Juniglimtar

Juni har varat en evighet och en sekund på samma gång. Tror mycket av den känslan beror på att så många veckor fått en extra söndag (och i många fall en tillhörande halvdag) som gjort helgerna dubbelt så långa än vad de brukar vara. Mer vila, men också mer firande. Nationaldag och midsommarafton. Vi är egentligen inte så traditionella på någon av dem, men sedan den 6 juni 2018 är den den förstnämnda en av årets viktigaste högtidsdagar, för då kom min älskade brorson till världen!

Till den allra första födelsedagen bakade jag en Bobbo-tårta. Och så gav vi ett par presenter som jag hoppas får finnas med honom länge, länge. Kanske till och med gå i arv, om det blir aktuellt. Två brio-leksaker vi hittat second hand, i absolut toppskick. Ett litet livsblad i minikruka, som vuxit flera centimeter sedan dess. Och så den fina berättelsen om Elis ryggsäck, skriven av den lokala författaren och konstnären Elbe Wallin!

Vi hade en lång period av de där temperaturerna då jag helst håller mig inomhus. Fixar och donar och äter isglass. Om kvällarna njöt jag sedan av ljumna vindar, promenader, ljudbok och en himmel som gång på gång såg ut som en målning i akvarell. Hemmavid vattnade jag mina odlingar och planterade en pionbuske. Knorten har inte varit nådiga i år, men det börjar lugna ner sig.

Under midsommarveckan kom också det traditionella midsommarvädret. Temperaturer som enligt mig är snällare. Natten är ändå min bästa tid. Fastän folk börjar ha semester har du nästan alltid midnattstimmen för dig själv. I alla fall när himlen är dramatisk och stundvis öppnar sig. Tycker extra mycket om att åka på äventyr med Jonathan då. Natten som övergick i midsommarafton bar det av till kyrkbyn i Lövånger. Här vill jag sova över någon gång. Älskar den här platsen. Precis när vi kom fram blev det uppehåll. Hade velat spara doften av nyduschad sommargrönska på flaska.

På nationaldagen i fjol fotade jag två av bilderna i inlägget om mina sommarplaner här. I år matchade mitt hår de små stugorna och på huvudet bar jag en krans med blommor från gården. De förtjänar egentligen mer än en dag om året, blomsterkransarna. Det är min allra bästa och egentligen enda midsommartradition, att skapa den. Utöver det spelar egentligen inget någon roll; platsen, maten, (o)sällskapet. Tycker om att ha landat i det. Att lyssna på vad kroppen orkar och vad magen vill.

Tycker också om den här bilden. Vet inte exakt varför. Kanske för att oskärpan påminner om fukten mot huden, doften mot näsväggarna, den mjuka tystnaden. Kanske bara för att.

Så glad över allt jag får dela med honom. Allt det där som inte kommer med i själva bilden, men som bilden i sig påminner mig om. Det runtom. Allt det vi pratar om, musiken som vi lyssnar på i bilen, täcket vi fördelar över blöta fötter. Hur vi båda skrattar åt vår tur, för att regnet åter börjar ösa ner i samma stund vi kommer innanför ytterdörren.

Ingenting är tråkigt med honom, inte ens att bara vara.

Inte ens att hacka sallad.

Och den där kravlösheten, fridfullheten lever också i mina andra relationer. Spiller över på midsommarfirandet. Det som blev så lugnt, intimt och trevligt, med en liten buffé av allas bidrag till bordet. Västerbottensostpaj, vegansk ”sill” på aubergine och rödlök och fraiche, vitlöksbröd. En sallad med mozzarella, tomater och hemodlad basilika och en annan med vattenmelon och fetaost. Fem sorters småkakor och irish cream-kaffe till efterrätt. En kort promenad till havet, kattgos och kransbindning. Så naturligt att timmarna flög förbi och blev små under en timme som aldrig blev mörk.

Och så nutid. En lördag som är söndag. Med en tur till Skråmträsk kvarn för sopplunch (morot!) och kaffetår medan vinden sliter oupphörligt i trädkronorna utanför. Betrakta fotokonst på siden från Magdalena Sandberg och köpa de saftigaste av muffins till efterrätt.

Åka på en liten sightseeing genom den charmiga byn, förbi bönhuset och ladorna och loppisen och skofabriken. Vända vid badplatsen och köra hemåt igen.

Imorgon är det också söndag. Vet redan nu att den kommer bli fin, för det är två extra roliga juniglimtar som väntar på mig. Men de får bli egna inlägg om inte allt för länge, tänker jag!

You may also like

1 kommentar

  1. Men alllllllllltså jag står inte ut! Det är magi i varenda bild! Hur kan världen vara så vacker? Hästen fick mig att TAPPA ANDAN. Den är det finaste jag sett. Vill bara lägga mig ner där och bli ett med gräset.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *