Sover lite för länge om mornarna, men det är ju så himla svårt att stiga upp innan solen och ärligt talat är jag aldrig så effektiv som när månen reflekteras i orörd pudersnö. Försöker få in promenader som lunchrutin, lufta hjärnan och svalka själen, och när världen utanför dörren bjuder på nio minusgrader och krispiga trädtoppar förstår jag inte ens hur det kan vara svårt att snöra på sig skorna. Men det är det, ibland, för en hjärna som stundtals inte kan bilda meningar ordentligt. När jag väl tagit mig ut dock, då är det ingenting som är svårt längre.

Idag gick vi längs den där vägen jag hatade som högstadiebarn. Den asfalterade raksträckan, lapptäcksmönstrad av alla lagningar, där vi sprang två kilometer på tid. Idag en vacker vintervärld kantad av björk, gran och tall så långt ögat kan nå. Ända fram till havet går den.

Det skymmer fortfarande så fort, vitbalansen i kameran parerar med blåtoner. Men det har vänt. Soluppgång 09.33, 09.32, 09.31, 09.29. Skymning 13.42, 13.44, 13.47, 13.49. Fem dagar in på året är dagen redan 15 minuter längre. De molntunga skyarna förvägrar mig fortfarande norrskenet, men gården är fylld av spår från äventyrslystna katter och frötokiga domherrar och jag vet ju att det här är min bästa tid, att det här är det jag kommer sakna alldeles snart, och imorgon stiger jag upp och insuper vintern lite tidigare. Precis som solen.