Kroppen har varit så tung och omtöcknad hela veckan. I fredags blev jag kvar hemma och sov ända till 13.30. Gjorde kväll igen vid 23 och igår morse vaknade jag sedan redan vid nio av vinden som ruskade om de rodnande buskarna utanför sovrumsfönstret och av regnet som slog häftigt mot fönsterrutan. Fortfarande tung i kroppen, men pigg nog för ett besök på ortens skördemarknad. Precis när vi öppnade dörren byttes de grå molnen ut mot blå himmel, och regnbyxorna blev helt plötsligt överflödiga under vår besöksrunda där vi spanade på honung, grönsaker, fisk, hantverk, garn, saft, korv, bröd och gulliga hundar.

Och hem kom vi inte tomhänta! En nypon-pyntad presentkorg (till mig själv) fylld med morötter, betor, potatis, grön- och svartkål, mangold, persilja och bondbönor ska få vara bas till höstiga måltider framöver.

I den fanns också valmo, lin och kardtistel som blev den nya höstbuketten att ställa på tv-bänken.

Två flaskor av favoritsaften på älgört och en flaska hjortronsirap fick jag också med mig. Sån lycka. Ser fram emot långa, mysiga höstfrukostar med tända ljus och med plättar att ringla sirapen över <3

Idag förbereder vi veckans måltider och matlådor. Vi tänkte oss chevré och rotsaker i ugn, och svartkål med parmesan och potatisgnocci. Bondbönorna ska jag torka tre stycken av och förhoppningsvis lyckas odla egna nästa år – efter tips från den snälla tanten som sålde mig dem. Hackar grönsaker på skärbrädan jag gjorde i mellanstadieslöjden och undrar över hur många bortglömda skatter det här hushållet egentligen gömmer.

Numera är vi förresten två snörvlande i hushållet, så jag tyckte att en improviserad potatis- och purjolökssoppa passade fint till lunch. Receptet har ni här:

Potatis & purjolökssoppa cirka 4 portioner

6 stora potatisar (skala och skiva/tärna), 1 purjolök, 1 klyfta pressad vitlök, olivolja, en tärning grönsaksbuljong, hackad persilja, 5-8 dl vatten (beroende på hur lös du vill ha konsistensen), 3 dl mjölk, 2 dl matlagningsgrädde, salt & peppar.

Börja med att steka vitlök och purjolök i olja. I med resten, låt koka i ca 15 minuter och mixa slät. Toppa med valfri topping, tips är persilja, krutonger och/eller knaperstekt bacon.

Min favoritårstid och månad är här! Himla fint känns det. Luften är frisk, färgerna exploderar och skogen är fylld av skatter. Eller borde vara, åtminstone, om inte sommaren totalt berövat den på all fukt.

Jag har så mycket fint att berätta för er. Om min första semester, om ett magiskt augusti och om framtidsplaner och förhoppningar. Men innan vi blickar tillbaka kikar vi på något som skulle kunna vara precis nu. För jag är i skogen nästan dagligen och letar efter skatterna. Även om vi fann just dessa när löven ännu inte hunnit gulna.

Den här gången körde vi inte fel på väg till vårt svampställe. Det är lätt hänt annars. Jag får alltid för mig att vi inte ska köra rakt fram, för det gjorde vi förra gången och körde fel, fastän det är precis tvärtom – och så minns jag bara nästa höst att det är något jag inte ska göra. Men i år höll vi kursen, rakt fram. Förbi älgtornen, kalhyggena och skylten med texten ”här slutar allmän väg”. In på vägen som bara rymmer en bil i bredd, där vi turligt nog aldrig mött någon annan. Under björkar som hänger som svartvita plockepinn efter år av höstblåst.

Vi hittar de nästan osynliga hjulspåren som leder till en liten glänta. Följer de gamla märkena från larvfötter på skogsmaskinerna som härjat, de som nu är två vildvuxna diken. Över kalhygget, där blåbärsriset tidigt ändrar färg och gamla stammar bleknar och brister. Når skogsbrynet på andra sidan och så är jakten igång.

Vi vet ställena nu. Ett mitt på spåret. Ett på norra sidan den lilla bergväggen. Ett i det höga gräset mellan tre granar. Ett bland vitmossan och lavklädda stenar och ett vid det fallna trädet. Alla är tomma.

Allt knastrar och knäcks. Inte bara en och annan pinne i det översta lagret. Hela marken splittras under våra steg. Barren och mossan och till och med grästuvorna. Men så hittar vi dem, under den gamla granen intill den lilla fuktiga källan som mest liknar en gräsklädd myr. Drygt en liter att fylla den loppisfyndade kockum-hinken med.

Det är inte mycket, men även en liten skatt är en skatt.

Och snart, när älgjakten dragit förbi men innan frosten, gör vi ett nytt försök. Det finns inget att förlora, bara barrarom att fylla lungorna med, och mjuka läppar att ta paus i skattjakten på.

Juli har, bokstavligt talat, gått upp i rök. I torsdags förra veckan fick jag semester, och sedan dess har jag mest spenderat dagarna utslagen framför fläkten och kvällarna flytande i bottenviken. Som jag lever för timmarna efter klockan 20. Har aldrig badat så mycket som den här sommaren – det är vanligtvis för långgrunt för att jag ska hinna ut på midjedjupt vatten innan benen domnat bort och inte längre bär.

Men inte i år. Inget är som det brukar i år. Hundraåriga skogar, tusentals pensioner och oräkneliga arv i form av gårdar, hus och ägodelar har förgåtts i värmen, och när det inte är svettdroppar som skapar ränder av salt på min hud är det tårar för allt och alla som drabbas av torkan.

Jag får inte ens mothugg när jag klagar på värmen. En åsikt som i vanliga fall är den värsta av svordomar. Aldrig förr har jag fått ett sånt medhåll i längtan efter lägre temperaturer, regn, vind och moln.

Men om jag skulle summera mitt juli hittills, och tog bort vädret ur ekvationen, så har jag haft en av de bästa somrarna på länge. Det är den första på år som jag inte känner någon stress alls över att ta vara på varje ledig stund, och inte heller har prestationsångest över arbetet. Jag tar dagarna som de kommer, och njuter av varje sekund. Av en återträffslunch med vänner från gymnasiet. Av en runda minigolf. Av världsutställningen om Titanic, spelningar på Nordanå och kvällsdopp med vänner. Av att upptäcka nya platser med han jag håller närmast hjärtat.

Jag har två veckor kvar av semestern. De flesta av dagarna är oplanerade, men det finns också mycket fint som väntar. Ser fram emot att dela med mig av allt med er, när hjärnan inte längre är så omtöcknad av värmen och meningarna inte längre är så svåra att formulera. Jag märkte den så tydligt i afton. Skillnaden. Klarheten. När det började skymma och jag gick ut och plockade hallon i väntan på det utlovade regnet.

Den bästa tiden nalkas.
Jag ser det på växterna. De som inte skrumpnat ihop av törst. Blad som börjat skifta i rött och gult och orange.
Jag känner det i luften. Den som, efter veckor av outhärdlig, utmattande torka äntligen innehåller någon promille fukt.

Hösten är på väg.