37 meter över älven

Julinatten är några nyanser mörkare än vanligt. En kompakt barriär av moln skapar ett matt filter över landskapet framför oss, som en grumlig skymning som ögonen aldrig tycks vänja sig vid. Under oss byts det norrgående körfältet på Europaväg 4 ut mot länsväg 353. En väg som består av de där oregelbundna asfaltslagningarna, charmigt varierande i nyanser i ett lapptäcksliknande mönster. De där som är bland det finaste jag vet. Den tar oss genom ett sovande Nyåker, förbi skylten som visar vägen till ortens berömda pepparkaksfabrik, upp jämsides med ett par älgar som vågar sig fram i skydd av dunklet. Vi tar höger och rullar nedför en brant sluttande backe.

Och så, plötsligt, byts de mörkgröna väggarna av barrskog som omslutit oss mil efter mil ut mot silverfärgade linjer. 164 meter stålräcken ramar in en av Tallbergsbroarna, leder oss rakt över Öreälven.

Ljudet från älvens brus når hela vägen upp. Fyller luften mellan de tre broarna, 37 meter ovanför vattenytan. Kronor av tall och gran bildar en oregelbunden horisont av grönska som fyller hela blickfånget, oavsett väderstreck. Det är så oerhört mäktigt, i all sin enkelhet, i den totala stillheten och tystnaden.

Jag beundrar utsikten ett tag. Registrerar långsamt och metodiskt varje vinkel, känsla och intryck för att lägga det säkert tillrätta i episodminnet. Det är beundran, litenhet, storhet och stolthet. Det är ett sting av sorg för hur lite jag faktiskt sett och upplevt av mitt län, men också beslutsamhet över att se till att det ändras. Och det är glädje och förväntan över framtida äventyr, att överväldigas likadant av något annat som gömmer sig där ute.

När regnet tilltar fäller vi ihop våra paraplyn, gör en u-sväng och åker söderut igen. AC:n fyller bilen med doften av älggräs och dagg medan vi lämnar ett av julis finaste semesterminnen bakom oss och jag fantiserar om ett kärt återseende i en brandfärgad höstdag och en snötäckt norrskensnatt.

7 kommentarer

Ett år sedan Chișinău

För exakt ett år sedan vaknade jag, Jonathan och Veronica upp i Dianas lägenhet i Chișinău, Moldavien. Hon hade praktik på svenska ambassaden och vi hade en äventyrslängtan att stilla, och framför allt så hade vi inte kramats på alldeles för länge.

Det blev några fina, intressanta och intensiva dagar; både i staden med sin tydliga öststatsarkitektur, mysiga caféer och stora parker, men också i form av en road trip på landsbygden bland grönskande landskap, hjordar av boskap och vackra små byar.

I Orheiul vechi åt vi livets kanske godaste pumpasoppa, vandrade omkring i gränder som kantades av vackra hus, staket och grindar och beundrade utsikten som var bedövande vacker; berg och skog åt ena hållet, oändliga åkrar för det så viktiga jordbruket åt det andra.

Under tonåren reste jag ofta charter, men idag undviker jag helst de typiska turistorterna där en bild av perfektion så ofta målas upp, där så mycket anpassas efter de som reser dit. När jag reser idag vill jag istället ta del av hur landets invånares vardag och förhållanden ser ut. Det finns så mycket att lära, så många insikter att slås av. Jag blev väldigt fäst vid Moldavien och en dag hoppas jag få återvända.

4 kommentarer