Halvsnödagen

Det är halvsnödagen, dagen då vi enligt gamla bondepraktikan ska ha fått halva vinterns snömängd. Med ett snödjup som på vissa ställen i länet matchar hela min kroppslängd känns ett sånt påstående både helt galet och skönt, för jag hoppas på vita, pudertunga trädkronor länge än.

Samtidigt hänger vårvintern i luften. Idag, snart 25 dygn in på det nya året, får plusgraderna stora snölass att dundra ner från hustaket och jag kan svära på att jag hörde en fågel sjunga om våren tidigt i morse. Men! Halvsnödagen till ära tänkte jag hoppa bakåt i tiden, till två av vinterns allra vackraste, kallaste dagar och till en av mina bästa arbetsplatser, alla kategorier.

Det är onsdag och klockan har precis passerat tio. Intill Ruskträsket nyper sjutton minusgrader mig i kinderna och solen balanserar på horisonten, sådär som den alltid gör så här års, när ljuskällans framsteg märks så tydligt i minuter. Varje dag håller den sig uppe på horisonten lite längre.

Snön dämpar ljudet av 56 ivriga tassar, tätt följda av två slädar. Jag åker med på den längst fram, till och från. Balanserar på ena meden, håller i mig hårt med vänster hand och fotograferar med den högra. Jag är snart genomsvettig, kallgraderna till trots, och jag har så roligt att det känns som att hjärtat får smilgropar. Stannar spannet, hoppar av, får en irriterad blick av samtliga 14 alaskan huskies som bara.vill.springa. Står kvar och förevigar deras framfart över sjön, de blir allt mindre för varje sekund.

Tillslut syns de inte längre mot den mörka skogen. I väntan på deras återvändo försöker jag spara precis varje liten kubikcentimeter av omgivningen i minnet. Känslan av den friska luften som fyller mina lungor, tystnaden som är så kompakt att den liksom hörs och synen av en skog i dimslöja. Jag vet att den här sortens skönhet, de här sortens ögonblick, aldrig kan bevaras i pixlar. De måste upplevas.

Glada skall kommer närmare igen och snart står jag åter och balanserar, fokuserar, komponerar för glatta livet. Tackar de många åren på ishockeyplanen för den aldrig svikande stabiliteten och välkomnas tillbaka till basen av framtidens springare. Det är sjutton minusgrader men mitt hjärta smälter.

Dagen därpå, drygt en timmes bilfärd i sydostlig riktning, har temperaturen sjunkit tio grader till. Ögonfransarna ersätts snabbt med iskristaller när fem par siberian huskies drar iväg. Med vinddraget inräknat hade min iPhone gett prognosen ”Ekorrsele, -27, känns som -34” – om den inte omedelbart laddats ur och slocknat av kylan. Det är för kallt för att le med tänderna, för kallt för att kunna fota med en frusen autofokus, för kallt för att tappa bort sina vantar och ta sig an vinterlandskapet med händerna enbart rustade med farmorstickade vantar, men jag gör allt det ändå, för det går inte att låta bli.

Hade blundat och bara lyssnat på ljudet av knarrande snö om jag inte varit rädd för att missa skådespelet av skuggor, allt glitter i det vita och alla grå-grön-blå färgskiftningar i skogspartierna. Jag tappar känseln i tårna och uppfattningen om tiden utan att det spelar den minsta lilla roll. Det är en sån ynnest, ett sånt privilegium, att för några timmar ha ett kontor som det här och att kunna dela det, om så bara någon procent av helheten, med er <3

6 kommentarer

37 meter över älven

Julinatten är några nyanser mörkare än vanligt. En kompakt barriär av moln skapar ett matt filter över landskapet framför oss, som en grumlig skymning som ögonen aldrig tycks vänja sig vid. Under oss byts det norrgående körfältet på Europaväg 4 ut mot länsväg 353. En väg som består av de där oregelbundna asfaltslagningarna, charmigt varierande i nyanser i ett lapptäcksliknande mönster. De där som är bland det finaste jag vet. Den tar oss genom ett sovande Nyåker, förbi skylten som visar vägen till ortens berömda pepparkaksfabrik, upp jämsides med ett par älgar som vågar sig fram i skydd av dunklet. Vi tar höger och rullar nedför en brant sluttande backe.

Och så, plötsligt, byts de mörkgröna väggarna av barrskog som omslutit oss mil efter mil ut mot silverfärgade linjer. 164 meter stålräcken ramar in en av Tallbergsbroarna, leder oss rakt över Öreälven.

Ljudet från älvens brus når hela vägen upp. Fyller luften mellan de tre broarna, 37 meter ovanför vattenytan. Kronor av tall och gran bildar en oregelbunden horisont av grönska som fyller hela blickfånget, oavsett väderstreck. Det är så oerhört mäktigt, i all sin enkelhet, i den totala stillheten och tystnaden.

Jag beundrar utsikten ett tag. Registrerar långsamt och metodiskt varje vinkel, känsla och intryck för att lägga det säkert tillrätta i episodminnet. Det är beundran, litenhet, storhet och stolthet. Det är ett sting av sorg för hur lite jag faktiskt sett och upplevt av mitt län, men också beslutsamhet över att se till att det ändras. Och det är glädje och förväntan över framtida äventyr, att överväldigas likadant av något annat som gömmer sig där ute.

När regnet tilltar fäller vi ihop våra paraplyn, gör en u-sväng och åker söderut igen. AC:n fyller bilen med doften av älggräs och dagg medan vi lämnar ett av julis finaste semesterminnen bakom oss och jag fantiserar om ett kärt återseende i en brandfärgad höstdag och en snötäckt norrskensnatt.

7 kommentarer

2023 ord om Island

Om du någon gång tittat ut på molnen genom ett flygplansfönster 10.000 meter över marken kanske du kan relatera till känslan av att inte röra dig framåt alls, fastän du färdas flera hundra kilometer i timmen. Nu går det visserligen inte lika fort med bil, men att köra genom de karga omgivningarna på den isländska landsbygden inger mig precis samma känsla av att stå stilla.

Det finns inga träd här, bara släta vidder som tar slut vid havet eller bergen. Det går att se flera mil, vid rätt väderförhållanden. Oavsett vilket väderstreck jag tittar åt kan jag, genom bilens alla fönsterrutor, se bergen sträcka sig mot himlen. Få saker är så intressanta som att föreställa sig livet i de ensamma husen som står placerade lite här och var vid bergens fötter. Tanken på att vissa hushåll har längre till en mataffär än till närmsta bergstopp var till en början absurd, men har efter några veckor på ön börjat kännas naturlig. Men trots min anpassning till det vidsträckta islandskapet kan jag inte låta bli att undra; vad är det som får folk att flytta ut på den ödsliga isländska landsbygden?

Ett högt metalliskt gnissel bryter tystnaden – vinden har precis slitit av dörren på den stora jeepen vi åker i. Kvar finns ett gapande hål, det ser så oerhört blottat och utsatt ut mot branta bergväggar och virvlande snö. Det är den tredje stormen sedan jag anlände till den lilla byn Stykkishólmur för mindre än en vecka sedan, så trots att Rut Leifdóttirs röst nästan dränks av ovädret hör jag vad hon säger; hon har sagt det många gånger förr.

– Eg hata þetta helviti veður. Jag hatar det här helvetesvädret.

Två starka rep håller dörren på plats när vi försiktigt återupptar resan hemåt. Rut säger att det isländska vädret är som allra värst på landsbygden. Speciellt här i väst, för här har de fortfarande vinter när våren slår ut i söder. Men dagar som dessa är vädret skoningslöst både i städer och byar. Det blåser 47 sekundmeter, 169 kilometer i timmen, och lamporna blinkar till allt oftare.

På radion hemma i Ruts kök hör vi om två turister som är fast på ett berg, men att räddning är på väg. Sedan går strömmen. De flesta har fått sluta sina jobb tidigare för att hinna hem. Skolbussen går inte, så barnen har hämtats av föräldrarna.

– Det här är Island, säger Rut och rycker på axlarna.

Snötäcket har vuxit nästan en halvmeter under nattens storm. De små fiskebåtarna har slitit sig i hamnen och stallväggar har kapitulerat för vinden.

– Snö stoppar oss inte. Vi hatar den, men vi kan hantera den, säger Rut.

Förmågan att kunna anpassa sig är viktig för att kunna bo på Island. Det är vädret som bestämmer om du ska gå till jobbet och om du ska ha kvar taket på ditt hus.

Rut Leifsdóttir föddes i Reykjavik, träffade så småningom sin blivande man och gifte sig ung. Han var från Stykkishólmur och det blev också där hon bosatte sig efter skilsmässan 1972. Årets vinter är den värsta hon upplevt här. Det är mitten på mars och hittills har 40 stormar härjat och passerat sedan årsskiftet, men hon gillar de lugna perioderna mellan, när det känns som om tiden står stilla.

– I Reykjavik lever det alltid om och folk tittar alltid på klockan. De är alltid på väg, säger hon.

Hennes händer skakar kraftigt när hon sänker cigaretten mot askkoppen. Rut har Parkinsons sjukdom och är pensionerad, men har tidigare jobbat som både undersköterska och fiskare.

Idag utgör hästar och fotografi hennes största intressen. Men det är intressen som kräver bra väderförhållanden, vilket är sällsynt den här tiden på året, och de dagar en storm rasar utanför fönstret spenderar hon gärna framför datorn istället. Rut har vänner från hela världen som hon håller kontakt med via Skype – om inte strömmen går och internet slås ut, för då tycker hon att det är lika bra att gå och vila.

Det är ett stilla liv, till och med fridfullt. Men efter bara ett dygn som stormens fånge slår rastlösheten rot i min kropp och jag önskar inget hellre än att vinden ska mojna och att väggarna ska sluta med sitt hotfulla knarrande. Det hus som ger mig skydd är också mitt fängelse, och jag frågar inte Rut om det handlar om anpassning, för jag vet redan svaret.

Och tillslut återvänder den bedövande tystnaden, och jag följer med Rut till stallet. Minst två gånger om dagen åker hon dit, för att städa och umgås med kompisen Magga. De kan sitta i det lilla tillhörande fikarummet och dricka kaffe i timtal. När solen skiner bildar mönstret på gardinerna skuggor av kaffekannor och koppar på de orangea furuväggarna. Rummet luktar starkt av rök, så fort en cigarett är slut tänds en ny. På golvmattan ligger hunden Tía och kastar längtande blickar mot dagens fikabröd på det lilla bordet. Det lönar sig sällan.

Rut och Magga pratar om sommaren med längtan i rösterna. De saknar att rida långt och att fiska lax.

– Det finns inga kvinnor i Stykkishólmur som är som oss. Vi går ut mitt i natten och letar mask. De tycker vi är tokiga, säger Rut samtidigt som hon skrockar hest och tänder ytterligare en cigarett med sina skakande händer.

Rut anser att det bästa med att bo på landsbygden är närheten till naturen – de höga bergen, dånande vattenfallen och galopperande islandshästarna. Norrskenet är den absoluta höjdpunkten. Trots landets nordliga position i Atlanten går fenomenet inte att ta för givet, för molnen lägger sig gärna i dalarna mellan bergen och skymmer både måne och stjärnor.

Men en kväll dansar aurora borealis över himlen i en sprakande färgexplosion, och lyckan hos Rut går inte att missa. Det här är en av de främsta orsakerna till att hon står ut med den i övrigt så bistra vintern.

Med tanke på vädret på ön är odling knappast det första någon förknippar med Island. Men faktum är att i många av de mindre samhällena livnär sig lika många på att arbeta i växthus som i mataffärer och på skolor. Utanför fönstren hos Garðplöntusalan Borg i det lilla samhället Hveragerði sträcker sig de snötäckta bergstopparna mot himlen, men inomhus gror växter i alla former och storlekar. Våren väntar runt hörnet och växthuspersonalen är i full gång med att förbereda plantorna inför sommaren – det rensas, vattnas och omplanteras. Här jobbar Stefán Nielsen sedan några år tillbaka.

Stefán är en storväxt man som ofta ler. Han utstrålar ett lugn där han långsamt och tålmodigt går från bord till bord och vattnar plantor. Här och där har små blommor börjat slå ut för att möta våren. Rörelsen när han varsamt vänder dem uppåt och inspekterar dem närmare, tillsammans med kontrasten mellan de spröda blommorna och hans enorma händer, får det att se ut som om han hanterade det allra bräckligaste glas.

Till lunch serveras varma mackor med ost och skinka till de fem anställda. Trots att den fuktiga värmen får kläderna att klibba mot kroppen ser jag dem inte dricka en enda droppe vatten, men de fyller gärna på kaffekoppen. Radion är på och jag känner igen det isländska bidraget till årets Eurovision Song Contest.

Stefán är djupt försjunken i ett, sedan tidigare påbörjat, korsord. Han pausar då och då för att ta en klunk kaffe. Tillslut slår han igen tidningen och öppnar istället ett fotoalbum. Bilderna är svartvita och nötta, tagna för många årtionden sedan. Korta beskrivningar på isländska står skrivna till höger om varje bild med snirklig handstil i bläck. Han stannar till på en sida i albumet där bilderna föreställer något som en gång var ett växthus, men som nu bara är en blandning av snö och spillror av trä och glas.

– En av få gånger som en storm faktiskt har raserat ett av våra växthus, förklarar han och pekar på bilden med ett av sina stora fingrar.

Olyckor händer förvånansvärt sällan – oftast är det bara något enstaka föremål som tillfångatagits av vinden som slutligen åker genom ett fönster på byggnaderna.

Stefán berättar om bakgrunden till samhället Hveragerði, vars namn han översätter till ”staket runt varm källa”. På var sin sida av samhället höjer sig bergväggarna mot himlen, och ett 5000 år gammalt lavafält skiljer invånarna och havet åt. Området tillhör vulkanen Hengill och är geotermiskt aktivt. Det är tack vare sådana källor som grunden för samhället kunde läggas för nästan ett sekel sedan – det är nämligen ångan från källorna som värmer upp växthusen.

– Metoden med att ta vara på ångan är billig och skapar ett behagligt klimat, både att jobba i och för våra växter. Vi har snötäckta berg precis utanför fönstret, men här inne är det 10 grader även mitt i vintern, säger Stefán Nielsen, och fortsätter;

– Jag har provat på många olika jobb på många olika orter. Fiskare, lagerarbetare. Men det slutade alltid med att jag kom tillbaka hit. Jag tycker om att ingen dag är den andra lik och den lugna arbetsmiljö vi har här inne.

Våren börjar sakta anlända till Island efter påsk; varje dag är ett litet steg närmare den efterlängtade midnattssolen. Den oundvikliga påskstormen kommer med regn och dimma och Víks lava stränder blir ett mystiskt sagoland där det plötsligt inte alls känns konstigt att folk tror på älvornas existens. Sedan stabiliseras vädret allt snabbare, och så anländer slutligen ett av öns allra vackraste vårtecken, Ljungpiparen, för att sjunga bort snön; Lóan er komin, að kveða burt snjóinn.

I mitten på april sprider sig ryktet om ännu ett vårtecken; en blåval har setts till i norr.

Mitt emellan den lilla byn Fluðir och vattenfallet Gullfoss jobbar nittonåriga tyskan Franziska Burkart som au pair på en liten familjegård. Andrea Schumacher, en tjugoåring från Schweiz, arbetar på en farm bara några minuter därifrån.

De har successivt lärt känna varandra under de senaste månaderna genom att upptäcka Island under söndagarna, då de båda har ledigt från sina arbetsuppgifter och uppdrag. Ett gemensamt intresse är fotografi, och när vädret tillåter besöker de allt ifrån välkända turistmål till öns mer välbevarade hemligheter.

Att ha nära till naturen var den stora orsaken till varför de valde att arbeta på landsbygden istället för i någon av de större samhällena.

Idag möter jag upp dem i korsningen mellan Fluðir och Selfoss. De är entusiastiska inför dagens utflykt, då vi återvänder till en plats de redan besökt; Hjörleifshöfði. Den enorma klippan var en gång en ö, men idag har 2000 meter av svart sand separerat den från havet. De oändliga svarta stränderna har formats i områdena nära Islands vulkaner under många år.

Just den här stranden ligger nära vulkanen Katla, vars lavin med vulkaniskt material under det senaste utbrottet 1918 flyttade kustlinjen fem kilometer längre ut i havet.

Det bildas djupa spår i den mjuka marken när vi försiktigt kör runt Hjörleifshöfði. De pratar exhalterat på tyska, innan de kommer på att jag inte förstår mer än ett par ord och återgår till engelska. De har längtat efter att komma ut, då vintern tvingat dem att ställa in många utflykter, ibland tre veckor i rad.

Högt ovanför oss cirkulerar havsfåglar, vars spillning täcker stenväggarna – det ser ut som någon gjort ett dåligt utfört spackelarbete. En fjällräv, ljust brun i sin sommarskrud, springer med lätta steg längs med klippans kant och försvinner in bakom några stenbumlingar. Trots att både Franziska och Andrea var snabba upp med kamerorna hann de inte fånga det lilla djuret på bild.

Det är många bilder som jag inte heller lyckas fånga under min resa. På Island handlar det mer om tajming med vädret än att faktiskt pressa fingret mot avtryckaren vid precis rätt ögonblick. Högt över molnen hör jag fortfarande hur havsvindarna blåser, som om de invaderat mitt huvud och permanent bosatt sig i mina sinnen, och jag kommer på mig själv med att längta hem.

Hem, till de milsvida mörkgröna skogarna där jag växte upp. Till mina egna vårtecken; storspovens sång och tussilagon vid vägkanten. Till en helt annan tystnad, och en helt annan sorts isolation, men ändå till precis samma livsstil som här. Hela resan har jag slitits mellan att fascineras, avundas och förfasas över livet på den isländska landsbygden. Det är först 10.000 meter över marken som jag inser att vi kanske inte är så olika ändå.

Det är ganska precis två år sedan allt tog slut – bevis på 180 avklarade högskolepoäng hamnade i min hand i form av ett par pappersark; kandidatexamen i journalistik och kandidatexamen i bildjournalistik. På Galleri Kontrast i Stockholm skålade vi framför våra bilder; pixlar från hela världen. Vi delade ut magasinet som innehöll en komprimerad version av varderas berättelse från vårt examensprojekt, och sedan var vi inte längre en klass, utan kollegor, på väg ut i arbetslivet.

Det här är en längre version av den text jag lämnade in, tillsammans med en del av de ögonblick jag förevigade under vårvintern och som hängde på väggarna där i stockholm, samt en del bilder från min återkomst på sensommaren samma år. Älskade Island, så utmanande och ångestfyllt, men framför allt vackert och lärorikt, det var att få lära känna dig.

11 kommentarer

Ett år sedan Chișinău

För exakt ett år sedan vaknade jag, Jonathan och Veronica upp i Dianas lägenhet i Chișinău, Moldavien. Hon hade praktik på svenska ambassaden och vi hade en äventyrslängtan att stilla, och framför allt så hade vi inte kramats på alldeles för länge.

Det blev några fina, intressanta och intensiva dagar; både i staden med sin tydliga öststatsarkitektur, mysiga caféer och stora parker, men också i form av en road trip på landsbygden bland grönskande landskap, hjordar av boskap och vackra små byar.

I Orheiul vechi åt vi livets kanske godaste pumpasoppa, vandrade omkring i gränder som kantades av vackra hus, staket och grindar och beundrade utsikten som var bedövande vacker; berg och skog åt ena hållet, oändliga åkrar för det så viktiga jordbruket åt det andra.

Under tonåren reste jag ofta charter, men idag undviker jag helst de typiska turistorterna där en bild av perfektion så ofta målas upp, där så mycket anpassas efter de som reser dit. När jag reser idag vill jag istället ta del av hur landets invånares vardag och förhållanden ser ut. Det finns så mycket att lära, så många insikter att slås av. Jag blev väldigt fäst vid Moldavien och en dag hoppas jag få återvända.

4 kommentarer