vore, att få servera frukostgröt med tillbehör på alltsammans. Till dess fyller jag de nyaste favoriterna från kurs nummer ett med höstens skördeskatter; de sista tomaterna och trattkantarellerna som inte hamnade direkt i torken.

Nästa kurs hoppas jag börja våga mig på det här med att karva lite mer. Skapa lite mer mönster. Och kanske, tillslut, få till den där tratten att få mitt kaffe från.

2 kommentarer

Rotat mig


I fredags packade jag resväskan full med sängkläder, kamera och björkrötter och tog bilen en timme söderut. Till Sikeå och en tre dagar lång kurs i rotslöjd! Vi samlade rötter i slutet på juni och nu var det alltså dags att lära sig göra något av dem.

Kursen i snabba siffror:
Hur svårt jag trodde det skulle vara på en skala från 1-10: tolv
Hur svårt det faktiskt var på en skala från 1-10: nio till en början, sedan sju
Förväntningar på att faktiskt klara av att färdigställa något: noll
Antal frågor: ungefär femhundrasjuttiotvå
Antal färdigställda verk: tre (3)!

Fingertopparna pirrade ordentligt när jag bäddade ner mig i min hyrda lilla campingstuga intill havet för kvällen (garanterat glädjepirr). Och mellan magiskt goda fikapauser, där vi bjöds på mockarutor och hemgjord blåbärssoppa, tog den här äggkoppen, spegelramen och också ett hårsmycke form.

Är så tacksam för att jag fick möjligheten att gå på det här. Börja hösten med att lära mig ett nytt kreativt uttryck. Ser fram emot att prova kombinera det med andra material – inte minst med keramiken som sträcker sig långt in i september. Så redo för en skaparhöst <3

10 kommentarer

Miniatyr-moln

Minns ni de små keramikmolnen jag gjorde på kursen i vår? Har verkligen fått så himla mycket fina kommentarer om dem i diverse skapargrupper. En av dem skickade jag så småningom till Ellen, ihop med lite glädje, styrka och beröm för att hon är en sådan inspiratör och kämpe. En annan blev ett hårspänne som numera bor i mitt hår mest hela tiden.

Längtar så himla mycket till kursstarten i höst. Då ska jag göra fler små moln, både till försäljning och för att kunna ge små oväntade presenter när någon jag tycker om verkar behöva det som mest. Tycker så mycket om det, den här digitala gemenskapen. Vilka avstånd den kan övervinna alltså. Och vilka relationer den kan skapa, fastän jag aldrig ens träffat majoriteten av er. Är glad och tacksam för varenda en av er som vill hänga här inne med mig!

 

På tal om det, ni har blivit ett lite större gäng här inne på sistone.
Har ni något önskeinlägg jag kan göra lite sommarläsning av? Lämna en kommentar, så fixar jag <3

8 kommentarer

Skapa för skapandet

Hallå! Vad glad jag blir över era fina ord om mitt skapande. Ska bli bättre på att svara på dem (och kika in hos er, tycker ju så mycket om de, internetgemenskapen <3). Efter en trött period har jag fått tillbaka det där drivet att f i x a. Sortera, slänga, skänka. Komma någonvart, få lite ordning.

Här om dagen fyndade jag en helt fantastisk skrivbordsmöbel på en lokal köp- och säljsida och tänkte att mitt skaparrum var ett alldeles förträffligt ställe att börja f i x a på. Det har nämligen sett ut som om en tornado härjat omkring där inne lite för länge nu. (Det har det också. Den heter Thea). Inte för att ett skaparrum inte får vara stökigt, det är väl själva grejen. Mer så att jag inte hittar, och det är ju trist om en snilleblixt skulle bli lidande av något sånt. Men hörni, nu kikar vi på när jag skapade min (nya) skaparhörna!

Sämst bloggare som jag är tog jag ingen bra förebild. Här stod i alla fall mitt ”omplanteringsbord”. Synd bara att det inte gick använda som det eftersom det var fyllt till bredden med all världens krukor. Nu har jag rensat, skänkt bort och bara behållit favoriterna.

Det här fönstret är husets äldsta. Fönsterbrädan är bred och om vintrarna fylls rutorna av frostrosor, och jag tänkte att det är alldeles för vackert för att inte sitta mitt emot. Sagt och gjort, blombordet fick flytta. Det syns inte på bilden, men skrivbordet är 211 centimeter långt. Längst till vänster står ytterligare ett bord, ett litet, som jag placerat min scanner på. På hyllplanet under har jag de sparade krukorna, och på golvet under det står min nygamla symaskin som jag tänkte försöka bekanta mig med i sommar!

Som gardinstång ville jag ha en pinne. En sån där vackert naturhärjad, som till posterramen. Jag tog med Jonathan på promenad till mitt pinnställe i skogen intill. Hittade en alldeles perfekt som bara behövde kortas några decimeter.

Av stumpen passade jag på att förverkliga en idé som började gro i mitt bröst för en tid sedan. Inspirationen är de där bokstavstavlorna, ni vet, sådana som sitter i trapphus. I framtiden tänker jag nog göra fler, med andra bokstäver, men tills vidare känns det så himla bra med orden ”norrländska är ingen dialekt” på väggen.

Älskar hur ombonat det blev. Väggarna är fulla med hål och märken efter otaliga ommöbleringar, så för en gångs skull var jag inte så himla feg med hammare och borr. En hylla med fina saker och väggbonaden jag gjorde under min tid i Umeå fick flytta upp på väggen. Gör sig fint ihop med en slingerväxt på var sida fönstret, tycker jag!

Där intill hänger en handduk signerad Kajsa Nilsson också. Den blev så himla fin mot väggfärgen. Nu kliar det i fingrarna av längtan efter något nytt projekt. Men först är det midsommar!

Hoppas ni får en himla fin helg, så hörs vi snart igen <3

7 kommentarer

Fjällvandringen

Har ni poster-listen jag gjorde till den där fina solros-akvarellen färskt i minnet? Här kommer en till, i en lite större variant. 50×70 centimeter närmare bestämt. Blev så nöjd med den förra (och glad att min väldigt enkla konstruktion faktiskt fungerade), så jag kunde liksom inte låta bli att samla ihop ett par pinnar och göra en till.

Det är sådana där riktigt fina, väder-härjade pinnar. Ni vet, de där som ligger i hög i skogen, där de har torkat, spruckit och blekts i solen och fått mönster av insekters framfart?

Märker direkt hur det blir skillnad i rummet när en bit av skogen utanför får flytta in såhär. Mer liv, liksom. Varmt. Tryggt. Och så känns det så självklart att en poster som Fjällvandringen, som andas så mycket VÄSTERBOTTEN, också ska omges av en bit av det. Blev så nöjd, och ser fram emot att fortsätta med de här små alstren. Postern finns bl.a. att köpa hos Eljest och hos skaparna The Pattern Landscape, förresten.

Vill ni fortsatt se resultaten av mina små poster-lister, eller har ni tröttnat nu?

 

4 kommentarer

Sol i sinne, solros inne

Den smyger sig på allt oftare, skaparlusten. Vet inte om det beror på att det är ljust alla mina vakna timmar (dvs. helg-vaken till 02.30, inte ”lägg dig kl 23 för att sova 8h innan jobbet”, så ni fattar vidden!) eller om det är för att luften liksom känns lite mer, för att den är fylld av syrén, liljekonvalj, nyklippt gräs och fågelsång. Kanske är det en kombination, kanske är det något helt annat, men det är så fantastiskt att sitta vid ett ljust öst-fönster när klockan passerat midnatt och bara känna hur hela kroppen vill ta tag i den där idén jag burit på, men inte haft ro nog i kroppen för att få ur mig.

Precis det gjorde jag i lördags natt. Tog tag. I den där poster-ramen. Och nu tänkte jag dela med mig lite av hur det gick till. Fast ni får inga steg-för-steg-bilder, för sånt ryms inte i min hjärna när jag väl sätter igång. Det blir steg-för-steg-meningar istället. Och det funkar nog lika bra det, ska ni se!

Du behöver: trälister, såg, magneter, snöre, häftpistol och superlim. Just de här listerna är 4mm tjocka och ungefär 1cm breda. En meter kostade sju ynka kronor på min lokala hobbyaffär (som hotas av nedläggning </3 glöm aldrig att stötta din lokala skapar-butik). Magneterna är 9mm och 10mm i diameter, också från min hobbyaffär (de svarta) och från clas ohlsson (de silvriga).

Såga ut fyra lister i rätt längd. Två blir baksida, två blir framsida, ett par uppe och ett par nere. Limma på magneterna mitt emot varandra, så att du sedan kan klämma fast ditt motiv mellan listerna.
Här testade jag först med de svarta magneterna på två lister (med superlim – inte jättelyckat), vilket tyvärr blev för svagt för att kunna hålla målningen uppe, trots tre stycken på varje list. De silvriga magneterna funkade däremot fint – de har en bärkraft på 0,9kg.

I slutändan blev det alltså två lister med tre svarta magneter, och två lister med två silvriga magneter. Listerna med tre magneter blev båda baksidor och de med två magneter hamnade fram.

På framsidan av de båda listerna stansade jag också in citatet ”they tried to bury us, they did not know we were seeds”. Just små detaljer är en sån grej jag verkligen uppskattar i mitt eget skapande. Sånt jag inte alltid ser här i vårt hem, utan måste gå nära för att lägga märke till. Som små skatter jag gömmer åt mig själv.

Allra sist häftade jag fast en bit av ett (fejk)läderband och hängde upp det hela på vår Västerbottensvägg. Intill landskapsdjur och landskapsfågel. Hembygdspoesi och motiv av LisaLove. Och så ett och annat av mina egna skapelser. Och de passar så bra där, solrosorna av fantastiska Elbe.

Tycker så mycket om den här känslan. Att det funkade. Att jag kunde. Det är så fint. Så idag skrev jag till Jonathan att ”efter jobbet måste du följa med ut i skogen, jag måste samla pinnar”. Och det är också så fint. Att det liksom inte ställs några frågor. Han svarar bara ”okej”. Med en smiley. Och så samlar vi pinnar.

Och nu ser jag fram emot att bygga vidare på idén. Större. Smycka på andra sätt. Intill ett fönster, med sommarnattsljuset, junidoften och västerbottens-tonerna som sällskap.

11 kommentarer

Fika och funderingar

Hej på er! Hoppas ni har en mysig helg. Här hemma har vi på oss våra gosigaste plagg, spelar sällskapsspel till varje måltid (har ni spelat carcassonne? om inte – gör! så beroendeframkallande roligt) och jag fyller min lilla igelkottbok med små och stora idéer om allt från skapande till renoveringstankar.

Idag inventerade jag i både recepthögar, kyl och frys och insåg att vi hade det mesta hemma för en rödbets-brownie. Jag tänker att vi kikar lite på receptet, för det blev verkligen en typiskt bra ”passar alltid”-kaka. Ni vet, en sån en kan äta ensam, med en vän, en regnig läsdag eller på en solig balkong.

Att slänga ihop den här kakan går supersnabbt! Skala och finriv 2-3 rödbetor samtidigt som du smälter 120 gram smör. Låt smöret svalna samtidigt som du fyller en bunke med 1 deciliter kakao, 2,5 deciliter socker, 1,5 deciliter vetemjöl, 1 tesked vaniljsocker och bakpulver, lite salt, två ägg och alla rivna rödbetor. Häll i smöret sist, blanda om alltihopet och häll ut i form.

Toppa med nötter. Jag använde hasselnötter men tänker och tror att även salta cashew eller vanliga pekannötter blir gott. Grädda mitt i ugnen på 175 grader i ungefär 20 minuter, låt svalna, skär i bitar och servera med valfritt tillbehör!

I väntan på att kakan skulle gräddas klart satte jag mig och funderade på några små skapelser jag tänkte få klara i veckan. Har länge funderat på vad mina små keramikmoln (som jag tvärt visat er här) ska få bli egentligen. Broscher, örhängen, halsband. Möjligheterna är så många, känns lika fina. Kanske får det bli några av varje såhär i början. Vad tycker du?

Jag inser också att jag verkligen borde ta tag i det här med egen firma. Lära mig bokföra, fakturera. Det hade varit så roligt att kunna svara ”ja” de gånger folk och butiker frågar om de kan och får köpa av mina printar och keramikalster. Ja, minsann. Det ska jag försöka ta tag i under de närmsta månaderna!

2 kommentarer

Sits med snits

Alltså. Maj?! När hände det? April verkligen flög förbi, innehållande så mycket fint. Påskhelg i Missenträsk, utställning inne i stan, födelsedagsfika, gravidfotografering och inte minst – nytt jobb.

Snön har så sakteliga tinat bort och skinnjackan åker på ibland, även om nätterna fortfarande domineras av minusgrader. Små vita högar ligger här och var och en del av gården är fortfarande täckt, men det är ljust till efter 21, krokusarna har kämpat sig upp utanför köksfönstret och nu, nu börjar säsongen av utomhusprojekt på riktigt. Längtar så efter utrymme att måla om, såga till. Växtbytarkvällar och skaparstunder med lokala gäris-grupper uppe på altanen. Jag är visserligen inte mycket för det här med vår, och inte riktigt värme heller. Men tusan, ljuset. Vilken energi jag får. På lunchpromenaden idag kände jag att en häftpistol vore bra att införskaffa, för ikväll, då skulle jag minsann klä om bänken i hallen.

Den har alltid funnits här i huset, den där ljust lindblomsgröna pinnsoffan från Edsbyverken. Ett arvegods som en gång i tiden tillhörde (gammel)farmor Eva och hennes Fred. Då stod den under köksfönstret. När mamma och pappa sedan byggde ut huset hamnade den i hallen och där har den stått hela mitt liv.

Idag fick den luftas lite. Torkas av ordentligt med gódoftande västerbottenssåpa och sedan påbörjades arbetet med att ta bort tyg och häftklamrar. Var lite för ivrig och dokumenterade inte det översta grå-beige-mönstrade tyglagret (drog bort det häromdagen för att komma igång och sluta skjuta upp) och under fanns det här blå-orangea. Charmigt ändå, tycker jag. Ska tvätta upp och se om det går göra något annat av det.

Några minuter senare såg det ut såhär. Oklart om det gömde sig ytterligare ett lager under den här plastiga, brun sitsen men den fick vara kvar. Tänkte att det skulle vara en bra bas ifall det nya tyget skulle vara lite genomskinligt.

Och ytterligare några minuter senare vad jag klar! Efter att ha lusletat på alla second hand-butiker utan att hitta en bra bit i rätt storlek fann jag den här lilla stuven av gardintyg på vår lokala tygbutik och blev så glad av både färgerna och mönstret (påminner det inte lite, lite om den gyllene kvicken?!). Är verkligen svag för det senapsgula, speciellt till ljust grålila. Så fint.

Och nu står den åter på sin plats precis vid ytterdörren. Intill busktomater, chili och basilika i loppiskrukor. Det allra finaste i en hall som i övrigt är ett enda hovendroven. Hur många vuxenpoäng är det att längta efter grovsoporna? Jättemånga!

Och hörni, jag hoppas ni orkar hänga kvar här, för jag har så mycket på gång. På riktigt nu. Vill berätta allt för er. Vi ses, alldeles, alldeles snart <3

6 kommentarer

Ett år i fristaden

Det är lite drygt ett år sedan jag hittade en fristad i en keramikverkstad i Yttervik. Jag skrev lite om det då, om hur lugnet i den prestigelösa kreativiteten sakta men säkert fick den där stressrelaterade klumpen i magen att lösas upp. I maj samma år fick jag slutligen visa er mina finaste alster, och nu är det dags igen.

Jag har precis fått hämta hem resultatet från vårens fortsättningskurs. Faktum är att jag hunnit med totalt fyra kursomgångar med olika kamrater. Jag vet inte om jag blivit speciellt mycket bättre, men det har ju heller aldrig riktigt varit målet. Målet har varit att få MÅ bättre – och såhär ett år senare är skillnaden helt enorm. Jag minns så mycket mer detaljer från dagen nu. Vaknar nästan aldrig om nätterna och i sådana fall högst en gång. Det är länge sedan det där trycket över bröstkorgen kom och paralyserade mig, hämmade andetagen.

Det är så fint att fylla hemmet med de här framstegen, och jag längtar redan till nästa kursstart. Till dess har jag gott om tid på mig placera rätt sak på rätt plats. Jag tänker att jag ska fortsätta med att göra speglar i olika storlekar. Kanske sätta dem ihop i tiotal på en liten vägg? Tror det skulle vara fint!

Inför den här kursen förbjöd jag mig själv att göra växtrelaterade saker. Framför allt sticklingsvaser som jag redan massproducerat som om världsekonomin hängde på det. Uppenbarligen kan jag inte låta bli, men å andra sidan är det väldigt fint med saker som kommer till användning. Djur + sticklingar är dessutom en oslagbar kombo.

Bröst-krukorna har också en given plats på min ”att göra”-lista i höst. Tycker de blev så himla, himla fina. Speciellt i kontrast till blå väggar och lila växter. Kanske gör jag en som rymmer pump-tvålen, tandborstarna och som ljuslykta också, vi får se!

Små, små moln har jag gett mig på också. Kanske gör jag smycken och ger bort ett par. Eller en mobil? Kanske en brosch? De matchar lite med en vas från tidigare kurs, fint att färgerna går igen. Ansiktskrukan har jag tyvärr inte gjort själv, men en dag kanske jag lyckas med något liknande. När det kommer till saker jag skapar själv gillar jag dock det lite skeva. Tycker det är så charmigt med det opropertioneliga, lite buckliga och just det försökte jag verkligen anamma den här kursen. Knäppt och fulfint hellre än helt slätt och ”perfekt”.

Det kanske är därför jag är lite extra förtjust i den här lilla räv-taxen. Med sina små, knöliga ben, långa kropp och plats för en minikaktus i huvudet. Eftersom jag vid det här laget insett att jag nog inte kan gå en kurs utan att skapa saker att, på ett eller annat sätt, stoppa växter i kommer det troligtvis bli fler av djurkrukorna i höst också. Men jag hoppas även lyckas med ett par bruksföremål, som ett durkslag, en perfekt tratt för droppkaffe och ett par underlägg till kastrullerna. Kanske vågar jag ge mig på någon fin lampfot eller skärm.

Ja, vi får se helt enkelt. Hittills har jag aldrig lyckats följa någon plan eller idé-lista. Saker bara blir. Allt jag vet är att varenda sekund vid drejskiva och bord, bland lera, former, verktyg, engobe och glasyr, är den bästa form av återhämtning jag någonsin kunnat hitta.

 

Har ni någon favorit? Och vill ni att jag visar några fler alster längre fram?

8 kommentarer