Det var slutet på april och vi hade väntat länge nog. Huset var inte vårt än, är det fortfarande inte (men snart), men det är något med våren och förnyelse och vi satte helt enkelt igång med en renovering. De gul-grå unitskivorna som suttit i trapp och övre hall under hela min uppväxt skulle bort – och träpanelen från när mitt släkthus först byggdes någon gång på 20-talet skulle fram.

Någon gång däremellan hade det hunnits med en tapet också. Att gå tillbaka till något gammalt medför möjligheten att få en liten titt bakåt i historien. Så fint tycker jag.

OBSERVERA! För att se ”Före » Efter”-bilderna senare i inlägget – för din muspekare över respektive bild. Läser du på mobilen? Klicka på respektive bild så byts den ut!

Jag har lärt mig oerhört mycket under projektets gång. Det faktum att vi inte äger en kofot visade mig var impulsiviteten i mitt skapande kommer från ↑.  Jag upptäckte att min impulsivitet inte alltid är min vän (som när jag fick för mig att tvätta trappen en fredagkväll och lämnade plåtburken med vatten på trappsteget högst upp över natten. Fint permanent märke där på morgonen).

Jag har lärt mig räkna ut och kapa hörnlister, förborra hål för spik för att undvika sprickor med – just det – en borr, inte med en bits. Jag har lärt mig att ungefär inga vinklar i ett 100 år gammalt hus är raka, och att det allra mesta inte går planera, för helt plötsligt stöter du på ett hål från ett gammalt elskåp och ett annat från en tvätthörna. Och jag har lärt mig att ta det som det kommer, att det löser sig, och hur fint det är att både jag och Jonathan hellre låter huset ha sin charm än grämer oss över små skönhetsfel och detaljer.

Vi ägnade en hel aprildag åt att ta bort skivorna. Därefter drog vi ut ett oändligt antal små järnspikar som mina förfäder med imponerande ihärdighet spikat tidigare fäst dem med, si sådär var tredje centimeter. Fram kom träpanelen. På vissa platser lodrät, på andra horisontell och vid något tillfälle tycktes de nästan kapade på känn och sågspånet som isolerar väggen riskerade att läcka ut. Det löste vi med en extra list som jag i framtiden har planer på att utveckla.

Sedan! Maj! Spärrfärg! Tydligen viktigt. Hindrar trät från att blöda igenom. Ytterligare en lärdom. Maken till seg färg har jag aldrig varit med om, men färdiga blev vi.

I mitten av månaden hittade vi både material till en platsbyggd hylla och de sista bitarna golvlist vi behövde under en räd i uthuset. De lister som tidigare fanns i rummet (listerna var inte fulltaliga när vi började) var nämligen hyvlade lokalt här i Bureå för många år sedan och finns inte att få tag i idag. Så glad att tillräckligt fanns kvar, så vi kunde använda det vi redan hade.

Men till taket, hörn och runt dörrar blev det nya lister. De kapade och fäste jag och pappa tillsammans en maj-lördag innan jag täppte springor och hål med silikon och sedan satte igång på riktigt med markeringstejpen. Efter det var vi äntligen redo för färg!

En fin grågrön ville vi ha. Hellre mot gult än mot blått, för att inte riskera att det slår mot lila i vissa ljus. En väns mamma gav oss massa färgprover från sitt jobb <3 Och tack vare henne hittade vi snabbt rätt. Två varv i början av juni, med Harry Potter i öronen, sedan kunde vi äntligen känna oss nöjda. Inreda. Jämföra vårt före och efter. ↓
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!
 

Före » Efter!

Vi målade lister och vägg i samma färg. Tycker det blev så himla fint! Och gillar så oerhört hur väggen känns så mycket mer levande med strukturen från trät.

Det blev så bra. Mysigt. Hemtrevligt. Och varenda pinal är sånt som vi tagit rätt på; en loppisposter och galge, en räddad pall, en uthus-kruka och en gunga jag haft sedan barnsben. Tusen järnspikar och sex veckor senare blev vi klara med vår ny-gamla hall. Ser så mycket fram emot alla kommande före-efter som väntar oss <3