Konsumtionen av klappar

Vi är elva dagar in i november. Om dagarna blir det aldrig ljust, bara mindre mörkt. Jag vill så gärna berätta om allt jag känner, tycker, tänker, men orden glider mellan fingrarna på samma sätt som du tappar greppet om en dröms detaljer när du vaknar. Formuleringarna finns där, på andra sidan barriären i bröstkorgen, på samma sätt som ljuset går att förnimma bakom den blygrå molnmassan. Det känns som att ingenting stannar, ingenting når fram.

Men jag tänker; jag gör det här ändå. Från hjärtat.

Det här inlägget har grott ur mina komplexa känslor för presenter; jag älskar att ge, tycker om att få, men jag står inte ut med all överkonsumtion. Står inte ut med summorna vi köper julklappspapper för. Står inte ut med rapporter om hur högtidshandeln, år efter år, slår rekord. Står inte ut med att vi, faktiskt, konsumerar ihjäl vår värld. Jag står inte ut med hetsig musik som valts ut i syftet att öka kundernas impulsbeslut och köp.

Men, som sagt; jag älskar att ge. Ofta, men inte alltid, för att det finns ett syfte och ett behov. Allra finast tycker jag det är att överraska (och överraskas!) en helt vanlig, mulen tisdag. Därför är det här inlägget inte på något sätt knutet till julafton – även om jag publicerar det i god tid i förhoppning om att det ska inspirera någon av er som läser till att konsumera och kreera med hänsyn till den ömtåliga klump vi alla lever på.

Så. Här kommer några idéer på vad du kan ge dina nära och kära när andan faller på. En del kan du skapa själv, andra kan du handla av lokalproducenter och småföretagare.

Kaffefilter i (återbrukat) tyg! Till skillnad mot pappersversionerna kan dessa användas om och om igen – släng sumpen och tvätta rent genom att koka. Hållbart och ekonomiskt!

Och! Kaffe och kaka heter det ju, så det kan ju vara ett passande komplement. De här syltgrottorna med hjärtan tycker jag var så fina – är själv sugen på att prova med saffran i degen och hjortronsylt som fyllning.

Ett kartsmycke. Eller kanske en nyckelring. Väldigt personligt – och resterna av kartan eller kartboken (som du garanterat kan hitta på loppis) kan du till exempel vika till en presentbox (så slipper du köpa julklappspapper) eller göra en festlig origami-trana eller fågel av. Smyckesdelen finns förhoppningsvis på din lokala hobbyaffär och kedjor finns i överflöd på second hand.

Påsar med eget tryck! Allt från små påsar till förvaring till lite större för exempelvis tvätt eller träningskläder. Min stämpel har jag gjort i keramik, men det funkar också att karva i linoleum, eller varför inte en potatis? Tyget är gamla lakan jag fått av farmor, liknande finns i överflöd att handla i andra hand.

En mindre variant kan vara fint att ha till resväskan – att lägga smutstvätt eller kanske samla fina minnen i. Eller varför inte slå in julklapparna i dem? De funkar faktiskt till de mesta, förutom att handla frukt och grönt i (eftersom det blir så bökigt för kassapersonalen att se vad det är för sort du handlat). De kan du istället sy i återbrukad spets eller handla desamma direkt av Alicia.

Förvaring och bruksföremål i betong! Kul och fint och går variera i oändlighet efter behov istället för att köpa nytt. En smyckeskon. En ljusstake. Ett kakfat, mugg för tandborstarna eller hållare för att ha hemäggen framme. Bara fantasin sätter stopp!

Använd formar du har hemma; här ovan har jag använt en bit tapet för konen och en plastburk som tidigare innehöll rostad lök till burken.

Locket till burken har jag hittat på loppis – det finns ofta både i trä, i glas och i kork. Det blir extra spännande när två material möts, tycker jag. Är du nyfiken på fler saker att göra i betong har Jaquline en hel kategori för det.

Ytterligare en sak att sy; värmekudde. Eller korv. Eller klump. Eller katt. Formen kan ju anpassas i absurdum. Tyg hittar du lätt på second hand och de flesta rissorter funkar bra att fylla med, så länge du kommer ihåg att ha ett litet glas vatten i micron när det är dags att värma upp den. Just den här har jag, precis som tidigare, gjort trycket själv på gamla lakan jag fått av farmor. Knappen har jag gjort på keramiken – den sidan är öppen för att jag ska kunna ta ut rispåsen och tvätta överdraget ifall det blir smutsigt.

Fler tips?
Vad sägs om en personlig mugg (Harry Potter-motiv är ju kanske bland det FINASTE) eller ett par godluktande, handbroderade lavendelpåsar att lägga i klädlådan? Jag vill testa allt. Är så glad att skaparlusten hittat tillbaka in i min novembertrötta kropp. Att det är d-vitaminen som tryter, inte inspirationen. Att jag satt igång i god tid i år och, precis som i fjol, kommer kunna visa upp årets julklappar för er i mellandagarna.

Men hörni. Det här är viktigt. Vi har inte alla möjligheten, kunskapen, orken att skapa varenda, eller en enda, gåva på egen hand. En del av oss väljer bort klappar och presenter helt och hållet. Och vissa av oss köper allt, eller en del, nytt. Vi är olika, och det är okej. Framför allt att inte orka och att skippa. Men, tillhör du den sista kategorin och bor i Västerbotten hoppas jag att du ger alla duktiga småföretagare jag samlat på lokala listan en chans. Bor du någon annanstans hoppas jag du ägnar dina närproducenter en extra tanke. Våra val och vår självransakan är viktigare än någonsin.

Det är sex veckor till jul. Sju veckor kvar av året. I år önskar jag att jag slipper läsa rubriker om ännu ett rekordår för julhandeln och istället ser fler nyårslöften om en mer miljömedveten livsstil. Tillsammans flyttar vi kanske inte berg, men vi kan bevara snön på deras toppar.

3 kommentarer

Spräcklig soppskål, serveringsbricka samt sked

Vänner! Jag har fått hämta hem mina senaste keramikalster. I vanlig ordning har ett och annat gått hädan i ugnen (bland annat den fina lilla kannan som skulle matcha detta set </3) och några blev inte alls som jag hoppats efter glasering (lovar mig själv att från och med nu försöka ha en tydlig plan för det där sista steget så jag slutar göra samma misstag om och om igen), men det allra mesta blev precis så som jag hoppats!

Så idag blev det lunch i min matchande uppsättning skål – bricka – sked. Stora delar av dem är råa (oglaserade), men några detaljer är i vit glasyr med blå-svart stänk, precis som stora delar hos de alster jag berättat om här.

Tycker det är en himla fin kombination och framöver vill jag gärna kombinera med en liten kopp och göra ett nytt försök på en kanna. Och – jag fick en idé prova mig på att göra sugrör också. Finns ju knappast något dummare än de i plast, så just nu är vi utan här hemma – men det vore ju väldigt festligt att ha till varm choklad framöver tänker jag.

Anammar det operfekta fullt ut och tycker min krokiga lilla sked blev helt fantastiskt charmig. Inte helt ultimat för soppa, men desto bättre till goda smoothie-bowls gjorda på sommarens hallon tror jag!

Tycker det lilla utrymmet för skeden blev pricken över i:et. Den bubbliga kanten runt skålen har jag skapat genom att klippa upp en blommig pepparkaksform jag fyndade på loppis i sommar. Kanske fortsätter även på den stilen, ser så mycket av naturen i den formen; blomblad, moln och vågor.

Lyxig premiär med grön ärtsoppa och mormors farinlimpa med ost! Recept? Kommer här:

Soppan finns i otaliga varianter. Oftast googlar vi bara ”grön ärtsoppa”. Då dyker bland annat det här receptet upp – fast vi skippade ägg och krutonger och toppade med naturell creme fraiche och pumpafrön istället!

Min mormors farinlimpa gör du såhär: 6 deciliter mjölk, 2 ägg, 1 paket röd jäst, 1 hekto margarin, ½ paket brunt farinsocker, 1½ matsked brödkryddor, en gnutta salt och drygt 16 deciliter rågsiktsmjöl.

4 limpor, ugn 200°C, grädda åtminstone 20 minuter.

Smält margarinet, häll i mjölken. He lite rågsiktsmjöl i botten av en bunke. Häll i margarin-mjölk-blandningen och jästen. Tillsätt de andra ingredienserna allt eftersom. Låt degen jäsa under en handduk innan du bakar ut den och delar i fyra avlånga limpor. Lägg på bakplåtspapper, nagga med kallt vatten och låt jäsa ytterligare (ungefär 20 minuter). Grädda långt ner i ugnen, ta ut och pensla med smör. Låt kallna innan du skär upp eller fryser in. <3

4 kommentarer

Från tanke till kudde

Har så många idéer som ligger och gror. Så många drömmar inför framtiden: om en keramikverkstad här på gården där jag själv tillverkar sånt vi behöver. Om att kanske, en dag, till och med sälja lite alster. Om att vara en del av ett skapargäng som hyr smedjor, åker på skaparläger och utforskar hantverkens alla olika inriktningar tillsammans.

Jag vet att den tiden kommer. Och det är ingen brådska, för det råder det absolut ingen brist på idéer som är möjliga att genomföra redan nu. Jag fyller mobilen med skärmdumpar och anteckningar och ögonen spanar ständigt efter vad hemmet saknar, allt eftersom vi rensar ut, skänker bort och pappa hämtar det som är hans.

Idén om ett kuddfodral fyllt med vår landskapsfågel har jag burit med mig sedan tidig vår. Men tiden har inte riktigt varit rätt; jag har anpassat mig till en ny vardag på en ny tjänst, uthärdat en sommarvärme som lamslog mig totalt och haft en jobbig start på hösten med min traditionella, urvidriga hosta och regelbundet näsblod.

Det är inte förrän nu, när första snön lagt sig och istapparna dykt upp utanför fönstret i mitt skaparrum, som en liten gnista har tänts i mig igen. Genom hörlurarna lyssnar jag sedan en vecka tillbaka på hur Stephen Fry läser Harry Potter and the order of the Phoenix för mig, och med händerna fria kan jag inte tänka mig något mysigare än att långsamt börja ta itu med den långa listan av idéer som byggts upp under året med en magisk värld både utanför fönstret och i öronen.

Storspoven är mig så kär. Inget är så mycket vår som dess sång. Den finns redan representerad på en och annan dekoration här hemma, men jag tror inte att jag någonsin skulle kunna tycka att de blev för många.

Som ni vet, och som jag en dag ska berätta mer om, försöker jag i första hand göra det mesta till vårt hem själv. Går inte det köper jag ”nytt” på second hand, och därefter av en lokal förmåga. Textilt skapande är inte min starkaste sida (faktiskt en av mina svagaste – jag har inte ens sytt sedan årskurs sju) men ett kuddfodral kände jag mig trots det hyfsat säker på i teorin. Så jag provade, höftade och blev så nöjd med resultatet!

Det här använde jag mig av:

  • En storspovstämpel som jag själv karvat ut på keramikkursen nu i höst.
  • Svart textilfärg som jag köpt på min lokala hobbybutik…
  • …där jag också införskaffat en liten roller för att kunna applicera färgen i ett tunt lager
  • Ljust linnetyg jag fått av farmor, klippt i två kvadrater på cirka 40×40 centimeter
  • Symaskin och tråd
  • Två gamla kuddar att fylla fodralet med

Stämpeln blev lite ojämn i höjd, vilket innebar en hel del vickande för att få med både näbb, ben och stjärt. Jag lyckades sällan få med varenda liten detalj, men i den lite skavda känslan finns också charmen tycker jag. Inte en är den andra lik, fastän det är samma stämpel.

När jag fyllt framsidan med så många spovar jag ville ha fixerade jag färgen med strykjärn i fem minuter. Sedan sydde jag ihop tre av de fyra sidorna ut och in, vände på alltihopet, tryckte in kuddarna och sydde igen den sista sidan rättvänd.

Den sista kanten är givetvis inte lika fin som de andra, kanske mest på grund av min otålighet och längtan efter att bli klar, sådär som det kan bli när en idé du burit på så länge är ett steg från att vara förverkligad. Jag tycker egentligen inte det gör något, men idag hittade jag faktiskt en passande dragkedja på loppis, så om kudden en dag ska få en kompis kanske jag använder den för att få fyra fina kanter.

Och som jag sa i början; jag blev så nöjd! Det är få saker jag tycker så mycket om som att få se en tanke förverkligad i fysisk form. Speciellt när den blir minst lika fin som jag hoppats på, och dessutom är gjord i en teknik jag inte känner mig helt trygg i. Nu ska jag bara bestämma mig för om den ska få pryda vardagsrummet, ihop med så många andra landskapssymboler där på västerbottensväggen…..

…eller om den ska få vara den första riktiga utsmyckningen i vårt, än så länge, ganska kala sovrum.

Vad tycker du?

Och – berätta gärna om någon landskapssymbol du håller kär! Tycker det är så intressant att höra <3

En kommentar

Skriver ditt namn i molnen

För precis fyra månader sedan blev jag faster. Till världens finaste Evander. Som växer så det knakar och smälter alla hjärtan som kommer inom räckhåll för nyfikna ögon och högljudda skratt. Ett sånt privilegium det kommer vara, att få se dig växa upp.

Idag var vi på namngivelseceremoni. Och till skillnad från julklappar och födeledagspresenter, där behoven kommer sättas främst under de många firanden vi kommer få ihop, ville jag vid just den här engångshändelsen ge något lika unikt som Evander själv. Så under höstens keramikkurs har jag format moln och stansat siffror och bokstäver, och igår fick jag hämta dem. Precis i tid för att hinna knåpa ihop en kombination av mobil och väggbonad.

Själva stommen utgörs av en fin gren jag hittat på en av mina otaliga skogspromenader. Sådär alldeles torr och grånad och skogshärjad som de mest perfekta pinnarna är. Tråden är en tunn, men stark, silikontråd i vitt. Den och fästena har införskaffats på vår lokala hobbyaffär, pärlorna har jag hittat second hand och molnen, ja, de har jag som sagt gjort med egna händer.

Sju grå, råa. Stansade med de tre namnen, födelsedag, vikt, längd och tid. Och sju stycken jag glaserat – tre i vitt och fyra som även fått ett lager med blå bubblor.

Föräldrarnas katt Bowie (till lika delar fullständigt supergosig och fullkomligt knäpp) bor hos oss några dagar. Han var inte så himla imponerad av min skapelse, förmodligen mest för att den inte var ätbar, men jag hoppas innerligt att E kommer uppskatta den så småningom. <3

10 kommentarer

Keramikkreationer

I höst fick jag två perioder i keramikverkstaden. Så himla fint är det. Att sitta där och få form på tankarna. Jag har redan fått hämta hem sakerna från första kursen. På onsdag är andra kursens sista tillfälle. Då glaserar vi.

De rymmer så många känslor, dessa små alster. Hela grejen egentligen, att kasta, knåda, dreja, kavla, bygga, bränna, dekorera, glasera. Hur det i slutändan ser helt annorlunda ut, när det kommer ut ur ugnen. Och hur det inte alltid är positivt, när jag slarvat med glasyren eller haffsat ihop något bara för att.

Det vill jag bli bättre på, framöver. Att skapa med lite mer kvalité. Hellre ta hem få saker jag verkligen vill och kan använda, än många saker där någon procent ändå stoppas bort i en låda. Det känns som ett sånt slöseri på lera, fastän jag försöker att inte tänka så; varje litet alster lär mig ju något på vägen. Det känns mest bara så ojag, att ha tre obrukbara trattar till droppkaffe här hemma, bara för att jag inte tänkt till. Glaserat för tjockt, gjort hålet för stort och foten för liten.

Men, det går framåt. Både med drejtekniken och att få till glasyren. Jag hoppas så det håller i sig, så att jag om någon vecka har lyckats få till en liten en-persons-fika-servis att ha här hemma. Med skål och sked och bricka och kanna. Tusan, vad fint det vore, att få servera frukostgröt med tillbehör på alltsammans. Till dess fyller jag de nyaste favoriterna från kurs nummer ett med höstens skördeskatter; de sista tomaterna och trattkantarellerna som inte hamnade direkt i torken.

Nästa kurs hoppas jag börja våga mig på det här med att karva lite mer. Skapa lite mer mönster. Och kanske, tillslut, få till den där tratten att få mitt kaffe från.

2 kommentarer

Rotat mig


I fredags packade jag resväskan full med sängkläder, kamera och björkrötter och tog bilen en timme söderut. Till Sikeå och en tre dagar lång kurs i rotslöjd! Vi samlade rötter i slutet på juni och nu var det alltså dags att lära sig göra något av dem.

Kursen i snabba siffror:
Hur svårt jag trodde det skulle vara på en skala från 1-10: tolv
Hur svårt det faktiskt var på en skala från 1-10: nio till en början, sedan sju
Förväntningar på att faktiskt klara av att färdigställa något: noll
Antal frågor: ungefär femhundrasjuttiotvå
Antal färdigställda verk: tre (3)!

Fingertopparna pirrade ordentligt när jag bäddade ner mig i min hyrda lilla campingstuga intill havet för kvällen (garanterat glädjepirr). Och mellan magiskt goda fikapauser, där vi bjöds på mockarutor och hemgjord blåbärssoppa, tog den här äggkoppen, spegelramen och också ett hårsmycke form.

Är så tacksam för att jag fick möjligheten att gå på det här. Börja hösten med att lära mig ett nytt kreativt uttryck. Ser fram emot att prova kombinera det med andra material – inte minst med keramiken som sträcker sig långt in i september. Så redo för en skaparhöst <3

10 kommentarer

Miniatyr-moln

Minns ni de små keramikmolnen jag gjorde på kursen i vår? Har verkligen fått så himla mycket fina kommentarer om dem i diverse skapargrupper. En av dem skickade jag så småningom till Ellen, ihop med lite glädje, styrka och beröm för att hon är en sådan inspiratör och kämpe. En annan blev ett hårspänne som numera bor i mitt hår mest hela tiden.

Längtar så himla mycket till kursstarten i höst. Då ska jag göra fler små moln, både till försäljning och för att kunna ge små oväntade presenter när någon jag tycker om verkar behöva det som mest. Tycker så mycket om det, den här digitala gemenskapen. Vilka avstånd den kan övervinna alltså. Och vilka relationer den kan skapa, fastän jag aldrig ens träffat majoriteten av er. Är glad och tacksam för varenda en av er som vill hänga här inne med mig!

 

På tal om det, ni har blivit ett lite större gäng här inne på sistone.
Har ni något önskeinlägg jag kan göra lite sommarläsning av? Lämna en kommentar, så fixar jag <3

8 kommentarer

Skapa för skapandet

Hallå! Vad glad jag blir över era fina ord om mitt skapande. Ska bli bättre på att svara på dem (och kika in hos er, tycker ju så mycket om de, internetgemenskapen <3). Efter en trött period har jag fått tillbaka det där drivet att f i x a. Sortera, slänga, skänka. Komma någonvart, få lite ordning.

Här om dagen fyndade jag en helt fantastisk skrivbordsmöbel på en lokal köp- och säljsida och tänkte att mitt skaparrum var ett alldeles förträffligt ställe att börja f i x a på. Det har nämligen sett ut som om en tornado härjat omkring där inne lite för länge nu. (Det har det också. Den heter Thea). Inte för att ett skaparrum inte får vara stökigt, det är väl själva grejen. Mer så att jag inte hittar, och det är ju trist om en snilleblixt skulle bli lidande av något sånt. Men hörni, nu kikar vi på när jag skapade min (nya) skaparhörna!

Sämst bloggare som jag är tog jag ingen bra förebild. Här stod i alla fall mitt ”omplanteringsbord”. Synd bara att det inte gick använda som det eftersom det var fyllt till bredden med all världens krukor. Nu har jag rensat, skänkt bort och bara behållit favoriterna.

Det här fönstret är husets äldsta. Fönsterbrädan är bred och om vintrarna fylls rutorna av frostrosor, och jag tänkte att det är alldeles för vackert för att inte sitta mitt emot. Sagt och gjort, blombordet fick flytta. Det syns inte på bilden, men skrivbordet är 211 centimeter långt. Längst till vänster står ytterligare ett bord, ett litet, som jag placerat min scanner på. På hyllplanet under har jag de sparade krukorna, och på golvet under det står min nygamla symaskin som jag tänkte försöka bekanta mig med i sommar!

Som gardinstång ville jag ha en pinne. En sån där vackert naturhärjad, som till posterramen. Jag tog med Jonathan på promenad till mitt pinnställe i skogen intill. Hittade en alldeles perfekt som bara behövde kortas några decimeter.

Av stumpen passade jag på att förverkliga en idé som började gro i mitt bröst för en tid sedan. Inspirationen är de där bokstavstavlorna, ni vet, sådana som sitter i trapphus. I framtiden tänker jag nog göra fler, med andra bokstäver, men tills vidare känns det så himla bra med orden ”norrländska är ingen dialekt” på väggen.

Älskar hur ombonat det blev. Väggarna är fulla med hål och märken efter otaliga ommöbleringar, så för en gångs skull var jag inte så himla feg med hammare och borr. En hylla med fina saker och väggbonaden jag gjorde under min tid i Umeå fick flytta upp på väggen. Gör sig fint ihop med en slingerväxt på var sida fönstret, tycker jag!

Där intill hänger en handduk signerad Kajsa Nilsson också. Den blev så himla fin mot väggfärgen. Nu kliar det i fingrarna av längtan efter något nytt projekt. Men först är det midsommar!

Hoppas ni får en himla fin helg, så hörs vi snart igen <3

7 kommentarer

Fjällvandringen

Har ni poster-listen jag gjorde till den där fina solros-akvarellen färskt i minnet? Här kommer en till, i en lite större variant. 50×70 centimeter närmare bestämt. Blev så nöjd med den förra (och glad att min väldigt enkla konstruktion faktiskt fungerade), så jag kunde liksom inte låta bli att samla ihop ett par pinnar och göra en till.

Det är sådana där riktigt fina, väder-härjade pinnar. Ni vet, de där som ligger i hög i skogen, där de har torkat, spruckit och blekts i solen och fått mönster av insekters framfart?

Märker direkt hur det blir skillnad i rummet när en bit av skogen utanför får flytta in såhär. Mer liv, liksom. Varmt. Tryggt. Och så känns det så självklart att en poster som Fjällvandringen, som andas så mycket VÄSTERBOTTEN, också ska omges av en bit av det. Blev så nöjd, och ser fram emot att fortsätta med de här små alstren. Postern finns bl.a. att köpa hos Eljest och hos skaparna The Pattern Landscape, förresten.

Vill ni fortsatt se resultaten av mina små poster-lister, eller har ni tröttnat nu?

 

4 kommentarer

Sol i sinne, solros inne

Den smyger sig på allt oftare, skaparlusten. Vet inte om det beror på att det är ljust alla mina vakna timmar (dvs. helg-vaken till 02.30, inte ”lägg dig kl 23 för att sova 8h innan jobbet”, så ni fattar vidden!) eller om det är för att luften liksom känns lite mer, för att den är fylld av syrén, liljekonvalj, nyklippt gräs och fågelsång. Kanske är det en kombination, kanske är det något helt annat, men det är så fantastiskt att sitta vid ett ljust öst-fönster när klockan passerat midnatt och bara känna hur hela kroppen vill ta tag i den där idén jag burit på, men inte haft ro nog i kroppen för att få ur mig.

Precis det gjorde jag i lördags natt. Tog tag. I den där poster-ramen. Och nu tänkte jag dela med mig lite av hur det gick till. Fast ni får inga steg-för-steg-bilder, för sånt ryms inte i min hjärna när jag väl sätter igång. Det blir steg-för-steg-meningar istället. Och det funkar nog lika bra det, ska ni se!

Du behöver: trälister, såg, magneter, snöre, häftpistol och superlim. Just de här listerna är 4mm tjocka och ungefär 1cm breda. En meter kostade sju ynka kronor på min lokala hobbyaffär (som hotas av nedläggning </3 glöm aldrig att stötta din lokala skapar-butik). Magneterna är 9mm och 10mm i diameter, också från min hobbyaffär (de svarta) och från clas ohlsson (de silvriga).

Såga ut fyra lister i rätt längd. Två blir baksida, två blir framsida, ett par uppe och ett par nere. Limma på magneterna mitt emot varandra, så att du sedan kan klämma fast ditt motiv mellan listerna.
Här testade jag först med de svarta magneterna på två lister (med superlim – inte jättelyckat), vilket tyvärr blev för svagt för att kunna hålla målningen uppe, trots tre stycken på varje list. De silvriga magneterna funkade däremot fint – de har en bärkraft på 0,9kg.

I slutändan blev det alltså två lister med tre svarta magneter, och två lister med två silvriga magneter. Listerna med tre magneter blev båda baksidor och de med två magneter hamnade fram.

På framsidan av de båda listerna stansade jag också in citatet ”they tried to bury us, they did not know we were seeds”. Just små detaljer är en sån grej jag verkligen uppskattar i mitt eget skapande. Sånt jag inte alltid ser här i vårt hem, utan måste gå nära för att lägga märke till. Som små skatter jag gömmer åt mig själv.

Allra sist häftade jag fast en bit av ett (fejk)läderband och hängde upp det hela på vår Västerbottensvägg. Intill landskapsdjur och landskapsfågel. Hembygdspoesi och motiv av LisaLove. Och så ett och annat av mina egna skapelser. Och de passar så bra där, solrosorna av fantastiska Elbe.

Tycker så mycket om den här känslan. Att det funkade. Att jag kunde. Det är så fint. Så idag skrev jag till Jonathan att ”efter jobbet måste du följa med ut i skogen, jag måste samla pinnar”. Och det är också så fint. Att det liksom inte ställs några frågor. Han svarar bara ”okej”. Med en smiley. Och så samlar vi pinnar.

Och nu ser jag fram emot att bygga vidare på idén. Större. Smycka på andra sätt. Intill ett fönster, med sommarnattsljuset, junidoften och västerbottens-tonerna som sällskap.

11 kommentarer