Från tanke till kudde

Har så många idéer som ligger och gror. Så många drömmar inför framtiden: om en keramikverkstad här på gården där jag själv tillverkar sånt vi behöver. Om att kanske, en dag, till och med sälja lite alster. Om att vara en del av ett skapargäng som hyr smedjor, åker på skaparläger och utforskar hantverkens alla olika inriktningar tillsammans.

Jag vet att den tiden kommer. Och det är ingen brådska, för det råder det absolut ingen brist på idéer som är möjliga att genomföra redan nu. Jag fyller mobilen med skärmdumpar och anteckningar och ögonen spanar ständigt efter vad hemmet saknar, allt eftersom vi rensar ut, skänker bort och pappa hämtar det som är hans.

Idén om ett kuddfodral fyllt med vår landskapsfågel har jag burit med mig sedan tidig vår. Men tiden har inte riktigt varit rätt; jag har anpassat mig till en ny vardag på en ny tjänst, uthärdat en sommarvärme som lamslog mig totalt och haft en jobbig start på hösten med min traditionella, urvidriga hosta och regelbundet näsblod.

Det är inte förrän nu, när första snön lagt sig och istapparna dykt upp utanför fönstret i mitt skaparrum, som en liten gnista har tänts i mig igen. Genom hörlurarna lyssnar jag sedan en vecka tillbaka på hur Stephen Fry läser Harry Potter and the order of the Phoenix för mig, och med händerna fria kan jag inte tänka mig något mysigare än att långsamt börja ta itu med den långa listan av idéer som byggts upp under året med en magisk värld både utanför fönstret och i öronen.

Storspoven är mig så kär. Inget är så mycket vår som dess sång. Den finns redan representerad på en och annan dekoration här hemma, men jag tror inte att jag någonsin skulle kunna tycka att de blev för många.

Som ni vet, och som jag en dag ska berätta mer om, försöker jag i första hand göra det mesta till vårt hem själv. Går inte det köper jag ”nytt” på second hand, och därefter av en lokal förmåga. Textilt skapande är inte min starkaste sida (faktiskt en av mina svagaste – jag har inte ens sytt sedan årskurs sju) men ett kuddfodral kände jag mig trots det hyfsat säker på i teorin. Så jag provade, höftade och blev så nöjd med resultatet!

Det här använde jag mig av:

  • En storspovstämpel som jag själv karvat ut på keramikkursen nu i höst.
  • Svart textilfärg som jag köpt på min lokala hobbybutik…
  • …där jag också införskaffat en liten roller för att kunna applicera färgen i ett tunt lager
  • Ljust linnetyg jag fått av farmor, klippt i två kvadrater på cirka 40×40 centimeter
  • Symaskin och tråd
  • Två gamla kuddar att fylla fodralet med

Stämpeln blev lite ojämn i höjd, vilket innebar en hel del vickande för att få med både näbb, ben och stjärt. Jag lyckades sällan få med varenda liten detalj, men i den lite skavda känslan finns också charmen tycker jag. Inte en är den andra lik, fastän det är samma stämpel.

När jag fyllt framsidan med så många spovar jag ville ha fixerade jag färgen med strykjärn i fem minuter. Sedan sydde jag ihop tre av de fyra sidorna ut och in, vände på alltihopet, tryckte in kuddarna och sydde igen den sista sidan rättvänd.

Den sista kanten är givetvis inte lika fin som de andra, kanske mest på grund av min otålighet och längtan efter att bli klar, sådär som det kan bli när en idé du burit på så länge är ett steg från att vara förverkligad. Jag tycker egentligen inte det gör något, men idag hittade jag faktiskt en passande dragkedja på loppis, så om kudden en dag ska få en kompis kanske jag använder den för att få fyra fina kanter.

Och som jag sa i början; jag blev så nöjd! Det är få saker jag tycker så mycket om som att få se en tanke förverkligad i fysisk form. Speciellt när den blir minst lika fin som jag hoppats på, och dessutom är gjord i en teknik jag inte känner mig helt trygg i. Nu ska jag bara bestämma mig för om den ska få pryda vardagsrummet, ihop med så många andra landskapssymboler där på västerbottensväggen…..

…eller om den ska få vara den första riktiga utsmyckningen i vårt, än så länge, ganska kala sovrum.

Vad tycker du?

Och – berätta gärna om någon landskapssymbol du håller kär! Tycker det är så intressant att höra <3

You may also like

1 kommentar

  1. Det här är så vackert och skaparmagiskt i så många lager och nivåer att jag nästan blir stum. Stämpeln är så vacker i sin utformning och precis som du tycker jag om det ojämna, flammiga resultatet vid handtryck som liksom berättar om tillvägagångssättet. Jag skulle lätt kunna se det här tyget som metervara i en finare tygbutik och jag hade köpt det direkt! Sen får jag fjärilar i magen av att du gav dig på sömnaden trots att den kändes svår. Resultatet är så vackert och så symboliskt värdefullt.

    Mitt favoritlandskapsdjur är Gotlands igelkott. Gotland är ju platsen där jag egentligen vill bo, och om igelkottar är mitt hjärta fullt av både bilder och berättelser. En dag ska jag skriva och illustrera en barnbok om en igelkott!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *