Så mycket har tänts i mig

Det är torsdag den sista februari när jag vaknar upp med utsikt över Umeås mest centrala hustak. Kvällen innan tog jag bussen söderut efter jobbet, fikade till stängning med en 090-vän jag numera träffar alldeles för sällan och somnade sedan med en elektrisk stjärnhimmel åtta våningar nedanför mig och ett dansande norrsken utanför panoramafönstren. Väckaren på 06.30, för på månadens sista morgon hade jag ett tåg att passa och en kurs att påbörja!

Lev! uppmanar Sara Lidman-tunneln. Och det gör jag, lite mer för varje steg. Spiller äppeljuice över handen. Har tagit med den från hotellfrukosten ihop med en ostmacka. Är glad över personalens förmåga att förutse det, spillandet, och över rådet att inte ta varmt kaffe eftersom de inte hade några lock att erbjuda. Ovan att resa på det här sättet drar jag lärdom av möjligheten att sova längre och sedan ta med frukost på tåget. Nästa gång, tänker jag, tar jag med mig ett eget kit; mugg och skål med lock för kaffe och yoghurt, låda för macka och äggröra. Gaffel! Sked!

Tåg mot Vännäsby, Vännäs, med avgångstid 07.49, avgår från plattform 1b.

Tåget anländer punktligt i Vännäs klockan 08.13 där Kajsa möter upp mig och tar med mig hem till sig. Maken till charmigt hus är det sällan jag får beskåda. Vedspisen sprakar i köket och dörren in till vardagsrummet har permanenta frostrosor som mönster på glaset.

På övervåningen har hon sin ateljé. På bordet står växter i vas, frukt på fat och en hög med böcker med fina omslag. ”Välj en”, säger hon. Vi ska teckna i dem. På sidor som redan har innehåll. För då är det inte lika stor press på att varje linje ska bli bra. Och det låter så logiskt, när jag tänker på alla nya block och böcker jag känt att jag förstört genom att skriva min namnteckning i dem. Omedelbar trygghet i hennes tanke och kompetens. Vi sätter igång.

Vi ritar av, utan att titta på pappret. Utan att lyfta den smala svarta spetsen från boksidan. Betraktar bara en torkad gren från gården. Kaffet blir kallt medan solen stiger utanför fönstret.

Vi byter motiv. Målar av ytorna mellan formerna på bordet. Tecknar varandras ansikten utan att bryta ögonkontakten. Studerar skuggor och perspektiv.

Hon öppnar upp en bortglömd värld. Den jag längtat efter utan att veta hur mycket. Som jag övergav som liten när tålamodet tröt och sedan dess har respekterat på avstånd, tänkt att den inte är för mig för att jag inte kan och inget blir bra, utan att förstå det orimliga i att kräva perfektion av mig själv i något jag aldrig investerat tid i.

Det står hunger på sidan men vi har precis ätit squash- och potatisplättar med chevré, honung, spenat och syltad rödlök på hotellet och är så mätta att tankarna blir tröga. På varsin sida av rubriken formas en tulpan och en craspedia (eller ett duschmunstycke, jag är öppen för tolkning).

Vi avrundar för dagen och jag promenerar tillbaka till hotellet med Harry Potter och Dödsrelikerna i öronen och en iver över vad den allra första dagen på mars kommer erbjuda för insikter och lärdomar.

På fredagsmorgonen är frukosten uppdukad bara för mig. Hotellpersonalen meddelade kvällen innan och jag sa åt dem att de kunde strunta i att ta fram köttprodukterna. I efterhand skulle jag ha förklarat att fil och flingor, en macka och lite frukt räcker gott, att de inte behöver ställa till med en fest.

De undrar om jag vill att de steker våfflor. <3

Äter i lugn och ro i salen som vid lunchtid är fylld av folk. Scrollar långsamt i flödena på sociala medier, de rymmer allt mer fakta om miljöns status i världen, tips på hållbarhet och produkter och engagemang från och i min närhet. Så glad över det nätverk jag bygger upp och över algoritmer som ger mig verktyg att utveckla min vardag mer hållbart. Som lär mig något nytt varje dag och som får mig att reflektera även över även de allra minsta av insatser.

Känner en sån enorm tacksamhet över möjligheten att sitta här. Att få åka på en kurs, lokalt i mitt län, skräddarsydd för mig och mina behov. Att kunna åka kollektivt hit och hem. Ha en erfaren egenföretagares odelade, lyhörda uppmärksamhet i två hela dagar. Ta allt i min egen takt.

Tänker på hur kompetensutveckling blivit så synonymt med en utbildning i huvudstaden. På hur mycket kunskap det finns i vårt närområde. På hur lyckligt lottad jag är att ha en chef och ett företag bakom mig, som uppmuntrar en sån idé och ger mig medel för att genomföra den.

Hoppas så innerligt att det på något sätt ger ringar på vattnet. Inspirerar fler företag och anställda att ta vara på den skicklighet som finns alldeles intill. Att chefer uppmuntrar och att medarbetare tar initiativ och vice versa och både och. Att vår första instinkt inte alltid kommer vara att åka långt eller besöka stort.

Låter känslan följa med mig under promenaden genom samhället. In i huset och upp på övervåningen. Klockan är nio och rummet badar redan i ljus. Det känns som nyss som det precis börjat ljusna vid den är tiden. Kommer nog aldrig vänja mig vid hur fort en vinter går.

Tacksamheten flyttar in i bakhuvudet när ivern och skaparlusten tar över. Lite mer självsäker idag. Ställer upp en nejlika och ett – till oigenkännlighet förtorkat – exemplar av en vildväxande fjolårsblomma. Betraktar dem medan handen som håller i pennan med den smala svarta spetsen rör sig över pappret.

Lyfter på pennan en enda gång, när jag byter växt. Från att inte ha tittat alls betraktar jag nu den vita sidan länge. Väntar på en självkritik som inte kommer, för hur ska jag kunna klaga på något jag inte sett mig själv skapa. Något jag inte kunnat föreställa mig resultatet av, och därför omöjligt kan misslyckas med.

Förälskar mig i tekniken och njuter av känslan av att vara nöjd. Över att ha lyckats. Inte med själva teckningen, för samma princip gäller som för det uteslutna misslyckandet. Över att ha lyckats bryta ovanan att leta brister att kritisera.

För in alstret i datorn, ihop med några tidigare motiv. En storspov, några hjortron, en solros och en lada. Kajsa visar hur jag kan experimentera med konturer, avsaknaden av densamma, färgsättningar och strukturer. Med former och urklipp och montering. De bildar en krans medan vi planerar andra halvan av kursen. Den som kommer äga rum när gatorna sopats rena från grus och träden inte längre är nakna.

Sedan har två dagar plötsligt passerat och det är dags att ta tåget österut och bussen norrut. Kramar om och tackar och säger vi ses snart igen.

Solen går ner över den första mars, men så mycket har tänts i mig.

You may also like

10 kommentarer

    1. Tack snälla, vad glad jag blir av dina ord Ulrika! Och så fint att det jag delar väcker någon slags längtan i dig, tycker det är fint med bekräftelsen på hur uppskattad min plats här i världen också är hos andra. Tack!

  1. Men åh Thea! Blir helt pirrig av att läsa det här inlägget, du berättar så målande att det känns som att det är jag själv som spillde äppeljuice över handen och satt och tecknade i ett soldansande rum<3 Tycker one line-teckningen av nejlikan blev grymt vacker och kan så väl känna igen mig i den där känslan när man förväntar sig självkritik men inser att den inte kommer. Så blev det för mig när jag började brodera fritt. Det var ju helt nytt, bara ett experimenterande med färger och former. Jag kunde för lite om tekniken för att riktigt förutsäga hur det skulle bli och därför fanns inga förväntningar som kunde skapa besvikelse, bara en glädje och stolthet varje gång jag lärde mig nytt och gjorde framsteg. Lär och gör förresten, för det har bara fortsatt på samma spår.

    1. Jenny! Så fint att höra att du känner dig som en del av mitt äventyr. Det är exakt så jag ville att mitt äventyr skulle upplevas. Blir också så glad över att höra att du haft liknande erfarenheter (och utveckling) kring självkritiken. Heja dig, och tack för dina fina ord <3

  2. Alltså såååå himla fint berättat! Förlorar mig helt i din lust och dina reflektioner. Väldigt inspirerande och motiverande rent pedagogiskt att läsa om din prestationsångest och hur du kommer över den! Det bästa i livet med att jobba med lärande, när sånt händer. Vilken dröm sen att gå kurs hos Kajsa. Tycker så mycket om hennes illustrationer!

    1. Tack snälla du <3 Att skapa inlägget blev faktiskt också en del i att bearbeta prestationsångesten. Tänkte så mycket på dig under kursen också, eftersom det annars är du som är den pedagogiska kreatören i mitt liv. Det hjälper så mycket att få ta del av någon annans tankar och erfarenheter och förslag. Och visst är Kajsa fantastisk?! Längtar så efter fortsättningen av kursen i höst <3

  3. Helt underbart skrivet, du får det verkligen att kännas som att jag är med dig på alla dina äventyr. Som att jag går där bredvid dig och upplever allt, utan att behöva resa någonstans alls. Det är fantastiskt fint. <3

    1. Tack Illiana! Så fint att höra att du känner dig som en del av berättelsen, för precis så vill jag ju att det ska kännas! Tack <3

  4. Du skriver så vackert ✨ Blir rörd över dina ord 🙏 Låter som en inspirerande tid. Det behöver man verkligen ibland 😊 älskar dina blommor! Så spännande teknik!

    1. Tack bästa du, så glad jag blir <3 Det var verkligen spännande, och lite mindre kravfyllt. Rekommenderar verkligen att prova på! Kram <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *