Saxnäs ovan & under ytan: vattenfall, bergsreflektioner & fjällsnorkling

Hallå, hörni, hej! Vi är 12 dagar in i min bästa månad och livet är så fint. Har sparat några semesterdagar till nu, för att i lugn och ro kunna samla in, plocka bort, städa undan. Och, såklart, njuta av den här tiden som varje år går lite för fort.

Dessutom visste jag i förväg att äventyret från i helgen, hur roligt och efterlängtat det än var, skulle ta ut sin rätt på min ännu ganska lättpåverkade kropp. Det kändes vettigt med en kortvecka med extra sovmornar, helt enkelt.

Tack vare det kan jag också i lugn och ro berätta om våra 24 helt fantastiska timmar under och ovan ytan i Saxnäs – och om glädjen i att få checka av ”fjällsnorkling” på min önskelista över kul saker att göra i år (och i livet)!

Vi gav oss av tidigt på lördagsmorgonen. Himlen var grå och vattnet spegelblankt på varenda sjö, träsk och tjärn vi passerade – timme efter timme. Totalt fem till antalet, kisspaus inräknat, på vår färd 35 mil inåt länet.

Vi passerade Bäverhult, Åmliden, Rökå, Aspliden Kristineberg och Björkliden. Körde över Vindelälven och förbi korsningen som kunnat ta oss till Skog och Mark.

Fick en kort glimt av Vilhelmina, som jag en dag vill stanna till i på riktigt för att riktigt ta in. Älskar samhällen som dessa; små (till invånartalet) och stora (till utbudet) på samma gång, eftersom de är centralort.

Och lagom till lunch var vi framme på Saxnäsgården! Vilken utsikt att bli mätt till, va!

Väskor upp på rummet, varma tröjor på (termometern visade åtta grader) och ut på upptäcksfärd. Vi såg en skylt som berättade om en badplats med turkost vatten och bestämde oss för att hitta den.

Och precis när vi skulle ge upp, tveksamma på om vi alls var på rätt väg, svängde vi in på en ficka för att vända. Precis där fanns också en skylt med texten ”badplats” och en pil. Alltså! Ändå! Så vi hamnade här, där, och Albin kastade macka på det kristallklara (men, pga. mulet väder inte så turkosa) vattnet.

Här sa vi något i stil med ”en stuga här vore inte så himla dumt alltså”.

Sedan vände vi tillbaka mot hotellet. Hej hej renarna!

Innan maten gick jag och Jonathan förbi den vackra Ricklundgården. Den hade tyvärr stängt för spontanbesök (och jag hade inte varit noga nog att höra av mig – vilket jag ångrar väldigt i efterhand) så vi smög omkring utanför och beundrade byggnaden och den tillhörande utsikten.

Titta bara! Emma och Folke Ricklund skapade sin drömvilla i italiensk stil på 1940-talet. Gården är idag bevarad så som den stod vid Emmas bortgång 1965 och används som museum och residens för konstnärer och kulturarbetare.

Emma drev pensionatet Saxnäsgården. Lite drygt 50 år senare checkade vi in där.

Vi åt en fantastiskt god middag. Blir så genuint lycklig varje gång det är så tydligt lokala råvaror. Röding och ren och kantareller och potatis. Mmmh.

Mätta och belåtna gav vi os ut igen för att ta vara på dagens sista ljus. Först fotade jag Albin och Ernas lilla Saga, som blir ETT(!) ÅR(!) på söndag. Gladare minimänniska får du leta länge efter.

Sedan körde vi några kilometer tillbaka mot Vilhelmina och stannade till vid Trappstegsforsen. Klart även jag måste ha en bild på ett av Sveriges mest fotograferade vattenfall.

Jag vet inte om det här fallet har ett eget namn, eller om de hör ihop. Det ligger alldeles intill, men får förmodligen inte alls samma uppmärksamhet eftersom det är lite dolt av parkeringen. Hade kunnat stanna en evighet, är så svag för vattenfall att det är näst intill obeskrivligt.

Och så sjönk solen bakom fjällen och allt blev genast i en kallare färgskala. Slog oss ner i sällskapsytorna och spelade unstable unicorns (tips! skaffa!) tills vi inte litade på någon eller något längre. Då var det dags att krypa till kojs för att vakna utvilade och peppade på…

…nummer tre från toppen!

Fjällsnorkling!

Det var en ren kamp att få på sig dräkterna (med underställ under), men ska sex personer ner i en sex-gradig fjällsjö, då är det bra med ett par extra lager.

Jonte har aldrig varit mer redo. Våtdräkt – check. Skor – check. Cyklop – check.

Selfie – check!

Här kände du dig som en kombination av en supercool undervattensspion och en säl utanför sitt naturliga habitat.

Mot Kultsjön!

Genom skog, längs med strand, över små vattendrag.

Och till sist – äntligen – dags att ta på handskar och snorkel.

Passar perfekt i både det knäppaste och häftigaste jag gjort. Älskar verkligen att vara i vattnet, och allra mest under ytan. Var extra glad över att vi tajmat solen, som både värmde ryggen och skapade konstverk på stenarna som täckte botten.

När vi fått känna på utrustningen vandrade vi tillbaka uppåt, förbi bilarna och vidare längs med Fiskonbäcken. Det hade regnat en del de senaste dagarna, så vattennivån var högre och strömmarna starkare än normalt, men vi hade accepterat de förhållandena på förhand.

Så vi ställde oss i kö och för att kliva ner i bäcken där rödingarna leker den här tiden på året.

Guiden Nils pekade och tipsade och berättade. Rödingen är utrotningshotad på många ställen (inte i Saxnäs dock) och det kändes både som ett privilegium och som en sorg att få ligga och titta på dem där i strömmen.

Solen fick vattnet och bubblorna att se ut som trocadero.  I vanliga fall brukar det gå simma över till andra sidan, men det riskerade vi inte nu med högvattnet. Istället höll vi oss fast på stenarna och det var lika fantastiskt det. Hej hej rödingen!

Pssst! Här kan du se två filmer också – bläddra!

Skåda: en mycket nöjd person! På riktigt, det här var fantastiskt.

Vi värmde oss utifrån med eld och sol och inifrån med kaffe och te. Tackade Nils på Stalo Adventures så mycket för upplevelsen och gästfriheten och berättelserna och möjligheten och påbörjade vår femtimmars-färd tillbaka hem till norra Västerbottenskusten igen.

Vi stannade till ibland. På utsiktsplatsen vid Stalon, med fantastisk vy över Malgomaj och Kultsjödalen, till exempel. Hur hade vi kunnat bara åka förbi?

Sjöarna, träsken och tjärnarna låg fortfarande spegelblanka även om himlen nu var blå.

Och när betongbockarna från Världens längsta linbana börjar dyka upp, då är det inte långt kvar hem. Ett äventyr på 24 timmar i Saxnäs och tio på Västerbottensvägarna var till ända. Så tacksam över att kunna åka iväg så här. För möjligheten att få vidga vyerna, uppleva, lära mig mer om länet som är mitt.

Västerbotten, jag hoppas jag aldrig tar dig förgivet. Tack för att du ständigt överraskar och överträffar.

2 kommentarer

Holmön – en fjolårsfavorit i utökad repris

Holmön, Holmön, Holmön. Ni kanske minns att vi var där i fjol för första gången? Det var kärlek vid första ögonkastet. I år var ön en så självklar punkt i vår semesterplanering, men i år ville vi att det skulle vara längre än julimötet på knappt ett dygn. Det vi tänkt på många gånger sedan dess.

Så, vi tar vid där förra äventyret slutade. Eller på sätt och vis sitter de ihop. Slupen, som tog oss från vårt äventyr på Stora Fjäderägg, utgår nämligen från byviken på Holmön. Där gick vi i hamn igen torsdagen den 8 augusti, hämtade upp våra medhavda cyklar (tar du inte med kan du hyra på plats!), handlade på lanthandeln och checkade sedan in….

….här!  vandrarhemmet intill Berguddens fyr.

Vi gjorde oss snabbt hemmastadda i samma rum som vi hyrde 2018. Fyrmästarrummet, med utsikt mot havet och fyren och, senare, solnedgången.

Mycket var sig likt. Utedasset är fortfarande det finaste och fräschaste jag någonsin varit på. Det kan tyckas som en konstig sak att lägga märke till, och ärligt så kräver jag inte speciellt mycket, men det är fint hur Petter och Josefin lägger vikt även vid de minsta av detaljer. Som att det finns färska blommor i en gammal mjölkkanna när en uträttar sina behov. Det är aldrig jobbigt att ställa om till en vardag där vattnet används så sparsamt som här – det är snarare både nyttigt och lugnande.

Andra saker var sig lika – och ändå inte. Det vackra ”Borta bra men Holmön bäst”-broderiet satt fortfarande i köket och ljusspelet på hallvägg och köksgolv var detsamma, men nya tapeter hade de fått upp och det bidrog bara till en ännu starkare här-vill-vi-stanna-alltid-jämt-känsla.

Rummet bredvid vårt hade blivit ytterligare ett dubbelrum – tidigare stod här våningssängar. Tulpanrummet kallas det nu. Så orimligt vackert!

Sedan tog Jonathan en löptur och duschen – ja den är synonym med Bottenviken. Det finns tvättrum också, för den som inte vill bada. Men han hoppade i. Fick en chock. Tvättade sig snabbt och kravlade sig upp igen. Älskar hans ansiktsuttryck :’)

Tvättade oss gjorde vi såklart med favorittvålen från Malin i Ratan. Känns ju alltid bäst att tvätta sig med sånt som är naturligt – inte minst när tvättandet sker mitt i den. Just den här skaffade vi oss på Lövångers blommor på vägen ner då vi ville ha en med snöre så den inte skulle åka med vågorna ut till havs. Hade vi haft mer tid hade vi kunnat svänga förbi självaste tvålverkstaden på vägen, Ratan ligger nämligen bara några mil från färjeläget i Norrfjärden!

Efter nattdopp och kvällsmat blev det bums i säng, för på fredagen väntade nya äventyr.

Jag är inte mycket till morgonmänniska (eller frukostmänniska), men för den här lilla lådan är jag båda.

Den innehåller cirka allt som är gott. Hemägg, färskost och hembakt bröd. Rabarbermarmelad. Granola, juice, yoghurt med blåbär i botten. Kaffe och te.

Extra gott när en kan sitta här. Eller intill fyren, när Västerbottensvindarna är svagare. Vi satt länge, länge och njöt. Sedan hoppade vi upp på cyklarna och trampade iväg till Smess’hammarn där vi mötte upp Josefin för ett skogsäventyr lite längre söderut. Det är svårt att få grepp om storleken på en ö, men Holmön rymmer fyra jaktlag och två mil bilväg. Fast djuren skjuts av rätt fort och cykel är fortfarande huvudtransportmedel sommartid. Men ändå. Stort. Mycket större än du kan tro. Och möjligheterna till äventyr känns oändliga.

Känner igen mig så mycket i Josefin. I hennes kärlek till en plats. Hur hon pratar om äventyren och drömmarna och skatterna och historierna som hennes hemma rymmer. Skulle kunna gå en hel dag i skogen och bara lyssna på hennes berättelser och planer och tankar. Den här oväntat varma fredagen fick vi i alla fall några timmar samtidigt som vi traskade sju kilometer i jakt på guld.

Hittade dem gjorde vi! Och massvis av vad jag tror är stenbär. De kanske vi kan göra något spännande av nästa gång.

Trots torkan fick vi ihop en hel del kantareller var. Konstaterade att med lite regn och varma augustidagar så blir det nog en fin skörd i september ändå. Sedan återvände vi till gården. Till nyfikna höns…

…och det drömmigaste av trädgårdsland framför bagarstugan. Kål och örter, kronärtskocka och sallad. Tomater och blomster. Så fantastiskt. En dag står jag i mitt eget <3

Sedan cyklade jag till affären för att handla gott, Jonte tog en löptur till och på väg tillbaka passerade jag både honom och den här! Bilar är verkligen så ovanliga här att jag blir förvånad när jag möter dem. Allt känns som en stor cykelväg.

Stannade till vid fårhagen också. Kändes brottsligt att inte föreviga den i det här ljuset. Alicia har förresten målat två akvareller av fjolårsbilderna. De är fantastiska.

Sedan blev det bad, även för mig. Badkrukan som plötsligt inte var så badkrukig alls utan stannade i vattnet i säkert 20 minuter. Kanske får sluta kalla mig det.

Den här kvällen var det sol, sådär så den faktiskt värmde även vid 20. Som för att påminna oss om att jo, ännu är det sommar. Flöt omkring en stund och skrubbade sedan rent.

Andra natten. Sista natten. Klart vi skulle få ett färgsprakande farväl vid fyren, semestern och jag.

Lördag. Första dagen på en helt vanlig helg innan vi båda återvände till varsin heltidstjänst. Inledde den, precis som dagen innan, på allra bästa sätt. Idag i solen intill fyrens fot.

Ville inte att det skulle ta slut.

Men så, efter att vi diskat undan och tömt vattenbaljorna, dammsugit vårt rum, vädrat sängkläder och packat väskor, var det dags att säga på återseende.

Men än hade vi några timmar kvar att njuta av Sveriges soligaste ö. Vi cyklade in till byn igen, där vi fått tips om en spännande utställning.

Lutade våra transportmedel mot en bod i skuggan och gick in på Holmöns båtmuseum. Här hade träkonstnären Kenneth Peterson och konstkeramikern Ann-Mari Simonsson skapat den gemensamma utställningen ”Under ytan”. Sån detaljrikedom att det knappt gick förstå.

Och i rummet intill hängde Eva Johanssons otroliga målningar av ett flertal av Holmöarnas sommarstugor.

Tittade, beundrade, länge. Och lika länge kikade jag i deras shop där det samlats hantverk i alla möjliga uttryck. Skinnhantverk av Ann Salomonson. Små fingerdjur i ull av Carina Lundberg. Luffarslöjd från Pjöller design, skaldjursskålar i keramik av utställaren Ann, träfåglar, vykort, godis och tjärljus.

Därefter blev det glass på en ny plats. ”Här badar vi nästa gång”, sa Jonathan.

Vi drack älgörtssaft från Josefins smarta drickesflaska innan vi tog oss vidare till lunch på restaurangen och ett besök i hembygdsgården. Där finns den här fantastiska modellen av Holmöns första kyrka (färdig i början av 1800-talet) att betrakta. Den åttakantiga originalkyrkan Helena Elisabeth återfinns numera på Gammlia i Umeå.

Med blandade känslor av hemlängtan och separationsångest slog vi oss sedan ner på muren i hamnen för att spana efter vår länk till fastlandet.

Men först fick vi se Slupen återvända till hamnen med ett nytt sällskap som fått njuta av Stora Fjäderäggs fantastiska miljöer.

Och strax därpå kom Capella.

Och så var vårt fyra dagar långa äventyr i Norra Kvarken till ända för den här gången. Jag hoppas och tror att det inte är allt för länge tills vi ses igen, för jag har en innerlig längtan att få se den här platsen under någon av mina favoritårstider. Tack för i år, Holmön <3

2 kommentarer

Stora Fjäderägg – en fjällvidd mitt i havet

Så, plötsligt, vad det augusti. Vi är tolv dagar in i månaden, mornarna är fuktiga och idag tog jag åter plats på min kontorsstol i höghuset mitt i stan. För bara två dagar sedan nådde vi åter fastland efter fyra dagars ö-liv – en längre, utökad version av en av fjolårets semesterfavoriter. Jag tänkte att vi skulle titta tillbaka på första delen av det äventyret.

Hoppas innerligt att ni själva får möjlighet att uppleva den här platsen en dag, men till dess vill jag så gärna låta er följa med på en liten cyberresa till Stora Fjäderägg – en fjällvidd mitt i havet!

Strax efter klockan nio på onsdagsmorgonen den sjunde augusti vinkade vi hejdå till huset och körde söderut. Knappt 90 minuter senare parkerade vi i Norrfjärden, där vi sedan rullade våra cyklar och vår packning ombord på 11.10-färjan till Holmön.

Den en mil långa Holmöleden är Sveriges längsta vägfärjeled – alltså en del av länsväg 686 – och precis som du kör gratis på exempelvis E4 åker du också gratis med färjan en mil rakt ut i Norra kvarken. Efter att ha lämnat cyklarna i byviken på Holmön tog vi oss vidare till Stora Fjäderägg med Slupen.

Just den här dagen blåste det rejält, sådär snudd på att vi inte kunnat åka ut och avfärden var därför tidigarelagd. Det kittlade så härligt i magen när vi styrde mot den nordligaste utposten på Holmöarnas naturreservat. Snart siktade vi hamn, och strax därpå vandrade vi upp mot vårt husrum för natten.

Första lilla skymten! Kolla vad fint!

Vi gjorde oss snabbt hemmastadda i den norra lägenheten. Önskar jag fick vakna till att blicka ut mot en fyr varje dag – vet inte vad det är men jag tycker så himla mycket om dem.

Packade upp omaka örngott (tar du inte med egna finns det att hyra), fick en rundtur på gården, hämtade in vatten från kranen och åt våra medhavda tunnbrödrullar till lunch. Affär finns inte här, men på Holmön finns en liten lanthandel där du kan handla allt du kan tänkas behöva!

Efter mat: upptäcksfärd. Det är sen gammalt. För att skona markvegetationen har det skapats en vandringsled runt hela skäret. Vi gick den baklänges, bara för att. Att det finns ett baklänges låter kanske konstigt, men det handlar helt enkelt om att det finns numrerade platser där det är lite extra värt att stanna till.

Karta, information och historiska bilder – alltsammans fanns i det lilla häftet vi fick med oss ut. Vid nummer 12, Flora & Fauna, kunde vi läsa om kartlaven som täcker stenarna som ligger lite längre upp. Om de stora mattorna av ljung, kråkris, lingon och mjölon. Om flyttblock och hur ett av de största sägs vrida lite på sig, varje gång kyrkklockorna hörs hit ut från Holmön.

Ett gammalt stenkummel byggt 1888 markerar den gamla hamnen, kartans nionde punkt för sevärda platser (fast vi stannade betydligt oftare än så, för det fanns liksom inget som inte var värt att se).

Har förresten aldrig hört en så träffsäker beskrivning som att kalla den här platsen en fjällvidd mitt i havet. Precis så kändes det. Kom på mig själv ibland att leta efter bergstoppar. Ögonen mötte bara hav, men det är inte så bara alls, faktiskt.

Efter den gamla hamnen kom vi till 8. Kapellet och efter labyrinterna (7) så småningom till 6. Minnen från vikingatiden. Av kapellet byggt 1729 finns idag bara brostenarna som låg framför ingången kvar (till vänster om stigen). Ungefär tusen år tidigare byggde säljägarna på ön upp tomtningar – runda stenvallar som, när de beboddes, täcktes av djurhudar eller segel. De är daterade till 500-1200 e.Kr.

Nummer fyra – fyren. Magisk i alla vinklar och ljus. Öns första fyr tändes 1851, då tio meter hög. Sedan en påbyggnad 1914 når den 14 meter över marken – och desto mer över havet, för här beräknas landhöjningen till 90 centimeter på 100 år.

Med fulla huvuden och tomma magar slog vi oss ner för att äta middag till den allra vackraste av vyer. Plättarna hade vi också förberett och tagit med, men i köket finns både spis, ugn och micro om du vill laga varm mat på plats!

En annan vinkel. Kunde inte få nog. Varken av fyren eller haven – det av vatten och det av färgsprakande ljung.

Vi omgavs av båda när vi vandrade ner mot hamnen precis innan det började skymma. Två harar och en liten groda fick vi hälsa på på vägen.

En favorit på promenad <3 Holmön rakt fram, så svårt att få grepp om dess storlek.

Hamnen och rallarrosorna. Tänk att ha sin egen lilla stuga här alltså. Är avundsjuk, men inte missunnsam – som mamma brukar säga. Och vi har ju alla möjligheter att återvända hit, vi med!

Godnatt solen. Fortfarande så ovant att säga farväl till dig om nätterna nu. En dag vill jag stanna uppe hela natten med dig och Stora Fjäderägg!

Vi vandrade vidare i det allt svagare ljuset. Letade efter säl. Och inte alls långt senare dök ett huvud upp mitt i vattnet. Och så ett till, och ett till. Minst tio par ögon som spanade tillbaka på oss.

Alldeles tysta var de, vikarna. Tydligen är de det. Håller till på läsidan, och där det finns sol. Ibland så många som hundra. Inte en upplevelse som ett fast 50mm gör rättvisa, men jag har bättre bilder genom kikaren sparade i hjärtat. Det sitter i alla fall en där på stenen och ser ut som en liten rutschkana.

Och sedan blev det snudd-på-kolsvart och vi gick tillbaka till vår lägenhet, spelade en omgång Guillotine och kröp sedan till kojs. Helt slut och ändå förväntansfulla för den nya dagen.

Vaknade till ett lätt smatter mot rutan. Drog oss länge i sängen. Slupen skulle inte ta oss tillbaka till Holmön förrän vid 14. Åt frukost länge, länge; nudlar och mackor med mjukost och en liten kaka.

Sedan städade vi – dammsög, torkade bord. Diskade med regnvattnet från ena bunken och fyllde vattenflaskan med dricksvattnet ur den andra. Kommer ner så mycket i varv av att leva såhär. Tänka en extra tanke. Ska bli bättre på det hemma också – att inte se vattnet i kranen som något så självklart, oändligt.

Gick på toa, borstade tänderna, tvättade ansikte. Sorterade det lilla skräp vi hade i olika kärl.

Och till sist var det dags att säga hejdå till fyren och fyrvaktarbostäderna och ljunghavet och klapperstenen. Vi ses igen, det vet jag.

Torsdagsvindarna var snällare och vi hissade seglet på Slupen medan Sälarna tittade på. Satte kurs åt sydväst, mot byviken.

Beundrade öarna vi passerade. Hantverket på båten. Njöt av tjärdoften och av ljumma vindpustar mot ansiktet.

Och så var plötsligt semesterns första dygn i Norra Kvarken till ända . Tur att vi hade två kvar, tänkte vi. Men det äventyret får ni höra om en annan dag!

Vill ni se mer uppdateringar från Stora Fjäderägg kan ni förresten följa dem på instagram.

 

En kommentar

Ett besök och en (sommar)guide till ett äventyr i det som är mitt hemma

Alicia & Bureälven, Strömsholm – Bureå

Juli. Den sista. Ganska precis mitt i månaden gick jag på semester, men både veckorna innan och efter det är som ett enda virrvarr av färger och händelser. Förväntan och längtan. Så mycket fint har hänt.

Jag tänker sammanfatta julis höjdpunkter i ett eget inlägg, men i just det här ligger fokus på berättelsen om när jag äntligen fick välkomna Alicia till Västerbotten och Bureå.  Det blir både en skildring av det finaste av besök och en sommar-guide till allt det som hör mitt hemma till.

Alicia & Åbacka Paviljong, Strömsholm – Bureå

Vi har följt varandras bloggar i åratal, Alicia och jag. Sågs för första gången tvärt i januari, på ett café i huvudstaden där hon bor. Och så, en måndagsmorgon i supervarma vecka 30 mötte jag upp buss 12: avgångsort Umeå: ankomst Bureå Torg. Klockan var inte ens nio på morgonen när vårt äventyr tog sin början på var sin cykel.

Första anhalt: Åbacka paviljong. Precis som Alicia färdades den till Bureå från Stockholm, dock med båt, och året var 1897. Det är en av mina absoluta favoritplatser här på hemorten, dit jag återkommer gång på gång. Här kan du se den i vinterskrud.

Ko & kalv, Strömsholm – Bureå

Alicia, Strömsholm – Bureå

Allt är relativt, men jag skulle säga att Bureå är ett ganska litet samhälle med cirka 2500 bofasta. Samtidigt sträcker det sig över rätt så stora ytor. Här, på Strömsholm väster om E4, cyklade vi omkring och mötte så många av mina instagrammotiv. Tittade på paviljongen, bureälven, tjurar, kor och kalvar. På åttkantiga lador, inuti höstallet och diken översållade av blomster. Kände vinden fläkta i ansiktet, rufsa om oss i håret.

Alicia & kon, Strömsholm – Bureå | Höstallet, Strömsholm – Bureå

Jag hade så mycket jag ville visa, utan att trötta ut. Så, efter Strömsholm och Åbacka cyklade vi hem till oss för att äta lunch uppe på altanen. Bjöd på en personlig favoriträtt innan vi åter satte oss på cyklarna. Nu bar det av österut, mot havet och Danielsten. Från Strömsholm och hit är det nästan fem kilometer, från oss bara tre (omvandlat i tid; cirka tio minuter på cykelsadeln).

Och åh! Svalkan. Så chockerande skönt, utan att för den skull vara för kallt. Vi hade gärna stannat i vattnet hela kvällen, även jag som vanligtvis är något av en badkruka. Men äventyret fortsatte via kyrkan, skolan, hembygdsparken och en glass i den lilla Linnéparken intill älven.

Bjuröklubb fyr, Bjuröklubb | Alicia & spökträdet, Bjuröklubb

Trots noggrann planering från list-skrivaren nummer ett (jag) höll vi helt på att missa möjligheten att köpa middag på caféet i Bjuröklubb, som stängde en timme tidigare än jag noterat. Med en powerwalk utan dess like kom vi – anfådda och svettiga – fram precis när de packade ihop.

Vi åt därför en minnesvärd ”måltid” bestående av varsin chokladboll och dammsugare (vilket ju inte var den värsta middagen, ärligt talat) omgivna av det magiska ljuset och de vidunderliga vyerna som är självklara synonymer med den här platsen – oavsett årstid.

Alicia & renen, Bjuröklubb

Allt eftersom solen sjönk ner mot det vidsträckta havet och målade himlen i mjuka toner av orange, blått och rosa, började vi vandra tillbaka mot parkeringen. Där mötte vi en vän som, en aning skeptiskt men till synes helt orädd, glatt poserade för två sockerstinna äventyrare. Den travade sedan vidare mot nya vidder medan vi vek av in i skogen och gick stigen förbi alla fornlämningar ända fram till bilen.

Alicia & tjärnen, Bjuröklubb

Vi körde bara några hundra meter innan vi var tvungna att stanna och föreviga en tjärn. Hade vi haft all tid i världen hade jag gärna visat Alicia runt i flera timmar till, för Bjuröklubb är platsen där vyerna aldrig tar slut. Här finns stigar i skogar som luktar solvarma barr, klippor där vågorna slår, mjuka sandstränder, trolska myrar och träsk och ett intressant utbud arter för en mer eller mindre ambitiös fågelskådare. “Det är så underligt att gå i en skog som aldrig ser ut att ta slut och samtidigt höra havet”, sa Alicia. Det hade jag aldrig tänkt på, men jo, kontrasten med höga tallar och tonerna från fiskmåsen är kanske inte helt vanlig ändå.

Alicia i solnedgången, Sillhällorna – Bjuröklubb

Sedan vek vi av vägen, låste bilen, klev in på ännu en stig. Plockade hjortron där intill och klev sedan ut på min finaste bjurö-plats; sillhällorna. Släta, randiga, vågformade klipphällor som sluttar rakt ut i Bottenviken. En plats lika vacker i midnattsljus som i höstdimma – eller för den skull en solnedgång i juli. Här satt vi och pratade om pennuddar i huden, om norrskenet, om skapande och om den kärlek vi båda delar till lugna, mjuka platser som den här.

Älgar på kalhygge, Bjuröklubb

Med en timme till midnatt vände vi åter till bilen för att åka hem och bädda ner oss i våra sängar. Men först: safari! “Håll utkik efter älgar på kalhyggena nu”, sa jag och la i treans växel. “Där står två”, svarade Alicia.

Ladan, dimman & rallarrosorna, Burvik

Medan dimman smög fram över lägdor, hagar och vattendrag bjöd vår slingriga hemfärd också på ett möte med ytterligare en ren, en räv och en trio enorma (och för oss oidentifierbara) fåglar.

Häst & älgört, Bureå

Kvällens sista stopp (på både äventyr och djursafari) blev intill en hage vid foten av Bureberget. Där hälsade vi på en kompis som sken likt en patronus i julikvällens sista ljus. Därefter; kvällsmat och bums i säng.

Ethel & Alicia, Skellefteå museum – Skellefteå

Så blev det tisdag och ett nytt äventyr tog sin början på Skellefteå Museum och utställningen TRÄ. Där fick vi sällskap av Ethel (som dessutom kunde agera privat guide eftersom hon arbetar där). Jag hade sparat mitt premiärbesök till dess att Alicia hälsade på och var SÅ imponerad av både det estetiska och av innehållet.

Laserskuret trä, Skellefteå museum – Skellefteå

De här blev snabbt en personlig favorit; träbitar som skurits så fint med laser att de blivit böjbara(!). Så fascinerande, påhittigt och vackert.

Utst. TRÄ, Skellefteå museum – Skellefteå | Utst. Paritet (Maja Gunn),

Vi betraktade träsniderier, robotbävrar, enorma sågar och olika trätyper och kreationer en stund innan vi gick vidare till avdelningen MAN (Museum Anna Norlander) och den pågående utställningen Paritet där “Maja Gunn kombinerat traditionellt kodade kvinnoplagg och mansplagg i fram- respektive bakstycken(…)Genomgående i Maja Gunns arbete är ett undersökande av kläders performativa och politiska funktioner, ofta i relation till kulturella, sociala och heteronormativa strukturer.”

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Vidare ut på området utanför dörrarna; Nordanå. Här ägde landets största gratisfestival Trästockfestivalen rum helgen innan, men nu var området åter en lugn, grön oas där de gamla byggnaderna åter stod i fokus. Ännu en gång fick jag uppleva en plats för första gången samtidigt som vi visade upp den för Alicia. Och alltså; detaljerna! Inspirationen! Så mycket fint att ta med sig från Kågegården, både färg- och form- och inredningsmässigt.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Hade kunnat fota detaljer och översiktsbilder hela dagen. Här syns en gammal soffa/säng mot vitmålad vägg med schablonmönster – och en del av en våningssäng med originaltapeten i bakgrunden. Allt var original eller hade ersatts (prylmässigt) genom noggrann genomgång av den lista över inventarier som fanns med när gården flyttades till området 1930, drygt 200 år efter att den byggdes i Kåge.

Kågegården, Nordanå – Skellefteå

Ethel och Alicia framför Majorsbostället Nyborg, Nordanå – Skellefteå

Vi gick en sväng i den mysiga lanthandeln, tog en sista titt på vackra Nyborg och sa hejdå till etapp ett. Fyrtio minuter senare var vi framme vid etapp nummer två, som inleddes med picknick. Vårrullar, yoghurt, mandelkubbar och saft försvann på ett ögonblick ner i tre kurrande magar.

Alicia, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Sedan satte vi igång med att utforska Finnfors kraftverksmuseum, både invändigt och utvändigt.

Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Här började berättelsen för min arbetsplats Skellefteå Kraft för lite drygt hundra år sedan. Museet har gratis inträde, är öppet under somrarna och passar även de som inte är intresserade av just elproduktion – för även miljöerna är otroligt vackra. De rejäla turbinerna, vackra golvet och gamla verktygen är alla intakta, fastän kraftverket inte använts sedan 1960.

Alicia & fotoutställningen, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Hade själv bara varit hit under introduktionsdagarna när jag var nyanställd. Just den gången hann vi inte med fotoutställningen, men under det här besöket hade vi gott om tid till att betrakta bilderna som skildrade livet för de som själva arbetade, eller kände någon som arbetade, på kraftverket under 1910-1960. Otroligt fina, annorlunda, busiga, äkta och berättande pixlar.

Ethel, Finnfors kraftverksmuseum – Finnfors

Var tvungen att föreviga Ethel i hennes senaste skapelse också. Färgmatchningen mellan klänningen och väggen var för vacker för att motstå!

Alicia & kyrkkamrarna, Bonnstan – Skellefteå

Och så blev det ett litet skutt mellan bilderna. För mellan Finnfors och Bonnstan hann vi med kaffe och bulle på mysiga Skråmträsk Kvarn (men tyvärr inget besök på grannen Skråmträsk sko) och även en rundtur som avslutades med glass i Ethel och Eriks nya, fantastiska hemma!

Men när klockan närmade sig nio och middagstid vandrade jag och Alicia vidare genom sommarnatten. Förbi den ena kyrkkammaren efter den andra. ”Skulle kunna göra ett helt projekt om de olika dörrarna. Eller fönsterdekorationerna. Eller blommorna”, sa jag. Alicia bestämde att hon skulle flytta in bakom en ockragul port.

Men vi traskade vidare med glada steg, mot Isboden och en portion fluffiga plättar. Bara för att mötas av ännu en kak- och kaffemiddag, för jag hade missförstått och köket hade stängt tjugo minuter tidigare. Det blev midnattsplättar med blåbärssylt hemma istället, innan vi slöt våra ögon över ytterligare en äventyrlig dag i kommunen som är min.

Pensionatet – Piteå

Onsdag! Och en lite längre road trip till grannlänet. Toapaus redan i Jävre pga. blir alltid kissnödig när jag är exalterad (och när jag inte vet när jag kan gå på toaletten nästa gång). Visade sig vara ett bra beslut, för Alicia fyndade de allra finaste riporna i keramik på en utställning i fyrvaktarbostaden!

Lagom till lunch svängde vi in i Piteå och parkerade i närheten av Pensionatet. Sugna på pizza, och pizza blev det. En sån god så att det knappt var sant. Och hallonsoda. Inget fika denna gång, men gärna nästa, för hit kommer jag snart tillbaka igen. Förhoppningsvis för övernattning, och kanske också för musikquiz.

Alicia i pensionat-butiken, Piteå

Efter maten spanade vi runt på allt fint i deras lilla butik. Lokalt hantverk blandad med lite kompletterande, men likafullt vackra, mer långväga svenska diton. Ungefär här gick också Alicias alldeles nybytta dragkedja på shortsen sönder. Det löste sig med tre säkerhetsnålar – och lite senare med den redan inplanerade shoppingen på Röda korset i Piteå och Repris i Öjebyn!

Alicia & forsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Och när vi liks var i Piteå, varför inte bara fortsätta slå Alicias höjdrekord på Sverigekartan? Det var ju så varmt och vi hade ju så roligt och vi hade ju tagit med badkläder och det var ju bara en timme till Storforsens naturreservat. Så vi handlade picknick och for. I en bil utan aircondition, istället fylld till bredden med samtal om livet och kärleken och längtan och skrovmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter kaffe och kaka på caféet strosade vi runt på klipporna i jakt på den perfekta badplatsen. Vi hittade snart en alldeles egen liten fors, som trots sin ständiga rörelse var alldeles fantastiskt varm att virvla runt i. Här satt vi länge, länge och plaskade runt, drack hjortronläsk och tänkte att det var helt rätt beslut att åka hit. Till ett av mina egna, mer långväga favorit-utflyktsmål.

Alicia & badforsen, Storforsen – Vidsel/Älvsbyn

Efter badet blev det picknick-middag på klipporna. Yoghurt och sallad och macka och kexchoklad. Den försvann ungefär lika snabbt som vi torkade i kvällssolen. Jätte-jättesnabbt!

Örviken – Skellefteå

Och ungefär två timmar senare körde vi de sista kilometrarna hem via Örviken. Förevigade vår sista solnedgång tillsammans för den här gången och fick sällskap av en liten fågelfamilj. Fyra stycken, lika många som dagarna vi skulle få ihop.

Alicia & Ethel i akvarellhörnan, Bureå

Jag tror vi hade kunnat sova ända till kvällen och Alicias avfärd på torsdagen. De senaste dagarna hade inneburit så många intryck att smälta för oss båda. Men de sista timmarna var precis lika värdefulla som de första, så istället drog vi ut stolar och bord i skuggan och fick snart sällskap av Ethel och en helt fantastisk rabarberkaka (dubbla tiden i ugnen!).

Alicia plockade i sin tur fram levande verkstads-pedagogen inom sig, fastän hon ju faktiskt var på semester, och höll sedan en oerhört fin och lyxig akvarellkurs för oss. Är inte det en idyll-dröm så vet jag inte vad.

Akvarellhörnan, Bureå

Vått i vått och sprayflaska och textillim. Alla knep fick vi lära oss (och även det förutsägbara i att när du blir ombedd att teckna en häst så skildrar den absoluta majoriteten den automatiskt från sidan med huvudet åt vänster. Aldrig känt mig så manipulerad av samhället som då). Och så slutligen; välja tre färger och blanda till otaliga fler nyanser utav dem. Vi satt länge, länge och varma-mackor-i-järn-lunch med mozzarella och gårdens basilika och tomater blev först efter klockan 15.

Alicia i akvarellhörnan, Bureå

Och så vips, närmade klockan sig 18 och det var dags att gå till byn och busshållplatsen och kramas hejdå. Länge och hårt och två gånger för en kram var liksom inte tillräcklig. Att Alicia kom på besök platsar, med fem månader kvar av året, helt säkert på topp tio-listan över finaste händelser 2019. Så glad över att få lära känna henne bättre och djupare. För ynnesten att genom hennes ögon och frågor och konstateranden också få upptäcka min egen hembygd och mina egna favoritplatser på nytt. Vi ses snart igen, i ditt Gustavsberg! <3

Skaparrummet, Bureå

Och på väggen i mitt skaparrum hänger nu ett litet inramat akvarell-minne från ett besök och ett äventyr i det som är mitt hemma.

6 kommentarer

Så mycket har tänts i mig

Det är torsdag den sista februari när jag vaknar upp med utsikt över Umeås mest centrala hustak. Kvällen innan tog jag bussen söderut efter jobbet, fikade till stängning med en 090-vän jag numera träffar alldeles för sällan och somnade sedan med en elektrisk stjärnhimmel åtta våningar nedanför mig och ett dansande norrsken utanför panoramafönstren. Väckaren på 06.30, för på månadens sista morgon hade jag ett tåg att passa och en kurs att påbörja!

Lev! uppmanar Sara Lidman-tunneln. Och det gör jag, lite mer för varje steg. Spiller äppeljuice över handen. Har tagit med den från hotellfrukosten ihop med en ostmacka. Är glad över personalens förmåga att förutse det, spillandet, och över rådet att inte ta varmt kaffe eftersom de inte hade några lock att erbjuda. Ovan att resa på det här sättet drar jag lärdom av möjligheten att sova längre och sedan ta med frukost på tåget. Nästa gång, tänker jag, tar jag med mig ett eget kit; mugg och skål med lock för kaffe och yoghurt, låda för macka och äggröra. Gaffel! Sked!

Tåg mot Vännäsby, Vännäs, med avgångstid 07.49, avgår från plattform 1b.

Tåget anländer punktligt i Vännäs klockan 08.13 där Kajsa möter upp mig och tar med mig hem till sig. Maken till charmigt hus är det sällan jag får beskåda. Vedspisen sprakar i köket och dörren in till vardagsrummet har permanenta frostrosor som mönster på glaset.

På övervåningen har hon sin ateljé. På bordet står växter i vas, frukt på fat och en hög med böcker med fina omslag. ”Välj en”, säger hon. Vi ska teckna i dem. På sidor som redan har innehåll. För då är det inte lika stor press på att varje linje ska bli bra. Och det låter så logiskt, när jag tänker på alla nya block och böcker jag känt att jag förstört genom att skriva min namnteckning i dem. Omedelbar trygghet i hennes tanke och kompetens. Vi sätter igång.

Vi ritar av, utan att titta på pappret. Utan att lyfta den smala svarta spetsen från boksidan. Betraktar bara en torkad gren från gården. Kaffet blir kallt medan solen stiger utanför fönstret.

Vi byter motiv. Målar av ytorna mellan formerna på bordet. Tecknar varandras ansikten utan att bryta ögonkontakten. Studerar skuggor och perspektiv.

Hon öppnar upp en bortglömd värld. Den jag längtat efter utan att veta hur mycket. Som jag övergav som liten när tålamodet tröt och sedan dess har respekterat på avstånd, tänkt att den inte är för mig för att jag inte kan och inget blir bra, utan att förstå det orimliga i att kräva perfektion av mig själv i något jag aldrig investerat tid i.

Det står hunger på sidan men vi har precis ätit squash- och potatisplättar med chevré, honung, spenat och syltad rödlök på hotellet och är så mätta att tankarna blir tröga. På varsin sida av rubriken formas en tulpan och en craspedia (eller ett duschmunstycke, jag är öppen för tolkning).

Vi avrundar för dagen och jag promenerar tillbaka till hotellet med Harry Potter och Dödsrelikerna i öronen och en iver över vad den allra första dagen på mars kommer erbjuda för insikter och lärdomar.

På fredagsmorgonen är frukosten uppdukad bara för mig. Hotellpersonalen meddelade kvällen innan och jag sa åt dem att de kunde strunta i att ta fram köttprodukterna. I efterhand skulle jag ha förklarat att fil och flingor, en macka och lite frukt räcker gott, att de inte behöver ställa till med en fest.

De undrar om jag vill att de steker våfflor. <3

Äter i lugn och ro i salen som vid lunchtid är fylld av folk. Scrollar långsamt i flödena på sociala medier, de rymmer allt mer fakta om miljöns status i världen, tips på hållbarhet och produkter och engagemang från och i min närhet. Så glad över det nätverk jag bygger upp och över algoritmer som ger mig verktyg att utveckla min vardag mer hållbart. Som lär mig något nytt varje dag och som får mig att reflektera även över även de allra minsta av insatser.

Känner en sån enorm tacksamhet över möjligheten att sitta här. Att få åka på en kurs, lokalt i mitt län, skräddarsydd för mig och mina behov. Att kunna åka kollektivt hit och hem. Ha en erfaren egenföretagares odelade, lyhörda uppmärksamhet i två hela dagar. Ta allt i min egen takt.

Tänker på hur kompetensutveckling blivit så synonymt med en utbildning i huvudstaden. På hur mycket kunskap det finns i vårt närområde. På hur lyckligt lottad jag är att ha en chef och ett företag bakom mig, som uppmuntrar en sån idé och ger mig medel för att genomföra den.

Hoppas så innerligt att det på något sätt ger ringar på vattnet. Inspirerar fler företag och anställda att ta vara på den skicklighet som finns alldeles intill. Att chefer uppmuntrar och att medarbetare tar initiativ och vice versa och både och. Att vår första instinkt inte alltid kommer vara att åka långt eller besöka stort.

Låter känslan följa med mig under promenaden genom samhället. In i huset och upp på övervåningen. Klockan är nio och rummet badar redan i ljus. Det känns som nyss som det precis börjat ljusna vid den är tiden. Kommer nog aldrig vänja mig vid hur fort en vinter går.

Tacksamheten flyttar in i bakhuvudet när ivern och skaparlusten tar över. Lite mer självsäker idag. Ställer upp en nejlika och ett – till oigenkännlighet förtorkat – exemplar av en vildväxande fjolårsblomma. Betraktar dem medan handen som håller i pennan med den smala svarta spetsen rör sig över pappret.

Lyfter på pennan en enda gång, när jag byter växt. Från att inte ha tittat alls betraktar jag nu den vita sidan länge. Väntar på en självkritik som inte kommer, för hur ska jag kunna klaga på något jag inte sett mig själv skapa. Något jag inte kunnat föreställa mig resultatet av, och därför omöjligt kan misslyckas med.

Förälskar mig i tekniken och njuter av känslan av att vara nöjd. Över att ha lyckats. Inte med själva teckningen, för samma princip gäller som för det uteslutna misslyckandet. Över att ha lyckats bryta ovanan att leta brister att kritisera.

För in alstret i datorn, ihop med några tidigare motiv. En storspov, några hjortron, en solros och en lada. Kajsa visar hur jag kan experimentera med konturer, avsaknaden av densamma, färgsättningar och strukturer. Med former och urklipp och montering. De bildar en krans medan vi planerar andra halvan av kursen. Den som kommer äga rum när gatorna sopats rena från grus och träden inte längre är nakna.

Sedan har två dagar plötsligt passerat och det är dags att ta tåget österut och bussen norrut. Kramar om och tackar och säger vi ses snart igen.

Solen går ner över den första mars, men så mycket har tänts i mig.

10 kommentarer

“Borta bra men Holmön bäst”

Som alltid när året lider mot sitt slut överväldigas jag av allt jag fått vara med om under de tolv månader som passerat. Av ett behov av att försöka sammanfatta det. Jag bläddrar i mappar, går på minnes-äventyr i min ostrukturerade hårddiskstruktur. Och så inser jag hur mycket jag ”missat” att föreviga här, när jag varit mitt i äventyren och vardagen. Det gör såklart ingenting, för orden och känslorna finns ju kvar där i hjärtat.

Så, här kommer ett av mina finaste sommarminnen; ett dygn på Holmön, den tredje veckan i juli.

Vi började resan söderut tidigt på morgonen och kom fram till Norrfjärden i god tid för att se Helena Elisabeth klyva vågorna i sin färd mot bryggan, för att sedan vända och ta oss med på äventyret. En mil ut i Norra kvarken släppte hon sedan av oss på Holmön, en del av ögruppen som tillhör det största skärgårdsreservatet i hela Sverige.

Här bor ett sjuttiotal personer permanent, men redan tidigt på morgonen var det fullt på båten över. Vi åt medhavd laxsallad till en vykorts-vy och såg den gula förbindelsen till fastlandet lastas full av sommargäster och öbor för att sedan lämna Byviken, vinkande farväl till en trio i segelbåtsmasten.

Vi hyrde varsin fin gammal cykel på båtmuseet och tog oss an motvinden på väg ut till vårt boende på öns västra sida. Till en början kändes blåsten som ett välkommet inslag i den 30-gradiga hettan, men till slut insåg vi att den knappt svalkade alls. De skogskantade, skuggiga partierna på vår trekilometersfärd blev vår räddning.

Och så blev det en liten vattenpaus intill fårhagen värdig en avbildning i akvarell.

Till slut hade vi Berguddens fyr och vandrarhemmet i sikte, och vi kände oss genast som hemma i fyrmästarrummet. Sängen var så likt den vi har hemma att det nästan var kusligt och dessutom hade Josefin och Petter, som driver vandrarhemmet, lämnat Harry Potter och Fenixordern på min nattduksstol. Hur fint?!

Vill ni förresten kika mer på tanken kring inredningen gjorde Kapten Hillebjörk, som driver en av mina favoritbutiker i Västerbotten, en liten film om uppdraget som går att se här.

Vi lokaliserade snabbt köket, utedasset och den vackra fyren, men allra mest lockade det svalkande vattnet. Vi insåg snabbt att blåsten krävde ett lite mer skyddat läge för att vi skulle våga oss på bad i havet, så vi gav oss snart av på promenad söderut längs kusten med en gammal karta och en påse badkläder i handen, ivriga på nya upptäckter.

Vi gick och gick, med en segelbåt som sällskap. Vid ett tillfälle mötte vi en ren i sommarskrud som blivit kvar när resten av hjorden vandrat till fastlandet över isen innan våren kom.

Vi insåg snart att vi både glömt vattnet och tagit fel på kartan; stranden fanns ingenstans att finna. Så medan solen skapade allt tydligare konturer av våra kläder på vår hud gick vi med så raska steg vi kunde tillbaka till vår bostad för att ta nya tag medan vi skrattade åt hur katastrofalt dåliga vi båda är på att hantera temperaturer över 20 grader. På den ljusa sidan var åtminstone omgivningen fortsatt sagolik.

Väl tillbaka på vårt rum, i tryggt förvar i skuggan och med finaste utsikten över den 18 meter höga fyren från 1896, studerade vi både karta och den stora vida webben lite mer noggrant, medan vi åt tidig middag som inhandlats på den lokala lanthandeln.

Efter en stund lokaliserade vi Trappudden på öns nordliga del och vi gav oss iväg på vårt tredje äventyr sedan ankomsten några få timmar tidigare.

Vi var inne på vår andra cykelmil för dagen (vi hade hunnit med en sväng tur och retur till lanthandeln intill hamnen tre kilometer bort för att handla nyligen nämnda middag) när vi kom fram till en helt fantastisk samling klippor, trappor och mossbeklädda stenbäddar. Ett paradis vi hade helt för oss själva. Vi flöt länge, länge i det svala vattnet, så överraskande varmt för att vara havet. Äkta livsnjut, till och med för en badkruka som mig.

Skuggorna var längre när vi cyklade tillbaka längs skogsstigarna. Men den här gången svängde vi inte av mot fyren, utan tog vänster uppför en lång backe. Vi hade nämligen blivit bjudna…

..hem till Josefin och Petter, som dukat fram kaffe och alldeles nybakta bullar! Fikat serverades till berättelser om gården, Holmön, driften av vandrarhemmet och alla idéer och insikter de fått sedan de bosatt sig i norra kvarken.

Som alla möjligheter det finns i att bli ordförande i en liten byaförening, eller hur det är att odla ett typiskt Holmö-råg, som numera finns till försäljning. Och som att en flytt till en ö med ett sjuttiotal bofasta kan låta dig finna en stark vänskap i ett par damer två generationer äldre än dig själv <3

Har förresten sällan sett något så fint som råg i motljus. Petter berättade engagerat om hur marken är perfekt för odling, men också för svamp och bär att växa på. Stora delar av ögruppen, som utgörs av stora och lilla fjäderägg i norr till holmögadd i söder, har på grund av den stora landhöjningen (0.85 centimeter om året) väldigt mycket våtmark; tidigare varit vikar med havsbotten är idag näringsrika träsk och myrar.

En sån dröm det vore, att fylla korgar med skogens skatter här till hösten!

Efter en lång stund vid köksbordet på deras gård sa vi hejdå för den här gången. Så tacksam för bekantskaperna som mitt digitala drottningdöme fört med sig under året, och att det finns en sådan vilja att öppna sitt hem för nya relationer. Med lungor fyllda av hav och skog, ömma lårmuskler, mätta magar och äventyrs-endorfiner ända ut i fingerspetsarna såg vi på medan solen sjönk bortom horisonten.

Sedan somnade vi i rekordfart med fyren blinkandes utanför vårt fönster och en enorm känsla av tacksamhet för att jag valt att använda min födelsedags-hotellvistelse just här.

Solmönstret på köksgolvet morgonen därpå skvallrade om att en lika panik-vart-ska-jag-ta-vägen-varm dag var att vänta, så jag greppade de magnetiska orden…

..och skrev poetiska sanningar på kylskåpet…

…innan vi dukade upp frukost intill fyrens fot, med bottenviken och en envis geting som sällskap. Inte så konstigt att den ville hänga med oss, för frukostkorgen vi lagt till i vår bokning var rena rama drömmen!

Josefin och Petter hade börjat dagen betydligt tidigare än oss och lämnat en trälåda fylld med färsk apelsinjuice, granola, hemgjord rabarbermarmelad, färskost, nybakta scones, yoghurt med botten-bär och två fina, färska hemägg. Kvalar utan tvekan in på topp fem godaste frukostar jag någonsin ätit (och då dessutom med en lika högplacerad frukostvy!).

Sedan återstod det bara att lämna ett långt och innerligt tack i gästboken (där vi inte var ensamma om att lovsjunga både ö och bostad)…

…kasta en sista blick på vandrarhemmets alla vrår och konstatera att ”borta bra men holmön bäst” var en väldigt bra sammanfattning av vår vistelse…

..och så, ett knappt dygn efter ankomsten i hamnen, var det dags att vända Berguddens fyr ryggen, cykla tillbaka till Byviken och återvända till fastlandet med Helena Elisabeth.

Ett intensivt och helt magiskt besök var till ända, men hit är jag alldeles säker på att vi återvänder snart igen. Om inte för skaparträff så för en naturvandring i septemberskrud, men förhoppningsvis både och!

8 kommentarer

Halvsnödagen

Det är halvsnödagen, dagen då vi enligt gamla bondepraktikan ska ha fått halva vinterns snömängd. Med ett snödjup som på vissa ställen i länet matchar hela min kroppslängd känns ett sånt påstående både helt galet och skönt, för jag hoppas på vita, pudertunga trädkronor länge än.

Samtidigt hänger vårvintern i luften. Idag, snart 25 dygn in på det nya året, får plusgraderna stora snölass att dundra ner från hustaket och jag kan svära på att jag hörde en fågel sjunga om våren tidigt i morse. Men! Halvsnödagen till ära tänkte jag hoppa bakåt i tiden, till två av vinterns allra vackraste, kallaste dagar och till en av mina bästa arbetsplatser, alla kategorier.

Det är onsdag och klockan har precis passerat tio. Intill Ruskträsket nyper sjutton minusgrader mig i kinderna och solen balanserar på horisonten, sådär som den alltid gör så här års, när ljuskällans framsteg märks så tydligt i minuter. Varje dag håller den sig uppe på horisonten lite längre.

Snön dämpar ljudet av 56 ivriga tassar, tätt följda av två slädar. Jag åker med på den längst fram, till och från. Balanserar på ena meden, håller i mig hårt med vänster hand och fotograferar med den högra. Jag är snart genomsvettig, kallgraderna till trots, och jag har så roligt att det känns som att hjärtat får smilgropar. Stannar spannet, hoppar av, får en irriterad blick av samtliga 14 alaskan huskies som bara.vill.springa. Står kvar och förevigar deras framfart över sjön, de blir allt mindre för varje sekund.

Tillslut syns de inte längre mot den mörka skogen. I väntan på deras återvändo försöker jag spara precis varje liten kubikcentimeter av omgivningen i minnet. Känslan av den friska luften som fyller mina lungor, tystnaden som är så kompakt att den liksom hörs och synen av en skog i dimslöja. Jag vet att den här sortens skönhet, de här sortens ögonblick, aldrig kan bevaras i pixlar. De måste upplevas.

Glada skall kommer närmare igen och snart står jag åter och balanserar, fokuserar, komponerar för glatta livet. Tackar de många åren på ishockeyplanen för den aldrig svikande stabiliteten och välkomnas tillbaka till basen av framtidens springare. Det är sjutton minusgrader men mitt hjärta smälter.

Dagen därpå, drygt en timmes bilfärd i sydostlig riktning, har temperaturen sjunkit tio grader till. Ögonfransarna ersätts snabbt med iskristaller när fem par siberian huskies drar iväg. Med vinddraget inräknat hade min iPhone gett prognosen ”Ekorrsele, -27, känns som -34” – om den inte omedelbart laddats ur och slocknat av kylan. Det är för kallt för att le med tänderna, för kallt för att kunna fota med en frusen autofokus, för kallt för att tappa bort sina vantar och ta sig an vinterlandskapet med händerna enbart rustade med farmorstickade vantar, men jag gör allt det ändå, för det går inte att låta bli.

Hade blundat och bara lyssnat på ljudet av knarrande snö om jag inte varit rädd för att missa skådespelet av skuggor, allt glitter i det vita och alla grå-grön-blå färgskiftningar i skogspartierna. Jag tappar känseln i tårna och uppfattningen om tiden utan att det spelar den minsta lilla roll. Det är en sån ynnest, ett sånt privilegium, att för några timmar ha ett kontor som det här och att kunna dela det, om så bara någon procent av helheten, med er <3

6 kommentarer

37 meter över älven

Julinatten är några nyanser mörkare än vanligt. En kompakt barriär av moln skapar ett matt filter över landskapet framför oss, som en grumlig skymning som ögonen aldrig tycks vänja sig vid. Under oss byts det norrgående körfältet på Europaväg 4 ut mot länsväg 353. En väg som består av de där oregelbundna asfaltslagningarna, charmigt varierande i nyanser i ett lapptäcksliknande mönster. De där som är bland det finaste jag vet. Den tar oss genom ett sovande Nyåker, förbi skylten som visar vägen till ortens berömda pepparkaksfabrik, upp jämsides med ett par älgar som vågar sig fram i skydd av dunklet. Vi tar höger och rullar nedför en brant sluttande backe.

Och så, plötsligt, byts de mörkgröna väggarna av barrskog som omslutit oss mil efter mil ut mot silverfärgade linjer. 164 meter stålräcken ramar in en av Tallbergsbroarna, leder oss rakt över Öreälven.

Ljudet från älvens brus når hela vägen upp. Fyller luften mellan de tre broarna, 37 meter ovanför vattenytan. Kronor av tall och gran bildar en oregelbunden horisont av grönska som fyller hela blickfånget, oavsett väderstreck. Det är så oerhört mäktigt, i all sin enkelhet, i den totala stillheten och tystnaden.

Jag beundrar utsikten ett tag. Registrerar långsamt och metodiskt varje vinkel, känsla och intryck för att lägga det säkert tillrätta i episodminnet. Det är beundran, litenhet, storhet och stolthet. Det är ett sting av sorg för hur lite jag faktiskt sett och upplevt av mitt län, men också beslutsamhet över att se till att det ändras. Och det är glädje och förväntan över framtida äventyr, att överväldigas likadant av något annat som gömmer sig där ute.

När regnet tilltar fäller vi ihop våra paraplyn, gör en u-sväng och åker söderut igen. AC:n fyller bilen med doften av älggräs och dagg medan vi lämnar ett av julis finaste semesterminnen bakom oss och jag fantiserar om ett kärt återseende i en brandfärgad höstdag och en snötäckt norrskensnatt.

7 kommentarer